VARFÖR BLEV JAG GRAVID?

Varför blev jag gravid? Det är en fråga som jag ställer mig idag. Varför? Trodde jag att det skulle vara lätt som en plätt? Trodde jag att allt gör på ett kick och inget kommer vara jobbigt? Ja troligtvis, se hur tokigt det blev. 

Nu är vi verkligen stamkunder här på förlossningen. Vi är inne varje eller varannan dag för att jag inte mår bra.

Söndagens besök på förlossningen resulterade i en trevlig cocktail med panocod, oxascand och bricanyl. Efter jag tagit dem var det som att någon slog mig ordentligt i huvudet med en stekpanna. Men med alla tabletter så kanske inte det var så konstigt. Jag somnade vid 23:30 ungefär och vaknade vid 06:00. När jag vaknade upptäckte jag att jag låg på exakt samma sätt som när jsg somnade. Känslan i kroppen var att jag troligtvis inte rört mig på hela natten. Jag lade även märke till att jag inte ens varit uppe för att kissa. Gjorde det och sov sedan ytterligare 4 timmar. Förmiddagen var sedan ganska lugn och Johan gick till jobbet. 

Min bästis Linda hörde av sig och undrade om jag ville ha och orkade med ett besök vilket jag mer än gärna ville. Hon är den finaste vännen man kan önska sig. Stöttar i alla väder oavsett vad det gäller. 

Hon stannade på espresso house på vägen och köpte med sig islatte som jag längtat efter hela dagen i princip. Hon hann precis ställa ner muggen på bordet och sträcka sig efter en kram när jag välter ut hela den stora islatten på golvet. Det var endast 1 matsked kvar i muggen och isbitarna flög ut på golvet. I min frustration får jag bara ur mig ett stort NEEEEEJ!!!!! Att välta saker, spilla, söla och snubbla är dock en stor del av min personlighet så vi kunde inte mer än skratta åt det hela. Linda erbjöd sig sedan att gå och köpa en ny, vilket jag aldrug skulle begära men hon sprang så fort att jag inte hann stoppa henne. Vi hade dock en helt fantastisk eftermiddag och kväll tillsammans och kvällen avslutades med att jag fick detta fina kärleksbrev.

Under kvällen drog värkarna igång igen strax innan Johan kom hem från jobbet. De var fortfarande smärtsamma som tidigare och ingen större skillnad i intensitet eller täthet. Jag tog panocod och tänkte att det skulöe hjälpa. Vid midnatt tog jag en lång varm dusch och gick sedan för att lägga mig. Ville försöka att sova hemma och kämpa på. Jag och Johan sa därför godnatt men det gick inte alls att somna. Vid 02 gick jag upp igen eftersom Johan snarkade och jag kände att jag behövde gå upp och röra lite på mig. Kämpade på med värkarna som kom 3 st på 10 minuter och de var runt 1 minut långa. När klockan var 03 kände jsg mig helt slut och ringde förlossningen. De erbjöd mig att komma in om jag ville men att det var fullt och inga rum var tillgängliga för tillfället så vi skulle troligtvis få vänta ett tag till. Då kände jag mig mest ivägen och kände mig dum som ringt så tidigt. Inget hade ju egentligen ändrats så jag sa att jag stannade hemma ett tag till. Vid 04:00 lyckades jsg somna i soffan men sömnkvaliteten var inte den bästa. Vaknade till och sov oroligt. Vid 06:00 bestämde sig min stora tjocka katt för att nu är det dags för mat och väckte mig. Jag insåg att det var lika bra att göra som hon ville för annars skulle jsg inte få sova något alls. Jag lyckades somna om och vid 8:30 ringer Johan och väcker mig och undrar vart jag tagit vägen. 

Jag förklarar att jag ligger i soffan och att jag inte sovit något under natten. Jag lyckas inte somna om och har väldigt ont, är trött och gnällig. Äter lite frukost, värmer vetekudden för att försöka lindra smärtan i magen, ryggen, höfterna och axlarna. Det är skönt med värme och jag somnar till ungefär 1 timme men känner ändå av värkarna. Vid 12 tiden bestämmer vi oss för att ta en kort promenad för att se något mer än lägenhetens väggar. Skönt med frisk luft men värkarna fortsätter trots att jag tog panocod vid 10:00. Vi passar på att göra lite ärenden på stan, banken, apoteket och äter lunch på ett thaiställe. Jag orkade knappt äta, inget smakade gott, jag mådde illa och började bli orkeslös. Mitt i allt detta blir blodsockret lågt och jag får ett sammanbrott. Tårarna sprutar, orken är nästan helt tömd och smärtan ökar lite  (troligtvis pga trötthet, psykisk påfrestning m.m.). 
Johan ringer förlossningen och vi åker in
 Jag känner mig inte alls piggelin på livet och frågar mig själv varför jag blev gravid. Varför ska jag behöva stå ut med så mycket? Är jag klen och svag? Tål jag ingenting? Det kommer bara bli så mycket värre längre fram ändå....
Vi fick träffa den fantastiska barnmorskan Jennie som tog väl hand om oss. Det var totalt kaos när vi kom in. Det var människor överallt som behövde hjälp, det larmade på flera salar och all personal såg stressad ut. Vi gjorde ctg undersökning och den visade precis som vi sa 3 värkar på 10 mimuter. Jag undersöktes vaginalt och enligt barnmorskan hade hon svårt att bedöma hur mycket av livmodertappen som var kvar eller om den nästan var borta. Den var mjuk och hon fick in 1 finger. Samma status som i söndags med andra ord. Jag bröt ihop igen på förlossningsrummet och fick sedan läggas in på ett annat rum. Först skulle vi vänta på en läkare som skulle bedöma hur vi skulle gå vidare för att hjälpa mig. Det vi förklarade är allt det jobbiga och oklara, hur länge ska det vara så här? Hur lång tid tar det innan förlossningen är igång? Läkaren gjorde ingen fysisk undersökning då det var väldigt mycket att göra men det de erbjöd mig som en lösning var att få komma hem igen och få med mig en ny "sovdos"cocktail för att kunna sova. Det andra alternativet var att ge en annan smärtlindring som är starkare, men dp vill de att jag stannar kvar. Jag blev helt paff. Vilket alternativ var bäst? Skulle jag stanna kvar eller åka hem? Efter mer gråt, frågor till Johan och ett snyftsamtal till Linda så bestämde gag mig för att stanna kvar och ta den starkare smärtlindringen i form av ketogan som gavs som en spruta under huden. Dock slog rädslan till ordentligt. Jag är livrädd för ketogan, det är ett starkt preparat, jag vill helst unte ta det men gör ändå vad som helst fär att få sova och slippa smärtan. 
Jag hoppas att den hjälper och att jag får sova gott. Förhoppningsvis drar värkarna igång snart för om det ska fortsätta så här så ger jag upp! 

Kommentera här: