ROMANTISERING AV GRAVIDITET

Det kanske kan verka som att detta inlägg kommer handla om allt härligt, underbart och mysigt med att vara gravid. Låt mig säga så här: Det kommer handla om raka motsatsen. Här kommer den fula sanningen om hur det faktiskt är att vara gravid.


Jag har sedan jag var 14 eller 15 år gammal haft en stark längtan efter att få barn och att vara gravid. Jag har alltid tyckt det ser så mysigt ut med stora magar som väggar fram, mammor som rör över magen och tanken på en bebis som sparkar där inne. Dock har jag aldrig haft någon att fråga om hur det är. Jag har inte heller sökt information på nätet. Därav hade jag inte så mycket koll när jag själv blev gravid.

Jag hade sedan tidig ålder blivit lärd att som typ 1 diabetiker är det mycket viktigt att ligga stabilt och bra i blodsocker. Diabetes-teamet har någon sorts skrämselpropaganda angående detta ämne. Jag frågade därför ca 1,5 år innan jag blev gravid om jag kunde få lite information om vad det innebär och hur man ska tänka. Den information jag fick var mest relaterad till diabetes och gav mig inte mycket att gå efter.

Ni som följt mig ett tag vet att jag upptäckte graviditeten väldigt tidigt vecka 4+1. Själva upptäckten i sig var helt kaotisk. Jag vågade knappt tro på resultatet och när jag såg plustecknet sköljde en våg av känslor över mig. Shit är detta sant? En oro, rädsla och skräck sköljde över mig. Gick det verkligen så här enkelt att bli gravid? Vad har jag gett mig in på? Är det verkligen rätt tillfälle? Tänk om något händer? Tänk om det är falskt positivt? Tänk om jag råkar göra något så att embryot dör inne dör? Tänk om det är mitt fel i så fall? Vad fan ska jag göra nu? Hur ska jag göra med kosten? Blodsockret ligger ju inte så bra som det borde göra, hur Dan ska det här gå? Jag kommer döda bebisen i magen?!
Jag blev super nojig och började äta mer frukt och grönt, jag köpte grovt bröd, plockade bort allt ur min diet som jag egentligen tycker väldigt mycket om. Inget socker, minimalt med Pepsi Max, bort med kaffet, det ljusa polarbrödet till frukost m.m. 
Blodsockret försökt jag hålla så bra som möjligt.

Det känslomässiga kaoset och omställningen förknippar jag i nuläget med en mindre psykos med kaotiska orimliga tankar och föreställningar eftersom jag inte hade någon kundkap. 

I vecka 7 började jag må illa. Detta kände jag till att man kunde göra och tänkte att det börjar med morgonillamående som sedan går över, kanske behöver jag såg en gång men det kommer vara borta vecka 12, lätt som en plätt. Så var min föreställning om hur det skulle vara och oj så himla fel jag hade. Jag började som sagt må illa på morgonen och försökte med att äta något lätt, inte ha tomt i magen men det spelade ingen roll jag var tvungen att gå upp och kräkas ändå. Ja men efter man har kräkts så brukar man må bättre så nu tar jag lite frukost så lugnar det sig. Tar fram mitt äckliga grova bröd med massa frön och nötter i men det kom upp lika snabbt det med. Fan jag har ju precis tagit insulin, hur fan ska det här gå ihop?

Nu i efterhand kan jag säga att det inte är så smart att trycka i sig så grovt bröd när man mår illa och kräks. Brödet hinner knappt tuggas innan det kommer upp igen och det river så in i bara bängen i halsen. Det bästa är att äta en söt yoghurt, kräm och att dricka Pepsi som smakar lite sött om man ändå ska spy upp det. Kanske kan en banan gå ner om man inte kräks av anledningen att man egentligen inte tycker om banan men ska vara så himla nyttig för man är gravid. 

Illamåendet eskalerar från vecka 8 och jag har testat att ta postafen som är en åksjukatablett. Jag blev bara så himla trött av den och hade ingen effekt alls mot illamåendet. Fick då tablett lergigan och den fungerade faktiskt, i 1 vecka sedan började jag kräkas extremt igen. 
Det är inte roligt när man kräkts 1 eller 2 gånger på morgonen och man tar något litet med sig som frukost för att inte kräkas mera. Sätter sig på en varm buss som slumpar medans man mår illa. En kollega kommer och sätter sig bredvid och jag talar om att jag mår illa. Hon förstår och pratar på som vanligt medan jag sitter tyst. Helt plötsligt känner jag att jag måste spy. Jag har ingen påse eller någonting med mig, det finns inget  papperskorg på bussen och det är 3 minuter minst till nästa hållplats. Handen upp framför munnen. Kollegan reagerar med stora ögon och lyckas rota fram en prasslig genomskinlig påse som man brukar lägga frukt i nät man handlar. Jag är extremt tacksam och häver ut mitt och innehåll i påsen vänd mot bussens fönster. Det är massor med folk på bussen och jag skattar mig nu blir över att jag kan kräkas utan att det låter så mycket. Väl färdig gömmer jag påsen lite diskret i knät med handen hårt sluten om påsen och en sjal liggande över för att dölja min spya. Väl framme vid hållplatsen låter jag alla andra människor gå av först för att så få som möjligt ska se min spya i en genomskinlig påse. Jag slänger påsen i papperskorgen och inser skräckslagen att det har runnit ut spya över mina svarta jeans och min tröja utan att jag har märkt något. Då är det inte roligt att vara gravid. Väl i omklädningsrummet hänger jag in mina kläder och jobbar på. Får avbryta det jag håller på med för att gå och kräkas. Det kan vara mitt i ett samtal med en kollega, mitt i medicinutdelning eller liknande. 

Blodsockret under denna tid ska vi inte prata om. Ständigt lågt och larmande på pumpen. Konstant ätande och frekvent med kräkningar är ingen hit. Framför allt inte när man jobbar som sjuksköterska på en medicinavdelning. 
Ett annat symtom som sällan nämns är att man är extremt trött första trimestern. Jag sov 8-10 timmar nattetid och sov middag minst 4 timmar oavsett vad klockan var. Inget roligt sällskap med andra ord. Sambon skrattade mest åt det men vännerna hamnade lite bakom under denna period. 

Jag blev sjukskriven vecka 9 100% fram till vecka 19 eller om det var 20. Det är inte roligt att vara hemma i nästan 2 månader för att kräkas. En dag låg jag i soffan helt utsöagen. Jag hade fått i mig 2 eller 3 minns vatten och 1 mun vätskeersättning, ingen mat sedan dagen innan, klockan var 15:00 och jag hade kräkts 8 gånger hittills den dagen. Då kände jag rätt ordentligt att jag inte ville vara med mera, jag orkade ingenting. Ringde till sjukvårdsrådgivningen då jag själv blev orolig eftersom jag inte fått i mig tillräckligt med näring och blodsockret var lågt. Jag åkte till akuten och fick ligga på sjukhus i 3 dagar för att jag mådde så illa och behövde vätska upp. Fick dropp och diverse olika mediciner mot illamående som inte fungerade. Till slut hittade personalen en medicin som faktiskt fungerade och fortfarande fungerar. Jag fick komma hem igen och kände att jag kunde värja äta igen. Jag skippade det grova brödet och åt lite som jag gjort innan graviditeten fast i mindre portioner. 

Vecka 20 eller 21 kom jag tillbaka till jobbet och det var skönt att få en ny start och komma igång igen. Vid den här tiden började mitt insulinbehov växa och jag fick ingen ordning på mina doser. Diabetes-teamet hjälpte så gott de kunde men det blev för mycket. Jag svimmade flera gånger på jobbet och oroade mig ständigt över hur det skulle gå med bebisen, om hen mår bra eller om jag gjorde att gränsen var nådd nu. 

Jag kan ä då säga att jag hade ca 4 veckor när jag mådde riktigt bra mellan vecka 21 och 26. Hade energi att greja hemma, sov mindre, fixade med saker jag aldrig tidigare haft ork till. Vecka 27 började jag känna mig stor och otymplig. Jag började få det jobbigt att vända mig om i sängen, sov inte lika bra som tidigare, var tvungen att gå upp och kissa nattetid. Bebis började röra på sig och sparka mer och mer men nu började det kännas kraftigare. Jag kände mig tröttare igen och på jobbet var det som att allt fungerade bra fram till kl 12 ungefär, sedan checkade hjärnan ut, jag fick ingenting gjort, saker rann ut i sanden och jag blev känslig. Jag orkade inte ta hand om patienterna och mådde inte bra psykiskt när jag skulle gå till jobbet. Jag mådde dåligt över blotta tanken av att samtala med anhöriga och mådde skit helt enkelt. Jag blev då sjukskriven på 50% fram till jag skulle gå hem på graviditetspenning. När jag jobbade 50% jobbade jag 07:00 till 11:00 och det var perfekt för då kunde jag sova 3 timmar när jag kom hem men ändå ha en stor del av dagen  och orken kvar.


Runt vecka 29 började jag få ont i magen. Den var ofta spänd och hård. Bebisens sparkar gjorde ont och den rörde på sig mycket. En tidig morgon vaknade jag till vid 04:30 och skulle ta ett djupt andetag, vilket för övrigt är skitjobbigt med en stor bebis i magen. Man kan knappt andas utan att flåsa. I samband med att jag jag ska vända mig om kommer en kraftig smärta strax nedanför bröstbenet och kanten på revbenen. Det gör något fruktansvärt ont och jag försöker röra mig men det gör för ont. Jag flåsar ännu mer för det gör extremt ont, tårarna börjar rinna och jag funderar på att väcka sambon. Jag väcker honom och han hämtar Alvedon  (för det hjälper verkligen när man har så här ont!!). Hag förklarar att jag är extremt kissenödig men inte komner upp. Hur fan ska detta gå? Är något fel med bebisen? Ska det kännas så här? 
Han ringer 1177 och förklarar situationen. De tycker att vi ska ringa en ambulans om jag har så ont. Jag får panik, men inte för det ni tror. Min panik är för att jag ligger helt näck i sängen och det ska komma in ambulanspersonal i vårt sovrum och titta på mig. Jag har så jäkla ont att jag inte kan eller snarare vill röra överkroppen. Smärtan skär intensivt hela tiden. Sambon försöker lugna men insett snart att det bästa är att hjälpa mig att få på kläder. Han klär på mig på underkroppen och jag tänker stilla att jag inte kommer kunna få på mig något på överkroppen och att de får stirra på mina nakna bröst ändå. Jag gråter, skäms och oroar mig för både bebisen och mig själv. När ambulanspersonalen kommer visar det sig att bebisen troligtvis har sparkar på revbenen och det är det som gör så himla ont. Jag skäms ännu mer eftersom jag ringt ambulans helt i onödan med tanke på smärtan och de åker iväg och där ligger jag kvar i bar överkropp och extremt kissnödig. Jag förklarar att jag måste kissa för snart kommer jag kissa på mig och det tar mig 20 minuter innan jag tar mig upp och känner hur det börjar rinna längs benen någon sekund innan jag sätter mig på toaletten. 

I vecka 31 ska jag försöka sova i tid för jag ska upp och jobba måndag morgon. Bebisen har bestämt sig för att mamma inte alls ska sova och kör rejäl omgång kickboxning i magen vilket resulterar i att jag sover ca 5 minuter och är vaken 1 timme hela natten. Jag tänker att jag är trött när jag vaknar men det är ingen anledning till att stanna hemma från jobbet. Jag ska bara vara där i 4 timmar ändå. Jobbar på som vanligt och strax innan jag ska gå hem får jag ett sms av en kompis om att vi skulle ses idag och när jag kommer bort för att titta på hennes nya lägenhet. Jag tänker snabbt att jag egentligen inte orkar men att jag går dit en stund av dåligt samvete för att vi inte har setts på länge.
Bekväm som jag är så tänker jag att snabbast sättet att ta sig bort är att cykla de två kilometerna bort. Tar cykeln som verkar bråka med mig och jag ser att handbromsen ligger på sedan av, på sedan av i 1 sekund vardera. Jag cyklar på ändå och kommer halvvägs innan jag ger upp i flåsande och leder cykeln bort. Varför skulle jag ta cykeln för? Jag som är flåsig utan ansträngning. Skriver till kompisen och frågar vilken port och vilken kod de har. Kommer fram till en port, slår in koden och går till andra våningen. Inga av namnen på dörren stämmer. går ut och läser att jag ska till port 45 och har gått in på 49. Ja men då går jag till nästa port och slår in koden som inte fungerar. Jag står fortfarande vid fel port (47) och slår fel kod. Till slut hamnar jag rätt. 
Jag måste säga att så här ser de flesta dagar ut i trimestern 3. Man är snurrig och har ingen koll på något. 
Sambon ringer mig under eftermiddagen och undrar om jag kommer hem snart. Jag förklarar att jag strax ska åka men att cykel bråkar så det kommer ta minst 30 minuter att ta mig hem. Han ber mig svänga in på apoteket på vägen. Jag går in på apoteket där det tar 20 minuter innan jag är klar och precis när jag ska ställa in cykeln ringer telefonen och sambon undrar vart jag tagit vägen. Jag förklarar med mycket flås i rösten att jag precis ska parkera cykeln så kommer jag. Han är orolig och ty mer det tog lång tid för mig att komma hem. 
I den här stunden når jag min bristningsgräns och säger mycket irriterat att jag skyndade mig så mycket jag bara orkade med en cykel som brpkade'att det var kö på apoteket och att jag inte kunde gjort något annorlunda. Fick kommentaren att jag borde skickat ett sms så han kunde börjat med maten tidigare. Jag blir ännu mer grinig och börjar svänga ihop pannbiff för glatta livet. Han mörker att jag är grinig och frågar om något annat är fel. Jag nämner att jag är grinig för att han har pratat med våra föräldrar om att hjälpa till med att slänga skräp och flytta kartonger till vinden trots att vi dagen innan pratat om att jag vill gå igenom kartongerna först, sortera skräpet och göra färdigt först. Han förstår ingenting. Jag blir ledsen  och börjar grinade förklara att han nu sätt mig i en situation där jag måste gå igenom kartongerna under kvällen eller dagen efter så de ska komma under eftermiddagen nästa dag. Samtidigt förklarar jag att jag inte sovit något och inte orkar mera idag. Han förklarar lugnt att jag inte alls behöver göra något och att det inte alls måste vara klart innan de kommer. Jag grinade ännu mer för att ha  inte förstår och säger att jag för det mesta är så jäkla trött på att vara trött och inte orkar hela tiden. Är det så här jag kommer vara framöver? Kommer jag alltid vara så här trött och orkeslös? Kommer jag bli så här som mamma? Hela samtalet går över i någon slags identitetskris för min del. Jag samlar mig för att sedan börja gråta hejdlöst igen. Sambon försöker muntra upp stämningen och jag skrattar och gråter om vart annat. Jag bölar och ber om ursäkt för mitt humör och går till svar att det inte är så konstigt med tanke på att jag inte sovit något. Klockan 21 går jag och lägger mig och Stensomnar innan jag lagt huvudet på kudden. 
Jag vaknar till när sambon kommer och lägger sig 3 timmar senare och då börjar blodsockret bråka. Jag har lågt blodsocker i 4 timmar utan att få upp det npgonting. Jag dricker och äter och grinar för att det inte går plats mer i denna ihoptryckta mage. Klockan är 03:15 och jag inser att jag inte kommer orka eller klara av att gå upp om 3 timmar för att jobba. Jag ringer till jobbet och sjukanmäler mig. 

Så här har det alltså hållt på hela graviditeten. Inga toppar utan dalar. Men visst är det mysigt med magen, sparkarna, ultraljud och alla inköp till bebisen. 
Jag är nu i vecka 33 och har dagligen smärtsamma sammandragningar. Jag hoppas varje dag att plågan snart ska vara slut. Jag hoppas att min historia kan sprida lite mer insikt i att allt inte är guld och gröna skogar alltid. Det finns mörker och det är bra om man vet om det innan så det inte kommer som en chock som det gjorde för mig.

Skriv inläggstext 

Kommentera här: