Ruvande, vaggande, väntande and so on

Det enda jag gjort de senaste dagarna är att vänta, vänta och åter vänta. Efter vi kom hem i onsdags har jag haft ganska så fina och bra dagar om jag får säga det själv. Onsdagen var förstås lite emotionell och jag grät för allt och ingenting. 


Min mamma ringde mig för att höra om jag hade ork och lust att åka med henne till min mormor under torsdagen. Min mamma har ett företag som heter sykulan maskinbroderi som bl.a. broderar namn på filtar och kaniner till bebisar. För er som är intresserade gå gärna in på deras hemsida (http://sykulan.se) och kolla på deras fina saker. Sök på sykulan på instagram så ska ni få se massa av deras fina saker. Slänger in lite bilder så ni får en känsla av vad jag menar. 

Min mamma har företaget ihop med min mormor och skulle åka dit för att jobba och undrade om jag ville följa med vilket jag gärna gjorde. Jag hade lite känningar av värkar på morgonen men satte på min TENS och gjorde mig i ordning. Det är ganska skönt att komma ifrån lägenheten, få träffa andra människor och distrahera hjärnan lite grann. Det blev en del snackisar om vad läkarna har sagt, vad som händer och inte händer och mormor fick alla detaljer från veckan. De började sy på sina gigantiska maskiner och jag intog soffläge tillsammans med Elliot och läste en bok. Efter en stund somnade vi dock. 

Värkarna drog igång under eftermiddagen igen och jag var tvungen att ta tablett då varken TENS eller värmekudden hjälpte mot smärtan. Jag är dock väldigt tacksam över stödet jag fick från denna underbara krull-tott. Alltid vid min sida. Gosa kan man inte göra för mycket av enligt honom och under eftermiddagen lade han tassen på magen i något slags samförstånd. Man undrar egentligen hur mycket de förstår, hör och vad de känner? 

Igår var en ganska bra dag det med. Vi gick in i vecka 36 (35+0). Det är ingen större skillnad om man jämför men vi är en dag närmare målet. En dag mindre innan vi äntligen får träffa vårt mirakel. Jag måste säga att jag trots värkar och brist på energi så är jag väldigt nyfiken på vem det är som finns där inne? Vi har märkt ganska tydliga drag redan nu och kan knappt bärga oss till dagen då hen kommer ut. Jag funderar en del på hur hen kommer att se ut. Kommer hen vara lik mig, lik Johan eller kanske mormor eller farmor? Vilken ögonfärg kommer hen att ha och kommer beteendemönstret som jag har märkt i magen att vara samma när hen väl kommer ut? 


Fredagen flöt på, jag chillade på förmiddagen, kollade på tv-serien sons of anarchy som jag tittat på länge men som varit seg ett tag. Har nu kommit till slutet på säsong 6 och det är endast en säsong kvar så jag får kämpa mig igenom den eftersom min bror hävdar att det är en av de bästa serier han har sett.


På dagen var det så fint väder att jag bestämde mig för att ta en kortare promenad och få lite frisk luft som omväxling. Planen var att gå till affären i stan som säljer garn för att hitta inspirarion till nästa projekt. När jag väl kom dit var affären stängd pga sjukdom och då blev jag faktiskt lite deppig. Gick in till grannbutiken hemmakväll och köpte tröstgodis innan jag gick hem igen. 

Efter promenaden drog värkarna igång igen och jag fick ta tabletter igen. Försökte hålla mig lugn och sansad men det är svårt. Johan som var på jobbet hela dagen smsade och frågade om vi skulle hitta på något skoj efter han slutat jobba. 
Vi bestämde oss för att boka bord på Majo som är Trollhättans bästa ställe för tapas och min bästis från högstadiet och hennes sambo hängde med. Det blev en härlig kväll och vi satt faktiskt på uteserveringen trots att det blev kallt som attan efter att solen gått ner.

Väl hemma drog värkarna igång ordentligt och på ett sätt som jag aldrig känt förut. Tidigare har jag känt att det börjar med att spänna upptill i magen, den blir spänd och hård. Det spända drar sig sedan neråt längs sidorna på magen i någon slags krampliknande, molande känsla. 
Igår kände jag samma sak men det var mycket kraftigare, det kändes som att hela livmodern var i någon spasm. Det onda var kraftigare i intensitet och jag kunde inte sitta ner utan var tvungen att stå upp och röra mig för att hantera smärtan. Jag vankade långsamt fram och tillbaka i vardagsrummet varvat med att stå och hålla mig i diverse möbler. Det som också var annorlunda var att de höll i sig längre än tidigare. De var ca 2-3 minuter långa och i början släppte smärtan knappt innan nästa värk drog igång. 
Johan ringde till förlossningen för att rådfråga vad vi skulle göra och de tyckte jag skulle ta tabletter och avvakta en timme, blev det inte bättre eller om det tilltog ännu mer skulle vi ringa igen. Jag tog tabletterna och det lugnade successivt ner sig. 
Vi bäddade ner oss i sängen och jag försökte slappna av så gott jag kunde men lyckades inte somna. Johan började snarka efter ca 2 minuter och jag blev sur för att han minsann kunde somna så lätt och där låg jag med värkar utan att han brydde sig om det. Jag puttade på honom ca 10 gånger och tillslut gick han ut och somnade i vårt extrarum på en madrass. Trots det lyckades jag ändå inte somna fören klockan var 03:30. Vid 06 var det dags att gå upp och kissa i vanlig ordning och efter det sov jag till och från, oroligt och vaknade av värkar fram till klockan 10. 
Så mycket är samma som det varit förut. Vi räknar timmar som jag överlevt och jag försöker att sova mig igenom sista månaden så gott det går. 
Jag kan säga att i nuläget går tankarna att detta troligtvis är den enda graviditet jag kommer gå igenom. Det kommer ta väldigt lång tid innan jag ens överväger att göra detta igen. Usch och fy.

Kommentera här: