0 Läs mer >>

Häromdagen träffade jag psykologen igen för tredje gången. Jag var skeptisk till henne i början men efter vårt senaste möte så känner jag att vi äntligen förstår varandra och att jag har förtroende för henne. En fantastisk psykolog som lyckas gräva på djupet och får mig att öppna dörrar i mitt inre som är riktigt djupa och jobbiga. 

Jag berättade att de senaste två veckorna sedan vi sågs sist varit väldigt jobbiga. Johan jobbade 6 dagar för 2 veckor sedan och var då endast ledig på torsdagen. Veckan därpå var han ledig på måndag och sedan lördag söndag. Det var riktigt tuffa veckor. 

Hampus är i någon slags utvecklingsfas och är otroligt krävande. Han skriker mycket och har kraftiga humörsvängningar som kommer plötsligt. Han vill även ha mycket närhet. När jag lägger ner honom på soffan eller bordet alternativt sätter honom i matstolen går det bra i max 15 minuter sedan är det tråkigt. Dessutom funkar det bara om man är i samma rum, tittar, pratar och leker med honom. Allt ska in i munnen och han tränar fortfarande på att hålla i saker ordentligt vilket gör att han tappar saker. 

Jag förklarade om dagar när mitt tålamod var helt slut, när jag gick av bussen och tog den korta promenaden hem. Jag hade en tjock tröja på mig, varm som tusan, hampus börjar skrika i vagnen och försöker tala om att han inte alls trivs i vagnen utan vill komma upp. Mamman var väldigt trött och kände stressen krypa på med en skrikig bebis ute på stan. Varenda person jag möter på vägen hem (totalt 5 personer och en promenad på ca 10 minuter) upplever jag tittar på mig. Jag försöker lugna mig än mer. Det känns som att alla människor tittar på mig då och tänker, varför tar hon inte upp sitt barn som skriker? Varför gör hon inget medan man faktiskt redan har gjort allt. Jag lät honom skrika hela vägen hem. En väl vald ramsa kom ur min mun och kommentarer som: "Vad vill du att jag ska göra?" Eller "nu orkar inte jag mer, jag förstår att du är arg men jag kan inte göra något åt det nu. Jag orkar inte med dig mera, skärp dig. "

 Väl hemma hinner jag knappt stänga ytterdörren innan min mask åker av helt. Min förklädnad ramlar av och jag börjar störtgråta av oklar anledning. Där sitter vi jag och min son. Han sitter i sin gunga och gråter för att han är trött, överstimulerad efter förskolan och med en mamma som inte orkar hålla uppe ett good face. Att jag gråter hejdlöst gör inte heller situationen bättre men jag måste få det ur mig. Jag måste få gråta hejdlöst, släppa lös känslorna, tankarna och känna att det är okej att tycka synd om sig själv. Det är okej att ha offerkoftan på sig. 

Jag fick rådet att ringa vårdcentralen vilket jag gjorde idag och fick en telefontid med läkare torsdag/fredag eftermiddag. Jag mår skit och jag tycker bara det går neråt gela tiden. Jag mår sämre och sämre för varje dag som går. Jag orkar knappt titta mig i spegeln och minsta lilla grej går emot mig. Mitt tålamod är obefintligt. 

Jag beskrev för psykologen att jag försökt träna på att säga till när jag behöver hjälp. Jag har försökt vara tydlig med vad jag vill och menar. Det går dock inte så bra. Jag uttrycker att jag behöver hjälp och Johan lyckas inte alltid leva upp till de önskningar jag har vilket leder till att jag blir bra. Denna besvikelse är den gömda dörren som psykologen hittade. Bakom den dörren finns tankar om att det inte spelar någon roll om jag ber om hjälp,  jag får inte den hjälpen ändå. Jag går in och skyddar den minimala självkänsla/självvärdering jag har. För innerst inne tycker jag att mina åsikter är viktiga. Jag är viktig och betydelsefull. 
Reaktionen med att jag försöker skydda detta är något jag har med mig sedan min förra relation. Där var jag tvungen att anpassa mig för att överleva trots att den lilla rösten som så att jag var viktig och betydelsefull så emot.
Jag och psykologen kommer jobba vidare med detta.

Många av mina tankar, känslor och beteenden är något som jag känner igen. Jag tror att jag är på väg att få en depression igen. Jag hade en senast 2010 till följd av att jag bearbetade min tidigare relation  (bland annat). Jag var idag på öppna förskolan på en mammagrupp för mammor som inte mår så bra eller har det jobbigt. En fantastisk grupp och ett bra initiativ. Jag berättade om min situation och att jag mår skit. Personalen hjälpte mig att lägga upp en plan för vad jag skulle säga till vårdcentralen, hur de kan hjälpa mig på bästa sätt och vad jag kan tänka på. De sa att jag alltid kan ringa till dem (familjecentrum) och be att få komma dit en stund. Jag förklarade att det oftast är när förskolan är stängd som jag upplever att det är jobbigt. Då tipsade de om mobila teamet som man kan ringa till när man har det jobbigt. Man behöver inte vara inskriven eller liknande. Då kan man prata med dem på telefon och de kan även göra hembesök om det skulle behövas.

Vi samtalade även på förskolan om sjukskrivning. De frågade om jag skulle må bättre av att vara sjukskriven och att Johan är hemma och är föräldraledig. Jag funderade och trpr att det är ett bra alternativ för oss. Hade varit bra att vara två hela tiden för att jag inte ska bryta ihop. Vi får se vad vårdcentralen läkare säger på torsdag när hen ringer. 

Väljer att avsluta detta inlägg med en rejäl bildbomb!

NÄR NÅGON GRÄVER I DI...

0 Läs mer >>

Hallå där! 

Johan Glans igår var fantastisk! Vilken föreställning. Han är verkligen toppen. Jag och Johan hade en väldigt bra kväll. Den slutade dock med spänning på promenaden hem från tågstationen. Vi gick en promenad genom en liten park och helt plötsligt faller jag handstupa framåt. Jag stod upp ena sekunden och låg på marken i nästa sekund. Obehagligt som attans, det var tydligen en kant där som jag inte såg. Ja ja vi fick oss ett gott skratt och jag ett skrapsår samt blåmärke på knät. Jag fick till och med små skrapmärken i handflatan.

Jag tänkte i ett svagt ögonblick att jag skulle fått massor med energi i helgen, laddat batterierna och repat mitt tålamod och min inre stress, men oj så fel jag hade! 

Visst har jag kunnat koppla av men inte tillräckligt eller ordentligt. Jag känner mig fortfarande jättetrött om inte mer trött än innan helgen. 
Vi sov gott inatt. Jag somnade vid 23:30 och Hampus vaknade inte fören 04 då han var hungrig. Nästa gång vaknade vi vid 07:15 och då ville herrn inte alls äta men han ville inte sova vidare. Nähä bara att sätta på kaffe och äta frukost. Vi lekte en stund sedan somnade han i sin gunga och jag halvslumrade jag med. Efter en stund sov vi båda två i soffan. 
Vaknade av att min insulinpump på.add för lågt blodsocker, dags att gå upp igen med andra ord. Jag och Hampus lekte lite, promenerade runt i lägenheten och klädde på oss. Vid 12:45 fick vi för att jag skulle till psykologen. Det fullkomligt hellregnade så vi tog en kort paus på ett fik och jag fick i mig en kopp kaffe medan Hampus tro det eller ej somnade i vagnen.

Vilken tur tänkte jag! Då kan vi samtala i lugn och ro. Väl på plats tog det 5 minuter så vaknade han och vägrade ligga i vagnen mera. 

Jag fick förklarat att jag könner.mig väldigt stressad, både fysiskt och psykiskt. Hur det känns i kroppen. Jag beskrev att jag glömmer saker och har svårt att hålla reda på allt som ska göras. Med allt som ska göras menar jag i hemmet, diska, tvätta, dammsuga m.m. Jag beskrev även att jag tycker det är jobbigt och svårt att be om hjälp. Jag har svårt för att tydöigt säga att jag behöver hjälp. Jag tycker att jag tjatar när jag ber om hjälp och jag vill inte vara Johans mamma, jag har bara ett barn, inte två. 
Psykologen tycker det låter som att jag beskrev saker som att jag var irriterad/kände ilska. Irriterad kan jag hplla med om men ilska har jag svårt att definiera då jag sällan, troligtvis aldrig blivit riktigt arg npgon gång. Jag vet inte hur det är eller ska kännas. Ilska är en känsla som jag tycker är mycket obehaglig. Jag har bara negativa eefarenheter av den känslan. Mina negativa erfarenheter är från min tidigare relation. För att göra en lång historia kort var det en destruktiv relation med psykiskt våld i form av nedbrytning och kontroll samt sexuellt utnyttjande. I den tidigare relationen var ilska en känsla som uppstod nästan dagligen,  något som jag försökte undvika till varje pris. Jag undviker det fortfarande genom att försöka lugna mig själv med logiska tankar eller genom att lägga locket på och sopa skräpet under mattan. Det funkar dock inte så bra. Jag ska därför få hjälp att känna dessa känslor, identifiera, hantera och reflektera kring det.

Vi pratade även om situationen hemma. Även fast jag vet att inget dumt kommer hända mellan mig och Johan om jag ner om hjälp så är min hjärna och min kropp inställd på att det blir en konflikt eller att han plötsligt bara lämnar mig och Hampus. Dessa känslor och rädslor sitter så djupt i mig trots att det var 8 år sedan min tidigare relation tog slut. Jag är fortfarande skadad och försöker leva med mina ärr. Vi kommer jobba på att våga berätta, våga prata och att våga ställa krav. Jag tog faktiskt modet till mig att berätta när jag kom hem från psykologen. 

Jag och Johan hade ett riktigt bra samtal. Jag var tydlig med att förklara vad jag behöver hjälp med. Jag har tidigare bara sagt svaga hintar utan att säga exakt vad jag menar på en gång. Nu förstod han vad jag behövde och vi ska på torsdag försöka jobba på att hitta en lösning på hur vi ska fördela allt som måste fixas. 
Mitt i allt detta ska ävenxyillähgas att jag har problem med generaliserat ångestsyndrom, även förkortatt GAD (general anexiety disorder). Denna diagnos gör att jag upplever vissa saker svåra. Tex när jag ska ringa telefonsamtal för att prata med tex kundtjänst. Det gör mig stressad för att jag inte vet vad de ska säga och jag blir i sin tur rädd för att inte ha några svar på det som sägs vilket gör att jag undviker att ringa dessa samtal in i det sista. 

Efter psykologsamtalet skyndade vi oss till öppna förskolan

Vi hann dock inte dit fören klockan var 14:50 så vi hann inte med så mycket tyvärr. Men det blir bättre nästa vecka. Väl på plats var det en mamma och hennes son som är 6 månader. Vi var tillsammans med barsjuksköterskan Ingrid som berättade lite om barn som sätter o halsen. Detta var bra information för mig eftersom det händer Hampus titt som tätt. Jag och mamman pratade mycket och det verkar som att våra barn har liknande svårigheter. De sover inte bra på natten, är väldigt nyfikna och vill bli stimulerade hela tiden. De båda tycker inte om att åka vagn och vi som mammor kämpar på mycket. Känns som att vi har en hel del att prata om faktiskt. Känns skönt! 

Eftersom det var uppehåll när vi skulle hem så tänkte jag att vi skulle ta en promenad med en bebis som inte alls vill åka vagn. Det gick bra i 300 meter sedan började han klaga. Han var lite trött och borde egentligen sova. Vi kämpade gråtandes halva vägen innan jag gav upp och började bära honom på armen. Det var tungt men jag ville inte släpa min fina sjal i marken. Väl hemma så skrek han i högan sky och Johan tog över. Han förstod att vi haft en tuff dag och att han behövde hjälpa mig utan att jag bad honom. Hampus var trött och kämpade emot. Han ville absolut inte att vi skulle sitta stilla. Til slut gav kg upp och tog fram sjalen. Det tog ca 10 minuter så sov han gott. Gjorde Front wrap cross carry med twist under rumpan idag. Det blev ett slarvigt knyt men oftast funkar det som bäst då. Jag lyckades till och med att lägga ner honom i soffan utan att han vaknade så han var himla trött. 

Jag sa till Johan "varför försöker vi ens att natta vanligt när detta är det som funkar varje gång oavsett om det är på dagen eller kvällen?!". Jag fick till svar att det vore bra om vi hade en sele så att vi båda kan få honom att somna. Johan har provat sjal vid 2 tillfällen men har ej tålamod för det. Han tittade därför upp och BESTÄLLDE en ergobaby 360 cool air som kommer levereras IMORGON REDAN! Jag är såååå uppspelt på det!

NÄR MAN KÄNNER SIG EN...