0 Läs mer >>

Igår kväll vid ca 21:30 drog sammandragningarna igång igen. De kom regelbundet och de gjorde ont. Däremot kändes de annorlunda jämfört med de tidigare. De gjorde mer ont nu än de gjort förut. Annan karaktär på smärtan.

Jag körde på som jag gjort innan. Fortsatte sitta stilla i soffan, andades igenom det jobbiga och försökte slappna av så gott jag kunde. Johan kom hem vid 22 och hjälpte mig att räkna och hålls koll på hur tätt värkarna kommer. Det visade sig att de kom ganska tätt, ca var 10:e minut. Jag fick en känsla vid 23:30 att det inte kändes bra i kroppen, en oro och något som så att det inte ska vara så här. Jag ringde till förlossningen och fick en tid för kontroll på en gång. Vi skulle lugnt ta oss upp till sjukhuset. Väl där fick vi prata med en barnmorska som var väldigt trevlig. Vi förklarade vår situation, vad som hade hänt, när det började, hur ofta och drog igenom min hälsohistoria och om graviditeten varit normal hittills. 
Vi gjorde ett nytt CTG för att kontrollera bebisen men mest för att titta när sammandragningarna kommer och går. 
De tog blodtryck på mig vilket jag tror de gjorde för att utesluta havandeskapsförgiftning. Har tidigare legat mellan 120-130/70-75 vid besöken på specialistmödravården. Vid besöket på förlossningen låg jag på 130/90 vilket är något högre än tidigare. Dock kanske det kan bero på den stressande situationen och smärtan jag kände.
Då jag tidigare i livet  (2-3 år sedan och ännu längre tillbaka) haft besvär med urinvägsinfektioner x flera ville de kolla om jag hade någon urinvägsinfektion som orsakade sammandragningarna. Urinsticka var blank, så ingen urinvägsinfektion har jag, en positiv sak i det hela, yay!

Fick träffa doktorn väldigt snabbt. Tydligen var det en lugn kväll/natt på förlossningen. Hon tittade på livmodertappen via vaginalt ultraljud och var väldigt noggrann med mätningen. Tydligen så ska mätningen göras under en viss period och mätas flera gånger för att avgöra dess längd. Som kortast var den 2,6 cm och det är tydligen det lägsta värdet man går efter. Att den är 2,6 cm innebär att den är kortare än vad den har varit men det ligger ändå inom ett accepterat värde. Vi fick med oss en tablett bricanyl som skulle stoppa värkarna och fick åka hem igen. 

Dessa ständiga motgångar. Hur mycket ska man orka med egentligen? När går gränsen? Jag känner att jag är väldigt nära ett sammanbrott och det är inte alls en härlig känsla. Istället för att ta det lugnt, må bra, fokusera på att göra hemma-spa och baka muffins hela dagarna så får jag detta? Har jag inte fått gå igenom tillräckligt med motgångar i mitt liv? Jag tänker inte dra alla dessa nu gör då kommer jag få skriva i evigheter. Eller har jag gjort mig förtjänt av dessa motgångar? Är det världens sätt att säga, nu ska du allt få din jäkel. Kan det vara så enkelt att jag får dessa ständiga utmaningar för att jag alltid lyckas lösa dem i slutändan, även om jag bryter ihop och sliter mitt hår på vägen? 

Missförstå mig inte. Jag har massor med saker i mitt liv som jag är otroligt glad och stolt över men ibland hamnar det i bakgrunden. Alla fina vänner och familjen som stöttar i vått och torrt. Min underbara sambo och livspartner som slår allt i världen, stöttar, peppar och uppmuntrar. Som ständigt står ut med mig och mina egenheter. 

Summa kardemumma vill jag att det här ska vara över så fort det bara går. Det här barnet har ändrat min personlighet, min inställning till graviditeten och allt runt omkring mig. Självklart, eller det kanske inte är så självklart när ni läser, oavsett så älskar jag barnet mer än något annat och det är efterlängtat. Jag är helt övertygad om att livet som förälder kommer vara lättare än livet som gravid. I alla fall vissa stunder.

ANDRA BESÖKET PÅ FÖRL...

0 Läs mer >>

Jag har länge funderat på vad man ska ha med sig när det är dags att åka till förlossningen. Min första tanke är att man egentligen inte behöver så mycket grejer. Jag har under väldigt lång tid dragit ut på just detta moment. 

Jag har dock packat ner följande: 
☆ 2 omgångar rena underkläder
☆ Stora mjukisbyxor
☆ Två amningströjor
☆ Tofflor
☆ Mobilladdare
☆ Hörlurar
☆ Schampo, balsam, duschcreme, deo, tandborste och tandkräm
☆ Blodsockermätare 
☆ Ketonmätare
☆ Slangbyte till insulinpumpen
☆ Festis i 3-pack 
☆ Fleecefilt till bebis
☆ Snutte till bebis
☆ Bebiskläder
☆ 1 omgång underkläder till Johan
☆ 1 dosa snus till Johan
☆ 1 energidricka till Johan

Jag vet inte hur aktuellt det är eller om det ens var ett bra inköp att ha amningströja. Men jag får testa mig fram helt enkelt.

Säkert har jag tagit med mig för mycket saker, men hellre det. 


De senaste dagarna har jag gått in mer i en söags bubbla. En bubbla som är långt ifrån verkligheten. De tankar som finns är enbart härliga, underbara och bra tankar inför det dom komma ska. Hur mysigt det kommer vara att få träffa bebisen första gången, hur mysigt och spännande det kommer vara när vi kommer hem från BB. Första turen i barnvagnen, att få visa upp den person som vi väntat på så länge.

Självklart har jag insikt i att allt inte kommer vara på detta sätt när det väl är dags, men det är skönt att ha en undanflykt fråb verkligheten som den ser it just nu. 
Lägenheten är stökig, tvättkorgen svämmar över och behovet av dammsugning är nästan extremt. Kylskåpet behöver fyllas på, sängen behöver bäddas ren och återvinningskärlet behöver tömmas.
Utöver detta har jag fortsatta sammandragningar varje dag oavsett vad jag gör eller inte gör. Smärtan i höfter och ländrygg tröttar ut mig mer än vad det borde. Känslan av att vara uttråkad utan någon möjlighet att komma på något jag skulle vilja göra. Orken är minimal och vad gör man då för att få tiden att gå? Sjunka ner i depp, tycka synd om sig själv, gnälla, gråta och beklaga sog? Ja i bland är det ganska skönt att göra så men ibland behövs bubblan.

FÖRLOSSNINGSVÄSKA OCH...

0 Läs mer >>

Hej igen.

Igår var en bättre dag. Jag hade en hel del sammandragningar kvällen efter att vi besökte förlossningen. Jag ringde igen vid midnatt och rådfrågade vad jag skulle göra. Enligt varnmorskan var det bästa jag kunde göra att försöka slappna av och sova. Om det skulle vara så att jag inte kan sova på grund av smärtorna skulle vi ringa igen. Jag somnade som en sten, tro det eller ej. Jag sov riktigt gott och vaknade endast 2 eller 3 gånger av smärtan.

När jag vaknade på morgonen så kändes allt lugnt och jag fick en sammandragning precis när jag gick upp men det var den enda. Jag åt frukost tidigt eftersom vi skulle på diaveteskontroll samt till specialistmödravården. 
Diabetesen ligger väldigt stabilt och bra (vilket är ett under!). De senaste 5 dagarna har jag haft 13 som högsta blodsocker vid ett tillfälle. Annars har jag legat stabilt runt 6-7 ungefär. Läkaren tyckte att jag skötte mig exemplariskt och hade ingenting att anmärka på. Jag skulle fortsätta som tidigare.
På specialistmödravården fick vi komma in och göra ultraljud på en gång. Bebisen är rätt stor nu och ci fick se tydligt hur ansiktet ser ut (med lite fantasi). Man kan alltså med ultraljudet i dagens läge se näsborrarna på en bebis som inte ens är född ännu. Så häftigt och en känsla som är närmast overklig. 
Bebisen öigger fortfarande med huvudet nedåt, rumpan åt vänster och benen åt höger, vilket förklarar sparkarna på höger sida. Vid tillväxtultraljud eller TUL som detta räknas som så mäter de bebisens huvud och buk i diameter samt lårbenet. Detta görs flera gånger från och med rutinultraljudet, RUL ca i vecka 18. Vi har gjort 3 mätningar tidigare så detta blev 4e. Måtten förs in i datorn och genererar hur mycket procent som bebisen följer sin viktkurva. Om man ligger plus/minus noll och följer linjen sp kommer benisen att väga ca 3500 gram vid 40 fullgångna veckor. 
De tre första mätningarna som vi har gjort har legat runt 0%, första låg på -1%. Igår låg bebisen på +13%. Min första tanke var panik och vad har jag gjort för att orsaka detta? Men enligt barnmorslan är det ingenting som jag har kunnat påverka genom kost eller med bättre blodsocker. Även fast jag ligger bra i blodsocker är det ändå högre jämfört med friska personers blodsockernivå.
De gjorde även ett nytt vaginalt ultraljud för att kontrollera livmodertappen. Allt såg bra ut där med, den var 3,6 cm vilket var längre än tidigare. Vid detta ultraljudet såg man tydligt barnets huvud som "trycker mot min stackars urinblåsa" som läkaren uttryckte. 
Summa kardemumma blev att allt såg bra ut, minskade sammandragningar och återbesök om 2 veckor för nytt tillväxtultraljud.

Efter denna lilla utflykt åkte vi hem en sväng för att sedan åka iväg och besiktigabilen och käka lunch ute på stan. Hem igen en liten stund för att sedan äta middag. Jag har nämligen gjort en himla god lasagne som blev grymt bra. Recept finns här om någon är intresserad:

http://www.jennysmatblogg.nu/2011/01/13/fajitaslasagne/

Efter middagen var det dags för den sista turen för dagen. Dags för inspirationsföreläsning om förlossning. Jag ska erkänna att jag könde mig skeptisk och inte jättesugen, men vi åkte i alla fall. 

I bilen på väg upp drog mina sammandragningar igång igen och de gör ont. De är korta, ca 10 till 30 sekunder och börjar med att magen blir spänd och hård, både på utsidan och det känns spänt på insidan. Sedan börjar det mola, lite som mensvärk och den spontana känslan är att man vill kura ihop som en boll. Sedan släpper det och försvinner helt. 
Föreläsningen började och det var en väldigt bra föreläsning. Mycket inlevelse, lite rollspel för att hålla igång stämningen och mycket igenkänning. Kan varmt rekomendera de som blir erbjudna detta att gå på en sådan föreläsning för det bar mycket intressant och gav en hel del tips till både den som ska föda och den som står vid sidan om. 
Sammandragningarna ville dock inte släppa utan var ganska täta. I pausen ringde vi förlossningen på nytt som rekomenderade att jag skulle hem och vila. Inte den roligaste ordinationen man kan få om man är lite lätt uttråkad som jag är. Men det jag har gjort sedan dess är vila och sova. Alternerar mellan soffan och sängen. Försöker titta serier men orkar inte fokusera, tröttnar efter ett avsnitt trots att det är spännande. Försöker läsa en bok men samma sak där. Har ni några tips på bra soffaktiviteter får ni mer än gärna tipsa mig! 

Idag har min älskade mamma sagt att hon ska komma och kidnappa mig hem till sig för att skämma bort mig och hålla mig sällskap. Tänk vad bra mammor är! Om jag ens kunde försöka skulle jag inte bli hälften lika bra mamma som min egen mamma. Så jag avslutar med att ge massa kärlek till alla mammor i hela världen ❤

UTFLYKTER OCH FÖRELÄS...

0 Läs mer >>

Hallå fina läsare. 

Jag har nu hämtat mig öire efter det senaste inlägget. Landat lite i känslan av att en graviditet inte är så himla roöig och härlig hela tiden. 

I fredags gick vi in i vecka 33 och den tänkte jag skulle bli ganska lik de andra veckorna.

Sambon berättade på fredagen att vi skulle göra något på lördag. En liten överraskning. Min första ledtråd blev att vi skulle åka iväg någon stans och att sambon inte skulle köra. Vi bestämde oss även för att ta en tur till ikea för att köpa nya matlådor och ljus. Ikea låg tydligen på vägen.
Lördagen kom och vi började dagen med att städa i lägenheten och gjorde oss sedan i ordning för att åka iväg. Väl färdiga på ikea köper jag mitt livs äckligaste korv (måste varit dålig på nåt sätt!). När jag kommer ut från toaöetten ser jag att sambon pratar i telefon och lägger snabbt på innan jag hör. Jag blir nyfiken och frågar vem han pratar med och överanalyserar varje ord han säger.
Väl sittandes i biöen säger han att han glömt kuvertet hemma. Han ber om ursäkt för att han kanske avslöjar lite av planen och säger att han måste ringa ett samtal till "någon" och be att de hämtar oss på centraleb i göteborg. Jag tittar tågtider och vi har 45 minuter på oss innan tåget går. Jag blir stressad och säger att jsg måste fylla på mitt busskort och att vi inte kommer hinna med tåget.... vi svänger in på parkeringen och jag tycker mig se en bil jag känner igen. Är det inte svägerskans bil? Jag släpper tanken och kommer in i lägenheten. Där står ett helt gäng med underbara vänner och familj som ordnat en babyshower för mig. Jag böev så extremt jäkla överraskad och glad. Det var mycket glädje och tårar den dagen. 

I söndags tog jag det bara lugnt. Felicia som åkt ända från Växjö för att vara med på babyshowern sov över och vi gick ut för att äta en god brunch innan hon skulle åka hem igen. Efter det att hon gick låg jag i soffan och tittade på sons of anarchy som för närvarande är den serie jag bränner mig igenom. Jag hade en del sammandragningar den dagen och tog det därför lugnt. Måndagen gick också i seriens tecken men jsg passade även på att ta hand om alla fina presenter jag fått under lördagen. Vek bebiskläder, bestämde vad som ska följa med till förlossningen och plockade i ordning på skötbordet. Inga direkt smärtsamma sammandragningar den dagen. 

Idag när jag vaknade mådde jag ganska illa på morgonen vilket jag gjort några gånger tidigare. Dock tyckte jag det var värre idag och efter frukost var jag tvungen att kräkas, vilket var minst 2 månader sedan sist. Illamåendet var fortfarande kvar efteråt och jag fick inte i mig så mycket mer just då. 
Låg lite pressat i blodsocker men ändå stabilt. 
Under eftermiddagen var jag inne i gruppen "Föräldrar och gravida med diabetes" på facebook och läste mycket om minskadd fosterrörelser vilket fick mig att tänka på att bebisen inte rört sig som vanligt idag. Den har faktiskt inte rört sig alls sedan jag gick upp. Jag buffade på magen och försökte lägga mig på sidan för att känna några rörelser men inte något svar alls. Jag skrev i gruppen och frågade hur de hade gjort och fick rådet att ringa till förlossningen. Jag gade turen att få prata med "min" bsrnmorska Kristina som jag träffar i vanliga fall på specialistmödravården. Hon tyckte att vi skulle komma in för en kontroll. 

Väl inne på förlossningen gjorde de ctg som visade att bebisen hade en hjärtrytm på 140-150 vilket är bra. Det visade även att jsg har lite sammandragningar. Hon sa att det är normalt om de inte är smärtsamma. Jag förklarade att de varit smärtsamma senaste dagarna/veckan. Läkaren gjorde ett ultraljud som också såg bra ut pch bebisen ligger nu med huvudet nedåt. Läkaren tyckte magen kändes hård som vid sammandragningar och ville därför göra ett vaginalt ultraljud för att se om livmodertappen var påverkad. I vanliga fall är livmodertappen 4 cm lång. Min var 3 cm så han tyckte att den var påverkad. Enligt min barnmorska kan drt skilja sig lite hur lång livmodertappen är från början. En del har bara 3 cm så vi vet inte säket om den är påverkad eller inte. Ny undersökning imorgon rekomenderades. Jsg har sedsn tidigsre inplanerat besök på specialistmödravården för ultraljud så det passade perfekt. Jsg skulle ringa tillbaka om sammandragningarna blir mer smärtsamma och kommer tätare. Nu inder kvällen har det varit ganska lugnt ändå och kag har känt av dem men inte skrikit högt och de kommer inte så tätt. Jag är ordinerad att ligga och vila så mycket som möjligt. Så nu kommer jag troligtvis titta klart på sons of anarchy eller i alla fall hinna påbörja säsong 6.

GRAVIDVECKA 33 = KAOS

0 Läs mer >>

Det kanske kan verka som att detta inlägg kommer handla om allt härligt, underbart och mysigt med att vara gravid. Låt mig säga så här: Det kommer handla om raka motsatsen. Här kommer den fula sanningen om hur det faktiskt är att vara gravid.


Jag har sedan jag var 14 eller 15 år gammal haft en stark längtan efter att få barn och att vara gravid. Jag har alltid tyckt det ser så mysigt ut med stora magar som väggar fram, mammor som rör över magen och tanken på en bebis som sparkar där inne. Dock har jag aldrig haft någon att fråga om hur det är. Jag har inte heller sökt information på nätet. Därav hade jag inte så mycket koll när jag själv blev gravid.

Jag hade sedan tidig ålder blivit lärd att som typ 1 diabetiker är det mycket viktigt att ligga stabilt och bra i blodsocker. Diabetes-teamet har någon sorts skrämselpropaganda angående detta ämne. Jag frågade därför ca 1,5 år innan jag blev gravid om jag kunde få lite information om vad det innebär och hur man ska tänka. Den information jag fick var mest relaterad till diabetes och gav mig inte mycket att gå efter.

Ni som följt mig ett tag vet att jag upptäckte graviditeten väldigt tidigt vecka 4+1. Själva upptäckten i sig var helt kaotisk. Jag vågade knappt tro på resultatet och när jag såg plustecknet sköljde en våg av känslor över mig. Shit är detta sant? En oro, rädsla och skräck sköljde över mig. Gick det verkligen så här enkelt att bli gravid? Vad har jag gett mig in på? Är det verkligen rätt tillfälle? Tänk om något händer? Tänk om det är falskt positivt? Tänk om jag råkar göra något så att embryot dör inne dör? Tänk om det är mitt fel i så fall? Vad fan ska jag göra nu? Hur ska jag göra med kosten? Blodsockret ligger ju inte så bra som det borde göra, hur Dan ska det här gå? Jag kommer döda bebisen i magen?!
Jag blev super nojig och började äta mer frukt och grönt, jag köpte grovt bröd, plockade bort allt ur min diet som jag egentligen tycker väldigt mycket om. Inget socker, minimalt med Pepsi Max, bort med kaffet, det ljusa polarbrödet till frukost m.m. 
Blodsockret försökt jag hålla så bra som möjligt.

Det känslomässiga kaoset och omställningen förknippar jag i nuläget med en mindre psykos med kaotiska orimliga tankar och föreställningar eftersom jag inte hade någon kundkap. 

I vecka 7 började jag må illa. Detta kände jag till att man kunde göra och tänkte att det börjar med morgonillamående som sedan går över, kanske behöver jag såg en gång men det kommer vara borta vecka 12, lätt som en plätt. Så var min föreställning om hur det skulle vara och oj så himla fel jag hade. Jag började som sagt må illa på morgonen och försökte med att äta något lätt, inte ha tomt i magen men det spelade ingen roll jag var tvungen att gå upp och kräkas ändå. Ja men efter man har kräkts så brukar man må bättre så nu tar jag lite frukost så lugnar det sig. Tar fram mitt äckliga grova bröd med massa frön och nötter i men det kom upp lika snabbt det med. Fan jag har ju precis tagit insulin, hur fan ska det här gå ihop?

Nu i efterhand kan jag säga att det inte är så smart att trycka i sig så grovt bröd när man mår illa och kräks. Brödet hinner knappt tuggas innan det kommer upp igen och det river så in i bara bängen i halsen. Det bästa är att äta en söt yoghurt, kräm och att dricka Pepsi som smakar lite sött om man ändå ska spy upp det. Kanske kan en banan gå ner om man inte kräks av anledningen att man egentligen inte tycker om banan men ska vara så himla nyttig för man är gravid. 

Illamåendet eskalerar från vecka 8 och jag har testat att ta postafen som är en åksjukatablett. Jag blev bara så himla trött av den och hade ingen effekt alls mot illamåendet. Fick då tablett lergigan och den fungerade faktiskt, i 1 vecka sedan började jag kräkas extremt igen. 
Det är inte roligt när man kräkts 1 eller 2 gånger på morgonen och man tar något litet med sig som frukost för att inte kräkas mera. Sätter sig på en varm buss som slumpar medans man mår illa. En kollega kommer och sätter sig bredvid och jag talar om att jag mår illa. Hon förstår och pratar på som vanligt medan jag sitter tyst. Helt plötsligt känner jag att jag måste spy. Jag har ingen påse eller någonting med mig, det finns inget  papperskorg på bussen och det är 3 minuter minst till nästa hållplats. Handen upp framför munnen. Kollegan reagerar med stora ögon och lyckas rota fram en prasslig genomskinlig påse som man brukar lägga frukt i nät man handlar. Jag är extremt tacksam och häver ut mitt och innehåll i påsen vänd mot bussens fönster. Det är massor med folk på bussen och jag skattar mig nu blir över att jag kan kräkas utan att det låter så mycket. Väl färdig gömmer jag påsen lite diskret i knät med handen hårt sluten om påsen och en sjal liggande över för att dölja min spya. Väl framme vid hållplatsen låter jag alla andra människor gå av först för att så få som möjligt ska se min spya i en genomskinlig påse. Jag slänger påsen i papperskorgen och inser skräckslagen att det har runnit ut spya över mina svarta jeans och min tröja utan att jag har märkt något. Då är det inte roligt att vara gravid. Väl i omklädningsrummet hänger jag in mina kläder och jobbar på. Får avbryta det jag håller på med för att gå och kräkas. Det kan vara mitt i ett samtal med en kollega, mitt i medicinutdelning eller liknande. 

Blodsockret under denna tid ska vi inte prata om. Ständigt lågt och larmande på pumpen. Konstant ätande och frekvent med kräkningar är ingen hit. Framför allt inte när man jobbar som sjuksköterska på en medicinavdelning. 
Ett annat symtom som sällan nämns är att man är extremt trött första trimestern. Jag sov 8-10 timmar nattetid och sov middag minst 4 timmar oavsett vad klockan var. Inget roligt sällskap med andra ord. Sambon skrattade mest åt det men vännerna hamnade lite bakom under denna period. 

Jag blev sjukskriven vecka 9 100% fram till vecka 19 eller om det var 20. Det är inte roligt att vara hemma i nästan 2 månader för att kräkas. En dag låg jag i soffan helt utsöagen. Jag hade fått i mig 2 eller 3 minns vatten och 1 mun vätskeersättning, ingen mat sedan dagen innan, klockan var 15:00 och jag hade kräkts 8 gånger hittills den dagen. Då kände jag rätt ordentligt att jag inte ville vara med mera, jag orkade ingenting. Ringde till sjukvårdsrådgivningen då jag själv blev orolig eftersom jag inte fått i mig tillräckligt med näring och blodsockret var lågt. Jag åkte till akuten och fick ligga på sjukhus i 3 dagar för att jag mådde så illa och behövde vätska upp. Fick dropp och diverse olika mediciner mot illamående som inte fungerade. Till slut hittade personalen en medicin som faktiskt fungerade och fortfarande fungerar. Jag fick komma hem igen och kände att jag kunde värja äta igen. Jag skippade det grova brödet och åt lite som jag gjort innan graviditeten fast i mindre portioner. 

Vecka 20 eller 21 kom jag tillbaka till jobbet och det var skönt att få en ny start och komma igång igen. Vid den här tiden började mitt insulinbehov växa och jag fick ingen ordning på mina doser. Diabetes-teamet hjälpte så gott de kunde men det blev för mycket. Jag svimmade flera gånger på jobbet och oroade mig ständigt över hur det skulle gå med bebisen, om hen mår bra eller om jag gjorde att gränsen var nådd nu. 

Jag kan ä då säga att jag hade ca 4 veckor när jag mådde riktigt bra mellan vecka 21 och 26. Hade energi att greja hemma, sov mindre, fixade med saker jag aldrig tidigare haft ork till. Vecka 27 började jag känna mig stor och otymplig. Jag började få det jobbigt att vända mig om i sängen, sov inte lika bra som tidigare, var tvungen att gå upp och kissa nattetid. Bebis började röra på sig och sparka mer och mer men nu började det kännas kraftigare. Jag kände mig tröttare igen och på jobbet var det som att allt fungerade bra fram till kl 12 ungefär, sedan checkade hjärnan ut, jag fick ingenting gjort, saker rann ut i sanden och jag blev känslig. Jag orkade inte ta hand om patienterna och mådde inte bra psykiskt när jag skulle gå till jobbet. Jag mådde dåligt över blotta tanken av att samtala med anhöriga och mådde skit helt enkelt. Jag blev då sjukskriven på 50% fram till jag skulle gå hem på graviditetspenning. När jag jobbade 50% jobbade jag 07:00 till 11:00 och det var perfekt för då kunde jag sova 3 timmar när jag kom hem men ändå ha en stor del av dagen  och orken kvar.


Runt vecka 29 började jag få ont i magen. Den var ofta spänd och hård. Bebisens sparkar gjorde ont och den rörde på sig mycket. En tidig morgon vaknade jag till vid 04:30 och skulle ta ett djupt andetag, vilket för övrigt är skitjobbigt med en stor bebis i magen. Man kan knappt andas utan att flåsa. I samband med att jag jag ska vända mig om kommer en kraftig smärta strax nedanför bröstbenet och kanten på revbenen. Det gör något fruktansvärt ont och jag försöker röra mig men det gör för ont. Jag flåsar ännu mer för det gör extremt ont, tårarna börjar rinna och jag funderar på att väcka sambon. Jag väcker honom och han hämtar Alvedon  (för det hjälper verkligen när man har så här ont!!). Hag förklarar att jag är extremt kissenödig men inte komner upp. Hur fan ska detta gå? Är något fel med bebisen? Ska det kännas så här? 
Han ringer 1177 och förklarar situationen. De tycker att vi ska ringa en ambulans om jag har så ont. Jag får panik, men inte för det ni tror. Min panik är för att jag ligger helt näck i sängen och det ska komma in ambulanspersonal i vårt sovrum och titta på mig. Jag har så jäkla ont att jag inte kan eller snarare vill röra överkroppen. Smärtan skär intensivt hela tiden. Sambon försöker lugna men insett snart att det bästa är att hjälpa mig att få på kläder. Han klär på mig på underkroppen och jag tänker stilla att jag inte kommer kunna få på mig något på överkroppen och att de får stirra på mina nakna bröst ändå. Jag gråter, skäms och oroar mig för både bebisen och mig själv. När ambulanspersonalen kommer visar det sig att bebisen troligtvis har sparkar på revbenen och det är det som gör så himla ont. Jag skäms ännu mer eftersom jag ringt ambulans helt i onödan med tanke på smärtan och de åker iväg och där ligger jag kvar i bar överkropp och extremt kissnödig. Jag förklarar att jag måste kissa för snart kommer jag kissa på mig och det tar mig 20 minuter innan jag tar mig upp och känner hur det börjar rinna längs benen någon sekund innan jag sätter mig på toaletten. 

I vecka 31 ska jag försöka sova i tid för jag ska upp och jobba måndag morgon. Bebisen har bestämt sig för att mamma inte alls ska sova och kör rejäl omgång kickboxning i magen vilket resulterar i att jag sover ca 5 minuter och är vaken 1 timme hela natten. Jag tänker att jag är trött när jag vaknar men det är ingen anledning till att stanna hemma från jobbet. Jag ska bara vara där i 4 timmar ändå. Jobbar på som vanligt och strax innan jag ska gå hem får jag ett sms av en kompis om att vi skulle ses idag och när jag kommer bort för att titta på hennes nya lägenhet. Jag tänker snabbt att jag egentligen inte orkar men att jag går dit en stund av dåligt samvete för att vi inte har setts på länge.
Bekväm som jag är så tänker jag att snabbast sättet att ta sig bort är att cykla de två kilometerna bort. Tar cykeln som verkar bråka med mig och jag ser att handbromsen ligger på sedan av, på sedan av i 1 sekund vardera. Jag cyklar på ändå och kommer halvvägs innan jag ger upp i flåsande och leder cykeln bort. Varför skulle jag ta cykeln för? Jag som är flåsig utan ansträngning. Skriver till kompisen och frågar vilken port och vilken kod de har. Kommer fram till en port, slår in koden och går till andra våningen. Inga av namnen på dörren stämmer. går ut och läser att jag ska till port 45 och har gått in på 49. Ja men då går jag till nästa port och slår in koden som inte fungerar. Jag står fortfarande vid fel port (47) och slår fel kod. Till slut hamnar jag rätt. 
Jag måste säga att så här ser de flesta dagar ut i trimestern 3. Man är snurrig och har ingen koll på något. 
Sambon ringer mig under eftermiddagen och undrar om jag kommer hem snart. Jag förklarar att jag strax ska åka men att cykel bråkar så det kommer ta minst 30 minuter att ta mig hem. Han ber mig svänga in på apoteket på vägen. Jag går in på apoteket där det tar 20 minuter innan jag är klar och precis när jag ska ställa in cykeln ringer telefonen och sambon undrar vart jag tagit vägen. Jag förklarar med mycket flås i rösten att jag precis ska parkera cykeln så kommer jag. Han är orolig och ty mer det tog lång tid för mig att komma hem. 
I den här stunden når jag min bristningsgräns och säger mycket irriterat att jag skyndade mig så mycket jag bara orkade med en cykel som brpkade'att det var kö på apoteket och att jag inte kunde gjort något annorlunda. Fick kommentaren att jag borde skickat ett sms så han kunde börjat med maten tidigare. Jag blir ännu mer grinig och börjar svänga ihop pannbiff för glatta livet. Han mörker att jag är grinig och frågar om något annat är fel. Jag nämner att jag är grinig för att han har pratat med våra föräldrar om att hjälpa till med att slänga skräp och flytta kartonger till vinden trots att vi dagen innan pratat om att jag vill gå igenom kartongerna först, sortera skräpet och göra färdigt först. Han förstår ingenting. Jag blir ledsen  och börjar grinade förklara att han nu sätt mig i en situation där jag måste gå igenom kartongerna under kvällen eller dagen efter så de ska komma under eftermiddagen nästa dag. Samtidigt förklarar jag att jag inte sovit något och inte orkar mera idag. Han förklarar lugnt att jag inte alls behöver göra något och att det inte alls måste vara klart innan de kommer. Jag grinade ännu mer för att ha  inte förstår och säger att jag för det mesta är så jäkla trött på att vara trött och inte orkar hela tiden. Är det så här jag kommer vara framöver? Kommer jag alltid vara så här trött och orkeslös? Kommer jag bli så här som mamma? Hela samtalet går över i någon slags identitetskris för min del. Jag samlar mig för att sedan börja gråta hejdlöst igen. Sambon försöker muntra upp stämningen och jag skrattar och gråter om vart annat. Jag bölar och ber om ursäkt för mitt humör och går till svar att det inte är så konstigt med tanke på att jag inte sovit något. Klockan 21 går jag och lägger mig och Stensomnar innan jag lagt huvudet på kudden. 
Jag vaknar till när sambon kommer och lägger sig 3 timmar senare och då börjar blodsockret bråka. Jag har lågt blodsocker i 4 timmar utan att få upp det npgonting. Jag dricker och äter och grinar för att det inte går plats mer i denna ihoptryckta mage. Klockan är 03:15 och jag inser att jag inte kommer orka eller klara av att gå upp om 3 timmar för att jobba. Jag ringer till jobbet och sjukanmäler mig. 

Så här har det alltså hållt på hela graviditeten. Inga toppar utan dalar. Men visst är det mysigt med magen, sparkarna, ultraljud och alla inköp till bebisen. 
Jag är nu i vecka 33 och har dagligen smärtsamma sammandragningar. Jag hoppas varje dag att plågan snart ska vara slut. Jag hoppas att min historia kan sprida lite mer insikt i att allt inte är guld och gröna skogar alltid. Det finns mörker och det är bra om man vet om det innan så det inte kommer som en chock som det gjorde för mig.

Skriv inläggstext 

ROMANTISERING AV GRAV...