0 Läs mer >>

Sista veckan på graviditeten, nu är det upplopp och de brukar alltid vara lugna och sansade innan målgång, eller inte alls.... Publiken hejar frenetiskt och deltagarna i loppet kämpar på med den sista energin de har, tänker att snart är det över, äntligen är målet nära. Jag kan säga att mitt lopp är ungefär så här men med den lilla detaljen att jag snubblar på mina skosnören och faller handlöst flera gånger innan målgången. 


I måndags var jag på specialistmödravården för kontroll av blodtryck. Blodtrycket hade stigit ytterligare lite sedan i lördags trots att jag satt 15 minuter i väntrummet innan provtagning. Detta ledde till en läkatundersökning. Läkaren kollade min anamnes, hur jag mått sista dagarna och gjorde sedan en undersökning. Hon klämde en del på magen som var lite öm på höger sida. Magen var även ganska spänd och hård vilket hon reagerade över. Ultraljud gjordes för att kontrollera över det spända och hårda, inget konstigt. Fostervattenmängden var ungefär samma som vid senaste ultraljud. Läkaren kontrollerade reflexer (oklart varför) och noterade svullnad på båda fötter/anklar. Blodprover och urinprov togs för att se om det är havandeskapsförgiftning. Tydligen har man en ökad risk för detta om man är diabetiker. Blodproverna såg dock bra ut ev. någon lättare form av havandeskapsförgiftning. Jag ombads ringa igen om jag skulle må sämre. Jag tyckte att det svaret var lite luddigt och frågade vad det innebar. Om jag skulle få mer huvudvärk som inte hjälpte med alvedon, synpåverkan flimmer ellee dimsyn, ont i magen eller liknande. Jag tackade för mig och åkte hem igen.

Gårdagen kände jag mig mest trött och hängig. Jag fick ingenting gjort och låg i soffan hela dagen. Kände mig dock inte så pass påverkad att jag behövde ringa in.
Jag vaknade imorses och kände en överväldigande trötthet och en känsla av att vara tung i huvudet, som att huvudet är fullt i bomull precis som när man är förkyld. Kände mig allmänt sjuk på något sätt. Huvudvärk har jag också och det kan inte bero på vätskebrist eller liknande. Jag mådde ganska illa när jag vaknade men det har lättat lite nu. Magen är spänd, hård och känns öm. Johan tyckte därför att jag skulle ringa in igen, vilket jag först var tveksam till men sedan ändå gjorde. De tyckte att jag skulle komma in på en ny kontroll och ta nytt blodtryck, nya prover, ny ctg. Jag var inte alls sugen på det idag men vad ska man göra. Jag har aldrig besökt sjukvården så mycket som jag gjort senaste tiden. Känner mig så himla svag, vek och ynklig. Tur att graviditeten snart är över för den har inte varit mycket att glädjas över. 45 timmar är det kvar tills vi ska infinna oss på förlossningen och starta igång så att bebis kommer ut. De timmarna borde gå fort! Om det inte händer något på dagens kontroll vill säga, men det kommer väl visa samma som måndagens kontroller/prover kan jag tänka mig.

MISSTÄNKT HAVANDESKAP...

0 Läs mer >>

Hur ska man veta hur det är när vattnet går när man inte har npgon som helst erfarenhet eller kunskap? 


Jag ska villigt erkänna att jag inte varit inne och läst på särskilt mycket eftersom jag tänkt att det faller sig naturligt när själva förlossningen drar igång. Jag vet att så är fallet när vattnet går eller när man får intensiva värkar som håller i sig ca 1-2 minuter och ungefär 90 sekunder mellan värkarna. 

Jag är inne en hel del på en gravid och flräldragrupp för diabetiker på facebook och där har jag lärt mig massor. Där lärde jag mig bland annat att i slutet på graviditeten blir flytningarna mer vattniga och rikligare än tidigare. Jag har upplevt detta i flera veckor och köpt trosskydd vilket jag annars aldrig använder. 

Natten till lördag hade jag en sådan vattnig flytning. Det kom ca 1-2 msk genomskinlig vätska. Jag tänkte först att nu går nog vattnet för så här mycket har det inte kommit tidigare. Jag satte mig upp och ingenting mer hände. Jag ställde nig upp och inget hände. Nej men då är det inget tänkte jag och gick upp för att kissa. Jag somnade om och sov riktigt länge på lördagen.
Medan jag och Johan ligger kvar och mornar oss och småpratar om dagens planer känner jag plötsligt hur det bara rinner npgon vätska ur mig. Det kändes precis som om jag kissade på mig fast jag inte gjorde det. Jag satte mig upp igen med samma tankar som under natten. Det kom ca 2 msk även denna gång men inget mer hände. Jag bestämde mig då för att gå upp och se vad som händer. Det fortsatte att komma 2 msk till vid 2 tillfällen. Jag sa till Johan att det kändes konstigt och undrade om det kunde vara vattnet som gått. Jag hade fått för mig (oklart hur) att det är som att det går hål på en stor vattenballong och allt vatten kommerpå en gång. Vi avvaktade och ringde sedan förlossningen för att rådfråga dem som är experter. Barnmorskan jag pratade med sa att det är väldigt svårt att bedöma vad som är vad. Hon bad mig därför att göra något som kallas för handduks-test. Då använder man en kökshandduk i 100% bomull, den viks ihop som en binda. Testet innebär att om det är en flytning så lägger det sig endast på översta lagret. Om det är fostervatten läcker det oftast igenom flera lager. Jag gjorde testet och barnmorskan sa att vi skulle höras igen om någon timme. Efter samtalet slutade det dock att läcka och jag glömde att ringa tillbaka till förlossningen.

Jag och Johan gjorde oss i ordning och åkte hem till mina föräldrar för att grilla och fira mors dag. Det var väldigt gott och vi hade mysigt. Inget mer hände fören klockan var 18 ungefär och då kom en läcka till. Den gick igenom 3 lager på handduken så jag ringde igen till förlossningen. De bad oss att komma in för en kontroll 3 timmar senare och ha handduken med oss. 


Väl inne på förlossningen började nervositeten stiga och vi funderade på om vi var igång och snart skulle få träffa bebis eller om vi skulle ta våra saker och åka hem igen. De gjorde en ctg kurva som vanligt och allt såg bra ut. Hon tog en snabb insamling av min hälsohistoria och vi skulle göra en undersökning som heter eklampsi på latin ett så kallat ruck-test. Då ligger man i gynstolen och de använder sterila instrument för att inte föra in bakterier. Medan en barnmorska puttar och rör på bebisens huvud så ser de om det rinner ut mer vatten när huvudet flyttas. Undersökningen igår verkade inte tyda på att det är vatten som har gått utan det är väldigt tunna flytningar. 


De tog även blodtryck som senaste 2 veckorna har ökat och igår var det 139/94 vilket är på gränsen till för högt. Urinsticka togs för att se att jag inte har början till havandeskapsförgiftning men den såg ut som den gjort tidigare vilket är bra. Ingenting behövdes göras åt blodtrycket då men jag skulle ringa till specialistmödravården för att kintrollera blodtrycket på måndag för att se att det inte ökat ytterligare. Så än är det ingen bebis på gång. Det kommer säkert inte hända något mer innan fredag men senast måndag nästa vecka är bebis hos oss och vi kan knappt bärga oss!

VATTENAVGÅNG, ELLER?

0 Läs mer >>

Idag går vi in i vecka 38 och om jag inte ser helt fel så har magen sjunkt ner en del om man jämför med tidigare. Idag har jag mindre förvärkar än jag haft tidigare vilket är skönt. Jag och Johan tänkte därför passa på att ta en biltur till Ljungskile och glassbutiken för att äta en riktigt god glass med Johans familj. Imorgon är planen att äta mors dag middag hemma hos mamma som tänkte grilla. Allt för att få tiden att gå. Jag har lyssnat färdigt på den engelska boken "fire damage" och den var helt klart bra men jag hade väntat mig ett bättre slut. Jag valde därför att avvakta med fortsättningen till senare och bytte bok till en svensk deckare som heter "Rymmaren" av thomas bodström som är en serie och jag har redan klämt igenom halva boken. Det som gör att den är bra är att det är Ola Rapace som är uppläsare. Bra handling men just för tillfället är den lite seg men tror att den kommer igång längre fram. 

GRAVIDMAGE VECKA 38

0 Läs mer >>

Om jag ska sammanfatta vecka 37 hittills så måste jag ändå säga att den varit helt okej. Jag har varit trött mycket och sovit väldigt mycket. Det är positivt att jag har kunnat sova och vila mycket då jag tidigare veckor sovit väldigt dåligt. Jag har legat mycket i soffan då jag inte haft varken ork eller lust till annat. Medan jag legat i soffan har jag lyckats virka och vara lite kreativ. Först gjorde jag en katt efter mönster på hjärtekatten som finns gratis här: http://www.hjartekatten.se/hjaertekattens-moenster-pa-svenska

När jag gjort färdigt katten blev jag sugen på att göra någon rolig färgglad figur och kag började leta efter mönster och hittade tillslut ett mönster på en underbar giraff. För den som är sugen så finns mönstret gratis på engelska här: https://amigurumi.today/hearty-giraffe-amigurumi-pattern-free/


Jag tror att giraffen kommer bli ljuvlig när den väl är klar. Bara armar och ben kvar sedan montering. Kommer bild när jag är färdig.

Igår var vi på besök på specialistmödravården för att göra ett nytt ultraljud och bedöma tillväxten på bebis. Tillväxten låg någonstans mellan 8 till 12% på plus så ingen drastisk ökning sedan sist vilket var skönt att veta. Läkaren vi fick träffa har vi träffat flera gånger förut och hon känner till hur min graviditet har varit hittills. Det var dessutom samma läkare som stormade in och beslutade att jag inte skulle ha en spruta med kortison för att påskynda bebisens mognad av lungor flera veckor tillbaka när jag låg inne och fick dropp. Läkaren var dock lite förvånad att jag hade orkat stå ut så länge vilket jag sa att jag inte gjorde. Johan frågade om datum för igångsättning och när man vanligtvis brukar göra det. Vanligtvis startar de en förlossning någonstans mellan vecka 38 och 40. Jag var tydlig med att det vore skönt att ha ett datum att stå ut till så att vi vet lite mer exakt när bebisen kan tänkas komma. Läkaren förstod och höll med om att det vore bra att boka in ett datum. Hon förstod att den sista tiden varit mycket jobbig. Vi fick därför en tid för igångsättning nästa fredag, dvs 2/6. Detta innebär att vi ska infinna oss på förlossningen på fredagen kl 08:30. Då kommer vi att få ett rum, göra en ctg-kurva och de kommer göra en vaginal undersökning för att se hur mogen livmodertappen är. Beroende på livmodertappens mognad väljer de sedan metod och preparat. Det finns tydligen flera olika preparat som ska göra livmodertappen mogen och att man ska bli så pass öppen att det går att göra hål på hinnan så att fostervattnet går. Allt detta arbete är något som vi måste vara inställda på tar tid och är jobbiga. Det kan tydligen ta flera dagar så vi måste vara inställda på det. Om bebisen fortfarande inte kommit ut efter ca 3 dagar så brukar det sluta med kejsarsnitt. Så nästa helg räknar vi med att bli föräldrar och äntligen få träffa den vi längtat efter. 

Det känns så skönt att veta att det inte är så många dagar kvar tills dess.
Så nu ska jag bara läsa böcker i rasande fart och kolla serier så att denna veckan går fort. Imorgon går vi dessutom in i vecka 38 (37+0) så då kommer en ny magbild. Det känns som att det hänt en del med magen sista veckan. Jag har ökat en del i vikt, 1.3 kg sedan förra veckan. Även blodtrycket hade stigit och det var nästan på gränsen till att jag skulle äta någon blodtrycksmedicin men eftersom det är en vecka kvar så hoppade vi över det.

GRAVIDVECKA 37

0 Läs mer >>

När människor, oavsett vem det är som frågar undrar hur jag mår har jag senaste veckan funderat på hur jag ska svara. Jag mår inte bra, så det svaret kan jag inte ge. Jag kan heller inte säga att det är dåligt då ingenting egentligen är så mycket sämre än det varit tidigare. 

Jag har fortfarande smärtsamma sammandragningar, de är inte där konstant men nära inpå. Jag har fortfarande svårt att sova och när jag väl somnar är det en orolig sömn. För att sammanfatta mitt mående så är det varken bra eller dåligt,  det bara är och samma som förut, status quo helt enkelt.

När människor sedan undrar vad jag har gjort det senaste eller vad jag gör för att fördriva tiden är det inte mycket att tillägga. Jag sover som bäst på förmiddagen och brukar vakna ur någon zombie-liknande dvala vid 10-tiden. Går upp och äter frukost. Ägnar därefter ca 5 minuter på att planera om jag ska göra något speciellt denna dag, t.ex. tvätta, dammsuga, köpa nya bananer eller kanske ta en dusch. Brukar sedan ta min telefon och börja läsa i någon av alla de böcker jag påbörjat. Det går ca 30 minuter och sedan är värkarna igång och jag brukar vanligtvis stå ut i ca 1 timme innan jag ger upp, jag har ingen aning om vad som hänt i boken och fokus har försvunnit helt. Jag tar till slut smärtlindringen och slumrar till i soffan vid 13:30 tiden. Lite olika hur mycket jag orkar/lyckas vila under eftermiddagen men lyckas alltid vakna till lagom till när Johan kommer hem vid 17-tiden. Då får jag lägligt nog dåligt samvete för att jag inte gjort någinting på hela dagen förutom att käka piller och sova bort dagen. Jag försöker då att göra rätt för mig, börjar plocka disk, starta tvätten eller vad det nu kan vara bara för att det ska kännas okej för mig. Detta brukar dock som regel snarare än undantag göra att värkarna ökar och gör ännu mera ont. Jag gråter vanligtvis en skvätt, tycker synd om mig själv och undrar hur jävla länge jag ska behöva må så här dåligt och om bebisen inte behagar dyka upp snart så bryter jag ihop och gör ett kejsarsnitt här hemma på vardagsrumsbordet med en brödkniv. Johan som är trött efter en arbetsdag fortsätter sitt jobb hemma med att trösta och försöka muntra upp samtidigt som han försöker koppla av. Middag måste ätas men jag har inte planerat något, har inte haft någon ork till det, mer tårar. Pizza, färdiga matlådor från findus eller felix brukar tillhöra det vanliga. Jag grinar för att jag känner mig som en dålig sambo medan Johan tar hand om disken. Lagom till att jag lugnat ner mig vid 18-tiden sätter sig Johan vid datorn och spelar medan jag försäker distrahera mig med tv-serier. Värkarna tar oftast i under kvällen och jag tar återigen piller för att orka med smärtan och nu tar jag även piller för att kunna sova inatt. Hur fan kunde livet bli så här helt plötsligt? Vid 22-23:30 är det läggdags och jag kan trots det jobbiga konstatera att jag överlevde denna dagen också.

Dock är inte alla dagar så här. I onsdags träffade jag Linda på sjukhuset i samband med mitt besök på mödravården. Vi gjorde sällskap hem och hon kraschlandade ihop med mig i soffan och vi tittade på vänner och fikade. Upptäckte då att min mage är perfekt som bord för att slippa sträcka sig.

I torsdags tog jag mig kraften att bpde ta en dusch och sedan träffa min härliga kollega Frida på en fika. Det var himla mysigt trots att det var extremt varmt den dagen och värkarna inte var på min sida. Dock försöker jag bita ihop mer och mer för varje dag som går för att inte bli galen men mest för att omvärlden inte ska lämna eller överge mig till följd av mitt klagande. Rädslan över detta är nog större än vad jag vill tro själv. Jag har aldrig tidigare pratat så mycket om bara mig själv. Jag orkar knappt frpga andra hur de mår eller vad de gör för jag har så fullt upp med mig själv. En sida som jag inte alls uppskattar men på något litet sätt kan förstå. 

I fredags gick vi in i vecka 37. Vi firade med bubbel, skaldjur och mys framför tvn. 

Numera startar jag min dag med att tänka: är det idag bebisen kommer till världen? Jag går bara och väntar på att vattnet ska gå eller att värkarna ska dra igång ordentligt även fast jag vet att det ännu är ganska tidigt. Försöker att hitta saker att göra som får tiden att gå så fort som möjligt meb det är svårt. Det bästa jag har hittat är att läsa böcker. Så idag har jag som mål att läsa lite mer än hälften av ljudboken jag påbörjade igår: Fire damage av Kate Medina. En psykologisk thriller/deckare som verkar rätt bra hittills, det återstår att se. Fördelen är att det bara är att välja och vraka bland massor av böcker i en vanlig enkel app. 

STATUS QUO

0 Läs mer >>

Det är många saker här i livet som måste fixas, ordnas och lösas. Framför allt i vuxenvärlden. Räkningar ska betalas, handling måste utföras för att det ska finnas mat hemma, kläder måste tvättas för att vi ska ha något att klä på oss på morgonen.


Brist på ork är enligt mig en invecklad process. Det innefattar inte enbart brist på fysisk energi. Jag kan ha legat i soffan hela dagen och ändå inte ha någon ork. Orken sitter både fysiskt och psykiskt. Brist på motivation är en av anledningarna till orkeslöshet. Jag känner mig inte tillräckligt motiverad för att göra min syssla. Jag kan logiskt tänka och förstå att det är viktigt att jag betalar mina räkningar men jag har inte tillräcklig motivation för att genomföra handlingen. Det som tillslut gör att jag genomför handlingen är konsekvenstänk. Om jag inte betalar mina räkningar idag så kommer jag få ett inkassokrav om några dagar och behöva betala ännu mer pengar. 

De senaste dagarna har jag kännt en enorm utmattning och orkeslöshet. Jag tänker logiskt att det är massor av saker som måste göras men de blir aldrig gjorda. Jag måste verkligen tvätta idag för jag har ingenting att klä på mig imorgon då alla mina tröjor som passar har fläckar av mat eller bröstmjölk som läckt igenom. Dock får jag inte tvättat en enda maskin för jag har ingen ork eller energi kvar. Jag tar på mig en tröja som inte passar eller tar en tröja av Johan. Den här orkeslösheten och utmattningen håller på att ta kål på mig. Jag vill bara gräva ner mig i sanden och aldrig mer komma upp.

Trött har jag varit många gånger och det är en känsla som många har. De senaste dagarna har jag haft det ganska tufft. Jag har haft extremt svårt att somna och när jag väl somnat sover jag oroligt och vänder mig mycket. När man har sovit ungefär 3 timmar varje natt och inte kunnat sova mer än kanske 1 timme på dagen börjar saker och ting bli väldigt jobbiga efter några dagar. 

Jag förstår att man inte sover bra den sista tiden av graviditeten men att vakna av smärtsamma värkar nattetid gör att den sista tiden inte alls går att njuta av. 
Efter tre dygn med dålig sömn börjar värkarna upplevas som mer smärtsamma, tålamodet försvinner vid minsta utmaning och psyket påverkas. Man tänker mycket på om man inbillar sig? Undrar om allt bara är ett stort skämt och om man fått en psykos? Värmedynan hjälper inte, jag blir svettig och hela kroppen känns som att den brinner. Kyla är inget jag skulle vilja prova alls. Tens-apparaten används inte för att elektrodernas klister är som bortblåst och de lossnar efter en minut vilket bara gör mig mer irriterad. Duscha gör jag men jag vet varken om det blir bättre eller sämre av det. Vi ringer till förlossningen och åker in igen. Jag gråter för jag känner mig som den "dumma" blivande mamman som ringer för minsta lilla förändring och som aldrig fattar att det inte är dags att föda än. Sambon är frustrerad, trött och har svårt att peppa då längtan efter barnet är så stort och besvikelsen är enorm när vi åker hem igen utan något barn och med massa piller istället. En hel vecka klarade vi oss dock hemma utan att åka in. Jag försöker bita ihop hårdare och hårdare för varje gång trots att jag tycker det gör mer ont för varje dag som går. Jag vill inte vara den svaga människan som ger upp för minsta lilla. Jag är den envisaste på denna jord och har andra människor klarat detta utan att gnälla borde väl jag också klara det? Tanken på om alla har det så här kommer och hur har de klarat allt? Hur hanterar de sömnbristen? Hur klarar de sig hemma fram till krystvärkarna kommer? Är jag svag och ynklig? Jag känner mig sådan varje värk. Vad gör jag för fel? 
Tänker på en annan blivande mamma från föräldragruppen vi var på första gången. Hon som sa att hon inte skulle ha någon smärtlindring alls utan ville känna varje värk och uppleva födandet som det är, helt naturligt. Jag hoppas hon får det lika jäkligt som jag har det. Jag hoppas hon får alla komplikationer och spricker rejält. 
Behöver jag beskriva yttterligare hur trött jag är på skiten? 
Allt gör ont, hela kroppen värker. Livmodern drar ihop sig, det spänner i och över magen. Värken molar bak i ryggen, precis i svanken. Det känns som när man suttit alldeles för länge i fel ställning på en stol och det enda man vill är att ändra ställning och räta ut ryggraden. Det är dock något som är helt omöjligt i mitt gravida tillstånd. Det spänner ner i låren vid värkarna och den molande känslan finns kvar även efter att värken släppt. Kulan där lårbenet fäster i bäckenet värker och oavsett vilken ställning jag ligger/står eller går i så försvinner inte känslan. 

Jag har de senaste dagarna försökt att släppa min nojja över att bli beroende av mina tabletter. Jag har tidigare varit mycket försiktig och har väntat in i det sista innan jag tar tabletterna. I nuläget känns det dock som att jag måste ta dem innan det blir för jävligt. Jag knaprar på med minsta möjliga oro. Däremot ökar det oron över min psykiska hälsa. Jag orkar inte mera. Det är idag 28 dagar kvar till beräknad förlossning. Hur sjutton ska jag orka med skiten i 28 dagar till? Min kropp och mitt psyke är helt knäckt. 

Tankarna går till mitt barn. Hur kommer jag att orka ta hand om barnet när det väl är ute? Min känsla just nu är att jag inte tycker om barnet som orsakar och har orsakat allt mitt lidande under graviditeten. Självklart kan den logiska delen av min hjärna förstå att man biologiskt är progrsmmerad att älska sitt barn och att känslan kommer ändras när man äntligen får träffa miraklet. Men kommer jag verkligen känna så? Tänk om jag knappt ens vill vara nära barnet? Det vill jag inte i nuläget. Jag är så trött på barnet och allt jobbigt. Varje värk påminner mig om vad som snart är dags. Varje spark och rörelse gör att jag våndas än mer.

Den enorma orkeslöshet jag känner just nu gör att jag endast orkar att andas. Kroppen går på sparlåga. Jag känner ingen hunger så jag måste påminna mig själv om att äta hyfsat regelbundet och att dricka minst 1,5 liter varje dag. Jag måste fortsätta andas, både för min skull och för bebisens. Diabetesen är något som verkligen har fått lägre prioritet. Jag har inte tillräckligt med ork. Jag ligger högre än vanligt. Orkar inte korrigera och tänka på alla doser. Jag glömmer måltidsdoser, har inte justerat mina basaldoser på väldigt länge trots att det hade behövts. Jag ligger ofta, nästan som standard på 10 i blodsocker och jag vet att det påverkar bebisen, tillväxten och att jag måste få ner mina värden för att hålla mitt HbA1c på en bra nivå. Förra veckan hade jag stigit till 48, vilket fortfarande är ett bra värde men det kommer garanterat ha ökat ytterligare till besöket nästa vecka.

Problemet med min orkeslöshet är också att jag kräver extremt mycket av min sambo i nuläget. Jag ber honom hämta saker, fixa saker här hemma och han gör det utan att klaga eller säga något annat än "absolut jag fixar det". Jag har inga problem med att be honom i nuläget men jag är väldigt osäker på vart gränsen går. Jag vill inte köra på och helt plötsligt inse att hans ork är helt dränerad. Jag vill inte suga ut all kraft och livslust ur honom men samtidigt mår jag inte bra och behöver stöd i det. En svår balansgång och vi pratar mycket om det. Jag förklarar och han lyssnar, samma sak tvärt om. Han upplever inga problem i relationen mellan oss, han beskriver en enorm frustration och hjälplöshet eftersom han inte kan göra något eller hjälpa mig på något sätt. Jag upplever dock att jag ser på honom, jag hör på rösten att det är något som inte står rätt till men jag vet inte vad det är. Han lovar att inget är fel men mina känslor tror ändå att det är så. Detta startar tankarna på om jag har en psykos igen och karusellen är igång. Vågar jag be honom om hjälp med min diabetes eller kommer jag knuffa honom utanför kanten om jag gör det? Jag vill inte oroa i onödan, jag vill inte gnälla men är det här den person jag är och vill vara? Kommer det fortsätta så här även efter förlossningen? Är det normalt att tänka, känna och bete sig så här eller är det bara jag? Håller jag på att hamna i en ny depression? Det var 7 år sedan jag hade den förra och det var ett helvete att ta sig ur. Känner igen vissa syntom och delar men är nog inte riktigt där än. Ska jag söka för detta redan innan eller är allt utlöst på grund av graviditeten i sig, sömnbrist och rädslor? 
Avslutar med en bild jag tog för 3 dagar sedan, då vecka 35+3

ORKESLÖSHET, SÖMNBRIS...

0 Läs mer >>

När orken inte är som den ska och kroppen säger nej så fort man försöker göra minsta ansträngning är det viktigt att distrahera sig. Att hålla hjärnan igång. Hur gör man det på bästa sätt? Ja du, om den frågan hade ett enkelt svar skulle detta inlägg bli mycket kortfattat. 

Kag har provat det mesta; stickning, virkning, sy för hand, sy på maskin, brodera, pärla, måla med diverse olika typer av färg och på olika material, skriva och mycket mera. 

Just nu är jag inne i en period där jag har svårt att koncentrera mig längre stunder på grund av smärtor och då försvinner själva tjusningen med det mesta. Dock fungerar läsning väldigt bra. Det är bara att läsa på och när det blir för jobbigt kan man lägga ifrån sig boken och återuppta läsningen när man själv vill igen, oavsett om det är efter 5 minuter eller 5 dagar.

Jag använder mig just nu av appen bookbeat och där finns böcker i formaten e-bok som man läser direkt i plattan eller mobilen men i appen finns även ljudböcker. Ljudböcker är något som jag starkt rekomenderar. Jag har alltid gillat ljudböcker och fördelen med dem är att man kan göra andra saker samtidigt. Tidigare lyssnade jag på en bok samtidigt som jag städade lägenheten. 

Personligen gillar jag variation när jag läser och det kommer säkert att märkas på mina boktips som följer här:

Mitt första boktips blir Sebbe Staxx - musiken, brotten, beroendet av Sebastian Stakset och Niklas Malmborg. 

Detta är en själbiografi av Sebbe som berättar om sin tid som ung, hir hans liv har sett ut från början till nu. Jag trodde först att det skulle vara en snyft-historia men faktiskt inte. Det beskrivs på ett personligt sätt med mycket detaljer som fångar en som läsare. Intressant att få följa arbetet med hur kartellen startade sin karriär och hur Sebbe under lång tid kämpat med beroende. 

Mitt andra boktips är en annan typ av bok. Den klassas som en självhjälpande bok under kategorin personlig utveckling. 

Munken som sålde sin ferrari av Robin Sharma. 
Det är en bok som man inte borde läsa från pärm till pärm. Jag gjorde det och önskar att ka läst lite i taget, gett boken tid för reflektion mellan kapitlen och att jag antecknat under tiden jag läste. Det gick bra att läsa ändå och boken är fantastisk som ljudbok. 
Handlar om en advokat som plötsligt får en hjärtattack och ändrar sin livsstil fullständigt. Fantastisk berättelse med mycket igenkänning ifrån ens eget daagliga liv. Boken innehåller även en del övningar. Fantastisk bok som passar alla människor oavsett yrke och ålder. Detta är en av de bästa böcker jag läst.

Mitt tredje boktips får bli boken som jag just nu läser och snart läst ut.

Att bli mamma av Malin Bergström.
Jag vet knappt vilken kategori jag skulle klassa boken som men titeln är väldigt avslöjande. Psykologi är något som ganska länge intresserat mig. Jag har själv läst en fristående kurs i psykologi på universitetet och min personliga erfarenhet av psykologer, samtal och behandlingar är mycket bra. Så intresset var stort när jag upptäckte denna bok som ganska ingående förklarar psykologiska perspektiv på livet som gravid, nybliven mamma och öivet med barnet. De praktiska exemplen i boken är hjälpsamma och man förstår ganska snabbt att det är en enorm process att bli mamma och inget man blir över en natt. 
Dettar också en bok som jag personligen inte kan läsa från pärm till pärm utan måste smälta lite mellan varven. Bearbeta det som jag nyss läst, reflektera och eventuellt gå tillbaka till. Det beror dock inte på ett avancerat språk eller svårigheter att förstå det som skrivs utan snarare en oförmåga från min sida att ta in imformationen.

BOKTIPS

0 Läs mer >>

Det enda jag gjort de senaste dagarna är att vänta, vänta och åter vänta. Efter vi kom hem i onsdags har jag haft ganska så fina och bra dagar om jag får säga det själv. Onsdagen var förstås lite emotionell och jag grät för allt och ingenting. 


Min mamma ringde mig för att höra om jag hade ork och lust att åka med henne till min mormor under torsdagen. Min mamma har ett företag som heter sykulan maskinbroderi som bl.a. broderar namn på filtar och kaniner till bebisar. För er som är intresserade gå gärna in på deras hemsida (http://sykulan.se) och kolla på deras fina saker. Sök på sykulan på instagram så ska ni få se massa av deras fina saker. Slänger in lite bilder så ni får en känsla av vad jag menar. 

Min mamma har företaget ihop med min mormor och skulle åka dit för att jobba och undrade om jag ville följa med vilket jag gärna gjorde. Jag hade lite känningar av värkar på morgonen men satte på min TENS och gjorde mig i ordning. Det är ganska skönt att komma ifrån lägenheten, få träffa andra människor och distrahera hjärnan lite grann. Det blev en del snackisar om vad läkarna har sagt, vad som händer och inte händer och mormor fick alla detaljer från veckan. De började sy på sina gigantiska maskiner och jag intog soffläge tillsammans med Elliot och läste en bok. Efter en stund somnade vi dock. 

Värkarna drog igång under eftermiddagen igen och jag var tvungen att ta tablett då varken TENS eller värmekudden hjälpte mot smärtan. Jag är dock väldigt tacksam över stödet jag fick från denna underbara krull-tott. Alltid vid min sida. Gosa kan man inte göra för mycket av enligt honom och under eftermiddagen lade han tassen på magen i något slags samförstånd. Man undrar egentligen hur mycket de förstår, hör och vad de känner? 

Igår var en ganska bra dag det med. Vi gick in i vecka 36 (35+0). Det är ingen större skillnad om man jämför men vi är en dag närmare målet. En dag mindre innan vi äntligen får träffa vårt mirakel. Jag måste säga att jag trots värkar och brist på energi så är jag väldigt nyfiken på vem det är som finns där inne? Vi har märkt ganska tydliga drag redan nu och kan knappt bärga oss till dagen då hen kommer ut. Jag funderar en del på hur hen kommer att se ut. Kommer hen vara lik mig, lik Johan eller kanske mormor eller farmor? Vilken ögonfärg kommer hen att ha och kommer beteendemönstret som jag har märkt i magen att vara samma när hen väl kommer ut? 


Fredagen flöt på, jag chillade på förmiddagen, kollade på tv-serien sons of anarchy som jag tittat på länge men som varit seg ett tag. Har nu kommit till slutet på säsong 6 och det är endast en säsong kvar så jag får kämpa mig igenom den eftersom min bror hävdar att det är en av de bästa serier han har sett.


På dagen var det så fint väder att jag bestämde mig för att ta en kortare promenad och få lite frisk luft som omväxling. Planen var att gå till affären i stan som säljer garn för att hitta inspirarion till nästa projekt. När jag väl kom dit var affären stängd pga sjukdom och då blev jag faktiskt lite deppig. Gick in till grannbutiken hemmakväll och köpte tröstgodis innan jag gick hem igen. 

Efter promenaden drog värkarna igång igen och jag fick ta tabletter igen. Försökte hålla mig lugn och sansad men det är svårt. Johan som var på jobbet hela dagen smsade och frågade om vi skulle hitta på något skoj efter han slutat jobba. 
Vi bestämde oss för att boka bord på Majo som är Trollhättans bästa ställe för tapas och min bästis från högstadiet och hennes sambo hängde med. Det blev en härlig kväll och vi satt faktiskt på uteserveringen trots att det blev kallt som attan efter att solen gått ner.

Väl hemma drog värkarna igång ordentligt och på ett sätt som jag aldrig känt förut. Tidigare har jag känt att det börjar med att spänna upptill i magen, den blir spänd och hård. Det spända drar sig sedan neråt längs sidorna på magen i någon slags krampliknande, molande känsla. 
Igår kände jag samma sak men det var mycket kraftigare, det kändes som att hela livmodern var i någon spasm. Det onda var kraftigare i intensitet och jag kunde inte sitta ner utan var tvungen att stå upp och röra mig för att hantera smärtan. Jag vankade långsamt fram och tillbaka i vardagsrummet varvat med att stå och hålla mig i diverse möbler. Det som också var annorlunda var att de höll i sig längre än tidigare. De var ca 2-3 minuter långa och i början släppte smärtan knappt innan nästa värk drog igång. 
Johan ringde till förlossningen för att rådfråga vad vi skulle göra och de tyckte jag skulle ta tabletter och avvakta en timme, blev det inte bättre eller om det tilltog ännu mer skulle vi ringa igen. Jag tog tabletterna och det lugnade successivt ner sig. 
Vi bäddade ner oss i sängen och jag försökte slappna av så gott jag kunde men lyckades inte somna. Johan började snarka efter ca 2 minuter och jag blev sur för att han minsann kunde somna så lätt och där låg jag med värkar utan att han brydde sig om det. Jag puttade på honom ca 10 gånger och tillslut gick han ut och somnade i vårt extrarum på en madrass. Trots det lyckades jag ändå inte somna fören klockan var 03:30. Vid 06 var det dags att gå upp och kissa i vanlig ordning och efter det sov jag till och från, oroligt och vaknade av värkar fram till klockan 10. 
Så mycket är samma som det varit förut. Vi räknar timmar som jag överlevt och jag försöker att sova mig igenom sista månaden så gott det går. 
Jag kan säga att i nuläget går tankarna att detta troligtvis är den enda graviditet jag kommer gå igenom. Det kommer ta väldigt lång tid innan jag ens överväger att göra detta igen. Usch och fy.

Ruvande, vaggande, vä...

1 Läs mer >>

Jag har en kreativ sida inom mig som ibland skriker och vill komma fram. Min största kreativa sida är virkning. Jag tycker även om att sticka, måla och ett tag fick jag för mig att jag skulle vilja sy.

Det senaste har jag som sagt haft fullt upp med sammandragningar så min kreativitet har inte varit den bästa. För någon vecka sedan fick jag dock ett infall och beställde en materialsats för att göra en barnvagnsmobil med ugglor. Jag tänkte att det skulle bli en trevlig stund att distrahera mig med men ändp inte ett så enormt projekt att jag tappar tålamodet och ger upp halvvägs. 

Materialsats köpte jag härifrån ----> (http://www.lillagarnboden.se/material-ugglemobil?ReturnUrl=LwB0AGkAbABsAGIAZQBoAHIA)

Mönstret jag använde var detta: http://svartahusets.blogspot.se/2015/01/monster-pa-barnvagnsmobil-med-ugglor.html?m=1

Efter tre dagars virkande blev jag klar och kag kan säga att jag blev mer än nöjd! Den blev så himla fin och passar perfekt till vår fina gråa barnvagn 😍

Kreativitet som distr...

0 Läs mer >>

Fick som sagt en spruts med ketogan igår kväll. Nervös var jag över hur det skulle påverka mig. Jag fick effekt efter en halvtimme ungefär och blev lite yr, vilket jag märkte när jag gick upp för att öppna fönstret. Illamående blev jag också men det gick över efter en stund. Efter ca 1 timma kände jag mig smärtfri, vilket var en helt underbar känsla. Jag kunde vända mig om i sängen utan att få ont! Jsg könde dock av sammandragningarna ändå men smärtan var borta. Jag lyckades somna vid 23:00 och sov sedan hela natten, trots att jag vaknade till en gång varje timme. Så höll det på fram till 07 när jag kände att värkarna började göra ont igen och gjorde att jag inte kunde somna om. Blodsockret som jag var orolig över inför natten svängde en del. Jag sänkte basaldosen som går gela tiden till 75% bara för att ligga lite högre i förebyggabde syfte. Vid 03 larmade pumpen att jag var på väg att bli låg. Kl 04 blev jag låg och bad att få nyponsoppa som gjorde att blodsockret steg. Passade även på att sänka basalen ytterligare så att endast 50% av min vanliga dos gick. Givetvis fick jag bakslag på det hela och blodsockret stack upp till 15. 


Jag ringde på klockan som jag blev tillsagd att göra när jag vaknade och in kommer barnmorskan som jag själv haft väldigt svårt för att tycka om när jag låg inne på antenatalavdelningen förra veckan. Hon ville i alla fall göra en ny kurva och höra hur natten varit. Jag kände mig fortfarande förvirrad så fort hon öppnade munnen. Hon sa att jag kunde gå hem efter mina besök på diabetesmottagningen och specialistmödravården. Jag förstod inte något alls. Skulle jag inte rondas först? Vad hände med den där planen som vi skulle lägga upp idag? Ska jag inte ta upp det med någon? Förvirrad och utan några svar fick jag komma upp och äta frukost. 

Gick sedan iväg till diabetesmottagningen där jag fick veta att dagens hba1c (medelblodsockervärde) ligger på 48 (gamla 5,6) vilket är ett väldigt bra värde. Vi tittade på blodsockerkurvorna från sensorn som enligt diabetessjuksköterskan såg väldigt bra ut. Jsg nämnde att jag de senaste dagarna legat mer pressat i blodsocker och knappt tsgit några måltidsdoser, kanske 2 st per dag. Jag funderade på om vi skulle sänka basdosen jämnt över sygnet så att jag kan ta min bolus till maten som jag gjort tidigare. Hon tyckte dock inte att det var nödvändigt utan tycker att vi håller det samma tills nästa besök om 2 veckor. 

Efter diabetesbesöket ringde jag snabbt till min kära mor och berättade om natten och att jag sovit. Hälsade även på hos mina goa kollegor på jobbet eftersom jag hade en del tid över. 
Johan skulle komma med på ultraljudet idag och vi gick dit tillsammans. Väl på plats fick jag träffa en Dr Anna Hagman som jag aldrig träffat förut. Hon började med mätningen direkt. Nervositeten över hur stor bebisen skulle vara kan inte beskrivas. Det visade sig att den ligger 12% över normal viktkurva. Det är ett bra värde enligt barnmorskan. Om den ligger +/- 0 så kommer bebisen att väga 3500 gram vid 40 veckor. Vilket innebär att om vår bebis logger kvar på 12% resten av tiden så kommer den att väga  3900 gram vid 40 veckor. Detta är dock ingen säker metod och det kommer säkert att skilja lite när den väl kommer. 
Dr Anna frågade även hur det är med sammandragningarna och jag försökte förklara allt som är jobbigt så noggrant jag kunde. Att jag inte kan sova på grund av smärtan, att orken är nästan helt slut och att jag knappt vet vart jag ska göra av mig själv. Johan förklarade att jag har svårt att göra saker och ting eftersom jag har så ont och skriker av smärta (vilket jag inte gör men gan ville förklara tydligt hur ont det faktiskt gör). Läkaren säger då att det låter som att jag behöver träna på andningen och undrade om vi varit på föräldrakurs. I den stunden färsvann allt hopp. Skulle jag tänka på andningen? Jag har inte gjort annat än att andas enligt konstens alla regler. Hon frågade även om vi provat med värme, TENS, bad och massage. Jag sa ja och att vi provar allt vi kan komma på när det är jobbigt. 
Läkaren förklarade att det inte finns någonting de kan göra för mig. De kan inte stoppa värkarna då jag passerat 34 veckor. De kan inte heller ge mig någon annan smärtlindring med tanke på bebisen. När vi frågade om igångsättning kan vara aktuellt så gick vi till svar att det i nuläget inte är aktuellt. Det är inte så enkelt som att trycka på en knapp och allt drar igång enkelt och utan problem. Ofta är igångsättning en jobbig process, jobbiga komplikationer, och det kam vara sp att det drar igpng ett enormt värkarbete mem ingen bebis kommer ut ändå. Alltså är det ingenting annat att göra än att vänta ut bebisen. Förhoppningsvis bestämmer den sig för att komma ut tidigt men det vet vi inte ochsom kag sagt förut, den kommer säkert dra ut på tiden, envisas med att göra livet jobbigt för mig och Johan så länge den kan från insidan. 
När vi satt inne hos läkaren och fick veta att de inte kan göra mer kände jag hur tårarna började komma. Jag kunde inte hålla emot. Jag satt och störtgrät över hopplösheten och över att behöva må så här flera veckor till utan någon ljus punkt. Det tog mig ett bra tag innan jag lyckades samla mig så pass att jag kunde gå genom korridoren utan att skämmas och se ut som ett gravidmonster. Vi tog blodtryck som var lite högre än tidigare 130/80 och vikten var idag 83,1 kg vilket innebär 4kg viktuppgång hittills. Tårarna var nära resten av dagen pch väl tillbaka på antenatalavdelningen packade jag ihop mina grejer och åkte hem. Barnmorskan tipsade om att verkligen använda TENS, värme och att försöka kämpa på. Sp det är väl det jag ska göra nu. 
Om de vill se på en extremt envis och smått förbannad kvinna så ska de få se på fan! Då vänder jag min vrånga sida till och gnäller i ensamhet och kämpar på tills bebisen är här.....

HORMONRUS

0 Läs mer >>

Varför blev jag gravid? Det är en fråga som jag ställer mig idag. Varför? Trodde jag att det skulle vara lätt som en plätt? Trodde jag att allt gör på ett kick och inget kommer vara jobbigt? Ja troligtvis, se hur tokigt det blev. 

Nu är vi verkligen stamkunder här på förlossningen. Vi är inne varje eller varannan dag för att jag inte mår bra.

Söndagens besök på förlossningen resulterade i en trevlig cocktail med panocod, oxascand och bricanyl. Efter jag tagit dem var det som att någon slog mig ordentligt i huvudet med en stekpanna. Men med alla tabletter så kanske inte det var så konstigt. Jag somnade vid 23:30 ungefär och vaknade vid 06:00. När jag vaknade upptäckte jag att jag låg på exakt samma sätt som när jsg somnade. Känslan i kroppen var att jag troligtvis inte rört mig på hela natten. Jag lade även märke till att jag inte ens varit uppe för att kissa. Gjorde det och sov sedan ytterligare 4 timmar. Förmiddagen var sedan ganska lugn och Johan gick till jobbet. 

Min bästis Linda hörde av sig och undrade om jag ville ha och orkade med ett besök vilket jag mer än gärna ville. Hon är den finaste vännen man kan önska sig. Stöttar i alla väder oavsett vad det gäller. 

Hon stannade på espresso house på vägen och köpte med sig islatte som jag längtat efter hela dagen i princip. Hon hann precis ställa ner muggen på bordet och sträcka sig efter en kram när jag välter ut hela den stora islatten på golvet. Det var endast 1 matsked kvar i muggen och isbitarna flög ut på golvet. I min frustration får jag bara ur mig ett stort NEEEEEJ!!!!! Att välta saker, spilla, söla och snubbla är dock en stor del av min personlighet så vi kunde inte mer än skratta åt det hela. Linda erbjöd sig sedan att gå och köpa en ny, vilket jag aldrug skulle begära men hon sprang så fort att jag inte hann stoppa henne. Vi hade dock en helt fantastisk eftermiddag och kväll tillsammans och kvällen avslutades med att jag fick detta fina kärleksbrev.

Under kvällen drog värkarna igång igen strax innan Johan kom hem från jobbet. De var fortfarande smärtsamma som tidigare och ingen större skillnad i intensitet eller täthet. Jag tog panocod och tänkte att det skulöe hjälpa. Vid midnatt tog jag en lång varm dusch och gick sedan för att lägga mig. Ville försöka att sova hemma och kämpa på. Jag och Johan sa därför godnatt men det gick inte alls att somna. Vid 02 gick jag upp igen eftersom Johan snarkade och jag kände att jag behövde gå upp och röra lite på mig. Kämpade på med värkarna som kom 3 st på 10 minuter och de var runt 1 minut långa. När klockan var 03 kände jsg mig helt slut och ringde förlossningen. De erbjöd mig att komma in om jag ville men att det var fullt och inga rum var tillgängliga för tillfället så vi skulle troligtvis få vänta ett tag till. Då kände jag mig mest ivägen och kände mig dum som ringt så tidigt. Inget hade ju egentligen ändrats så jag sa att jag stannade hemma ett tag till. Vid 04:00 lyckades jsg somna i soffan men sömnkvaliteten var inte den bästa. Vaknade till och sov oroligt. Vid 06:00 bestämde sig min stora tjocka katt för att nu är det dags för mat och väckte mig. Jag insåg att det var lika bra att göra som hon ville för annars skulle jsg inte få sova något alls. Jag lyckades somna om och vid 8:30 ringer Johan och väcker mig och undrar vart jag tagit vägen. 

Jag förklarar att jag ligger i soffan och att jag inte sovit något under natten. Jag lyckas inte somna om och har väldigt ont, är trött och gnällig. Äter lite frukost, värmer vetekudden för att försöka lindra smärtan i magen, ryggen, höfterna och axlarna. Det är skönt med värme och jag somnar till ungefär 1 timme men känner ändå av värkarna. Vid 12 tiden bestämmer vi oss för att ta en kort promenad för att se något mer än lägenhetens väggar. Skönt med frisk luft men värkarna fortsätter trots att jag tog panocod vid 10:00. Vi passar på att göra lite ärenden på stan, banken, apoteket och äter lunch på ett thaiställe. Jag orkade knappt äta, inget smakade gott, jag mådde illa och började bli orkeslös. Mitt i allt detta blir blodsockret lågt och jag får ett sammanbrott. Tårarna sprutar, orken är nästan helt tömd och smärtan ökar lite  (troligtvis pga trötthet, psykisk påfrestning m.m.). 
Johan ringer förlossningen och vi åker in
 Jag känner mig inte alls piggelin på livet och frågar mig själv varför jag blev gravid. Varför ska jag behöva stå ut med så mycket? Är jag klen och svag? Tål jag ingenting? Det kommer bara bli så mycket värre längre fram ändå....
Vi fick träffa den fantastiska barnmorskan Jennie som tog väl hand om oss. Det var totalt kaos när vi kom in. Det var människor överallt som behövde hjälp, det larmade på flera salar och all personal såg stressad ut. Vi gjorde ctg undersökning och den visade precis som vi sa 3 värkar på 10 mimuter. Jag undersöktes vaginalt och enligt barnmorskan hade hon svårt att bedöma hur mycket av livmodertappen som var kvar eller om den nästan var borta. Den var mjuk och hon fick in 1 finger. Samma status som i söndags med andra ord. Jag bröt ihop igen på förlossningsrummet och fick sedan läggas in på ett annat rum. Först skulle vi vänta på en läkare som skulle bedöma hur vi skulle gå vidare för att hjälpa mig. Det vi förklarade är allt det jobbiga och oklara, hur länge ska det vara så här? Hur lång tid tar det innan förlossningen är igång? Läkaren gjorde ingen fysisk undersökning då det var väldigt mycket att göra men det de erbjöd mig som en lösning var att få komma hem igen och få med mig en ny "sovdos"cocktail för att kunna sova. Det andra alternativet var att ge en annan smärtlindring som är starkare, men dp vill de att jag stannar kvar. Jag blev helt paff. Vilket alternativ var bäst? Skulle jag stanna kvar eller åka hem? Efter mer gråt, frågor till Johan och ett snyftsamtal till Linda så bestämde gag mig för att stanna kvar och ta den starkare smärtlindringen i form av ketogan som gavs som en spruta under huden. Dock slog rädslan till ordentligt. Jag är livrädd för ketogan, det är ett starkt preparat, jag vill helst unte ta det men gör ändå vad som helst fär att få sova och slippa smärtan. 
Jag hoppas att den hjälper och att jag får sova gott. Förhoppningsvis drar värkarna igång snart för om det ska fortsätta så här så ger jag upp! 

VARFÖR BLEV JAG GRAVI...

0 Läs mer >>

Jaha, vad har hänt sedan sist kanske ni frågar er? Vad hände efter det att hon kom hem?


Jag kom som sagt hem och hade en öugn eftermiddag. Värkarna drog dock igång på kvällen precis som de gjort varje kväll hittills. Vi tog en sväng till apoteket för att hämta ut tabletterna med smärtlindring. Medan jag gick till apoteket gick Johan till Kjell & Company för att köpa en TENS. Lika bra att vara förberedd och göra så mycket vi kan hemma och slippa pka till förlossningen varje dag. 
Apparaten fungerade bra och jag testade en del under kvällen med god effekt.

Jag sov ganska bra under natten, sov väldigt länge bpde jag och Johan så trötta var vi. Jag hade TENS på nästan hela dagen för att förebygga smärtan men på eftermiddagen stpd jag inte ut längre trots varmt bad, TENS och värmedyna. Tog då smärtlindring i form av panocod och försökte vila så gott jag kunde. Vi tittade på film ihop och försökte koppla av. 

Tidig kväll fick vi ett besök av Johans mamma och pappa. De hade äntligen fått tag på familjens vagga som funnits i familjen i ca 100 år. Vaggan är väldigt lpg i modellen och ganska liten men det är tradition att alla barn ska ligga i den, under en period. Johan, hans syster, kusiner, mamma och morbröder har alla legat i vaggan som nyfödda. Roligt att fortsätta traditionen. Nu är den bäddad och i ordning, Smilla har testat och godkänt medan Nahla tveksamt låg vid sidan om och godkände.

Kvällen igår var jibbig igrn och jag lade mig tidigt och somnade ca 23:00. Sov inte så bra, vaknade av värkarna vid flera tillfällen och kände mig inte alls utvilad när Johan vaknade vid 08. Hade regelbundna och smärtsamma värkar hela morgonen från det att jag vaknade. Vid 09:30 tröttnade jag och kände att det inte gick längre. Dum som jag var så var jag lite rädd för att ta den starka smärtlindringen (panocod) så jsg tog 2 vanöiga alvedon, satte igång TENS och försökte vila så gott det gick. Vid 13:00 ringde Johan till förlossningen på nytt då alvedonen inte hjälpt och värkarna var regelbundna men längre än tidigare. Jag var egentligen inte alls sugen på att åka in då jag kände att de bara kommer konstatera samma sak som tidigare. Livmodertappen är inte påverkad och bebisens hjärljud ser bra ut. Ta panocod och försök att vila. Jag bad honom rådfråga om vi tänkte rätt med att stanna hemma ett tag till eller om de rekomenderade att vi skulle komma in. De sa att vo gärna fick komma in om vi ville men jag ville inte det utan skulle försöka lite till hemma. 


Vid 13:30 kände jag att vi kanske ska åka in i alla fall, så det gjorde vi. Väl inne fick vi komma direkt till ett förlossningsrum, vilket vi inte behövt eller varit i förut. De kopplade som sagt en ctg-kurva och för första gången sedan vi varit inne registrerade den faktiskt varje värk. Vi hade den igång ca 30 minuter och efter det kände barnmorskan på livmodertappen. Hon kände att den var öppen ca 1 finger, 1 cm i yttre livmodermunnen, den inre var helt stängd. Allt det som sades förstår vi fortfarande ingenting av. Vi vet inte om jag är öppen 1 cm eller om det är stängt. Ingen kan förklara så vi förstår eller vara tydliga och raka. Väldigt förvirrande. 
Läkaren kom sedan för att bedöma mig och ultraljudet visar att barnet fortfarande ligger med huvudet nedåt. Oklart om bebisen är fixerad eller inte. Skillnaden på om den bara ligger med huvudet nedåt eller om den är fixerad vet jag inte heller.
Enligt läkaren är jag i en så kallad latensfas eller tålamodsfas dör livmodertappen håller på att mogna och förbereda sig inför förlossning. Det hela börjar med att livmodertappen mjukas upp, riktas framåt, kortas ner och tillslut utplånas den och man börjar öppna sig i cm. Enligt barnmorskan har livmodertappen i nuläget riktat sig framåt och börjat öppna sig 1cm i yttre kanten. In till barnet är det dock stängt. Detta betyder att förlossning är på gång men inte när. Det kan ta allt från några timmar till flera dagar och ingen kan svara på hur det kommer vara för mig. Barnmorskan berättade att från det att man går in i aktiv förlossning, d.v.s. när man är öppen 4 cm öppnas man ungefär 1 cm varje timme till totalt 10 cm är öppet och man kan börjs krysta ut barnet. Riktigt så långt är vi inte ännu, däremot är vi i latensfasen för tillfället så vi får se vad som händer och hur lång tid det kommer att ta.
Samma undersökning gjordes igen efter 2 timmar och det såg likadant ut som det gjort innan. Vi fick därför med oss npgot som de kallar för en "sovdos" som innehåller 2 smärtstillande panocod, 2 lugnande oxascand och 1 värkstillande tablett bricanyl. Dessa ska jag ta ikväll för att få sova gott inatt.
Vi ska ringa in igen om det är så att värkarna ökar i styrka eller om det håller i längre. Givetvis även om vattnet går eller om jag skulle få någon blödning. 
Spänningen just nu är olidlig och jag kommer uppdatera så fort jag vet mer eller orkar att skriva igen.

LATENSFAS