HORMONRUS

Fick som sagt en spruts med ketogan igår kväll. Nervös var jag över hur det skulle påverka mig. Jag fick effekt efter en halvtimme ungefär och blev lite yr, vilket jag märkte när jag gick upp för att öppna fönstret. Illamående blev jag också men det gick över efter en stund. Efter ca 1 timma kände jag mig smärtfri, vilket var en helt underbar känsla. Jag kunde vända mig om i sängen utan att få ont! Jsg könde dock av sammandragningarna ändå men smärtan var borta. Jag lyckades somna vid 23:00 och sov sedan hela natten, trots att jag vaknade till en gång varje timme. Så höll det på fram till 07 när jag kände att värkarna började göra ont igen och gjorde att jag inte kunde somna om. Blodsockret som jag var orolig över inför natten svängde en del. Jag sänkte basaldosen som går gela tiden till 75% bara för att ligga lite högre i förebyggabde syfte. Vid 03 larmade pumpen att jag var på väg att bli låg. Kl 04 blev jag låg och bad att få nyponsoppa som gjorde att blodsockret steg. Passade även på att sänka basalen ytterligare så att endast 50% av min vanliga dos gick. Givetvis fick jag bakslag på det hela och blodsockret stack upp till 15. 


Jag ringde på klockan som jag blev tillsagd att göra när jag vaknade och in kommer barnmorskan som jag själv haft väldigt svårt för att tycka om när jag låg inne på antenatalavdelningen förra veckan. Hon ville i alla fall göra en ny kurva och höra hur natten varit. Jag kände mig fortfarande förvirrad så fort hon öppnade munnen. Hon sa att jag kunde gå hem efter mina besök på diabetesmottagningen och specialistmödravården. Jag förstod inte något alls. Skulle jag inte rondas först? Vad hände med den där planen som vi skulle lägga upp idag? Ska jag inte ta upp det med någon? Förvirrad och utan några svar fick jag komma upp och äta frukost. 

Gick sedan iväg till diabetesmottagningen där jag fick veta att dagens hba1c (medelblodsockervärde) ligger på 48 (gamla 5,6) vilket är ett väldigt bra värde. Vi tittade på blodsockerkurvorna från sensorn som enligt diabetessjuksköterskan såg väldigt bra ut. Jsg nämnde att jag de senaste dagarna legat mer pressat i blodsocker och knappt tsgit några måltidsdoser, kanske 2 st per dag. Jag funderade på om vi skulle sänka basdosen jämnt över sygnet så att jag kan ta min bolus till maten som jag gjort tidigare. Hon tyckte dock inte att det var nödvändigt utan tycker att vi håller det samma tills nästa besök om 2 veckor. 

Efter diabetesbesöket ringde jag snabbt till min kära mor och berättade om natten och att jag sovit. Hälsade även på hos mina goa kollegor på jobbet eftersom jag hade en del tid över. 
Johan skulle komma med på ultraljudet idag och vi gick dit tillsammans. Väl på plats fick jag träffa en Dr Anna Hagman som jag aldrig träffat förut. Hon började med mätningen direkt. Nervositeten över hur stor bebisen skulle vara kan inte beskrivas. Det visade sig att den ligger 12% över normal viktkurva. Det är ett bra värde enligt barnmorskan. Om den ligger +/- 0 så kommer bebisen att väga 3500 gram vid 40 veckor. Vilket innebär att om vår bebis logger kvar på 12% resten av tiden så kommer den att väga  3900 gram vid 40 veckor. Detta är dock ingen säker metod och det kommer säkert att skilja lite när den väl kommer. 
Dr Anna frågade även hur det är med sammandragningarna och jag försökte förklara allt som är jobbigt så noggrant jag kunde. Att jag inte kan sova på grund av smärtan, att orken är nästan helt slut och att jag knappt vet vart jag ska göra av mig själv. Johan förklarade att jag har svårt att göra saker och ting eftersom jag har så ont och skriker av smärta (vilket jag inte gör men gan ville förklara tydligt hur ont det faktiskt gör). Läkaren säger då att det låter som att jag behöver träna på andningen och undrade om vi varit på föräldrakurs. I den stunden färsvann allt hopp. Skulle jag tänka på andningen? Jag har inte gjort annat än att andas enligt konstens alla regler. Hon frågade även om vi provat med värme, TENS, bad och massage. Jag sa ja och att vi provar allt vi kan komma på när det är jobbigt. 
Läkaren förklarade att det inte finns någonting de kan göra för mig. De kan inte stoppa värkarna då jag passerat 34 veckor. De kan inte heller ge mig någon annan smärtlindring med tanke på bebisen. När vi frågade om igångsättning kan vara aktuellt så gick vi till svar att det i nuläget inte är aktuellt. Det är inte så enkelt som att trycka på en knapp och allt drar igång enkelt och utan problem. Ofta är igångsättning en jobbig process, jobbiga komplikationer, och det kam vara sp att det drar igpng ett enormt värkarbete mem ingen bebis kommer ut ändå. Alltså är det ingenting annat att göra än att vänta ut bebisen. Förhoppningsvis bestämmer den sig för att komma ut tidigt men det vet vi inte ochsom kag sagt förut, den kommer säkert dra ut på tiden, envisas med att göra livet jobbigt för mig och Johan så länge den kan från insidan. 
När vi satt inne hos läkaren och fick veta att de inte kan göra mer kände jag hur tårarna började komma. Jag kunde inte hålla emot. Jag satt och störtgrät över hopplösheten och över att behöva må så här flera veckor till utan någon ljus punkt. Det tog mig ett bra tag innan jag lyckades samla mig så pass att jag kunde gå genom korridoren utan att skämmas och se ut som ett gravidmonster. Vi tog blodtryck som var lite högre än tidigare 130/80 och vikten var idag 83,1 kg vilket innebär 4kg viktuppgång hittills. Tårarna var nära resten av dagen pch väl tillbaka på antenatalavdelningen packade jag ihop mina grejer och åkte hem. Barnmorskan tipsade om att verkligen använda TENS, värme och att försöka kämpa på. Sp det är väl det jag ska göra nu. 
Om de vill se på en extremt envis och smått förbannad kvinna så ska de få se på fan! Då vänder jag min vrånga sida till och gnäller i ensamhet och kämpar på tills bebisen är här.....

Kommentera här: