GÖR DET SYNLIGT!

Hej vänner!
Jag har länge varit intresserad av psykisk ohälsa och är ganska insatt i olika psykiatriska diagnoser eftersom jag läser till sjuksköterska.För ca 1,5 månad sedan så hölls en öppen föreläsning om olika sjukdomar som vanligtvis är "osynliga" men som människor lever med i samhället. Under denna öppna föreläsning i Växjö konserthus hölls flertalet föreläsningar om hur det är att leva med olika sjukdomar. Det ligger i luften att psykiska sjukdomar är något som man inte pratar om i samhället. Målet med dagen var att göra det osynliga synligt för att öka kunsaperna kring olika tillstånd. Här kommer en länk till en video för att beskriva projektet. https://youtu.be/Ssc-7CA9LBk
Nu för att visa att jag stödjer projektet med att bryta tystnaden och de tabu som finns i samhället kommer jag att berätta lite om mig själv. 
 
Jag fick som 4-åring diagnosen diabetes typ 1. Det är inte detta fenomen jag kommer beskriva under denna presentation eftersom jag vanligtvis skriver mycket om min diabetes. Även diabetes är en sjukdom som inte är synlig som t.ex. ett brutet ben. När jag var 15 år började en svajig period i mitt liv, vilket i och för sig inte är så konstigt med pubertet och en tid som tonåring. Det många såg som att jag träffade mitt livs första pojkvän var under ytan inte speciellt lyckligt.
 
Det som ser lyckligt och bra ut på utsidan är inte alltid så lyckligt på insidan. Jag träffade en kille som va ett år äldre och jag blev blixtförälkad precis som vilken annan tonåring som helst. Jag var lycklig, fick uppmärksamhet och svävade på rosa moln. Denna man hörde av sig ofta och bara för att kolla hur jag mådde. På den tiden var det dyrt att ringa på mobil och vi använde flera timmar åt att prata i telefon. Han hade ett genuint intresse ¨för vart jag var någonstans, vem jag hade träffat under dagen och vad jag skulle hitta på dagen därpå. Jag tyckte till en början att det var gulligt och lade inte märke till det som jag idag vet är varningstecken på att något inte står rätt till. Efter 6 månader tillsammans bestämde sig min pojkvän för att vi skulle förlova oss. Jag var fortfarande inne i min bubbla och tänkte mest att det är ju så här livet går till. Du träffar någon, blir kär, förlovar sig, skaffar familj och lever lyckligt i resten av livet. Det jag inte visste då var innebörden av förlovningen. Nu i efterhand förstår jag att vår förlovning handlade om kontroll. Att sakta men säkert bryta ner mig, isolera mig tills jag var helt ensam, utan vänner, stöttande familj och tillslut en slagpåse. Lyckligtvis kom det aldrig så långt att jag blev slagen, även om det var nära en gång. Mina vänner tyckte jag blev tråkig som bara försvann och ville spendera så mycket tid med nya pojkvännen att de drog sig undan. Ungefär i samma tid som förlovningen började våldet. Kontrollen över mig var total, han ringde 8-10 gånger per dag för att kontrollera vart jag var, vem jag umgicks med och när jag kom hem igen. JAg skulle alltid ringa, oavsett. En gång bestämde jag mig för att åka och bada med min lillebror, åka moppe dit, slänga oss i sjön och sedan hem igen. Jag minns att jag tänkte att jag inte behöver ringa för det, vi är väl borta max 25-30 minuter och han behöver inte få veta något. Så vi åkte iväg och slängde våra grejer i gräset och kastade oss i sjön. På de 3 minuterna från att vi lagt ner våra saker till dess att vi kom tillbaka upp hade jag fått 30 missade samtal från honom. Vi hade världens gräl i över 45 minuter där jag försökte lugna honom, vilket jag i efterhand ser som ännu ett starkt tecken på at jag borde gett mig av. Tyvärr gjorde jag inte det och ju längre tid vi spenderade med varandra ju värre blev det. 
Som sagt, jag har aldrig blivit slagen fysiskt. Däremot har jag under 1,5 års tid blivit utsatt för sexuella övergrepp. Totalt under vårt förhållande i 2 år hade jag kanske 15 samlag som jag var med på och accepterade. Det började med att han "tjatade" till sig sex. Första gångerna behövdes bara 5 gånger där han frågade om vi skulle ligga med varandra där jag sa nej men sedan ändrade mig. Detta var ännu ett tecken! Ju mer han tjatade ju mindre ville jag ha samlag med honom. Han kunde tjata uppåt 70-80 ånger och jag sa nej varje gång. Ha gav sig aldrig och ju mer tiden gick ju fortare gick jag med på det. Allt för att "slippa" allt. Efter ett tag så gick det så långt att jag aldrig sa nej. Jag började "spela med", jag stönade eftersom jag visste att övergreppet skulle gå över fortare då, jag försökte gör det som han ville för att bli av med den hemska känslan. Jag fick otroliga skador efter hans övergrepp och jag har kvar dem även idag, trots att jag lyckades ta mig ur relationen för 6,5 år sedan. Jag har fått sprickor och ärrbildningar efter penetrationer som inte var menade att göras, jag har mentalt brutits ner till en människas minsta beståndsdel och trots att jag har jobbat med skadorna jag fått efter relationen har jag fortfarande men kvar i livet. Jag har otroligt svårt i mitt jobb att bemöta personer som ter sig eller påminner mig om aggressivt beteende. Jag har fått träna på att våga säga vad jag tycker för att inte bli rädd för hot eller trakasserier. Jag tränar just nu på att vara arg, eftersom jag helt glömt bort hur man gör när man är arg och hur man har en diskussion med en partner om inte slutar i trakasserier, hot eller sexuella övergrepp. 
Så här såg jag ut under vår relation
Jag ser det i ögonen. Lyset är tänt men Emma är inte hemma. Min mamma beskrev i efterhand hur hon upplevde det som att jag var inne i en bubbla och att jag inte var kontaktbar.
Jag vet att jag strategiskt höll fram handen för att jag visste att han ville titta på bilder när vi kom hem och jag "skyddade" mig genom att hålla fram handen så här.
 
Jag har dock tagit mig ur relationen och lever idag lyckligt tillsammans med en underbar man (Johan) som vet om min historia och som har hjälpt mig otroligt mycket i mitt arbete med mig själv.
Dock var jag singel i 2 månader innan jag träffade min nuvarande sambo och fästman. Jag hann aldrig inse vad jag varit med om under dessa 2 destruktiva år. Den smällen kom efter ett halvår tillsammans med Johan. Han tyckte att jag betedde mig lite annorlunda och konfronterade mig. Eftersom jag var och fortfarande är konflikträdd försökte jag att rymma genom att försöka bryta relationen. Dock lyckades vi lösa våra problem och tack vare Johan fick jag kontakt med en kvinnoklinik som hjälpte mig med polisanmälan och bearbetning av alla händelser. Under bearbetningsprocessen föll jag dock in i en depression och klarade inte av att göra någonting. All livslust försvann, all ork likaså och jag fick till och med självmordstankar och diffusa planer. Jag ville aldrig dö eller ta livet av mig, jag ville slippa allt jobigt. jag ville sova, svimma eller försvinna. Jag hade tankar om hur jag skulle kunna göra för att snubbla och slå huvudet på en sten. Jag satt en dag med mina lugnande tabletter i handen och undrade hur många jag behövde ta för att slippa känna, för att somna och aldrig vakna, men inte att jag ville dö. Till slut sa jag till Johan och min mamma och pappa att jag ville läggas in på psykiatrin. Johan hade varit inlagd tidigare och sa att det var bra. Min mamma och pappa var nog lite osäkra och rädda. Första gången vi åkte in så fick jag träffa en läkare som sa att jag troligtvis bara sovit dåligt och gav mig en sömntablett för att hjälpa mig att sova. Jag kände mig så otroligt kränkt när jag kom ut därifrån. JAg gick till och med med på att lägga in mig själv för att jag ville få hjälp. Dagen efter åkte vi in igen och denna gången krävdes att min mamma satt och grät framför läkaren för att de skulle lägga in mig. Jag fick byta mediciner och efter ca 1,5 vecka fick jag komma hem igen eftersom jag kände mig bättre. Det var dock fortfarande tungt. Jag kan inte beskriva känslan av hur det känns att ha ne depression. För mig var det som att vara så orkeslös att du inte ens orkar dra upp persiennerna i rummet. Min mamma och pappa försökte att untra upp mig och försökte få mig att inte tänka så negativt ellr att prata om sjukdomen då jag skulle må sämre av det. JAg tror att de tänkte att distraktion skulle vara bra för att inte sjunka djupare ner men det som faktiskt hjälpte mig var att få prata av mig. Johan har haft depression och han ar den som förstod mig, förstod mina känslor och hjälpte mig igenom den perioden. Jag ville inte ha kontakt med någon under den perioden då jag tyckte det var så himla energikrävande att låtsas vara glad och le hela tiden när jag inte alls kände för det. Jag minns särskilt min födelsedag då jag kände precis så. Här är en bild på mig från den tiden
 
Några år senare sökte jag kontakt med vårdcentral eftersom jag kände att det var något som inte stämde, jag trodde till en början att det var en komplikation av min destruktiva relation och sökte mig därför till en psykolog. Jag var otroligt rädd för saker som kulle kunna hända och jag försökte undvika situationer när jag fick den känslan. Det visade sig då att jag har generaliserat ångestsyndrom vilket innbär att jag so mär drabbad oroar mig för saker som kan hände, skulle kunna hända och mentalt sätter igång mitt kristänkande. Jag hade t.ex. svårt att ringa till elgiganten för att berätta att min dator behövde lagas. Min tankegång var följande "Ja men tänk om jag ringer dit och den jag pratar med börjar med att ställa några frågor och sedan ställer personen en fråga som jag inte kan svara på. Vad gör jag då? Vad ska jag svara då?" Jag skrev alltid listor över vad jag skulle säga innan jag kom så långt som jag är idag där jag skriver en mental lista eller skyndar mig att slå nummret innan jag hinner börja oroa mig för vad personerna i fråga ska säga till mig. Jag fick behandling via psykolog och detta kombinerades med läkemedel för att bromsa dessa känslor och tankar.Det har fungerat utmärkt för mig.
 
Avslutningsvis så vill jag bara säga att oavsett sjukdomar, oavsett vad så är det bra att berätta om sin situation och meddela omgivningen. Det känns jobbigt i början men jag har lärt mig att hantera min situation och därmed berätta om den. Det jag berättar kan faktiskt hjälpa en annan människa! Jag har fortfarande men och livet går upp och ner hela tiden men det är så livet fungerar och jag säger som min gamla mentor sa: "Emma, den som säger att den har levt sitt liv utan toppar och dalar, har aldrig levt!"
 
Så här lycklig och glad är jag idag, trots allt jag gått igenom och allt som jag i framtiden kommer att gå igenom. Jag kommer ha ärr och märken med mig men det är bra för jag har gått starkare ur detta och med alla ärr så syns det att jag har kämpat för mitt liv!
 

Kommentera här: