ANDRA BESÖKET PÅ FÖRLOSSNINGEN

Igår kväll vid ca 21:30 drog sammandragningarna igång igen. De kom regelbundet och de gjorde ont. Däremot kändes de annorlunda jämfört med de tidigare. De gjorde mer ont nu än de gjort förut. Annan karaktär på smärtan.

Jag körde på som jag gjort innan. Fortsatte sitta stilla i soffan, andades igenom det jobbiga och försökte slappna av så gott jag kunde. Johan kom hem vid 22 och hjälpte mig att räkna och hålls koll på hur tätt värkarna kommer. Det visade sig att de kom ganska tätt, ca var 10:e minut. Jag fick en känsla vid 23:30 att det inte kändes bra i kroppen, en oro och något som så att det inte ska vara så här. Jag ringde till förlossningen och fick en tid för kontroll på en gång. Vi skulle lugnt ta oss upp till sjukhuset. Väl där fick vi prata med en barnmorska som var väldigt trevlig. Vi förklarade vår situation, vad som hade hänt, när det började, hur ofta och drog igenom min hälsohistoria och om graviditeten varit normal hittills. 
Vi gjorde ett nytt CTG för att kontrollera bebisen men mest för att titta när sammandragningarna kommer och går. 
De tog blodtryck på mig vilket jag tror de gjorde för att utesluta havandeskapsförgiftning. Har tidigare legat mellan 120-130/70-75 vid besöken på specialistmödravården. Vid besöket på förlossningen låg jag på 130/90 vilket är något högre än tidigare. Dock kanske det kan bero på den stressande situationen och smärtan jag kände.
Då jag tidigare i livet  (2-3 år sedan och ännu längre tillbaka) haft besvär med urinvägsinfektioner x flera ville de kolla om jag hade någon urinvägsinfektion som orsakade sammandragningarna. Urinsticka var blank, så ingen urinvägsinfektion har jag, en positiv sak i det hela, yay!

Fick träffa doktorn väldigt snabbt. Tydligen var det en lugn kväll/natt på förlossningen. Hon tittade på livmodertappen via vaginalt ultraljud och var väldigt noggrann med mätningen. Tydligen så ska mätningen göras under en viss period och mätas flera gånger för att avgöra dess längd. Som kortast var den 2,6 cm och det är tydligen det lägsta värdet man går efter. Att den är 2,6 cm innebär att den är kortare än vad den har varit men det ligger ändå inom ett accepterat värde. Vi fick med oss en tablett bricanyl som skulle stoppa värkarna och fick åka hem igen. 

Dessa ständiga motgångar. Hur mycket ska man orka med egentligen? När går gränsen? Jag känner att jag är väldigt nära ett sammanbrott och det är inte alls en härlig känsla. Istället för att ta det lugnt, må bra, fokusera på att göra hemma-spa och baka muffins hela dagarna så får jag detta? Har jag inte fått gå igenom tillräckligt med motgångar i mitt liv? Jag tänker inte dra alla dessa nu gör då kommer jag få skriva i evigheter. Eller har jag gjort mig förtjänt av dessa motgångar? Är det världens sätt att säga, nu ska du allt få din jäkel. Kan det vara så enkelt att jag får dessa ständiga utmaningar för att jag alltid lyckas lösa dem i slutändan, även om jag bryter ihop och sliter mitt hår på vägen? 

Missförstå mig inte. Jag har massor med saker i mitt liv som jag är otroligt glad och stolt över men ibland hamnar det i bakgrunden. Alla fina vänner och familjen som stöttar i vått och torrt. Min underbara sambo och livspartner som slår allt i världen, stöttar, peppar och uppmuntrar. Som ständigt står ut med mig och mina egenheter. 

Summa kardemumma vill jag att det här ska vara över så fort det bara går. Det här barnet har ändrat min personlighet, min inställning till graviditeten och allt runt omkring mig. Självklart, eller det kanske inte är så självklart när ni läser, oavsett så älskar jag barnet mer än något annat och det är efterlängtat. Jag är helt övertygad om att livet som förälder kommer vara lättare än livet som gravid. I alla fall vissa stunder.

Kommentera här: