STATUS QUO

När människor, oavsett vem det är som frågar undrar hur jag mår har jag senaste veckan funderat på hur jag ska svara. Jag mår inte bra, så det svaret kan jag inte ge. Jag kan heller inte säga att det är dåligt då ingenting egentligen är så mycket sämre än det varit tidigare. 

Jag har fortfarande smärtsamma sammandragningar, de är inte där konstant men nära inpå. Jag har fortfarande svårt att sova och när jag väl somnar är det en orolig sömn. För att sammanfatta mitt mående så är det varken bra eller dåligt,  det bara är och samma som förut, status quo helt enkelt.

När människor sedan undrar vad jag har gjort det senaste eller vad jag gör för att fördriva tiden är det inte mycket att tillägga. Jag sover som bäst på förmiddagen och brukar vakna ur någon zombie-liknande dvala vid 10-tiden. Går upp och äter frukost. Ägnar därefter ca 5 minuter på att planera om jag ska göra något speciellt denna dag, t.ex. tvätta, dammsuga, köpa nya bananer eller kanske ta en dusch. Brukar sedan ta min telefon och börja läsa i någon av alla de böcker jag påbörjat. Det går ca 30 minuter och sedan är värkarna igång och jag brukar vanligtvis stå ut i ca 1 timme innan jag ger upp, jag har ingen aning om vad som hänt i boken och fokus har försvunnit helt. Jag tar till slut smärtlindringen och slumrar till i soffan vid 13:30 tiden. Lite olika hur mycket jag orkar/lyckas vila under eftermiddagen men lyckas alltid vakna till lagom till när Johan kommer hem vid 17-tiden. Då får jag lägligt nog dåligt samvete för att jag inte gjort någinting på hela dagen förutom att käka piller och sova bort dagen. Jag försöker då att göra rätt för mig, börjar plocka disk, starta tvätten eller vad det nu kan vara bara för att det ska kännas okej för mig. Detta brukar dock som regel snarare än undantag göra att värkarna ökar och gör ännu mera ont. Jag gråter vanligtvis en skvätt, tycker synd om mig själv och undrar hur jävla länge jag ska behöva må så här dåligt och om bebisen inte behagar dyka upp snart så bryter jag ihop och gör ett kejsarsnitt här hemma på vardagsrumsbordet med en brödkniv. Johan som är trött efter en arbetsdag fortsätter sitt jobb hemma med att trösta och försöka muntra upp samtidigt som han försöker koppla av. Middag måste ätas men jag har inte planerat något, har inte haft någon ork till det, mer tårar. Pizza, färdiga matlådor från findus eller felix brukar tillhöra det vanliga. Jag grinar för att jag känner mig som en dålig sambo medan Johan tar hand om disken. Lagom till att jag lugnat ner mig vid 18-tiden sätter sig Johan vid datorn och spelar medan jag försäker distrahera mig med tv-serier. Värkarna tar oftast i under kvällen och jag tar återigen piller för att orka med smärtan och nu tar jag även piller för att kunna sova inatt. Hur fan kunde livet bli så här helt plötsligt? Vid 22-23:30 är det läggdags och jag kan trots det jobbiga konstatera att jag överlevde denna dagen också.

Dock är inte alla dagar så här. I onsdags träffade jag Linda på sjukhuset i samband med mitt besök på mödravården. Vi gjorde sällskap hem och hon kraschlandade ihop med mig i soffan och vi tittade på vänner och fikade. Upptäckte då att min mage är perfekt som bord för att slippa sträcka sig.

I torsdags tog jag mig kraften att bpde ta en dusch och sedan träffa min härliga kollega Frida på en fika. Det var himla mysigt trots att det var extremt varmt den dagen och värkarna inte var på min sida. Dock försöker jag bita ihop mer och mer för varje dag som går för att inte bli galen men mest för att omvärlden inte ska lämna eller överge mig till följd av mitt klagande. Rädslan över detta är nog större än vad jag vill tro själv. Jag har aldrig tidigare pratat så mycket om bara mig själv. Jag orkar knappt frpga andra hur de mår eller vad de gör för jag har så fullt upp med mig själv. En sida som jag inte alls uppskattar men på något litet sätt kan förstå. 

I fredags gick vi in i vecka 37. Vi firade med bubbel, skaldjur och mys framför tvn. 

Numera startar jag min dag med att tänka: är det idag bebisen kommer till världen? Jag går bara och väntar på att vattnet ska gå eller att värkarna ska dra igång ordentligt även fast jag vet att det ännu är ganska tidigt. Försöker att hitta saker att göra som får tiden att gå så fort som möjligt meb det är svårt. Det bästa jag har hittat är att läsa böcker. Så idag har jag som mål att läsa lite mer än hälften av ljudboken jag påbörjade igår: Fire damage av Kate Medina. En psykologisk thriller/deckare som verkar rätt bra hittills, det återstår att se. Fördelen är att det bara är att välja och vraka bland massor av böcker i en vanlig enkel app. 

Kommentera här: