0 Läs mer >>
Tjena tjena! 
Nu är jag här igen med all min skrivar-lust. HAr den senaste tiden haft det lite tufft, med diverse saker och jag har helt enkelt kännt attjag inte varit sugen på att blogga, men se här är jag nu igen. 
Sedan sist så har det hänt lite grejer. Jag har snart gjort halva termin 1 på sjuksköterskeprogrammet och har tenta om exakt en månad, så den har jag börjat plugga till redan nu så att jag är förberedd och hinner med allt. 
Har även börjat träffa en terapeut. Jag har haft väldigt stora probem so har påverkat min vardag en del och kände att jag behövde få hjälp med att hantera detta. HAr en helt fantastisk terapeut som heter Jonas, en väldigt duktig man som kan otroligt mycket! Var förvånad att han som "bara" är på vårdcentrals-nivå var så otroligt duktig jämfört med min förra som var inom psykiatriska ungdoms teamet. 
De första gångerna vi träffades (har träffats 5 ggr totalt) gick vi igenom lite olika listor med kryss och frågor för att se vilken sorts problematik jag har och vad jag vill ha hjälp med och så vidare. Vi kom fram till (han) att många drag inom GAD passar in på mig. GAD är engesk förkortning fr Generalized Anexiety Disorder som på svenska blir Generaliserat ångestsyndrom då man oroar sig alldeles för mycket, svårt för att koncentrera sig, och är nästan konstant ängslig/orolig.
Än så länge har vi inte kommit så jättelångt, men vi har gjort en situation som jag gärna vill ta upp här som jag är så facsinerad över! Det började med att jag berättade om min orosituation som var över en normal orosnivå, dvs nästan panikångest med hyperväntilering. Jag ombads att hålla fast vid den känslan och gå in i den ännu mer och istället gå mot det som orsakade ångesten istället för att rymma ifrån den som jag vanligtvis bukar göra. In och skulle möta personen som jag var rädd för (via tanken) och fokuserade på hur personen såg ut och hur personen fick mig att känna. Jag testades om jag kunde spänna mina muskler i den situationen för att se om jag var "apatisk" och oförmögen att göra något. Kom fram till att personen ifråga får mig att känna mig liten, som en pyttevarelse och jag är 4-5 år gammal. Terapeuten frågar om mina föräldrar om de är med och jag börjar gråta och tänker "NEJ!! INTE MAMMA OCH PAPPA!!!" Tårarna rinner och situationen som nyss var så klar blir helt vit och tom och kommer sedan in i en annan situation där jag fortfarande känner mig lika liten och maktlös (sistuation med ex-killen) Tårarna rinner fortfarande men tillslut lyckas jag tillsammans med Jonas få kontroll över situationen och jag tänker på allt jag skulle sagt, åh vad jag skulle sagt/skrikit i den situationen, men i verkligheten gjorde jag inte det, varfrör gjorde jag inget? MEn i tanken gjorde jag det. Jag sa klart och tydligt, u gör inte såhär mot mig, du FÅR inte göra så mot mig osv. och ansiktsuttrycket som följde, jag säger bara ojojoj. Så skönt! Chockad och en smula rädsla. Även om jag vet att det inte skulle blivit så så kändes det skönt att jag hade kontrollen i den situationen.

Kom sedan tillbaka sakta och jag kan säga att det tog mig nog 5 minuter innan jag faktiskt fattade vad som hänt. Var som att vakna ur en hypnos, det var tydligen kontakt med mitt undermedvetna. Sååå häftigt! Älskar att tänka tillbaka på den och analysera den så mycket som det går.
Har nu fått i hemuppgift att göra min livslinje. Saker som har hänt i mitt liv som är positiva och negativa och vad som har hänt i de situationerna. Riktigt intressanta faktiskt! Får se vad Jonas säger nästa vecka. Skönt att vi ses så ofta som en gång i veckan, då hinner man inte tappa taget :) Plus att jag har frikort på sjukhuset fram till juli så det kostar mig inte ett öre! GÖTT :D

update!