HAVANDESKAPSFÖRGIFTNING, IGÅNGSÄTTNING, FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

I ett av mina inlägg var jag på väg för kontroll av blodtryck då de misstänkte havandeskapsförgiftning. Detta inlägg är en fortsättning på det inlägget Jag gick till specialistmödravården på kontroll och hade min goa mamma med mig som stöd eftersom Johan inte hade möjlighet att komma ifrån jobbet. Blodtrycket som togs var fortsatt högt och jag förklarade att jag kände mig konstig och inte alls mådde bra. Hon tyckte att jag inte borde åka hem med det blodtrycket utan läggas in på antenatalavdelning för att utvärdera och följa blodtrycket. Början på havandeskapsförgiftning blev domen och då kommer det tas ställning till att sätta igång förlossningen dagen därpå. Jag skulle få blodtrycksmedicin och vila. Väl när läkarbesöket var över kändes det skönt att de tog mig på allvar. Jag blev inlagd som sagt och blodtrycket blev bättre efter första dosen blodtrycksmedicin. Under kvällen drog jobbiga förvärkar igång och tillslut fick jag flytta till förlossningen då personalen på antenatalavdelningen inte kunde erbjuda någon bättre smärtlindring enligt barnmorskan. De undersökte och kunde konstatera att jag var lite mer öppen än tidigare. Jag fick smärtlindring och sov ca 3-4 timmar den natten, ketoganet som jag fick som smärtlindring tog inte bort smärtan helt. Jag vaknade av värkarna under natten. 


Torsdag morgon vaknade jag och hade fortsatt högt blodtryck. Fick blodtrycksmedicin och när läkaren gick ronden tyckte de att det vore bäst om bebisen fick komma ut. Igångsättningen skulle alltså starta på torsdagen redan! Jag tyckte det var väldigt skönt och fick en känsla av skräckblandad förtjusning, nu var det verkligen dags på riktigt! 
Det gjordes en vaginal undersökning för att se hur öppen man är och behandling valdes utefter det. Jag var öppen 2 cm vilket innebar att nattens värkar faktiskt gjort lite nytta. Klockan 10:15 fick jag min första omgång med ett värkstimulerande medicin som heter cytotech som är en oral lösning som smakar vedervärdigt. Vi väntade med spänning för att se vad som komma skulle och det är från den tiden vi räknar att förlossningen är igång. Det gick ca 10 minuter och jag började må illa och kräktes upp en del. Efter ca 1 timme drog värkarna igång ytterligare. Varför jag mådde illa och kräktes är dock oklart. Vi undrade mest hur det skulle påverka igångsättningen om jag inte fick behålla medicinen.
Cytotech är en medicin som ges varannan timme upp till max 8 gånger för att stimulera och framkalla värkar. Efter 2 timmar fick jag dos nummer 2 och för mig blev det den sista dosen eftersom jag hade kraftiga och effektiva värkar. Värkarna ökade i intensitet och jag fortsatte att öppna mig i ganska snabb takt. Smärtan var väldigt jobbig och jag provade lustgas som första alternativ. Det var en spännande upplevelse vill jag lova. I början var det ungefär som att bli full och fnissig och det snurrade till lite i huvudet. Det var dock väldigt svårt att använda sig av. När en värk kommer ska man andas in i en mask tills dess att värken börjar släppa. Lustgasen blandades med syrgas och vi började med 25% lustgas och 75% syrgas. Det var jättesvårt att veta när jag skulle börja andas i masken för att få snurret i huvudet när värken är som värst. Vi kämpade på och vid nästa undersökning visade det sig att det verkar som att jag var på gång och inte behövde mer värkstimulerande medicin. Jag upplevde även att smärtan bara blev värre och värre och lustgasen knappt räckte till. När jag var öppen 2-3 cm var värkarna väldigt jobbiga och jag orkade knappt vara uppe och utnyttja tyngdlagen för att bebisen skulle tränga ner i bäckenet. Jag mådde illa och kräktes flera gånger vilket vi inte vet varför. Jag tror dock att det var en biverkan på cytotech eftersom blodsockret låg stabilt runt 6 och jag hade inga ketoner. Det bestämdes att jag kunde få ryggbedövning om jag ville det. Jag fick då en narkosläkare som skulle sticka in en tunn kateterslang emellan ryggkotorna. Själva sticket kändes men var inte så farligt om man jämför med värkarna. Det var väldigt svårt att ligga ihopkurad med knäna upp mot hakan samtidigt som man hade värkar men det gick ihop med lustgasen. När katetern väl var på plats kände jag en enorm lättnad. Smärtan försvann helt och jag kände knappt av värkarna. Jag passade då på att vara uppe och promenera samt att äta middag. 
Jag hade ungefär en timme som jag inte kände av värkarna. De trappades successivt upp och jag använde listgas i kombination med epiduralen (ryggbedövning). Under kvällen bestämdes det för att ta hål på fosterhinnorna(oklart vilken tid det bestämdes). De tog hål på hinnorna kl 23 och efter det forstatte förlossningsarbetet, smärtan jag kände var barnet som hittar vägen och tränger ner i bäckenet vilket ryggbedövningen inte tar. Jag använde lustgasen igen för att få bort den värsta smärtan. Ett tag efter midnatt såg vi på ctg-kurvan att bebisens hjärtljud sjönk ner till 44 (brukar ligga runt 150 slag/minut). Johan ringde på personalen och en doktor kom på direkten. Jag är lite borta i detta tillfället för jag har kraftiga smärtor och minns inte så tydligt vad som hände mer än att de undersökte hur öppen jag var och att de gav mig bricanyl för att stoppa värkarna. De ville se om hjärtljuden var påverkade till följd av intensiva värkar. Hjärtljuden ökade igen och doktorn var på väg ut ur rummet, då sjönk hjärtljuden på nytt och jag undersöks på diverse sätt som jag inte ens kan förklara. Jag låg på rygg och sedan på sidan. Det kändes som att jag hade doktorns hela näve i livmodern (vilket jag troligtvis inte hade) och jag puffade på ordentligt med lustgasen för att slippa smärtan och slippa oron över vad som hände. De satte en kateter och helt plötsligt berättar de att det är bäst om barnet får komma ut nu. Det bestämdes att göra ett urakut kejsarsnitt. Stackars Johan fick veta att han var tvungen att stanna på rummet eftersom jag skulle sövas. Jag såg hans enorma oro och hur han tittade på varenda person i förlossningsrummet för att förstå vad det var som hände. Vad berodde det på? Vad skulle hända? Jag försökte därför be honom att fokusera på mig och inte lyssna på vad de pratade om vilket jag i efterhand fick reda på gjorde honom ännu mer stressad och orolig. 
Jag rullades ut ur förlossningsrummet och in i en operationssal. Inne på salen är det massor med människor. Jag upplevde de som stressade och att alla sprang inne på så. Alla var fokuserade på sin sak och ingen pratade med mig. Jag har inte varit rädd alls hittills utan tänkte att personalen har koll på vad de gör. Men när jag låg där och ingen pratade med mig, då blev jag rädd. Jag fick flytta över på en brits, en person spände fast min armar på någon slags armstöd, en person satte pvk i vänster hand, en person hänger ett grönt skynke ovanför magen och helt plötsligt känner jag någon kall vätska rinna över nedre delen av magen. Min enda tanke var att det troligtvis var desinfektionsmedel och jag tänkte "Men jösses! Nu snittar de innan jag ens fått bedövning och innan jag ens blivit sövd! HJÄLP!" Precis då tittar den fantastiska undersköterskan fram under operationsmössan. Åh vad skönt, det finns åtminstone en person här i rummet som jag sett förut, nu kan jag slappna av. Hon klappar mig lätt på kinden och nickar förstående som att hon så "Det är okej, jag finns här". Strax därpå tittar en medelålders man ner över mitt ansikte och presenterar sig som narkosläkare. Han berättar att jag kommer att sövas och att jag kommer få andas i en mask och att det kommer smaka lök, därefter kommer jag somna. Jag tänker för mig själv att det troligtvis kommer bli som i Greys anatomy att man får räkna baklänges. Jag fick inte alls räkna, jag bara andades med djupa andetag och hann tänka "undra hur det här kommer kännas?". Mer hann jag inte tänka innan det kändes som att någon slog en stekpanna i huvudet och släckte lampan. 

Jag vaknade blinkande och ser hur rummet rör sig. Jag känner igen korridoren utanför förlossningen och ser att vi går in i hissen. Vi är på väg till uppvakningsenheten. Jag minns knappt vad narkosläkare sa men det var något i stil med "nu är det klart", han sa inte "allt har gått bra". Jag frågar vad det blev, eftersom vi inte visste könet innan. Narkosläkaren sa att han inte visste för att det gick så fort. Nu i efterhand kan jag inte förstå att det inte gjorde mig orolig eftersom de borde hinna se könet men antagligen mådde bebisen inte bra och därför hann de inte se. Jag kom till uppvaket och böev väl omhändertagen där. Jag frågade hur det var med bebisen och Johan. Åh min stackas Johan, var han fortfarande lika orolig som när jag rullade iväg till operation? Sjuksköterskan på uppvaket ringde för att kolla hur de mådde och jag bad att få veta könet. Undertiden tänkte jag på att jag var avundsjuk på Johan som fick träffa bebisen först. Att jag kände mig ledsen över att inte få se lyckan i Johans ögon när vi äntligen får träffa den vi väntat på så länge. Sjuksköterskan kom tillbaka och meddelade att de båda mådde bra och att de nu var på neonatal avdelningen. När jag frågade om könet så så hon att hon glömde fråga men erbjöd sig att ringa upp igen. Jag funderade och bestämde mig för att dra ut på det hela så länge jag bara kunde. Jag fick rådet att försöka sova och vila så mycket jag kunde och sov bort mestadelen av tiden. Vid ca 05:30 fick jag komma tillbaka till förlossningen och jag frågade då försiktigt om jag fick träffa bebisen och Johan. Det bubblade i magen av nervositet när de rullade in mig fortfarande liggande i sängen på avdelningen. De rullade in sängen med huvudändan först så jag såg inte så mycket till en början. Det första jag såg var en lycklig Johanoch ett stort knyte med täcken i hans famn. När vi närmar oss så ser jag en hand som sticker upp ur byltet. Allt där efter är suddigt. Jag får fram bebisen och är helt öppen och redo att hålla honom. Jag trodde de skulle lägga hen på mitt bröst men De höll fram en bebis och jag visste knappt hur jag skulle göra för att hålla. Jag bad om hhälp och jag frågade om könet. Johan fick berätta att det var en fin kille som vi fått. Känslan av att hålla det vackra mirakel som är vår son är helt obeskrivlig. 

Så här i efterhand måste jag säga att jag är imponerad av hur mycket kroppen klarar av! Kl 10:15 fick jag första dosen igångsättning och klockan 00:47 är Hampus född. 3720 gram och 50 cm lång. Att genomgå nästan en hel förlossning och urakut snitt är helt otroligt. Från det att de bestämde att jag skulle snittas tog det 9 minuter så är han ute. Det är fantastiskt! 

Jag orkade vara hos Hampus ca 30 minuter och sedan kände jag att jag var tvungen att sova lite. Jag somnade som en stock och vaknade efter ca 4 timmar. Jag hade då sådant sug efter att få träffa Hampus att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hade dock ganska ont och bad att få smärtlindring innan. Johan gick bort på en gång och jag satt i rullstol (10 timmar efter operation) när jag åkte in till honom. Kände mig fortfarande matt men i en lyckobubbla. Barnmorskan som jobbat den natten fick en stor kram innan hon slutade och hon önskade oss stort lycka till. Hon ska ha en enorm eloge, så duktig, hon lät Johan klippa i navelsträngen trots att han fick plockas ut via kejsarsnitt och stöttade både honom och mig genom förlossningen på ett fantastiskt vis. Detsamma med undersköterskan och vår fantastiska doktor som kom för att förklara vad som hände och kolla om vi hade några frågor. Jag frågade vad som hände när han kom ut och fick förklarat att han inte andades när han kom ut. De fick ge en puff med luft och det fungerade inte så de fick ge CPAP. Övertrycksluft och syrgas i ca 20 minuter innan han andades själv. Enligt Johan har han frpvlp när han kom ut och läkarna kallar det han hade för hotande fosterasfyxi (syrebrist). Det är dock oklart vad som orsakade syrebristen och varför hjärtljuden sjönk så kraftigt under förlossningen. 
Hampus har dock sedan förlossningen mått bra och är frisk vilket vi är evigt tacksamma för. 

Hampus låg kvar 2 nätter på neonatal avdelningen pga lågt blodsocker och fick då extra näring men slapp dropp. Jag låg kvar på BB 4 nätter eftersom mitt blodtryck fortsatte vara högt trots medicinering. Allt dock mycket bättre nu och jag äter inga mediciner längre. Avslutar inlägget med några bilder från BB.

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

Vilken natt, för er och för oss hemma. Johan ska ha en stor eloge för att han gav oss info hela tiden💖

2 Anonym:

skriven

Vilken natt, för er och för oss hemma. Johan ska ha en stor eloge för att han gav oss info hela tiden💖

Svar: Visst var natten lång och jobbig. Känns dock som att det blev väldigt bra i slutändan. 👍❤
Emma Johansson

3 Anonym:

skriven

Vilken natt, för er och för oss hemma. Johan ska ha en stor eloge för att han gav oss info hela tiden💖

Kommentera här: