ORKESLÖSHET, SÖMNBRIST OCH PSYKISK OHÄLSA

Det är många saker här i livet som måste fixas, ordnas och lösas. Framför allt i vuxenvärlden. Räkningar ska betalas, handling måste utföras för att det ska finnas mat hemma, kläder måste tvättas för att vi ska ha något att klä på oss på morgonen.


Brist på ork är enligt mig en invecklad process. Det innefattar inte enbart brist på fysisk energi. Jag kan ha legat i soffan hela dagen och ändå inte ha någon ork. Orken sitter både fysiskt och psykiskt. Brist på motivation är en av anledningarna till orkeslöshet. Jag känner mig inte tillräckligt motiverad för att göra min syssla. Jag kan logiskt tänka och förstå att det är viktigt att jag betalar mina räkningar men jag har inte tillräcklig motivation för att genomföra handlingen. Det som tillslut gör att jag genomför handlingen är konsekvenstänk. Om jag inte betalar mina räkningar idag så kommer jag få ett inkassokrav om några dagar och behöva betala ännu mer pengar. 

De senaste dagarna har jag kännt en enorm utmattning och orkeslöshet. Jag tänker logiskt att det är massor av saker som måste göras men de blir aldrig gjorda. Jag måste verkligen tvätta idag för jag har ingenting att klä på mig imorgon då alla mina tröjor som passar har fläckar av mat eller bröstmjölk som läckt igenom. Dock får jag inte tvättat en enda maskin för jag har ingen ork eller energi kvar. Jag tar på mig en tröja som inte passar eller tar en tröja av Johan. Den här orkeslösheten och utmattningen håller på att ta kål på mig. Jag vill bara gräva ner mig i sanden och aldrig mer komma upp.

Trött har jag varit många gånger och det är en känsla som många har. De senaste dagarna har jag haft det ganska tufft. Jag har haft extremt svårt att somna och när jag väl somnat sover jag oroligt och vänder mig mycket. När man har sovit ungefär 3 timmar varje natt och inte kunnat sova mer än kanske 1 timme på dagen börjar saker och ting bli väldigt jobbiga efter några dagar. 

Jag förstår att man inte sover bra den sista tiden av graviditeten men att vakna av smärtsamma värkar nattetid gör att den sista tiden inte alls går att njuta av. 
Efter tre dygn med dålig sömn börjar värkarna upplevas som mer smärtsamma, tålamodet försvinner vid minsta utmaning och psyket påverkas. Man tänker mycket på om man inbillar sig? Undrar om allt bara är ett stort skämt och om man fått en psykos? Värmedynan hjälper inte, jag blir svettig och hela kroppen känns som att den brinner. Kyla är inget jag skulle vilja prova alls. Tens-apparaten används inte för att elektrodernas klister är som bortblåst och de lossnar efter en minut vilket bara gör mig mer irriterad. Duscha gör jag men jag vet varken om det blir bättre eller sämre av det. Vi ringer till förlossningen och åker in igen. Jag gråter för jag känner mig som den "dumma" blivande mamman som ringer för minsta lilla förändring och som aldrig fattar att det inte är dags att föda än. Sambon är frustrerad, trött och har svårt att peppa då längtan efter barnet är så stort och besvikelsen är enorm när vi åker hem igen utan något barn och med massa piller istället. En hel vecka klarade vi oss dock hemma utan att åka in. Jag försöker bita ihop hårdare och hårdare för varje gång trots att jag tycker det gör mer ont för varje dag som går. Jag vill inte vara den svaga människan som ger upp för minsta lilla. Jag är den envisaste på denna jord och har andra människor klarat detta utan att gnälla borde väl jag också klara det? Tanken på om alla har det så här kommer och hur har de klarat allt? Hur hanterar de sömnbristen? Hur klarar de sig hemma fram till krystvärkarna kommer? Är jag svag och ynklig? Jag känner mig sådan varje värk. Vad gör jag för fel? 
Tänker på en annan blivande mamma från föräldragruppen vi var på första gången. Hon som sa att hon inte skulle ha någon smärtlindring alls utan ville känna varje värk och uppleva födandet som det är, helt naturligt. Jag hoppas hon får det lika jäkligt som jag har det. Jag hoppas hon får alla komplikationer och spricker rejält. 
Behöver jag beskriva yttterligare hur trött jag är på skiten? 
Allt gör ont, hela kroppen värker. Livmodern drar ihop sig, det spänner i och över magen. Värken molar bak i ryggen, precis i svanken. Det känns som när man suttit alldeles för länge i fel ställning på en stol och det enda man vill är att ändra ställning och räta ut ryggraden. Det är dock något som är helt omöjligt i mitt gravida tillstånd. Det spänner ner i låren vid värkarna och den molande känslan finns kvar även efter att värken släppt. Kulan där lårbenet fäster i bäckenet värker och oavsett vilken ställning jag ligger/står eller går i så försvinner inte känslan. 

Jag har de senaste dagarna försökt att släppa min nojja över att bli beroende av mina tabletter. Jag har tidigare varit mycket försiktig och har väntat in i det sista innan jag tar tabletterna. I nuläget känns det dock som att jag måste ta dem innan det blir för jävligt. Jag knaprar på med minsta möjliga oro. Däremot ökar det oron över min psykiska hälsa. Jag orkar inte mera. Det är idag 28 dagar kvar till beräknad förlossning. Hur sjutton ska jag orka med skiten i 28 dagar till? Min kropp och mitt psyke är helt knäckt. 

Tankarna går till mitt barn. Hur kommer jag att orka ta hand om barnet när det väl är ute? Min känsla just nu är att jag inte tycker om barnet som orsakar och har orsakat allt mitt lidande under graviditeten. Självklart kan den logiska delen av min hjärna förstå att man biologiskt är progrsmmerad att älska sitt barn och att känslan kommer ändras när man äntligen får träffa miraklet. Men kommer jag verkligen känna så? Tänk om jag knappt ens vill vara nära barnet? Det vill jag inte i nuläget. Jag är så trött på barnet och allt jobbigt. Varje värk påminner mig om vad som snart är dags. Varje spark och rörelse gör att jag våndas än mer.

Den enorma orkeslöshet jag känner just nu gör att jag endast orkar att andas. Kroppen går på sparlåga. Jag känner ingen hunger så jag måste påminna mig själv om att äta hyfsat regelbundet och att dricka minst 1,5 liter varje dag. Jag måste fortsätta andas, både för min skull och för bebisens. Diabetesen är något som verkligen har fått lägre prioritet. Jag har inte tillräckligt med ork. Jag ligger högre än vanligt. Orkar inte korrigera och tänka på alla doser. Jag glömmer måltidsdoser, har inte justerat mina basaldoser på väldigt länge trots att det hade behövts. Jag ligger ofta, nästan som standard på 10 i blodsocker och jag vet att det påverkar bebisen, tillväxten och att jag måste få ner mina värden för att hålla mitt HbA1c på en bra nivå. Förra veckan hade jag stigit till 48, vilket fortfarande är ett bra värde men det kommer garanterat ha ökat ytterligare till besöket nästa vecka.

Problemet med min orkeslöshet är också att jag kräver extremt mycket av min sambo i nuläget. Jag ber honom hämta saker, fixa saker här hemma och han gör det utan att klaga eller säga något annat än "absolut jag fixar det". Jag har inga problem med att be honom i nuläget men jag är väldigt osäker på vart gränsen går. Jag vill inte köra på och helt plötsligt inse att hans ork är helt dränerad. Jag vill inte suga ut all kraft och livslust ur honom men samtidigt mår jag inte bra och behöver stöd i det. En svår balansgång och vi pratar mycket om det. Jag förklarar och han lyssnar, samma sak tvärt om. Han upplever inga problem i relationen mellan oss, han beskriver en enorm frustration och hjälplöshet eftersom han inte kan göra något eller hjälpa mig på något sätt. Jag upplever dock att jag ser på honom, jag hör på rösten att det är något som inte står rätt till men jag vet inte vad det är. Han lovar att inget är fel men mina känslor tror ändå att det är så. Detta startar tankarna på om jag har en psykos igen och karusellen är igång. Vågar jag be honom om hjälp med min diabetes eller kommer jag knuffa honom utanför kanten om jag gör det? Jag vill inte oroa i onödan, jag vill inte gnälla men är det här den person jag är och vill vara? Kommer det fortsätta så här även efter förlossningen? Är det normalt att tänka, känna och bete sig så här eller är det bara jag? Håller jag på att hamna i en ny depression? Det var 7 år sedan jag hade den förra och det var ett helvete att ta sig ur. Känner igen vissa syntom och delar men är nog inte riktigt där än. Ska jag söka för detta redan innan eller är allt utlöst på grund av graviditeten i sig, sömnbrist och rädslor? 
Avslutar med en bild jag tog för 3 dagar sedan, då vecka 35+3

Kommentera här: