0 Läs mer >>
Ja alltså det där med grviditet. Jag är just nu i den perioden i mitt liv att jag snart är färdig med min utbildning (15 januari), vi har ett nytt boende på gång, nytt jobb på gång och jag har det senaste året haft en obeskrivlig längtan efter barn. Jag har dock alltid fått höra att graviditet vid diabetes inte är det lättaste. Jag har diskuterat med min diabetessjuksköterska och frågat lite allmänt vad jag kan tänka på och hur en graviditet kan se ut för en diabetiker. 
 
Det första hon berättade var att det var otroligt viktigt med noggranna blodsockerkontroller. Helst ska en graviditet planeras och HbA1c ligga bra redan innan graviditeten påbörjas. De första tre månaderna är otroligt viktiga eftersom fostret under dessa veckor utvecklar sina organ. Det är även under de tre första månaderna som saker kan gå fel. Vid för höga glukosvärden under dessa tre månader kan risken för missbildningar ök vilket  oftast ger skador som gör det omöjligt för fostret att överleva. De höga glukosvärdena hos mamman leder även till att fostret kan få en onormal tillväxt och bli för stora vilket kan leda till att förlossningen sker tidigare än planerat.
 
Enligt den information jag har hittat i en folder som getts ut av diabetesförbundet som heter "diabetes och graviditet" så följs mammor med diabetes upp via specialistmödravården där man följs varje eller varannan vecka under hela graviditeten. Ett samarbete mellan diabetessköterska, diabetesläkare, specialistmödravården och förlossningsläkare bör påbörjas för att alla ska en bra inblick i vad som sker under graviditeten och för att vara så förberedd som möjligt.
 
 
När jag läste om allt detta och i samma tidskrift fick förklarat hur blodsockret skall ligga under hela graviditeten börade jag nästan gråta. Blodsockervärden över 6,5 klassas som för högt och det bästa är att ligga mellan 4,0 och 5,5. För mig kommer detta vara nästan omöjligt att genomföra oavsett vad jag gör. Jag har aldrig haft så bra blodsocker eller HbA1c. Senaste gången jag låg med HbA1c under 6,5 var i början av 2000-talet. Det har varit otroligt svårt att kontrollera. Oavsett hur mycket viljestyrka jag har känns det omöjligt redan innan jag har börjat. Johan har försökt att peppa mig med att vi helt enkelt måste ställa om vår livsstil för att komma ner i dessa värden och jag tror att han har helt rätt.
Jag märker själv att jag ligger bättre i blodsocker om jag helt utesluter socker och äter lågkolhydrat kost. Vi ska efter helgen försöka formulera någon form av plan inför hur vi ska gå tillväga med detta för att graviditeten ska bli så bra som möjligt.
 
Jag tar min examen 15 januari 2016 och i februari planerar vi att flytta från småland upp mot göteborgstrakten. Väl där vill jag gärna jobba i några månader innan jag blir tvungen att ta ut mammaledighet. Detta betyder att jag "borde" kunna bli gravid i november/december. Johan vill gärna inte att jag ska bli gravid innan vi vet hur det blir med bostad och jobb. Först när vi vet att någon av oss har ett jobb ska vi försöka är det sagt. Givetvis styr diabetesen också när jag kan bli gravid eftersom jag måste gå in med bra HbA1c.
 
Vi får väl se vart vi hamnar tillslut men jag tror att en långsiktig lösning kan vara som jag tidigare näämnt att utesluta socker, äta lågkolhydratkost samt att motionera mera. Det finns bara positiv saker med motionen för min del. Problemet är dock att jag inte har varken motivationen eller orken till att klara av det själv och Johan är väl inte den bästa på att peppa även om han försöker mer än mycket. Vi får helt enkelt avvakta och se tills vi hittar en hållbar lösning. 
 
 

GRAVIDITET OCH DIA...

0 Läs mer >>
Hej igen!
I gårdagens inlägg berättade jag om några av mina allvarligaste situationer jag har haft med min diabetes. Jag har som sagt under ganska lång tid fått slita och kämpa för att hitta någon form av rutiner, någon form av motivation till att ta hand om min kroniska följesslagare. Jag har prövat i princip allt. Det fungerar i en vecka eller möjligtvis två veckor sedan försvinner det igen. 
 
Jag hade en period i mitt liv som jag nu i efterhand kan se var min revolt period. Jag ville förneka sjukdomen, ville inte veta av den och kände mig jagad av den och alla krav som följde med den. Jag försökte ursäkta mig med att det inte var hela världen att jag svängde i bloodsocker och  jag förnekade att diabetes är en allvarlig sjukdom.
 
Det som blev min första vändning från min revolt var mina föräldrars inställning till min diabetes. De har sedan jag fick min diagnos som 4 åring varit på mig och tjatat om att jag ska kolla mitt socker, ta mitt insulin och jag förstod att de gjorde det av välmening men jag blev bara arg. Jag blev ledsen och kände mig påhoppad. Från dera sida började de inse att det inte spelar någon roll hurvida de tjatar eller påminner mig, det hjälper ändå inte. Jag fick kontakt med en kurator som är duktig på diabetes och psykologiska problem till följd av sjukdomen. Hon sa till mig att det ofta är ett vanligt problem hos personer som fått sjukdomen som barn. Då var föräldrarna tvungna att hjälpa barnet med blodsocker och insulin. Detta beteende sitter sedan kvar och när jag som 19-åring flyttade hemifrån blev det som att jag fick diagnosen på nytt och att jag själv fick lära mig på nytt hur jag skulle hantera sjukdomen. Jag har fortfarande problem med min diabetes men jag har nu fått det utrymme och de möjligheter jag behövde för att lära mig och hitta egna lösningar för att klara av min sjukdom. Jag har fått skapa egna rutiner och egna mönster vilket jag som ung inte hade. Det var först för ett halvår sedan jag insåg hur farlig diabetes kan vara och jag försökte desperat komma på någon rutin som skulle hjälpa mig att komma ihåg mina blodsockermätningar och att ta mitt insulin.
 
Jag började med att ställa alarm på mobilen. Det fungerade sådär och jag fick på en facebook-grupp som heter "bolla diabetestankar" tipset om att ladda ner en app i mobilen för att lägg in blodsocker, insulindoser och hur jag motionerar. Jag sökte efter "diabetesdagbok" i  butiken och hittade då en app som heter Diabetesdagboken från tillverkaren mySugr. I denna app kan du lägga in blodsocker, ställa alarm inför nästa blodsockermätning, lägga in vad du äter, bilder och starta utmaningar mot dig själv för att kontrollera ditt diabetesmonster. Det fungerade så himla bra för mig och det höll i sig mer än bara någon vecka. Jag fyllde maniskt i allt under 1,5 månads tid. Det fungerade verkligen bra för att få in rutiner kring mätningar, mat och insulindoser. 
 
Numera har jag som sagt min sensor som mäter blodsockret åt mig och ger mig fantastiska kurvor så appen behövs inte längre men jag kan varmt rekomendera den till alla med diabetes eller föräldrar till barn med diabetes!
 
Livet mot ett bättre HbA1c går framåt!

REVOLTENS AVSLUT

0 Läs mer >>
Godkväll alla sockersöta!
Nu var det ett tag sedan igen och jag har en del att berätta. Jag fick i slutet av juni ett brev från min diabetessköterska att mitt HbA1c (medelblodsocker) har sjunkt från 89 till 79 vilket hon tyckte var positivt men att jag borde fortsätta jobba på att få ner mina värden ännu mer. Jag hade precis "fått" min sensor då och hon verkade positiv till användningen. JAg har fått en ny tid den 18/8 och hoppas då att jag fått ner värdet ytterligare. Dock fick jag en varnande pekfinger om att sänka HbA1c långsamt eftersom alltför snabba sänkningar kan ge skador på kroppen och framför allt på ögonen. 
Hur skulle jag gå tillväga då för att sänka mina värden då undrar ni. Ja det är en fråga jag ställer mig varje dag. Jag har nu kopplat in mottagaren i datorn för att lägga in de senaste värdena och ja, vad ska jag säga, det flyger åt alla håll och jag vet knappt vad som går på tok:
Ja när man ser den här bilden så förstår man ingenting! Detta är alla dagar från den 15 juni till och med idag. Jag försökte få fram en mer tydlig graf för att få en överblick och tyckte att den här var lättare att förstå
Den här grafen visar fördelningen i procent hur ofta jag ligger inom vissa intervall och här fick jag kvitto på att mitt problem oftast inte är att jag ligger otroligt högt, dvs. över 20,6 men att jag ofta ligger mellan 10,6-12,2 men resten ligger ganska bra. 
 
Genom att använda dessa siffror så kan jag försöka att undvika att ligga runt 12. Jag funderade först på att helt försöka undvika att ligga lågt eller få blodsocker över 17,2 men det kommer vara väldigt svårt att få igenom tror jag. Det svåra med att jag oftast ligger mellan 10 och 12 i blodsocker är att jag prsonligen anser att det är lite för lågt för att korrigera med insulin. Dock funderar jag på om jag inte ska göra det i alla fall eller om det är så att jag kan öka måltidsinsulinet om det är så att det kommer i samband med måltid. Jag har dessutom ökat mitt långtidsverkande insulin med 4 enheter sedan senaste besöket hos diabetessköterskan och jag ser att jag ligger bättre av det. Staplarna 5,6-7,2 och 7,3-8,9 var mycket lägre innan så en viss förbättring har skett. 
Det är så himla smidigt att läsa av dessa kurvor och det ger mig insiration om hur jag ska fortsätta att hantera min diabetes till det bättre. Jag har verkligen tagit till mig att diabetes är ett heltidsjobb som aldrig går att ta semester ifrån. Det är alltid beslut som ska fattas. Hur mycket insulin ska jag ta till detta, hur mycket kommer jag röra på mig idag, undrar om det är mycket att göra på jobbet idag och om jag ska ta mindre insulin utifall att jag inte kommer sitta så mycket (jag jobbar som undersköterska på en medicinavdelning på sjukhus).
 
Det jag känner är det jobbigaste är att jag aldrig kan koppla av. Jag känner absolut att det har förbättrats med sensorn, jag har mer kontroll, jag slipper att sticka så ofta, jag hinner dämpa höga och låga värden i tid. Jag har vissa dagar, som idag när jag känner att jag inte alls vill vara med längre, jag vill bara ge upp. Det som jag har fått lära mig är dock att acceptera dessa dagar. Dem kommer och går, vissa dagar är jobbigare än andra men genom att aktivt välja att ta en dag med minimal kontroll återkommer kontrollen efter ett tag. Tidigare kunde det ta mig dagar innan inspirationen kom tillbaka men nu kan det vända under en dag. På förmiddagen är jag helt slut men under eftermiddagen eller kvällen så kämpar jag vidare igen. Idag har jag varit helt slut hela dagen och jag har dragit mig ifrån att ta mitt insulin eftersom jag bara kände bläääh. Konstigt kan någon som inte upplevt hur det är att leva med en kronisk följeslagare tänka. Det är ju "bara" att ta ett stick så är det klart, men så är det inte, det spelar ingen roll att det bara tar mig 1 minut att ta mit insulin. Jag måste tänka, jag måste kontrollera, jag måste räkna, jag måste följa upp efteråt så att insulinet var tillräckligt eller om det var för mycket, jag måste bedöma och anstränga mig mentalt. Jag kan inte lämna över besluten till någon annan, jag kan inte lämna ifrån sjukdomen, jag kan inte låta någon bestämma, eftersom det bara är jag som kan min diabetes och känner hur det kommer bli. Det är magkänslan som måste bestämma. Det jobbiga är också att alla dagar är olika, det som fungerar en dag kan bli helt tokigt en annan da beroende på väder, stressnivå, aktiviteter, mentalt tillstånd, vilken mat jag äter, hur väl jag sköter diabetesen. 
Det är svårt att beskriva känslan och hur det är att leva med denna sjukdom men jag hoppas verkligen att förståelsen och kunskapen kring diabetes kan öka i samhället. Jag kan varmt rekomendera er att titta på en serie med korta klipp från en familj som lever med diabetes förklarar hur deras vardag ser ut. Du kan titta på videon här.
 
Jag har även funderat lite kring ur det kan gå om något akut skulle hända. Jag har sedan något år tillbaka använt diabetesförbundets nyckelring som halsband för att informera allmänheten om det skulle hända någonting. Jag tog av nyckelringen och satte i en halskedja med texten utåt. Praktiskt är att det står på både svenska och engelska. Det går att beställa dessa nyckelringar på diabetesförbundets hemsida och en nyckelring kostar 65 kronor vilket jag tyckte var ett billigt pris. Jag har den alltid på mig och den tål att bada och duscha med. Texten slits inte ut som jag först trodde. 
Det finns även andra varianter av halsband som går att beställa och jag har tänkt på det eftersom den tidigare versionen är ganska tråkig och inte innehåller någon personlig information. Jag har länge tänkt att jag ka beställa halsbandet nedan men skriva personnummer på baksidan samt ett telefonnummer. Kanske skulle jag skriva "SOS 112" eller mammas eller sambons mobilnummer. Så svårt med telefonnummer dock eftersom det byts ibland. Kanske ska jag skriva "Ge mig något sött och ring SOS 112" 
 
Det hände något otroligt otäckt förra hösten. Jag var på praktik på min nuvarande arbetsplats och kom in på avdelningens expedition som vanligt strax före 07:00. Jag hade tidigare ätit frukost som vanligt (havregrynsgröt) och tog samma mängd insulin som dagen innan med samma blodsocker. Det enda jag kommer ihåg är att jag går in i det lilla kaoset som upptår på morgonen när dagpersonalen kommer och efter det blir allt svart. Jag har i efterhand fått reda på att jag börjat få små ryckningar i armar och ben och min klasskompis och bästa vän Felicia (tack och lov var där) fik mig att sätta mig ner på en pall. Jag har sedan börjat krampa och blivit helt blå i ansiktet. Som tur var var jag på rätt ställe och de fick ringa MIG (medicinsk intensivvårds grupp) med narkosläkare som kom upp och satte syrgas, de satte massor med pvk, gav mig en injektion med rent glukos, satte glukosdropp och tog prover inkl. blodgas (artärprov). Helt plötsligt vaknar jag till och jag minns att jag kände mig otroligt yr och snurrig. Det var massor med folk runt mig, jag låg i en säng och helt plötsligt har jag den underbara avdelningschefen Christians ansikte framför mig och han börjar få kontakt med mig. Det första jag tittar på är klockan, den visar 08:00 eller om den visar 09:00 och jag minns att jag frågar om det är dag eller kväll. Efter det blev jag bättre och jag fick komma ner till en OBS-plats på akuten för att vila upp mig under dagen. Jag är i efterhand EVIGT tacksam att jag hade min klasskompis Felicia med mig för dum som jag var hade jag inte vågat berätta för alla att jag har diabetes. Jag hade inget halsband eller någonting som antydde att jag var diabetiker. Det hade säkert tagit längre tid innan jag blivit bättre om ingen vetat om min sjukdom. Efter det har jag aldrig tagit av mitt halsband. Jag är för rädd och överallt jag går berättar jag om min sjukdom, bara för att alla ska veta ifall det händer igen. Jag blev så fruktansvärt rädd och än idag är mina kollegor lite på sin vakt. De frågar oft hur jag mår och hur mitt blodsocker ligger och de har inga problem med att täcka upp för mig om jag måste sätta mig och äta om jag blir låg. Så himla skönt med kollegor som respekterar en och förstår. Jag är lyckligt lottad att jag överlevde.
 
En annan gång min diabetes har försökt att ta livet av mig (men denna gången pga för högt blodsocker) var för 3 sommrar sedan. Jag minns att jag skulle träffa en vän inne i stan och gå ut och äta middag och ta ett glas vin. JAg hade sett fram emot denna dagen i flera veckor då min vän är otroligt välbokad. Jag minns att jag under eftermiddagen legat högt i blodsokcer och att jag tagit massor med insulin. Jag började må illa och tog under em med sprutan och allt annat tog jag med insulinpumpen. Jag bytte infusionsset för att vara säker på att det fungerade och jag började kräkas när jag sminkade mig. JAg mådde dock bättre efteråt och tänkte att det inte var någon fara, det var bara en engångshändelse. I bilen på väg till stan spydde jag ytterligare en gång och jag tog en ny dos insulin och fick en stark tillsägelse från sambon om att ringa sjukvårdsupplysningen. Hon tyckte att jag skulle kolla ketoner och jag hade 0,8. Jag spydde ytterligare en gång när vi precis kommit in till stan och sjukvrdsrådgivningen sa till mig att åka in till akuten. Jag blev väldigt besviken och ville inte åka ifrån min vän som tagit sig in till stan och allt bara för att vi skulle ses. Dock är hon undersköterska och även hon sa till på skarpen att jag MÅSTE åka in direkt. Sagt och gjort. Kom in på akuten och där mådde jag faktiskt bättre. blodsockret låg på 12 och ketoner hade sjunkt till 0,5 eller något sådant. Jag blev inlagd på ett rum och efter samtal med läkare övertalades jag att stanna kvar på AVA i en natt för övervakning. Jag blev besviken men i efterhand är jag glad att jag stannade kvar. Sambon åkte hem vid 22:00 för att ta hand om katterna men han lovade att komma tillbaka på morgonen så fort han vaknat. Jag försökte sova men illamåendet tilltog och jag tog mer insulin med pumpen, jag sa till att jag mådde sämre och bara mådde mer och mer illa. Jag hade fått dropp som satt i en ställning i sängen och jag kände att jag var tvungen att kräkas, Jag satt ju fast i sängen och hade ingen påse eller någonting så jag tvingades kräkas i sängen. Jg blev sämre och fick ont över bröstet och jobbigt att andas. Vid 01:00 beslutades att jag skulle flytts till IVA (intensivvårdsavdelningen). Jag mådde vid detta tillfället så fruktansvärt att jag aldrig upplevt något liknande. Jag kom upp och det var underbara människor på avdelningen och de skulle sätta pvk nålar på mig och jag som vid det tillfället var så otroligt rädd för nålar orkade inte ens bry mig om att de stack. En nål i varje arm och jag vet att de hade så svårt att sticka i min högra arm att narkos fick komma och stika mig och de satte även en artärnål. EKG kopplades, jag fick syrgas och massor med dropp. I efterhand fick jag reda på att jag hade fått en ketoacidos/syraförgiftning med ketoner på 7,5. 
Mellan 01:30 och 05:00 trodde jag verkligen att jag skulle dö. Jag minns att jag tänkte "Vad gör jag om jag dör här? Vad kommer hända om jag dör här?". Personalen frågade om jag ville ringa någon och berätta att jag var på intensiven. Jag frågade om någon kunde ringa åt mig eftersom jag var så himla dålig och så himla orkeslös. Personalen småskrattade och sa att det skulle väl vara konstigt om de ringde till min sambo och sa puss puss från mig.. Jag samlade all kraft jag hade och ringde till Johan. Inget svar. Givetvis, klockan var ju 01:30 och han sover med öronproppar. Jag bad även att få ringa min mamma och jag minns att jag tänkte att jag inte ville ringa på hemtelefonen och väcka alla i huset så jag ringde på mobilen, inget svar. Jag lämnade meddelande till de båda och till mamma försökte jag att släta ut min situation lite genom att säga "jo alltså det är så att jag har blivit lite sämre nu ikväll och jag ville bara säga att jag nu har blivit flyttad till intensiven. Men du behöver inte oroa dig, jag mår fint, jag ringer imorgon igen.". Efter att jag fått läkemedel mot mitt illamående, kateter och kalium, glukos och natriumdropp kunde kroppen äntligen slappna av lite vid 05:00 och jag mådde lite bättre. 
Jag minns att jag sov 2-3 timmar och sedan kom dagpersonalen med en telefon vid 09:00 tiden och sa att min mamma ringde till mig. Jag minns att hon var så himla orolig, hon var till och med lite arg för att jag inte ringt på hemtelefonen, "DET ÄR JU VIKTIGT OCH ALLVARLIGT, DU MÅSTE RINGA PÅ HEMTELEFONEN!". Hon sa även att hon var på jobbet men att hennes kollegor skickade hem henne för att hon skulle kunna ta första tåget ner för att komma till sjukhuset. Jag minns att tårarna började rinna när jag hörde det. När man är sjuk och känner sig så svag finns det få saker som är så bra som att träffa sin mamma och pappa. Hon skulle vara där om 5 timmar. Jag kunde knappt vänta. Johan kom till IVA vid 10:00 och det första han sa är "fan vad läcker du är du ser riktigt pigg ut". Jag kunde inte tänka mig annat, jag kände mig som skit men inte i hans ögon. Han var nog lite orolig han med trots att han agerade lugn. Här är några bilder på mig när han kom till avdelningen Jag ville komma ihåg den dagen i resten av  mitt liv.
Allt gick bra tillslut och vid 11:00 kom min egen diabetesläkare ner till mig och pratade lite. Han var lite irriterad över att IVA så fort ville bli av med mig och lägga in mig på en annan avdelning. Han hade tänkt att min pumpstart skulle ske innan jag bytte avdelning men nejdå, inte alls. Jo föresten, anledningen till att allt blev som det blev var givetvis en liten knyck på slangen jag satte under eftermiddagen. Jag hade alltså inte fått i mig något insulin sedan 16:00 den eftermiddagen och först 01:00 insåg akuten att den måste bort och injektioner/infusioner borde sättas in istället. Efter denna händelse tog jag alltid bort pumpen och tog insulin med pennor istället eftersom jag då med säkerhet vet att jag får i mig mitt insulin. Jag hade 2 liknande händelser efter denna och den ena höll på att bli en ketoacidos/syraförgiftning igen men hann stoppas i tid. Så det där med att diabetes inte är någon allvarlig sjukdom, släng dig i väggen!

DIABETESENS BAKSIDOR