0 Läs mer >>

Hallå alla fina läsare! Har ni glömt mig? Emma, den oroade sjuksköterskan med diabetes och andra bekymmer. Det var väldigt längesedan jag skrev senast och tänkte uppdatera er om läget i mitt liv som det är precis i denna stund.


Vi börjar simpelt.... så här ser jag ut idag (tydligen hamnar bilderna längst ner av någon lustig anledning)

I alla fall, i förra inlägget var Jag yrket bekymrad över min arbetssituation och stressen jag upplevde. Jag kan säga så här, det blev ännu värre när semestrarna drog igång på riktigt. Jag slet mitt hår, grät när jag kom hem och visste inte om jag skulle överleva en arbetsdag till. Mitt i allt slit blir framför allt min sambo men även jag sugen på att köpa lägenhet. Sagt och gjort (bild längre ner).
Den 30 september fick vi äntligen nycklarna till vår nya lägenhet. Vi var 8nte alls sugna på att flytta och packa alla våra saker men vad gör man inte för billigare hyra? 

I samband med flytten och även efter märker jag att jag är extremt trött. Jag känner mig som en sengångare som aldrig sovit. Jag kunde sova middag 3 timmar på kvällen men ändå sova 12 timmar på natten. Jag hade även väldigt ömma bröstet men anade att det var mens på gång. Grejen är att det aldrig kom någon mens. Min sambo bad mig göra ett graviditetstest men jag vågade inte på en gång med rädsla för att mensen skulle komma dagen efter och med den även besvikelsen. Det gick 5 dagar sedan bestämde jag mig för att testa. Det var de längsta minuterna i hela mitt liv. Jag och sambon stod i badrummet med stickan och jag kunde tydligt se ett starkt rött streck och ett svagt streck. (Ett streck innebär att jag ej är gravid och två streck att jag är gravid). Jag vågade inte tro på testet och skyllde på att det var ett "billigt skitdåligt test". Min sambo förklarade för mig att om det hade varit ett drogtest skulle det tolkats som positivt. Vi bestämde oss för att köpa ett nytt dyrare test dagen därpå och väntade med spänning. Resultatet kanske ni kan ana? Även det testet var positivt (bild längre ner). När den andra stickan var positiv var jag i vecka 6. Det var en bra första period. Vid vecka 7 började jag må lite illa men det var inte så farligt då (vad jag vet nu i efterhand). Vecka 8 eskalerade illamåendet och jag kräktes 2-3 gånger per dag. Fick en tablett utslriven av barnmorskan och den fungerade första veckan. Därefter eskalerade det ännu mer. I vecka 11 var vi på vårt första ultraljud  (bild längre ner). Vid inskrivning på specialistmödravården visade det sig att jag gått ner 2,5 kg och att proverna visar att jag är lite uttorkad. Kräkningarna ökade och som mest spydde jag 8 gånger på en dag. Medicinen hjälpte inte. Jag fick inte i mig någonting att äta eller dricka så jag fick söka till akuten där jag undersöktes och till slut lades in över en helg. Fick massor med dropp samt en ny medicin mot illamåendet. 
Jag har varit sjukskriven sedan 25 november och inte klarat av att jobba till följd av illamåendet samt diabetes. Planen är dock att jag ska komma tillbaka snart men de har vinterkräksjuka på min avdelning för tillfället och det vill jag gärna slippa om jag kan.

Det jag ser mest fram emot för tillfället är vårt fjärde ultraljud som är ett rutunultraljud som görs i vecka 18-19. Vi ska dit den 11 januari. Ska bli spännande att få se bebisen igen. Ultraljud nummer 2 såg vi hur bebisen sträckte på sig (bild längre ner). Planen är att bebis ska komma i början på juni. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter något i hela mitt liv. Jag hade en första gissning på att det blir en pojke men jag har faktiskt ändrat mig och tror det blir en flicka. Vi har funderat lite kring namn och just nu är Inez och Evelina favoriter samt Hampus och Linus. Vi får väl se hur det blir i juni vi måste få se bebis först innan vi bestämmer oss. Känns som att jag och  sambon är de enda som inte tänker ta reda på könet vid ultraljudet. Någon spänning måste finnas kvar och vi kommer bli lika glada oavsett ❤

Update på läget i liv...