Stamkund på förlossningen

Jaha då var det dags för ännu en uppdatering om det spända läget som vi befinner oss i nu.


Sedan förra inlägget här vi varit på förlossningen en hel del gånger för upprepade kontroller. Tabletten bricanyl jag fick vid besök nummer två var mycket effektiv och det hjälpte mot de smärtsamma sammandragningarna. Nackdelen med den tabletten var att blodsockret steg en del under natten, trots att jag höjde den tillfälliga bästisen till 130% och tog 10 enheter till en smörgås istället för 7 enheter som jag skulle tagit annars. Låg på 11 i blodsocker större delen av natten men sjönk sedan och startade på 5,8. 

Dagarna efter detta börjar för mig flyta ihop, vi var inne ytterligare en kväll då smärtan ökat något och då jag hade täta sammandragningar. Vi gjorde precis som tidigare besök ctg och vaginal undersökning av livmodertappen. Denna gång var livmodertappen 2,7 cm. Vi fick med oss ytterligare bricanyl tabletter att ta för att stoppa sammandragningarna. Vi fick 2 tabletter till att ta hemma om det fortsatte eller skulle känmas liknande dagen därpå. Vi åkte alltså hem igen, effekten av tabletten var bra och jag sov gott efter långt samtal med Johan. Jag kände mig helt mör när vi åkte hem. Känslomässigt uttömd och trött på livet i stort. Jag kände en enorm hopplöshet eftersom min status är densamma oavsett, livmodertappen har inte varit nämnvärt påverkad, allt ser bra ut på ctg men ändå är jag inne för mitt fjärde besök på en och samma vecka och smärtorna tilltar eller ökar i frekvens för varje gång. Varför ska jag då åka in varje gång om jag hela tiden får samma behandling och inget händer? Hopplösheten är enorm i detta läget och jag var trött på smärtan och tanken på att det kanske kam hålla på så här fram till förlossningen höll på att ta knäcken på mig. Johan, min klippa är dock grym i dessa lägen, stöttar, lyssnar och visar att han finns där och förstår min frustration. Jag bestämde då att ringa till specialistmödravården nästkommande vardag för att rådgöra hur jag ska klara resten av graviditeten om detta fortsätter.

Dagen därpå, nu vet jag att det är måndag 1 maj jag pratar om. Johan var ledig och vi hade bestämt kvällen innan att hitta på något roligt och mysigt för att skingra tankarna pch komma ut ur lägenheten en stund. Vi åkte till mormor och morfar och hälsade på en sväng, åkte till Willys för att handla och tittade på film ihop under kvällen. Det var en supermysig dag, jag hade knappt några sammandragningar alls och kände att dagen gett mig välbehövlig energi.

Tisdagen började bra, jag hade bestämt med min kollega att träffas på fika under dagen. Innan dess kände jag att jag hade mycket energi och passade därför på att städa så smått hemma, tvättade, bäddade rent i sängen, tömde och fyllde diskmaskinen, röjde upp det sista efter babyshowern och plockade i ordning. Vi hade sedan en mycket trevlig fikastund där vi stötte på min mamma som skulle ta en snabb kopp innan ett möte på jobbet. Hon berättade att hon skulle åka till överby som är ett köpcentrum i stan och jag bad att få åka med dit. 
Väl på överby käkade vi middag ihop, jag köpte en klänning snygg nog att ha på mig på bästisen Lindas examensfirande i juni och mamma köpte nya kläder hon också. Turen avslutades sedan med blomsterlandet och en kort sväng på maxi. När jag kom hem efter denna tur var jag helt slut. Jag kände att sammandragningarna var på gång och på mig i soffan och tog det lugnt, klockan var då ca 19:30. Tog 2 Alvedon vid 21:00 eftersom de börjat gör ont vid 20:30 tiden. Jag kämpade på så gott jag kunde men vid 22:00 gav jag upp och tog min tablett med bricanyl lagom in för natten tänkte jag. Fortsätt kämpigt med värkarna och vid 23:00 tyckte Johan att vi skulle ringa förlossningen och rådfråga eftersom tabletten inte haft någon effekt alls och sammandragningarna hade ökat i smärtintensitet. Vi åkte in för kontroll och sammandragningarna kom tätt, ca var 5:e minut. Jag är nu inne på mitt sjätte besök på förlossningen under en veckas tid vilket låter helt galet. Samma undersökningar igen: ctg och vaginal undersökning av livmodertappen. Hade flera värkar som registrerades (sammandragningar, förvärkar och värkar är samma sak enligt barnmorskorna och jag använder själv alla olika) och livmodertappen var 3 cm vid detta tillfälle. Beslut togs om att lägga in mig för att få dropp som stoppar förvärkarna. Det kändes skönt att de tog mig på allvar och att någonting hände. Fick ett enkelrum sär Johan hade möjlighet att sova över tillsammans med mig. Droppet startades och det reviderades mellan läkarna huruvida kortison skulle ges eller inte. Tillslut bestämdes att jag inte skulle få kortison (Som vanligtvis ges för att påskynda utvecklingen av lungorna hos bebisen). Anledningen till att kortisonet inte ges är för att mitt blodsocker kommer spöka vilt om jag får kortison och kommer ligga väldigt högt vilket inte heller blir bra för bebisen i långa loppet. Lades in på avdelningen vid 01 och jag hade effekt av droppet ganska snabbt. Dock hann Johan somna och sova en stund innan det drog igång igen med sammandragningar vid 02:30. Jag väckte Johan som puschade och stöttade så gott han kunde. Vid 03 ringde vi på klockan och barnmorskan erbjöd smärtlindring i form av panocod/citodon. Johan sätt med mig till ca 04:00 och sedan somnade han eftersom det började lugna ner sig. Jag upplevde full effekt av tabletterna efter cirka 2 timmar. Så vid 05 lurade jag ihop mig och skulle försöka sova. Jag kan säga att det var helt omöjligt med tanke på Johans enorma snarkningar och min oförmåga att slappna av. 

Vid 06:30 på onsdagen hade jag fortfarande inte sovit en blund och det var dags att byta dropp. Jag somnade aldrig innan frukost utan sov en del på förmiddagen och under eftermiddagen. Ronden på förmiddagen förklarade att droppet ges kontinuerligt unser 48 timmar för att stoppa värkarna. Detta är något man gör fram till vecka 34, vilket jag är på fredag. Anledningen till varför jag inte får kortison förklarades igen och jag var nöjd. Ingen hemgång idag för min del. 
Jag klarade mig utan värkar fram till kvällen. Vid 21 drog det igång igen men var inte värre än när jag kom in till avdelningen i alla fall. Fick två citodon vid 22:00 och Johan åkte hem för att kunna sova ordentligt, samla kraft och ta hand om katterna som varit ensamma sedan tisdag kväll, med undantag för ett snabbesök av mamma på onsdag morgon. Jag var extremt känslomässig när han skulle åka hem. Jag kände i hela kroppen att jag inte ville att han skulle åka men samtidigt vet jag att det var bäst för alla inblandade. Grät när han stängde dörren, kände mig ensam och övergiven. Grät av de sms jag fick där han förklarade hur katterna mådde men somnade vid midnatt och sov faktiskt ända fram till 06:30 och då tog droppet slut och behövde bytas igen. 

I samband med droppbyte gjordes en ny ctg kurva som registrerade sammandragningarna lite dåligt, samma sak som kvällen innan. Den underbara barnmorskan stannade på rummet väldigt länge under morgonen vilket var skönt för då kunde jag förklara hur allt varit, mina tankar och funderingar för tillfället m.m. fick hjälp att koppla om droppet så jag fick en ny tröja på mig. När vet apparaten nästan var färdig såg hon att bevisen knappt rörde på sig och var morgontrött idag. Vi fick böka och trycka ett bra tag innan hen vaknade till och rörde på sig. Drack vatten och härjade för att få igång några sparkar. När barnmorskan gått igen passade jag på att röjs lite på rummet, fixa och dona så smått, gjorde mig i ordning innan frukost och satte mig i dagrummet. Vid 09 var jag tillbaka och läkaren kom för att ronda, enligt henne ska droppet sitta på i 48 timmar så ingen hemgång idag heller men kanske imorgon om allt ser bra ut 

Vid 09:30 drog värkarna igång igen och jag ringde efter barnmorskan vid 10 för att be om smärtlindring. Vi gjorde en ny ctg kurva som inte visade alla värkar så tydligt men ändå mer än tidigare. Fick panocod/citodon igen och försökte vila. Ringde efter Johan som kom vid 11-tiden och stöttade mig igen. Vid 12 när jag trodde att tabletten skulle haft som bäst effekt gick jag ut i dagrummet för att äta lunch. På vägen tillbaka ökade värkarna ytterligare i frekvens och smärtintensitet. Jag ringde igen och vi tog nytt CTG och läkaren kontaktades, de ville göra ett nytt ultraljud och vaginal undersökning. Värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum och var de mest smärtsamma jag upplevt hittills. Livmodertappen var 3,2 cm, allt fostervatten var kvar, bäckengången var fortfarande sluten så allt såg bra ut vilket är toppen, förutom min smärta. Läkaren sa att allt såg vra ut och att jag skulle få en tablett bricanyl för att försöka stoppa ytterligare men fungerar inte det finns det annat att ge och om inget fungerar pch bebisen planerar att komma ut så får drn göra det. Det är ändå så pass nära 34+0 att det inte gör någon stärre skillnad och därför ges inget kortison heller. Jag fick en tablett med bricanyl och efter det har värkarna lugnat sig. Jag är helt slut efter 6 timmars förvärkar. Fick även till mig att jag ska vara sängliggande och enbart gå upp för att kissa i princip.

Här kommer lite bilder från vår visit här och nu hoppas vi att det håller sig lugnt lite till. Frågan är bara vad som händer när de kopplar bort droppet? Hur länge kommer det att vara så här med smärtan? Vad kan vi göra hemma? När ska vi ringa förlossningen, hittills har livmodertappen inte varit påverkad och när kommer den att bli det? Är det imorgon? Nästa vecka eller i värsta fall om 3 veckor? Om det fortsätter vara så här i 3 veckor till vad gör vi då? Hur fan ska jag klara det? Det är en annan sak när man vet att smärtan är där och värkarna kommer när man vet att nu är förlossningen igång, "snart" är bebisen här. Om jag har det så här men att bebisen inte kommer eller att inget händer så kommer jag troligtvis att bryta ihop. Det finns dock ingen som kan svara på vad om kommer hända eller när npgot kommer hända. Det enda vi kan göra är att vänta och se, ta en dag i taget och det gör vi nu, så gott vi kan.

Kommentarer:

1 Anonym:

skriven

Du får ta det lite lugnt Emma, läs en bok och bara slappa. Vet att det är svårt men en sådan lång dag att vara iväg och städa är jobbig för vilken gravid som helst. Just chill 💕//Helena

Kommentera här: