Sammanfattning av graviditetsvecka 34

Ja vad ska vi säga för att sammanfatta den senaste veckans händelser? Finns det ord för att beskriva? Varje dag hittills har varit en kamp och tanken på vad som komma ska skrämmer mig ur vettet. Jag har inte varit orolig/osäker eller rädd inför min förlossning tidigare. Jag har försökt att tänka att det givetvis kommer vara fruktansvärt jobbigt men att allt är övergående. Det är 2 kanske som mest 3 dygn med jobbigheter och sedan är barnet ute på ett eller annat sätt. Jag har dock börjat inse att så kanske inte är fallet. 


Sedan det senaste inlägget har följande hänt: Jag fick som sagt en tablett bricanyl  efter alla undersökningar på eftermiddagen. Tabletten gjorde att det lugnade sig efter ca 1 timme och jag skrev mitt förra blogginlägg och pratade med vänner och familj som är riktiga klippor som ställer upp. Johan åkte hem några timmar för att vila lite och mata våra två odjur. Jag kunde dock inte somna på grund av skakningar och hjärtklappning av tabletten vilket visade sig senare inte bar så bra. Johan kom tillbaka vid 17:30 och vi åt och jag försökte vila. Vid 19:00 drog värkarna igång igen och de var fortfarande smärtsamma, kanske lite värre än förut men inte mycket mer. De kom tätt, ca varannan till var tredje minut. Tyvärr hade vi en barnmorska som vi inte alls klickade ihop med. Så fort jag nämnde något om värkarna skojade hon bort allt och jag hade väldigt svårt att förstå och tolka vad hon menade med det hon sa. Till exempel "ja men nu får väl det här barnet lugna sig lite grann, 4 timmar till i alla fall, haha" så gick hon ut genom dörren mitt under en värk. Jag var som ett frågetecken, betydde det hon så att barnet är på väg? Eller betyder det bara skonsamt att hon hoppas det blir bättre och släpper snart? Oklara besked och ingen bra kommunikation. Det gick så långt att jag höjde rösten åt Johan som ville påkalla barnmorskan för att ctg apparaten inte registrerade värkarna. Mon motivering var att "nä då kommer den där hemska barnmorskan igen som jag inte alls vill prata med, men som jag måste eftersom hon säkert kommer fråga vad som känns och skoja bort det hela, kanske säga att det inte är så farligt och att det bara är att kämpa på! Nä vi väntar med att ringa till efter 21:15 då har nattpasset börjat så slipper vi henne!" 
Det gjorde vi dock inte hon kom strax efter 21 och ville koppla på väg och tvingade upp mig för att kissa trots att jag hade så fruktansvärt ont och värkarna ökade i intensitet och frekvens när jag gick upp. Kunde dessutom inte få ut något så det var helt i onödan.
Värkarna höll på tätt och smärtsamt ändå fram till 23:30. Jag fick en sista tablett bricanyl och ytterligare en omgång citodon. Psykiskt var jag helt uttömd och kände mig nästan apatisk för att jag var så trött och tömd på energi. Kände att ingenting är värt detta kämpande. Varför håller det på så här? Vad kommer hända? Hur i heöa världen kommer jag överleva detta dag ut och dag in i ca 6 veckor till? Det.är en ren evighet!
Eftersom värkarna lugnade ner sig åkte Johan hem för att ta hand om katterna och sova för att samla kraft hemma, givetvis med uppmanibgen att jag skulle ringa om jag behövde honom. Allt var väldigt känslosamt. Jag ringde och pratade med mina föräldrar en kort stund och kunde knappt hålla tårarna tillbaka efter allt fysiskt och psykist jag gått ugenom. 

Mina tankar kring det hela är att jag i vanliga fall ser mig själv som en person som orkar EXTREMT mycket, jag tål väldigt mycket, och har en viljestyrka och en envishet som inte kan mätas i denna värld. I dessa stunder hade jag inget av det. Jag var övertygad om att jag inte alls skulle klara av detta längre, och då har förlossningen inte ens kommit igång. Det finns ingen påverkan så vad fan gnäller jag om? Vad gråter jag för? Inbillar jag mig smärtan? Vad är det som händer i min kropp? Varför lugnar droppet inte ner värkarna som det ska? Frågorna har varit och är fortfarande många. Det värsta är att det inte finns några svar eller något som kan lugna. 

Natten var som sagt lugn och jag vaknade vid 02 när droppet kopplades bort och 2 kisspauser. Jag sov faktiskt riktigt bra och jag vaknade vid ca 08:15 när Johan ringde och väckte mig. Jag gjorde mig i ordning, duschade och åt frukost i lugn och ro. Hade "min egen" barnmorska under dagen idag som jag i vanliga fall träffar på specialistmödravården så jag var helnöjd. Jag kände inte av några värkar alls under morgonen och vi pratade en del om hur vi ska göra för att det ska fungera hemma. Hur ska värkarna hanteras och bemötas? Ska jag ta bricanyl och smärtstillande resten av tiden? Ska jag vara helt sängliggande eller aktiv? När ska vi kontakta förlossningen på nytt? Vad kommer skillnaden vara på dessa värkar och de som kommer när jag väl är igång? Allt detta och tusen tankar till snurrar konstant i hjärnan. 
Jag fick dock ett bra läkarsamtal på ronden där han i samråd med mig och barnmorskan tyckte det var bäst att jag fick komma hem. Läkaren förklarade att det nu är skillnad på hur de ser på värkarna eftersom jag är i vecka 34+0. De kommer inte att stoppa någonting i nuläget, det vill säga de kommer inte sätta något dropp eller ge mig någon bricanyl eller liknande eftersom bebisen i deras ögon är så pass redo att klara världen utanför livmodern. Jag frågade vad de eller jag i så fall kommer göra om det fortsätter så här hemma, med smärtan men att livmodertappen fortfarande är opåverkad = att jag ej är i förkossningsskedet ännu. Fick som svar att det man gör är att smärtlindra så gott det går. Jag fick med mig ett recept på citodon att ta vid behov, dock endast när det är outhärdligt i princip. 
I frågan om när vi skulle kontakta förlossningen är det så att vi ska försöka att klara så mycket som möjligt hemma, använda värmedyna, ta ett varmt bad, massage, andningsövningar, avslappning eller liknande. När vi känner att vi inte klarar oss hemma längre ska vi kontakta förlossningen. Om värkarna ökar i intensitet, att de håller i sig längre, upp emot 2-3 minuter och ca 2-3 minuter mellan varje värk ska vi också ta kontakt eller om vattnet går.

Personligen är jag mest orolig över smärtan. Hur kommer jag att hantera den? Kommer vi behöva åka in lika frekvent som tidigare för att vi inte klarar detta hemma? Vad kommer i så fall att göras? Nya undersökningar och sedan bli hemskickade igen? Jag vill inte åka in så ofta, det är skitjobbigt och all överskåp. Ingen vet om det drar igång imorgon eller om 6 veckor. 

Innan jag åkte från sjukhuset idag fick jag möjlighet att få testa TENS, transkutan elektrisk nervstimulering. Detta är en liten apparat som man kan hyra av mödravården om de finns lediga. Det finns även några få på förlossningen att låna om man vill. De sitter som klisterelektroder baktill på ryggen eller i ljumskarna eller låren och så sätter man på vilken styrka man vill ha. Det blir en slags pirrande nästan brännande känsla som kan hjälpa mot värkarna genom att öka blodcirkulationen. Är faktiskt inne på att be att få låna/hyra en sådan apparat ifall värkarna fortsätter även hemma. Johan såg även att det fanns sådana att köpa för 500 kr upp till 1500 kr någonstans så vi får väl se hur vi gör. Avvaktar tills vidare eftersom jag inte känt något sedan igår,  vem vet det kanske inte kommer någon mer fören det är dags på riktigt. 

Det var otroligt skönt att komma hem i alla fall. Möttes av Smilla som var överlycklig för att jag kommit hem och var väldigt gosig. Nahla kom lite långsamt fram, tittade mig i ögonen och började skrika på mig som i princip så "vart fan har du vart, du skulle vart hemma och matat mig!" Eller "Jag skiter väl i att du kom, ge mig mat istället". Det verkar dock som att vi allihopa längtar efter detta lilla mirakel. 

Sista bilden visar TENS apparaten de har på förlossningen.

Kommentera här: