0 Läs mer >>

Igår kväll somnade vi vid 23:30. Hampus ville inte ligga i spjälsängen såklart. Han låg där i 30 minuter och vred sig utan att somna innan jag gav upp och lade honom i sängen bredvid mig. 

Vi sov till 03 och då var det matdags. Efter maten blöjbyte och då vaknar han till ordentligt och vill inte somna om. Vid 03:30 gav jag upp och väckte johan. Han fick försöka få honom att somna. Vid 05:30 hade han somnat och fick sova vidare på min arm fram till 07 när det var matdags igen. Vi lyckades dock somna om efter det vilket sällan händer. Vid 09:30 var det dags att vakna. Hampus fick gröt till frukost plus ersättning såklart. Spännande att ge honom gröt för han tycker verkligen om det. Han lutar sig fram mot skeden och nästan kastar sig framåt för att få in den i munnen. Däremot vet han inte vad han ska göra med tungan så mycket av gröten kletar överallt. Det lättaste är nog att vara ha blöja på sig för att det kletar så. Ni ser ju själva.

Efter gröten var han uttråkad och oavsett leksaker eller vad vi gjorde var inget bra. Vid 11:15 var både jag och Johan  helt slut. Hampus var trött och behövde sova. Jag tänkte att jag skulle ta till det som alltid funkar. Även om han inte alltid somnar så är han i alla fall lugn en stund. Vi tog på selen och mössa och tog en promenad. Det är himla skönt när man väl kommer ut faktiskt. Ändå sedan onsdag förra veckan har jag promenerat lite varje dag. Det gör gott för både kropp och knopp för både mig och Hampus. 

Efter promenaden var Hampus pigg i ca 1 timme innan han blev uttråkad och gnällig igen. Efter en del skrikande, matvägran och några djupa andetag av både mig och Johan så lyckades han somna i Johans famn. Både jag och Hampus däckade fullständigt av utmattningen. Vid 16-tiden kom min mamma och hämtade mig och Hampus för lite mormor mys. Hampus och mormor läste saga, lekte med leksaker, åt gröt och badade i plastbalja. Jag fick pratat av mig, kom iväg hemifrån och kunde faktiskt slappna av när vi var iväg vilket var skönt. Så fort vi kom hem så satte jag honom i gungan och det tog ca 10 minuter så sov han och jag kan ha e  lugn kväll. Nu ska jag försöka att koppla av. Jag ska göra endast det som är nödvändigt, hänga upp en maskin tvärt och diska nappflaskor sedan ska jag kolla film i lugn och ro och försöka somna tidigt. 

Imorses ringde jag ett argt samtal till vårdcentralen. Läkaren skulle ringt mig i torsdags eller fredags eftermiddag men jag hade inte hört något. Vårdcentralen läste i journalen där det står att han försökt ringa på torsdagen men inte kommit fram och därför skickat ett brev om att återkomma med rätt nummer. Trots att jag berättade mitt mobilnummer i tisdags när jag ringde första gången så har de gjort fel och vänt på två siffror, 93 istället för 39. Ja ja, det rättade till sig och hon berättade att hon skulle tala om för doktorn och han skulle ringa så fort han kunde. Det tog 2 timmar så ringde han upp. Jag förklarade hur jag mår och att allt känns jobbigt. Jag förklarade även att jag känner igen mitt mående och tecken på vad jag kanske tror är början till depression. Vi diskuterade lite fram och tillbaka och han tyckte det var bra att jag har kontakt med psykolog samt familjecentrum. Vi kom fram till att sjukskrivning troligtvis är bästa alternativet för tillfället, då måste Johan vara hemma och vara föräldraledig medan jag är sjukskriven. Detta kommer göra att jag får mer hjälp, kamske kommer iväg på saker utan Hampus som tex träning och meditationsgrupp. Vi bokade in att träffas på fredag för att skriva läkarintyg samt lägga upp en plan. Det känns bra. Nu kan jag slappna av mera, slippa tänka på att Johan måste iväg, Johan måste vila och liknande. Jag behöver inte ställa krav eller bedöma vad som är rättvist längre vilket känns bra. Dock ser jag på Johan att han är sliten. Han tycker det är jobbigt att se att jag inte mår bra samt att han har fått göra mycket mer än tidigare och det verkar ändå inte som att det hjälper. Det gör det dock men jag har glömt att säga det. 

TISDAGSTANKAR

0 Läs mer >>

ATT bara få gråta färdigt, släppa taget av allt det jobbiga är bra ibland. Det är som att allt som är jobbigt formas till små droppar som lämnar kroppen en efter en. Man måste få ur sig allt det som är jobbig och tungt. Vissa saker går bara inte att sätta ord på och det får komma ut som tårar. Jag har gråtit mycket de senaste tre veckorna, nästan dagligen. 


Johan har som sagt varit ledig i helgen och igår åkte han till Kungälv för att hälsa på vår kompis Erik. Samtidigt som Jihan försvann kom Linda upp och hälsade på. En välbehövlig helg med tjejprat. Känns som jag tjatade hål i huvudet på henne om mina problem och hur jobbigt det är med småbarn. Hon skämde dock bort mig med ansiktsmask, fantastiska hudprodukter och gav mig samtidigt en ny frisyrmedan hon troget lyssnade på mitt tjat. Självklart hjälpte hon till med Hampus när han var ledsen. Dock har han det senaste varit otroligt mammig. Ingen annan får natta eller ens mata honom för han blir ledsen. Gör att man blir lite stolt men samtidigt är det väldigt krävande. Johan var borta i 24 timmar ungefär och jag var helt slut när han kom hem. Hampus somnade hos pappa och vi åkte till min mamma och pappa och åt middag på eftermiddagen. Vi fick dock skynda oss hem eftersom vi inte viööe att han skulle somna en kort stund för att sedan vakna igen och inte somna om = övertrött bebis som är omöjlig att söva. Han gallskrek hela bilfärden hem och jag var otroligt arg och irriterad på honom. Väl valda ord sades i bilen och jag kände att mitt huvud var på väg att explodera om jag hör mer skrikande. Väl hemma fick jag stänga in mig i sovrummet och skrika ur min frustration i kudden. Tillslut däckade han av trötthet och sov i 2 timmar.vaknade av en mardröm och vi busade en liten stund i soffan innan han fick pyjamas och gröt. Han hade gröt i hela ansiktet, på händer, armar, pyjamas, på bordet och på mig. Det roliga är att han är så uppspelt när han får gröt. Gapar stort och lutar sig fram över skeden som att det inte går fort nog. Sedsn hamnar hälften utanför munnen och hälften i munnen. Men han är söt! 
När Johan sa att han skulle lägga sig så fick jag ett bryt. Jag kände en extrem ångest "INTE EN NATT TILL" vilket känns skit! Johan erbjöd sig att ta natten men jag vet att det kommer bli värre för mig imorgon på dagen. Vi kom därför överens om att jag väcker Johan så tidigt som det behövs och att jag då går och lägger mig och sover. Det känns som en bra deal. 

Imorgon kommer jag ringa vårdcentralen och skälla på dem. Som jag skrivit i tidigare inlägg så ringde jag i tisdags och då sa de att en läkare skulle ringa mig i torsdags eller i fredags eftermiddag. Det var dock ingen som ringde så nu ska jag ringa och skälla. Jag mår väldigt mycket sämre och nu är jag vad jag tror arg eller jävligt irriterad på att må så här. Boka in en tid så vi kan träffas så att du kan skriva ut antidepressiva och ångestdämpande så är det klart på 10 minuter, hur svårt kan det vara?

Bjuder på två fantastiska bilder på Linda och Hampus.

ATT GRÅTA UT

0 Läs mer >>

Hallå där! Här kommer ett försök till ett positivt inlägg utan försök att lägga på massa filter, duktighetskomplex eller liknande. 

De senaste dagarna har dock varit ljusare. Jag skrev i tisdags senast och då var det väldigt mörkt och jobbigt. 
På onsdagen bestämde jag mig för att gå till öppna färskolan med Hampus i bärselen och vagnen som packåsna. Jag tänkte att jag skulle ta en promenad dit trots mulet väder så skulle jag ta bussen hem eftersom jag trodde det skulle börja regna. Promenaden på ca 3 km tog ca 40 minuter med alla backar upp och ner. 
Väl på förskolan var det inte så mycket folk när jag kom dit vid 09:30. Men jösses vad många som kom! Som mest var det 35 barn med tillhörande mamma på en gång! Helt otroligt. Det var rekord och det var oklart varför det var så många just den gången. Ingrid som är barnsjuksköterska pratade om vad man gör om sitt barn sätter i halsen. Mycket lärorikt! När klockan var 12 kände jag att det var för mycket folk, fär varmt och Hampus började bli trött. Jag kände att det inte var läge för att sätta honom i vagnen utan tog selen på en gång. Vi tog följe tillsammans med en annan mamma och hennes son som bor ganska nära oss. När vi var framme vid vårt kvarter kände vi för att utöka promenaden och därmed även tuppluren ytterligare eftersom det var strålande solsken när vi gick från förskolan. Totalt promenerade jag alltså 2 timmar och 9 minuter! Jag gick 1,7 mil, vilket är rekord för mig. Snacka om långpromenad! 

Efter promenaden gick vi in och Hampus var på strålande humör efter tupplurspromenaden. Han hade sovit i 1 timme vilket är länge för att vara honom. Vi lagade pastasallad till lunch och han satt nöjt i sin gunga och tittade på medan jag grejade. Min kollega Frida kom och hälsade på och vi pratade länge. 

På kvällen vid ca 18 tiden var Hampus hungrig och ficl smaka gröt första gången vilket han tyckte var gott. Tittade dock på ingredienserna och den innehöll en hel del socker så det var väl inte konstigt. Han somnade vid 19 tiden och åt igen vid ca 23. Sedan stod han sig ändå fram till 05:00 på det. Kvällen därpå gjorde vi samma sak. Gröt på kvällen vid 18 eller 19 tiden och sedan fick han mat vid 21:30. Han åt inte fören klokan var 04:30 nästa gång. Jag vet inte om det är ren slump eller om det är gröten som gör honom mätt längre. Han får ca 3-5 skedar med gröt i nuläget i kombination med ersättning så det är ändå inte mycket. Oavsett anledning så är det skönt att sova sammanhängande. Igår 0t han 21:30 och somnade ca 23:00 och sov ända fram till 06:00 innan han var hungrig.

Imorgon kommer Linda och hälsar på oss. Hon har längtat efter hampus och och jag efter henne. Det blir en lugn hemmakväll, pizza och vin, tjejsnack och glo med Hampus vilket är allt jag behöver. Längtar ihjäl mig, det gör även Batman.

LITE LJUS I LIVETS MÖ...

0 Läs mer >>

Häromdagen träffade jag psykologen igen för tredje gången. Jag var skeptisk till henne i början men efter vårt senaste möte så känner jag att vi äntligen förstår varandra och att jag har förtroende för henne. En fantastisk psykolog som lyckas gräva på djupet och får mig att öppna dörrar i mitt inre som är riktigt djupa och jobbiga. 

Jag berättade att de senaste två veckorna sedan vi sågs sist varit väldigt jobbiga. Johan jobbade 6 dagar för 2 veckor sedan och var då endast ledig på torsdagen. Veckan därpå var han ledig på måndag och sedan lördag söndag. Det var riktigt tuffa veckor. 

Hampus är i någon slags utvecklingsfas och är otroligt krävande. Han skriker mycket och har kraftiga humörsvängningar som kommer plötsligt. Han vill även ha mycket närhet. När jag lägger ner honom på soffan eller bordet alternativt sätter honom i matstolen går det bra i max 15 minuter sedan är det tråkigt. Dessutom funkar det bara om man är i samma rum, tittar, pratar och leker med honom. Allt ska in i munnen och han tränar fortfarande på att hålla i saker ordentligt vilket gör att han tappar saker. 

Jag förklarade om dagar när mitt tålamod var helt slut, när jag gick av bussen och tog den korta promenaden hem. Jag hade en tjock tröja på mig, varm som tusan, hampus börjar skrika i vagnen och försöker tala om att han inte alls trivs i vagnen utan vill komma upp. Mamman var väldigt trött och kände stressen krypa på med en skrikig bebis ute på stan. Varenda person jag möter på vägen hem (totalt 5 personer och en promenad på ca 10 minuter) upplever jag tittar på mig. Jag försöker lugna mig än mer. Det känns som att alla människor tittar på mig då och tänker, varför tar hon inte upp sitt barn som skriker? Varför gör hon inget medan man faktiskt redan har gjort allt. Jag lät honom skrika hela vägen hem. En väl vald ramsa kom ur min mun och kommentarer som: "Vad vill du att jag ska göra?" Eller "nu orkar inte jag mer, jag förstår att du är arg men jag kan inte göra något åt det nu. Jag orkar inte med dig mera, skärp dig. "

 Väl hemma hinner jag knappt stänga ytterdörren innan min mask åker av helt. Min förklädnad ramlar av och jag börjar störtgråta av oklar anledning. Där sitter vi jag och min son. Han sitter i sin gunga och gråter för att han är trött, överstimulerad efter förskolan och med en mamma som inte orkar hålla uppe ett good face. Att jag gråter hejdlöst gör inte heller situationen bättre men jag måste få det ur mig. Jag måste få gråta hejdlöst, släppa lös känslorna, tankarna och känna att det är okej att tycka synd om sig själv. Det är okej att ha offerkoftan på sig. 

Jag fick rådet att ringa vårdcentralen vilket jag gjorde idag och fick en telefontid med läkare torsdag/fredag eftermiddag. Jag mår skit och jag tycker bara det går neråt gela tiden. Jag mår sämre och sämre för varje dag som går. Jag orkar knappt titta mig i spegeln och minsta lilla grej går emot mig. Mitt tålamod är obefintligt. 

Jag beskrev för psykologen att jag försökt träna på att säga till när jag behöver hjälp. Jag har försökt vara tydlig med vad jag vill och menar. Det går dock inte så bra. Jag uttrycker att jag behöver hjälp och Johan lyckas inte alltid leva upp till de önskningar jag har vilket leder till att jag blir bra. Denna besvikelse är den gömda dörren som psykologen hittade. Bakom den dörren finns tankar om att det inte spelar någon roll om jag ber om hjälp,  jag får inte den hjälpen ändå. Jag går in och skyddar den minimala självkänsla/självvärdering jag har. För innerst inne tycker jag att mina åsikter är viktiga. Jag är viktig och betydelsefull. 
Reaktionen med att jag försöker skydda detta är något jag har med mig sedan min förra relation. Där var jag tvungen att anpassa mig för att överleva trots att den lilla rösten som så att jag var viktig och betydelsefull så emot.
Jag och psykologen kommer jobba vidare med detta.

Många av mina tankar, känslor och beteenden är något som jag känner igen. Jag tror att jag är på väg att få en depression igen. Jag hade en senast 2010 till följd av att jag bearbetade min tidigare relation  (bland annat). Jag var idag på öppna förskolan på en mammagrupp för mammor som inte mår så bra eller har det jobbigt. En fantastisk grupp och ett bra initiativ. Jag berättade om min situation och att jag mår skit. Personalen hjälpte mig att lägga upp en plan för vad jag skulle säga till vårdcentralen, hur de kan hjälpa mig på bästa sätt och vad jag kan tänka på. De sa att jag alltid kan ringa till dem (familjecentrum) och be att få komma dit en stund. Jag förklarade att det oftast är när förskolan är stängd som jag upplever att det är jobbigt. Då tipsade de om mobila teamet som man kan ringa till när man har det jobbigt. Man behöver inte vara inskriven eller liknande. Då kan man prata med dem på telefon och de kan även göra hembesök om det skulle behövas.

Vi samtalade även på förskolan om sjukskrivning. De frågade om jag skulle må bättre av att vara sjukskriven och att Johan är hemma och är föräldraledig. Jag funderade och trpr att det är ett bra alternativ för oss. Hade varit bra att vara två hela tiden för att jag inte ska bryta ihop. Vi får se vad vårdcentralen läkare säger på torsdag när hen ringer. 

Väljer att avsluta detta inlägg med en rejäl bildbomb!

NÄR NÅGON GRÄVER I DI...

0 Läs mer >>

Hallå där! 

Johan Glans igår var fantastisk! Vilken föreställning. Han är verkligen toppen. Jag och Johan hade en väldigt bra kväll. Den slutade dock med spänning på promenaden hem från tågstationen. Vi gick en promenad genom en liten park och helt plötsligt faller jag handstupa framåt. Jag stod upp ena sekunden och låg på marken i nästa sekund. Obehagligt som attans, det var tydligen en kant där som jag inte såg. Ja ja vi fick oss ett gott skratt och jag ett skrapsår samt blåmärke på knät. Jag fick till och med små skrapmärken i handflatan.

Jag tänkte i ett svagt ögonblick att jag skulle fått massor med energi i helgen, laddat batterierna och repat mitt tålamod och min inre stress, men oj så fel jag hade! 

Visst har jag kunnat koppla av men inte tillräckligt eller ordentligt. Jag känner mig fortfarande jättetrött om inte mer trött än innan helgen. 
Vi sov gott inatt. Jag somnade vid 23:30 och Hampus vaknade inte fören 04 då han var hungrig. Nästa gång vaknade vi vid 07:15 och då ville herrn inte alls äta men han ville inte sova vidare. Nähä bara att sätta på kaffe och äta frukost. Vi lekte en stund sedan somnade han i sin gunga och jag halvslumrade jag med. Efter en stund sov vi båda två i soffan. 
Vaknade av att min insulinpump på.add för lågt blodsocker, dags att gå upp igen med andra ord. Jag och Hampus lekte lite, promenerade runt i lägenheten och klädde på oss. Vid 12:45 fick vi för att jag skulle till psykologen. Det fullkomligt hellregnade så vi tog en kort paus på ett fik och jag fick i mig en kopp kaffe medan Hampus tro det eller ej somnade i vagnen.

Vilken tur tänkte jag! Då kan vi samtala i lugn och ro. Väl på plats tog det 5 minuter så vaknade han och vägrade ligga i vagnen mera. 

Jag fick förklarat att jag könner.mig väldigt stressad, både fysiskt och psykiskt. Hur det känns i kroppen. Jag beskrev att jag glömmer saker och har svårt att hålla reda på allt som ska göras. Med allt som ska göras menar jag i hemmet, diska, tvätta, dammsuga m.m. Jag beskrev även att jag tycker det är jobbigt och svårt att be om hjälp. Jag har svårt för att tydöigt säga att jag behöver hjälp. Jag tycker att jag tjatar när jag ber om hjälp och jag vill inte vara Johans mamma, jag har bara ett barn, inte två. 
Psykologen tycker det låter som att jag beskrev saker som att jag var irriterad/kände ilska. Irriterad kan jag hplla med om men ilska har jag svårt att definiera då jag sällan, troligtvis aldrig blivit riktigt arg npgon gång. Jag vet inte hur det är eller ska kännas. Ilska är en känsla som jag tycker är mycket obehaglig. Jag har bara negativa eefarenheter av den känslan. Mina negativa erfarenheter är från min tidigare relation. För att göra en lång historia kort var det en destruktiv relation med psykiskt våld i form av nedbrytning och kontroll samt sexuellt utnyttjande. I den tidigare relationen var ilska en känsla som uppstod nästan dagligen,  något som jag försökte undvika till varje pris. Jag undviker det fortfarande genom att försöka lugna mig själv med logiska tankar eller genom att lägga locket på och sopa skräpet under mattan. Det funkar dock inte så bra. Jag ska därför få hjälp att känna dessa känslor, identifiera, hantera och reflektera kring det.

Vi pratade även om situationen hemma. Även fast jag vet att inget dumt kommer hända mellan mig och Johan om jag ner om hjälp så är min hjärna och min kropp inställd på att det blir en konflikt eller att han plötsligt bara lämnar mig och Hampus. Dessa känslor och rädslor sitter så djupt i mig trots att det var 8 år sedan min tidigare relation tog slut. Jag är fortfarande skadad och försöker leva med mina ärr. Vi kommer jobba på att våga berätta, våga prata och att våga ställa krav. Jag tog faktiskt modet till mig att berätta när jag kom hem från psykologen. 

Jag och Johan hade ett riktigt bra samtal. Jag var tydlig med att förklara vad jag behöver hjälp med. Jag har tidigare bara sagt svaga hintar utan att säga exakt vad jag menar på en gång. Nu förstod han vad jag behövde och vi ska på torsdag försöka jobba på att hitta en lösning på hur vi ska fördela allt som måste fixas. 
Mitt i allt detta ska ävenxyillähgas att jag har problem med generaliserat ångestsyndrom, även förkortatt GAD (general anexiety disorder). Denna diagnos gör att jag upplever vissa saker svåra. Tex när jag ska ringa telefonsamtal för att prata med tex kundtjänst. Det gör mig stressad för att jag inte vet vad de ska säga och jag blir i sin tur rädd för att inte ha några svar på det som sägs vilket gör att jag undviker att ringa dessa samtal in i det sista. 

Efter psykologsamtalet skyndade vi oss till öppna förskolan

Vi hann dock inte dit fören klockan var 14:50 så vi hann inte med så mycket tyvärr. Men det blir bättre nästa vecka. Väl på plats var det en mamma och hennes son som är 6 månader. Vi var tillsammans med barsjuksköterskan Ingrid som berättade lite om barn som sätter o halsen. Detta var bra information för mig eftersom det händer Hampus titt som tätt. Jag och mamman pratade mycket och det verkar som att våra barn har liknande svårigheter. De sover inte bra på natten, är väldigt nyfikna och vill bli stimulerade hela tiden. De båda tycker inte om att åka vagn och vi som mammor kämpar på mycket. Känns som att vi har en hel del att prata om faktiskt. Känns skönt! 

Eftersom det var uppehåll när vi skulle hem så tänkte jag att vi skulle ta en promenad med en bebis som inte alls vill åka vagn. Det gick bra i 300 meter sedan började han klaga. Han var lite trött och borde egentligen sova. Vi kämpade gråtandes halva vägen innan jag gav upp och började bära honom på armen. Det var tungt men jag ville inte släpa min fina sjal i marken. Väl hemma så skrek han i högan sky och Johan tog över. Han förstod att vi haft en tuff dag och att han behövde hjälpa mig utan att jag bad honom. Hampus var trött och kämpade emot. Han ville absolut inte att vi skulle sitta stilla. Til slut gav kg upp och tog fram sjalen. Det tog ca 10 minuter så sov han gott. Gjorde Front wrap cross carry med twist under rumpan idag. Det blev ett slarvigt knyt men oftast funkar det som bäst då. Jag lyckades till och med att lägga ner honom i soffan utan att han vaknade så han var himla trött. 

Jag sa till Johan "varför försöker vi ens att natta vanligt när detta är det som funkar varje gång oavsett om det är på dagen eller kvällen?!". Jag fick till svar att det vore bra om vi hade en sele så att vi båda kan få honom att somna. Johan har provat sjal vid 2 tillfällen men har ej tålamod för det. Han tittade därför upp och BESTÄLLDE en ergobaby 360 cool air som kommer levereras IMORGON REDAN! Jag är såååå uppspelt på det!

NÄR MAN KÄNNER SIG EN...

0 Läs mer >>

Den senaste veckan har varit ett mindre kaos. Jag och Johan åkte på spa lördag till söndag. Upplevelsen fick jag av min bästis Kajsa i 25-års present. Vi åkte vid 10:30 och började båda vid 12-tiden. Det fanns en stor "vanlig" pool och en "låg" pool med varmt vatten i. I den låga poolen går min bikini sönder. Det går inte att knäppa överdelen så vi får spontant göra en dubbelknut då jag inte ville betala 800kr för en baddräkt.

Jag klarade faktiskt heöa dags  utan att tänka på Hampus. Det var faktiskt riktigt skönt att vila hjärnan. Jag och Kajsa delade på en flaska bubbel innan maten som ingick i paketpriset. Vi åt en fantastisk 3-rätters middag. Exotisk räkcoctail till förrätt, hängmörad ryggbiff med potatisgratäng och rödvinssås till huvudrätt och creme brulé till efterrätt. När vi ätit färdigt kände jag mig illamående och väldigt snurrig i huvudet. Vi var trötta alla fyra och gick tillbaka till rummen. På vägen tillbaka upptäckte vi ett uppehålsrum och körde några matcher med pingis innan vi gick och lade oss. Jag somnade 22:30 och sov ända till 9:30. 

På morgonen såg jag att vi fått bilder skickade på Hampus och min mamma berättade att allt gått bra. Hampus sov riktigt bra vaknade vid 01:30 och åt sedan somnade han om och sov fram till 07:00! Det händer aldrig hemma?! Jag längtade otroligt mycket efter honom och kastade i mig frukosten.

När vi väl hämtat honom var jag lycklig och kände mig hel igen. Dessvärre tog det inte mer än 1 timme så var jag trött och irriterad igen. Mitt tålamod var som bortblåst och humöret var inte alls bra. Jag tyckte det var förvirrande jag som fått vara ledig ett helt dygn. Kom snart till insikt om att det inte går att ladda batterierna på så kort tid. 

På måndagen var vi hemma i lugn och ro. På tisdagen åkte vi till mitt jobb för att prata med min chef ang. att jag vill ta ut min semester i december samt att jag är sugen på att komma tillbaka några arbetspass efter nyår. Mestadels sugen på ett pass i veckan för att komma hemifrån och träffa kollegorna. Jag var även på besök hos min diabetessjuksköterska. Mitt medelblodsockervärde har gått upp till 72 vilket är ganska högt. Jag förklarade att det troligtvis beror på all stress jag känner och det trodde hon också var rimligt. Jag får fortsätta jobba på blodsockret och ta ett nytt HbA1c om ca 2 månader.

I onsdags var vi på öppna förskolan vilket jag varmt kan rekommendera alla föräldrar! Så trevligt att träffa andra föräldrar och prata om sin situation. Man behöver inte vara någon speciell ålder för att börja. Man tar själv hand om sitt barn när man är där men det finns personal att fråga/be om hjälp. 

Sist vi var där berättade jag för en av pedagogerna att jag inte mår så bra. Hon berättade att de har en specialpedagog som gärna hjälper föräldrar som har det jobbigt. När jag och Hampus var där i onsdags pratade vi med en barnsjuksköterska som heter Kristina. Hon och jag bokade in ett möte nästa vecka tillsammans med Mimmi som är specialpedagog. Fördelen med att prata med dessa människor är att de jobbar centrerat mot familjen. Jag förklarade att det är jobbigt med Hampus, något händer hela tiden och vi mår inte alls bra. Jag sover inte och har svårt att veta hur mycket jag kan "begära" av Johan. Så på torsdag ska vi äntligen dit vilket känns skönt. Onsdag nästa vecka är öppna förskolan igen samt måndag. På måndag har de en grupp med mammor som inte mår så bra och träffas en stund. 

I förra veckan köpte jag lite nya kläder till Hampus. Jag är så himla nöjd! 

Denna helgen har Hampus varit hos sin farmor och farfar för övernattning fredag till lördag. Så skönt för mig och Johan. Han satt vid datorn och spelade hela kvällen medan jag tittade på tv och stickade. Vi beställde pizza och jag drack en flaska bubbel. Vi fick äntligen sova en natt tillsammans i vår säng precis som vanligt. Jag har aldrig sovit så bra som inatt! I vanliga fall sover Johan i sovrummet och jag och Hampus i gästrummet på bäddsoffan vilket gör att jag ofta har ont i rygg/axlar. Hamou s hade det bra, badade och hade mys tillsammans med faster och halvkusin Alex. 

Idag åkte Johan hemifrån vid 11 och var på kalas hela dagen tillsammans med Hampus. Jag fick erbjudande om att stanna hemma och vila om jag ville vilket jag gjorde. Det var skönt men jobbigt samtidigt. Jag insåg en kort stund hur tråkigt mitt liv var utan barn. Visst kunde jag vara mer spontan och göra ingenting utan krav men jag ångrar faktiskt inte att vi skaffade Hampus. 

Jag satt i soffan de första 3 timmarna och gjorde ingenting. Hade vänner som gick på Tv:n i bakgrunden och kollade Facebook. Insåg ganska snart att jag hade tråkigt och tog tillfället i akt och städade. Jag gick ut med återvinningen, tvättade, rensade i garderoben, bäddade rent i sängen, dammsög, diskade nappflaskor som stått i flera dagar och rensade bort gammal mat ur kylen. Efter städandet så bestämde jag mig för att det var dags för lite förändring och slängde i lite ny hårfärg. Blev väldigt nöjd med nya färgen, kastanj.

När Hampus och Johan kom hem var jag överlycklig att få träffa min bebis igen. Först fick jag ett jättestort leende så han har kanske saknat mig med! Han grät eftersom han satt fast i bilstolen men blev världens underbaraste unge när han kom upp. Jag gick och bar honom i en enda lång kram i säkert 30 minuter medan han pratade högt med mig. Tog sedan på pyjamas och han somnade gott i sin gunga och har sovit sedan 20:30. 

Imorgon ska jag och Johan gå och titta på Johan Glans föreställning i Göteborg som Johan fick i 30-års present. Hampus ska vara hos sin mormor och morfar. Mormor har även lovat att hon ska vara hemma hos oss när vi kommer hem så Johan slipper åka och hämta Hampus på kvällen så vi kan ta en öl ihop. 


Oj vilket långt inlägg det blev. Jag ska bara ta upp en sak till. Mitt bärande. Som ni säkert vet vid det här laget så är jag intresserad av babywearing och bär ofta Hampus i bärsjal. Det underlättar vår vardag otroligt mycket. Hampus har aldrig gillat att ligga i vagnen och jag har börjat ge upp med att försöka. Han älskar dock att bli buren och det är ofta jag har ont i axlar/armar för att jag inte orkar bära honom. Provade till en början en trikåsjal men köpte en vävd bomullssjal för ca 1 månad sedan och den här fått jobba näatan dagligen sedan dess. 

Jag har länge funderat på att köpa en ny sjal att variera med. En sjal som inte är lika lång som den vi har som är storlek 7 (över 5 meter). Jag har dock inte tillräckligt med pengar att lägga på en sjal som jag inte vet att jag tycker om. Jag har därför kontaktat ett sjalotek. Det är ett ställe där man kan hyra sjalar vilket är toppen för att prova oloka material, storlekar och märken innan man köper. Jag har hyrt denna skönhet som kommer skickas till mig imorgon, vilket betyder att den borde komma på onsdag eller något. Längtar!!! Värdet på sjalen är 3000 kr så jag kommer vara rädd för att använda den utomhus men kommer användas till att prova nya knyt inomhus. Kolla in skönheten med 48% bomull, 35% merinoull och 17% mulberry silke. Kommer bli en fröjd att sjala!

NÄR STRESSEN TAR ÖVER...

0 Läs mer >>

Besöket hos psykologen gick bra i måndags. Jag fick förklara vilka tankar, känslor och beteenden jag har och beskriva vad jag behöver hjälp med. Det känns som att det kommer fungera bra. Hon förklarade att det inte är konstigt att jag känner som jag gör och att hela situationen är jobbig för oss. Hon trodde att det delvis kunde bero på min bakgrund (har generaliserat ångestsyndrom). Fick inte så mycket hjälp försts gången men nästa gång kan vi kanske göra lite framsteg.

I helgen som var jobbade Johan och därför passade vi på att åka till Kungälv för att hälsa på min BRF Linda och hennes sambo Erik. Vi hade en så otroligt mysig helg måste jag säga! Hampus var lite gnällig och jag visste inte riktigt varför. Under kvällen blev han dock snuvig och ficl feber under natten. Hans första förkylning. Under lördagen var vi bara hemma hos Linda och myste. Vi satt på deras balkong med tända ljus och skumpa medans vi lyssnade på regnet och åskan utanför. Det är så skönt med vänner där det inte krävs mer än lite sällskap, god mat och dryck för att ha en grym dag. Vi gick i myskläder och osminkade. Så himla skönt att inte ha några krav på sig! 

Jag var dock väldigt nervös inför Hampus första tågresa. Jag har vagnen med mig ifall att men han sov riktigt gott i sjalen hela vägen. Jag hade dock vagnen som matstol/babysitter medan vi åt.

Hampus avskyr verkligen att både ligga men även att sitta i vagnen. Det är som om han tror att han missar massor med intryck om han inte blir buren hela tiden. Kul att vi lagt ca 5000 på en vagn som han inte ens tycker om. Dock hoppas jag att det kan ändras näe han blir äldre och vill i och ur med än i nuläget.

Som sagt så här Hampus varit förkyld det senaste oc jag vaknade natten mellan lördag och söndag av att han satte i halsen. Vi låg båda och sov och vaknade av detta. Han fick inte luft och jag fick upp ungen och vände honom ner mot marken och gjorde några lätta ryggdunk innan han började hosta. Han fick upp massor med vad jag tror var snor. Gick i panik in till Johan som tog situationen helt lugnt. Vi ringde 1177 för att få tips på vad vi kunde göra för att underlätta för hampus. De föreslog att lägga en kudde under madrassen vilket vi gjorde och det underlättade när snöret glider ner i svalget snarare än fastnar som det gör när man ligger plant. Vi fick även rådet att ge koksalt i näsan (1 dl ljummet vatten + 1 krm salt). Det funkade toppen! 

Han sov riktigt gott efter vi höjde huvud ändan men han rullar dock av så man får ligga i närheten hela tiden. 


Jag lade honom även i soffan under måndagen och lade då en soffkudde så srt han låg i högläge. Det var dock lurigt! Han började vända på sig och fick en himla fart och var på väg att rulla ur soffan! Jag flög fram och han stoppa honom innan han ramlade över kanten som tur var. Samma dag som detta hände var en riktigt jobbig dag. Hampus var gnällig för att han inte mådde bra. Jag hann knappt att äta mellan varven och kunde knappt kissa på hela dagen. Jag välte ut en hel kopp kaffe över hela vardagsrummet. När jag kastademig fram för att hindra att hampus rullade ur soffan så fick jag kasta en hel nappflaska med ersättning som kletade ner hela vardagsrummet och jag fick blåmärke på knäna. Trött var jag och på väg att få migrän. Lägenheten var rörig och jag kände att jag hade lust att dö!
Inte just i stunden men så här i efterhand kan jag säga att jag kände mig som en riktig supermamma Den dagen.

Samtidigt vill jag passa på att visa er hur det faktiskt det ut i ett hem där småbarn finns. Man tror att det inte kan vara så rörigt eftersom de är så små och inte själva kan dra fram saker, men oj så fel ni har! Så här se det ut en dag henma hos oss (Det finns bättre och sämre dagar, det här är en bättre dag ordningsmässigt).

Det är väldigt mycket disk, framför allt nappflaskor. Man hinner inte duka undan tallriken efter sig för att det kommer en bajsblöja emellan. Skötväskan ska gås igenom, packas och packas om. Babygymmet ligger framme eftersom man i en förhoppning tänkte duscha efter att ha fått spy i håret. Det är otroligt mycket tvätt att ta hand om och det är inte mina eller Johans kläder direkt. Vi snittar två maskiner om dagen vilket innebär att kläder hänger/ligger lite här och var.

J veckan har jag och Hampus inte varit iväg på öppna förskolan som vi egentligen hade tänkt eftersom han har varit sjuk. Vi har dock varit i Upphärad och hälsat på min mormor och morfar. Det är roligt för oss allihopa! Mormor hade köpt ett begagnat babygym till Hampus och han älskade det! Så himla kul att se hur ögonen lyser när han lyckas röra figurerna.

I helgen har jag och Johan fixar barnvakt så att vi ska få lite tid till avkoppling. Jag fick en spa-upplevelse i 25 års present av min bästis Kajsa. Imorgon bär det av til Stenungsund för en övernattning där, spa och trerätters middag. Det ska bli så himla härligt att få koppla av och spva en hel natt utan att bli störd. Däremot kommer det nog bli lite jobbigt också. Man kommer säker undra hur han har det och om allt går bra. Tänka att man hoppas att han inte är för jobbig och att man skrämmer stackars mormor och morfar men det tror jag inte. Vi får hålla tummarna. Jag ska njuta av vin, bubbelpool och god mat med bästis så jag kommer nog vara nöjd ändå.

EN SUPERMAMMAS TANKAR

0 Läs mer >>

När jag skrev mitt inlägg för några dagar sedan var min energi helt slut. Jag kände mig överkörd av stress och orkeslöshet.

Jag kämpade på hela dagen med känslor som inte gick att kontrollera. Jag kände ilska, vilket för mig är en ny och ovanlig känsla. Det exploderade och jag skrek åt katten som var jobbig för hon ville ha mat. Jag grät och var ledsen för att jag i den stunden ångrade att jag skaffade barn. Jag tappade tålamodet för minsta småsak. 

Jag kämpade dock på och överlevde dagen till Johan kom hem vid 17:05. Han tog över Hampus och jag kunde pusta ut. Kände hjärtklappningen trots att jag låg i soffan helt stilla. Det blixtrade i hjärnan. Jag försökte slappna av och inte fokusera på Hampus som jag ofta gör trots att Johan tar hand om honom. Jag kände hyr musklerna värkte efter de många timmar som jag bär honom under en dag. 
Jag beklagade mig över vad jag skulle göra med mina ömma muskler. Johan föreslog ett bad och sagt och gjort. Det tog ca 1 timme innan min kropp började slappna av. Jag låg hela tiden och tänkte på att "snart måste jag ta hand om honom igen". Jag fick dock ledigt i totalt 4 timmar! Helt underbart. 

När jag vaknade dagen efter så kändes livet gött igen, ganska bra sömn och jag hade lite energi redan på morgonen. Jag tror det är viktigt att ibland få (läs tvinga) ledigt och att faktiskt våga lita på att den som tar hand om barnet vet vad denne gör och säger till om det blir jobbigt.

I onsdags var vi på öppna förskolan och det var precis som förra veckan väldigt trevligt! Så härligt att träffa andra föräldrar och andra bebisar, byta erfarenheter och bolla tankar. 

På torsdagen åkte vi till min mormor, Hampus gammelmormor Britt. De älskar honom och blir så glada när vi kommer och hälsar på. Hamou s var väldigt lycklig under eftermiddagen och skrattade och pratade. Han har nyss lärt sig att göra olika tonläge och det är himla kul att prova.

Idag har vi träffat ni  kollega Frida och käkat lunch på strandgatan. Jag får alltid statusuppdatering om läget på jobbet vilket är himla kul. Jag saknar mina kollegor otroligt mycket! 

Imorgon ska jag och Hampus åka tåg för första gången tillsammans. Vi ska åka och hälsa på våra bästa vänner Linda och Erik. Kommer bli så mysigt och detta har jag längtat efter länge!!! Bara mysa, snacka och får hjälp med Hampus. Underbart!!! 

ATT VÅGA VILA OCH SLÄ...

1 Läs mer >>

Jaha då har vi ytterligare ett inlägg på ingång. Jag vill varna för att det kommer vara ett negativt och tungt inlägg.


Häromdagen skrev jag kl 07 när vi haft det tufft. Det är ofta jag bryter ihop numera för att jag är så himla trött. Tröttheten är inte alltid orsakad av sömnbrist utan tröttheten är även mentalt. Jag var verkligen inte inställd på att det skulle vara så här att vara småbarnsförälder. Jag visste att vi skulle sova dåligt på natten pga skrik men inte att jag och Johan skulle ha separata sovrum. Jag var inte förberedd på att jag måste ta varje nattpass eftersom Johan blir ett vrak om han har en enda natt. Han med sin redan dåliga sömn har det ännu jobbigare sedan Hampus kom till världen. 

Jag vet inte om det bara är vi som är helt slut eller om alla känner så här. De som har barn sedan tidigare säger att vi ska passa på att njuta av den här tiden men hur sjutton gör man då? Jag försöker och lyckas njuta när Hampus är trött och vill mysa nära och halvsover på mitt bröst. Jag lyckas även njuta de stunder när han är glad, nöjd och ligge roch skrattar och jollrar. Däremot är dessa stunder väldigt få under en dag.

Han är hungrig 6-8 gånger per dygn och skriker hysteriskt. Oftast inträffar hungern precis när vi ska gå iväg någon stans eller när vi är på väg hem. Svetten rinner, stressen börjar krypa i magen och man ökar på stegen hem i takt med att vänligheten ökar. Gallskriket i trapphuset innan man fått upp vagnen för trappan är ett faktum och man hoppas att grannar inte ska klaga på att vi är högljudda. In och mata snabbt, medan man är superstressad blir inte alltid bra. Samtisigt som han äter så bajsar han en rejäl laddning som luktar apa. Man ska ju inte tro att man kan ta en paus i matningen flr att byta blöja. Nej då man får helt enkelt sitta kvar i bajslukten som för övrigt är HEMSK! Efter det får vi en lugn stund med mys och prat.

Alla säger att bebisar sover så mycket i början. Det gör bannemig inte hampus! Det är aldrig så att vi kan lägga honom i soffan/sängen och så somnar han. Oh nej. Han vill ligga nära och sova på armen eller bröstet. Det är i och för sig väldigt mysigt för hur länge gör de det under sin livstid MEN, när man föera gånger om dagen måste bära en bebis så skriker axlarna och ryggen av smärta för att man inte orkar bära. Då är vi väldigt tacksamma för bärsjalen och gungan. Det är dock inte alltid han somnar där heller. 

På en hel dag är det väldigt lite utrymme för egentid. Det är inte bara det att man är hemma och ska ta hand om en bebis. Man ska även sköta hemmet, tvätta nerspydda tröjor, både mina och hampus. Kräks är överallt. Det är kräkfläckar på golvet som man tänker att man ska ta hand om när ungen slutar skrika. Det slutar med att man har en svart luddig fläck som har torkat in. Samtidigt ska det diskas nappflaskor, plockas undan, lagas mat och kanske åka iväg och träffa någon kompis. 

Hur gör man då för att orka? Det gör man inte.... Jag och Johan har dock en himla tur som har föräldrar som ställer upp massor. Det är ofta jag är hemma hos mina föräldrar för att någon annan ska få bära, leka och ta hand om honom en stund. Det ger mig massor av energi att komma hem till min mamma en stund. Få prata med en annan vuxen en stund. EN som förstår hur det är. 

Jag har de senaste dagarna varit i ett emotionellt stormoväder. Känslorna är kaos och jag orkar ingenting. Jag har insett att jag inte kan koppla av ordentligt. När Johan har hand om Hampus så är mitt fokus fortfarande på honom och jag analyserar varenda ljud och rörelse vilket gör att jag aldrig vilar. Stressen är ett faktum och det jobbiga är att den även har satt sig fysiskt. Jag får ofta exem och utslag i hårbotten när jag inte mår riktigt bra. Ofta kliar det och jag får sår i hårbotten som härskar sig när jag är väldigt stressad. Jag har även fått kraftigt håravfall och det är väl kroppens sätt att säga stopp. 

Jag har därför bestämt mig för att träffa en psykolog. Jag har tid dit på måndag och hoppas att jag får bra hjälp där för situationen är i nuläget ohållbar. 👍

Vi har varit på öppna förskolan vid 2 tillfällen och det är också en stor hjälp att få prata med fler föräldrar om hur det är att vara förälder. De har även en hel del stöd att ge tiöl föräldrar genom familjestöd. Det finns en socialpedagog, barnsjuksköterskor och förskolepedagoger som kan stötta. Det ska vi prata om på onsdag nästa vecka. Känns också bra. Behöver ventilera alla tankar, få tips och råd på hur jag och vi kan göra för att hantera situationen. 


Jag uttryckte för psykologen att jag är rädd för att få en ny depression. Det hade verkligen inte varit kul. Men jag har mycket mörka tankar just nu om varför jag blev förälder, att jag vill adoptera bort hampus (tillfällig känsla) och att jag ångrar att vi skaffade barn. Allt detta i en negativ spiral. Ska nog även ringa vårdcentralen för att ev. börja med antidepressiva igen. Har inte tagit dem på flera år men det kanske kan vara bra att börja innan det blir för jobbigt. Dock inga suicidtankar än så länge så det är ett gott tecken! 

EN MAMMAS EVIGA KLAGA...

0 Läs mer >>

När tröttheten slår emot en som en rejäl käftsmäll och man bara vill lägga sig ner och dö.

Tårarna kommer, tålamodet är helt slut och irritationen tar över. Förbannelsen över minsta lilla ynka detalj. Det faktum att bebisen inte somnar om efter andra matningen under nattpasset driver mig till vansinne. Att benen sprattlar, ungen rullar, sätter i halsen, kräks och gör ljud ifrån sig gör att jag absolut inte kan slappna av och somna själv. Hjärnan är övertänt, så mycket intryck, tolkningar av signaler och tankar gör att jag inte orkar någonting. Efter 30 minuter kan jag inte längre bita ihop och hålla borta känslorna. Hamou s får sig en känga av sin trötta mamma: "snälla unge kan du onte bara ligga still och sova nån jäkla gång?" Detta sägs i en gin som är snäppet mer irriterat än det verkar i textformat. Tårarna börjar rulla längs kinderna och jag tänker stilla att jag behöver min sambo. Tänk om vi hade delat sovrum, sovit i samma säng. Det gör vi dock inte, jag och Hampus i ett rum och Johan i det andra. Med tårarna rullande längs kinderna ställer jag mig frågan som jag upprepar flera gånger per dag: ska jag be om hjälp eller orkar jag bita ihop lite till? Imorses var svaret nej det orkar jag inte. Det dåliga samvetet sköljer över mig för att jag väcker Johan 05:50 för att "jag inte orkar mera" medan han som sedan tidigare har svårt att sova ska till jobbet kl 11:30 för att jobba 10,5 timme. Jag ber om ursäkt för att jag väckt honom men säger att jag behöver hjälp. Hampus har vid det här laget lugnat ner sig. Ligger fortfarande och viftar hysteriskt men är lugn och nöjd för övrigt vilket borde få Johan att tänka "väckte du mig för det här?".

När klockan slår 08:00 ska jag ringa till bvc för att få hjälp. Jag klarar inte det här mera. Jag måste få prata med någon,  få tips, råd och stöd. Min hjärna (över)analyserar varenda ljud, varenda rörelse och tonart hampus ger ifrån sig. Jag kan aldrig slappna av ordentligt när han är i närheten. Jag försöker men kan inte koppla av. 

Känslan av att känna sig värdelös och hjälplös som förälder är hemsk. Det var inte så här jag föreställt mig att det skulle vara. Känslan av att känna sig som en dålig mamma biter sig fast som segt tuggummi under en skolbänk. Segt och jävligt äckligt. Hur kommer mina känslor och mitt beteende påverka hampus? Kommer jag någon gång lära mig att hantera min frustration? Johan föreslog att jag skulle låta hampus ligga kvar i sängen medan jag går ut ur rummet och tar en paus på 5-10 eller 20 minuter så får han ligga där. Mina ögon spärras upp i chock och mitt enda svar blir: "Jag kan ju inte lämna honom där! Tänk om han rullar ur?! Eller tänk om han sätter i halsen, onte får luft och jag inte hör?! (Johan menade att han skriker om han vill något). Då kommer det som ska vara en paus istället bli ett stressmoment. Vad händer nu? Somnade han? Varför är det så tyst? Har han satt spy i halsen igen? Överanalysering igen. Analyseringen gör mig otroligt stressad. Stressen har nu sätt sig fysiskt med exem i hårbotten, klåda som blir till små härskande sår samt kraftigt håravfall.
Jag är så skadad och rädd efter den gången när han slutade andas gör att han satte i halsen  när han satt i sin gunga. Det har gjort mig väldigt rädd för att sätta i halsen.

Nä den övertrötta mamman ska nu försöka sova en timme innan jag ska ringa bvc.

NÄR KÄNSLORNA TAR ÖVE...

0 Läs mer >>

Den senaste veckan har Hampus mått riktigt bra. Han verkar inte ha problem med magen längre. Vi har nu gett mjölkfri ersättning i 3 veckor och äntligen bajsar han som vanligt. Vi som gav resulax varje dag för att han skulle tömma tarmen behöver inte göra det längre för han bajsar själv. Dock har han fortfarande behov av lactulose. Så skönt att slippa se honom ha ont och gråta hejdlöst utan att kunna trösta eller göra något. Förstår knappt hur vi orkade.

Det känns som att jag och Hampus har kommit in i någon mindre rutin numera. Han sover ofta väldigt bra på kvällen, somnar runt 21 vilket är skönt,  då får jag tid för att vila och ta hand om mig själv innan nattpasset. 

Hampus sover bra på natten när han väl har somnat. Vaknar endast när han är hungrig. Oftast runt kl 02:00 och 07:00. Jag ska absolut inte gnälla för det hade kunnat vara så mycket jobbigare. Jag tycker dock att det är väldigt påfrestande att vakna 2 gpnger under en natt. Säg att han vaknar vid 02:00 och är hungrig. Då går vi upp , värmer ersättning, matar och rapar samt byter blöja. När det är klart går vi och lägger oss. Förhoppningsvis somnar han på en gång och då är klockan ca 03:00. Men oftast tar det ca 30 minuter att natta honom på nytt. Och trots att jag är trött tar det kanske ca 15 minuter innan jag lyckas somna. Då är klockan 03:45 så vaknar Hampus vid 06:00 och är hungrig igen så börjar karusellen om igen. Så när klockan är 08 är Hampus ofta pigg och pratglad medan jag har min sämsta tid på dygnet. Jag är så extremt trött att jag knappt orkar hålla mig vaken medan han är pigg och vill prata med mig eller se sig omkring i världen. Det är i dessa stunder jag kan bli irriterad på att aldrig få sova en hel natt med 8 timmars sömn. Timmarna får jag ihop utan problem, men att sova och ständigt bli väckt tar på krafterna. Ofta vill jag gå in och rycka tag i Johan och skrika "TA UNGEN NÅGON GPNG FÖR SJUTTON! NU HAR JAG HÅLTL PÅ HELA NATTEN OCH ORKAR INTE MERA! HJÄLP MIG!!". Självklart gör jag inte det och sansar mig oftast. Jag brukar fundera på varför han alltid ska sova så jäkla länge och längta efter att klockan ska bli minst 08:30. Då kan jag väcka honom utan dåligt samvete. Jag vet ju att han också sover dåligt men ibland är jag så himla trött på att vara den starka och den som alltid biter ihop och kämpar på lite till. Det går dock bara att väcka honom så när han jobbar kväll eller är ledig. Jobbar han dagen så börjar han kl 08:00 och då är det bara för mamma att bita ihop...
Oftast så försöker jag att leka lite på morgonen, han får äta frukost, vi pratar på skötbordet, klär på oss och förhoppningsvis kan jag kasta i mig en macka o första koppen kaffe innan klockan är 11:00. Har vi inget planerat så leker vi genom att titta på spegelbilden, räcka ut tungan åt varandra, skratta åt varandra, titta på en kanin skallra och promenera runt i lägenheten (Då brukar jag passa på att plocka samtidigt). Sedan somnar Hampus ofta på förmiddagen och jag passar på att tvätta, hänga tvätt, plocka, dammsuga, duscha och ibland bara ligga i soffan och samla kraft för snart är han hungrig igen och helakarusellen börjar om med matning, blöjbyte, pratstund och lek. Ibland promenerar vi och ibland inte. Det är dock väldigt skönt när man väl kommer ut. Ibland tar vi bara bärsjalen och går till apoteket och bara den stunden räcker. 

Jag kan för övrigt meddela att jag blivit sjalfrälst! Jag hade en trikåsjal som jag köpte lagom till midsommar. Det var så himla mysigt att ha Hampus nära men ändå ha två händer fria till annat. Att inte belasta axlar, nacke och rygg genom att bära på armen var också otroligt skönt. Nackdelen är att det är extremt mycket tyg att ta hand om och innan han är på plats i sjalen är det ett himla gnäll. Väl på plats i sjalen tar det inte lång stund innan han somnar.

Det som är nackdelen med trikåsjal är att tyget är rätt så mycket stretch vilket gör att han med sina 5,7 kg är rätt svajig i ska. Han sjunker ner en del efter att man burit honom en stund. Jag bestämde mig därför för Att leta efter en ny själ och gå över på nästa steg, en vävd sjal. Jag hittade tillslut en fin sjal på en köp och sälj sida på Facebook. Tjejen som sålde sjalen är en gammal kollega till mig. Jag fick därför möjligheten att träffa henne för att prova de två själarna hon hade till salu innan jag bestämde mig. Så här såg den ena ut. Jag valde dock den andra sjalen i ljusblå underbar bomull.

Hampus älskar att sitta i sjalen och spana på omvärlden. Nackdelen är att han är så himla varm och trots att han tycker det är mysigt och gärna somnar i sjalen så kan vi i te skala längre än 1-2 timmar innan han är genomsvett och blir gnällig. 


När jag först beställde den lila trikåsjalen visste jag ingenting om bärande eller bärsjalar. Jag följde instruktionen i häftet som följde med. Det ser svårt ut och ser obekvämt ut men det är det inte. De första 2 gångerna var det svårt men när man lär sig hur man ska knyta så går det lätt. Jag kan varmt rekommendera gruppen "Bärsjalar!" På Facebook.

Mjölkallergi, en tröt...

3 Läs mer >>

I ett av mina inlägg var jag på väg för kontroll av blodtryck då de misstänkte havandeskapsförgiftning. Detta inlägg är en fortsättning på det inlägget Jag gick till specialistmödravården på kontroll och hade min goa mamma med mig som stöd eftersom Johan inte hade möjlighet att komma ifrån jobbet. Blodtrycket som togs var fortsatt högt och jag förklarade att jag kände mig konstig och inte alls mådde bra. Hon tyckte att jag inte borde åka hem med det blodtrycket utan läggas in på antenatalavdelning för att utvärdera och följa blodtrycket. Början på havandeskapsförgiftning blev domen och då kommer det tas ställning till att sätta igång förlossningen dagen därpå. Jag skulle få blodtrycksmedicin och vila. Väl när läkarbesöket var över kändes det skönt att de tog mig på allvar. Jag blev inlagd som sagt och blodtrycket blev bättre efter första dosen blodtrycksmedicin. Under kvällen drog jobbiga förvärkar igång och tillslut fick jag flytta till förlossningen då personalen på antenatalavdelningen inte kunde erbjuda någon bättre smärtlindring enligt barnmorskan. De undersökte och kunde konstatera att jag var lite mer öppen än tidigare. Jag fick smärtlindring och sov ca 3-4 timmar den natten, ketoganet som jag fick som smärtlindring tog inte bort smärtan helt. Jag vaknade av värkarna under natten. 


Torsdag morgon vaknade jag och hade fortsatt högt blodtryck. Fick blodtrycksmedicin och när läkaren gick ronden tyckte de att det vore bäst om bebisen fick komma ut. Igångsättningen skulle alltså starta på torsdagen redan! Jag tyckte det var väldigt skönt och fick en känsla av skräckblandad förtjusning, nu var det verkligen dags på riktigt! 
Det gjordes en vaginal undersökning för att se hur öppen man är och behandling valdes utefter det. Jag var öppen 2 cm vilket innebar att nattens värkar faktiskt gjort lite nytta. Klockan 10:15 fick jag min första omgång med ett värkstimulerande medicin som heter cytotech som är en oral lösning som smakar vedervärdigt. Vi väntade med spänning för att se vad som komma skulle och det är från den tiden vi räknar att förlossningen är igång. Det gick ca 10 minuter och jag började må illa och kräktes upp en del. Efter ca 1 timme drog värkarna igång ytterligare. Varför jag mådde illa och kräktes är dock oklart. Vi undrade mest hur det skulle påverka igångsättningen om jag inte fick behålla medicinen.
Cytotech är en medicin som ges varannan timme upp till max 8 gånger för att stimulera och framkalla värkar. Efter 2 timmar fick jag dos nummer 2 och för mig blev det den sista dosen eftersom jag hade kraftiga och effektiva värkar. Värkarna ökade i intensitet och jag fortsatte att öppna mig i ganska snabb takt. Smärtan var väldigt jobbig och jag provade lustgas som första alternativ. Det var en spännande upplevelse vill jag lova. I början var det ungefär som att bli full och fnissig och det snurrade till lite i huvudet. Det var dock väldigt svårt att använda sig av. När en värk kommer ska man andas in i en mask tills dess att värken börjar släppa. Lustgasen blandades med syrgas och vi började med 25% lustgas och 75% syrgas. Det var jättesvårt att veta när jag skulle börja andas i masken för att få snurret i huvudet när värken är som värst. Vi kämpade på och vid nästa undersökning visade det sig att det verkar som att jag var på gång och inte behövde mer värkstimulerande medicin. Jag upplevde även att smärtan bara blev värre och värre och lustgasen knappt räckte till. När jag var öppen 2-3 cm var värkarna väldigt jobbiga och jag orkade knappt vara uppe och utnyttja tyngdlagen för att bebisen skulle tränga ner i bäckenet. Jag mådde illa och kräktes flera gånger vilket vi inte vet varför. Jag tror dock att det var en biverkan på cytotech eftersom blodsockret låg stabilt runt 6 och jag hade inga ketoner. Det bestämdes att jag kunde få ryggbedövning om jag ville det. Jag fick då en narkosläkare som skulle sticka in en tunn kateterslang emellan ryggkotorna. Själva sticket kändes men var inte så farligt om man jämför med värkarna. Det var väldigt svårt att ligga ihopkurad med knäna upp mot hakan samtidigt som man hade värkar men det gick ihop med lustgasen. När katetern väl var på plats kände jag en enorm lättnad. Smärtan försvann helt och jag kände knappt av värkarna. Jag passade då på att vara uppe och promenera samt att äta middag. 
Jag hade ungefär en timme som jag inte kände av värkarna. De trappades successivt upp och jag använde listgas i kombination med epiduralen (ryggbedövning). Under kvällen bestämdes det för att ta hål på fosterhinnorna(oklart vilken tid det bestämdes). De tog hål på hinnorna kl 23 och efter det forstatte förlossningsarbetet, smärtan jag kände var barnet som hittar vägen och tränger ner i bäckenet vilket ryggbedövningen inte tar. Jag använde lustgasen igen för att få bort den värsta smärtan. Ett tag efter midnatt såg vi på ctg-kurvan att bebisens hjärtljud sjönk ner till 44 (brukar ligga runt 150 slag/minut). Johan ringde på personalen och en doktor kom på direkten. Jag är lite borta i detta tillfället för jag har kraftiga smärtor och minns inte så tydligt vad som hände mer än att de undersökte hur öppen jag var och att de gav mig bricanyl för att stoppa värkarna. De ville se om hjärtljuden var påverkade till följd av intensiva värkar. Hjärtljuden ökade igen och doktorn var på väg ut ur rummet, då sjönk hjärtljuden på nytt och jag undersöks på diverse sätt som jag inte ens kan förklara. Jag låg på rygg och sedan på sidan. Det kändes som att jag hade doktorns hela näve i livmodern (vilket jag troligtvis inte hade) och jag puffade på ordentligt med lustgasen för att slippa smärtan och slippa oron över vad som hände. De satte en kateter och helt plötsligt berättar de att det är bäst om barnet får komma ut nu. Det bestämdes att göra ett urakut kejsarsnitt. Stackars Johan fick veta att han var tvungen att stanna på rummet eftersom jag skulle sövas. Jag såg hans enorma oro och hur han tittade på varenda person i förlossningsrummet för att förstå vad det var som hände. Vad berodde det på? Vad skulle hända? Jag försökte därför be honom att fokusera på mig och inte lyssna på vad de pratade om vilket jag i efterhand fick reda på gjorde honom ännu mer stressad och orolig. 
Jag rullades ut ur förlossningsrummet och in i en operationssal. Inne på salen är det massor med människor. Jag upplevde de som stressade och att alla sprang inne på så. Alla var fokuserade på sin sak och ingen pratade med mig. Jag har inte varit rädd alls hittills utan tänkte att personalen har koll på vad de gör. Men när jag låg där och ingen pratade med mig, då blev jag rädd. Jag fick flytta över på en brits, en person spände fast min armar på någon slags armstöd, en person satte pvk i vänster hand, en person hänger ett grönt skynke ovanför magen och helt plötsligt känner jag någon kall vätska rinna över nedre delen av magen. Min enda tanke var att det troligtvis var desinfektionsmedel och jag tänkte "Men jösses! Nu snittar de innan jag ens fått bedövning och innan jag ens blivit sövd! HJÄLP!" Precis då tittar den fantastiska undersköterskan fram under operationsmössan. Åh vad skönt, det finns åtminstone en person här i rummet som jag sett förut, nu kan jag slappna av. Hon klappar mig lätt på kinden och nickar förstående som att hon så "Det är okej, jag finns här". Strax därpå tittar en medelålders man ner över mitt ansikte och presenterar sig som narkosläkare. Han berättar att jag kommer att sövas och att jag kommer få andas i en mask och att det kommer smaka lök, därefter kommer jag somna. Jag tänker för mig själv att det troligtvis kommer bli som i Greys anatomy att man får räkna baklänges. Jag fick inte alls räkna, jag bara andades med djupa andetag och hann tänka "undra hur det här kommer kännas?". Mer hann jag inte tänka innan det kändes som att någon slog en stekpanna i huvudet och släckte lampan. 

Jag vaknade blinkande och ser hur rummet rör sig. Jag känner igen korridoren utanför förlossningen och ser att vi går in i hissen. Vi är på väg till uppvakningsenheten. Jag minns knappt vad narkosläkare sa men det var något i stil med "nu är det klart", han sa inte "allt har gått bra". Jag frågar vad det blev, eftersom vi inte visste könet innan. Narkosläkaren sa att han inte visste för att det gick så fort. Nu i efterhand kan jag inte förstå att det inte gjorde mig orolig eftersom de borde hinna se könet men antagligen mådde bebisen inte bra och därför hann de inte se. Jag kom till uppvaket och böev väl omhändertagen där. Jag frågade hur det var med bebisen och Johan. Åh min stackas Johan, var han fortfarande lika orolig som när jag rullade iväg till operation? Sjuksköterskan på uppvaket ringde för att kolla hur de mådde och jag bad att få veta könet. Undertiden tänkte jag på att jag var avundsjuk på Johan som fick träffa bebisen först. Att jag kände mig ledsen över att inte få se lyckan i Johans ögon när vi äntligen får träffa den vi väntat på så länge. Sjuksköterskan kom tillbaka och meddelade att de båda mådde bra och att de nu var på neonatal avdelningen. När jag frågade om könet så så hon att hon glömde fråga men erbjöd sig att ringa upp igen. Jag funderade och bestämde mig för att dra ut på det hela så länge jag bara kunde. Jag fick rådet att försöka sova och vila så mycket jag kunde och sov bort mestadelen av tiden. Vid ca 05:30 fick jag komma tillbaka till förlossningen och jag frågade då försiktigt om jag fick träffa bebisen och Johan. Det bubblade i magen av nervositet när de rullade in mig fortfarande liggande i sängen på avdelningen. De rullade in sängen med huvudändan först så jag såg inte så mycket till en början. Det första jag såg var en lycklig Johanoch ett stort knyte med täcken i hans famn. När vi närmar oss så ser jag en hand som sticker upp ur byltet. Allt där efter är suddigt. Jag får fram bebisen och är helt öppen och redo att hålla honom. Jag trodde de skulle lägga hen på mitt bröst men De höll fram en bebis och jag visste knappt hur jag skulle göra för att hålla. Jag bad om hhälp och jag frågade om könet. Johan fick berätta att det var en fin kille som vi fått. Känslan av att hålla det vackra mirakel som är vår son är helt obeskrivlig. 

Så här i efterhand måste jag säga att jag är imponerad av hur mycket kroppen klarar av! Kl 10:15 fick jag första dosen igångsättning och klockan 00:47 är Hampus född. 3720 gram och 50 cm lång. Att genomgå nästan en hel förlossning och urakut snitt är helt otroligt. Från det att de bestämde att jag skulle snittas tog det 9 minuter så är han ute. Det är fantastiskt! 

Jag orkade vara hos Hampus ca 30 minuter och sedan kände jag att jag var tvungen att sova lite. Jag somnade som en stock och vaknade efter ca 4 timmar. Jag hade då sådant sug efter att få träffa Hampus att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hade dock ganska ont och bad att få smärtlindring innan. Johan gick bort på en gång och jag satt i rullstol (10 timmar efter operation) när jag åkte in till honom. Kände mig fortfarande matt men i en lyckobubbla. Barnmorskan som jobbat den natten fick en stor kram innan hon slutade och hon önskade oss stort lycka till. Hon ska ha en enorm eloge, så duktig, hon lät Johan klippa i navelsträngen trots att han fick plockas ut via kejsarsnitt och stöttade både honom och mig genom förlossningen på ett fantastiskt vis. Detsamma med undersköterskan och vår fantastiska doktor som kom för att förklara vad som hände och kolla om vi hade några frågor. Jag frågade vad som hände när han kom ut och fick förklarat att han inte andades när han kom ut. De fick ge en puff med luft och det fungerade inte så de fick ge CPAP. Övertrycksluft och syrgas i ca 20 minuter innan han andades själv. Enligt Johan har han frpvlp när han kom ut och läkarna kallar det han hade för hotande fosterasfyxi (syrebrist). Det är dock oklart vad som orsakade syrebristen och varför hjärtljuden sjönk så kraftigt under förlossningen. 
Hampus har dock sedan förlossningen mått bra och är frisk vilket vi är evigt tacksamma för. 

Hampus låg kvar 2 nätter på neonatal avdelningen pga lågt blodsocker och fick då extra näring men slapp dropp. Jag låg kvar på BB 4 nätter eftersom mitt blodtryck fortsatte vara högt trots medicinering. Allt dock mycket bättre nu och jag äter inga mediciner längre. Avslutar inlägget med några bilder från BB.

HAVANDESKAPSFÖRGIFTNI...