0 Läs mer >>

Igår kväll somnade vi vid 23:30. Hampus ville inte ligga i spjälsängen såklart. Han låg där i 30 minuter och vred sig utan att somna innan jag gav upp och lade honom i sängen bredvid mig. 

Vi sov till 03 och då var det matdags. Efter maten blöjbyte och då vaknar han till ordentligt och vill inte somna om. Vid 03:30 gav jag upp och väckte johan. Han fick försöka få honom att somna. Vid 05:30 hade han somnat och fick sova vidare på min arm fram till 07 när det var matdags igen. Vi lyckades dock somna om efter det vilket sällan händer. Vid 09:30 var det dags att vakna. Hampus fick gröt till frukost plus ersättning såklart. Spännande att ge honom gröt för han tycker verkligen om det. Han lutar sig fram mot skeden och nästan kastar sig framåt för att få in den i munnen. Däremot vet han inte vad han ska göra med tungan så mycket av gröten kletar överallt. Det lättaste är nog att vara ha blöja på sig för att det kletar så. Ni ser ju själva.

Efter gröten var han uttråkad och oavsett leksaker eller vad vi gjorde var inget bra. Vid 11:15 var både jag och Johan  helt slut. Hampus var trött och behövde sova. Jag tänkte att jag skulle ta till det som alltid funkar. Även om han inte alltid somnar så är han i alla fall lugn en stund. Vi tog på selen och mössa och tog en promenad. Det är himla skönt när man väl kommer ut faktiskt. Ändå sedan onsdag förra veckan har jag promenerat lite varje dag. Det gör gott för både kropp och knopp för både mig och Hampus. 

Efter promenaden var Hampus pigg i ca 1 timme innan han blev uttråkad och gnällig igen. Efter en del skrikande, matvägran och några djupa andetag av både mig och Johan så lyckades han somna i Johans famn. Både jag och Hampus däckade fullständigt av utmattningen. Vid 16-tiden kom min mamma och hämtade mig och Hampus för lite mormor mys. Hampus och mormor läste saga, lekte med leksaker, åt gröt och badade i plastbalja. Jag fick pratat av mig, kom iväg hemifrån och kunde faktiskt slappna av när vi var iväg vilket var skönt. Så fort vi kom hem så satte jag honom i gungan och det tog ca 10 minuter så sov han och jag kan ha e  lugn kväll. Nu ska jag försöka att koppla av. Jag ska göra endast det som är nödvändigt, hänga upp en maskin tvärt och diska nappflaskor sedan ska jag kolla film i lugn och ro och försöka somna tidigt. 

Imorses ringde jag ett argt samtal till vårdcentralen. Läkaren skulle ringt mig i torsdags eller fredags eftermiddag men jag hade inte hört något. Vårdcentralen läste i journalen där det står att han försökt ringa på torsdagen men inte kommit fram och därför skickat ett brev om att återkomma med rätt nummer. Trots att jag berättade mitt mobilnummer i tisdags när jag ringde första gången så har de gjort fel och vänt på två siffror, 93 istället för 39. Ja ja, det rättade till sig och hon berättade att hon skulle tala om för doktorn och han skulle ringa så fort han kunde. Det tog 2 timmar så ringde han upp. Jag förklarade hur jag mår och att allt känns jobbigt. Jag förklarade även att jag känner igen mitt mående och tecken på vad jag kanske tror är början till depression. Vi diskuterade lite fram och tillbaka och han tyckte det var bra att jag har kontakt med psykolog samt familjecentrum. Vi kom fram till att sjukskrivning troligtvis är bästa alternativet för tillfället, då måste Johan vara hemma och vara föräldraledig medan jag är sjukskriven. Detta kommer göra att jag får mer hjälp, kamske kommer iväg på saker utan Hampus som tex träning och meditationsgrupp. Vi bokade in att träffas på fredag för att skriva läkarintyg samt lägga upp en plan. Det känns bra. Nu kan jag slappna av mera, slippa tänka på att Johan måste iväg, Johan måste vila och liknande. Jag behöver inte ställa krav eller bedöma vad som är rättvist längre vilket känns bra. Dock ser jag på Johan att han är sliten. Han tycker det är jobbigt att se att jag inte mår bra samt att han har fått göra mycket mer än tidigare och det verkar ändå inte som att det hjälper. Det gör det dock men jag har glömt att säga det. 

TISDAGSTANKAR

0 Läs mer >>

ATT bara få gråta färdigt, släppa taget av allt det jobbiga är bra ibland. Det är som att allt som är jobbigt formas till små droppar som lämnar kroppen en efter en. Man måste få ur sig allt det som är jobbig och tungt. Vissa saker går bara inte att sätta ord på och det får komma ut som tårar. Jag har gråtit mycket de senaste tre veckorna, nästan dagligen. 


Johan har som sagt varit ledig i helgen och igår åkte han till Kungälv för att hälsa på vår kompis Erik. Samtidigt som Jihan försvann kom Linda upp och hälsade på. En välbehövlig helg med tjejprat. Känns som jag tjatade hål i huvudet på henne om mina problem och hur jobbigt det är med småbarn. Hon skämde dock bort mig med ansiktsmask, fantastiska hudprodukter och gav mig samtidigt en ny frisyrmedan hon troget lyssnade på mitt tjat. Självklart hjälpte hon till med Hampus när han var ledsen. Dock har han det senaste varit otroligt mammig. Ingen annan får natta eller ens mata honom för han blir ledsen. Gör att man blir lite stolt men samtidigt är det väldigt krävande. Johan var borta i 24 timmar ungefär och jag var helt slut när han kom hem. Hampus somnade hos pappa och vi åkte till min mamma och pappa och åt middag på eftermiddagen. Vi fick dock skynda oss hem eftersom vi inte viööe att han skulle somna en kort stund för att sedan vakna igen och inte somna om = övertrött bebis som är omöjlig att söva. Han gallskrek hela bilfärden hem och jag var otroligt arg och irriterad på honom. Väl valda ord sades i bilen och jag kände att mitt huvud var på väg att explodera om jag hör mer skrikande. Väl hemma fick jag stänga in mig i sovrummet och skrika ur min frustration i kudden. Tillslut däckade han av trötthet och sov i 2 timmar.vaknade av en mardröm och vi busade en liten stund i soffan innan han fick pyjamas och gröt. Han hade gröt i hela ansiktet, på händer, armar, pyjamas, på bordet och på mig. Det roliga är att han är så uppspelt när han får gröt. Gapar stort och lutar sig fram över skeden som att det inte går fort nog. Sedsn hamnar hälften utanför munnen och hälften i munnen. Men han är söt! 
När Johan sa att han skulle lägga sig så fick jag ett bryt. Jag kände en extrem ångest "INTE EN NATT TILL" vilket känns skit! Johan erbjöd sig att ta natten men jag vet att det kommer bli värre för mig imorgon på dagen. Vi kom därför överens om att jag väcker Johan så tidigt som det behövs och att jag då går och lägger mig och sover. Det känns som en bra deal. 

Imorgon kommer jag ringa vårdcentralen och skälla på dem. Som jag skrivit i tidigare inlägg så ringde jag i tisdags och då sa de att en läkare skulle ringa mig i torsdags eller i fredags eftermiddag. Det var dock ingen som ringde så nu ska jag ringa och skälla. Jag mår väldigt mycket sämre och nu är jag vad jag tror arg eller jävligt irriterad på att må så här. Boka in en tid så vi kan träffas så att du kan skriva ut antidepressiva och ångestdämpande så är det klart på 10 minuter, hur svårt kan det vara?

Bjuder på två fantastiska bilder på Linda och Hampus.

ATT GRÅTA UT

0 Läs mer >>

Hallå där! Här kommer ett försök till ett positivt inlägg utan försök att lägga på massa filter, duktighetskomplex eller liknande. 

De senaste dagarna har dock varit ljusare. Jag skrev i tisdags senast och då var det väldigt mörkt och jobbigt. 
På onsdagen bestämde jag mig för att gå till öppna färskolan med Hampus i bärselen och vagnen som packåsna. Jag tänkte att jag skulle ta en promenad dit trots mulet väder så skulle jag ta bussen hem eftersom jag trodde det skulle börja regna. Promenaden på ca 3 km tog ca 40 minuter med alla backar upp och ner. 
Väl på förskolan var det inte så mycket folk när jag kom dit vid 09:30. Men jösses vad många som kom! Som mest var det 35 barn med tillhörande mamma på en gång! Helt otroligt. Det var rekord och det var oklart varför det var så många just den gången. Ingrid som är barnsjuksköterska pratade om vad man gör om sitt barn sätter i halsen. Mycket lärorikt! När klockan var 12 kände jag att det var för mycket folk, fär varmt och Hampus började bli trött. Jag kände att det inte var läge för att sätta honom i vagnen utan tog selen på en gång. Vi tog följe tillsammans med en annan mamma och hennes son som bor ganska nära oss. När vi var framme vid vårt kvarter kände vi för att utöka promenaden och därmed även tuppluren ytterligare eftersom det var strålande solsken när vi gick från förskolan. Totalt promenerade jag alltså 2 timmar och 9 minuter! Jag gick 1,7 mil, vilket är rekord för mig. Snacka om långpromenad! 

Efter promenaden gick vi in och Hampus var på strålande humör efter tupplurspromenaden. Han hade sovit i 1 timme vilket är länge för att vara honom. Vi lagade pastasallad till lunch och han satt nöjt i sin gunga och tittade på medan jag grejade. Min kollega Frida kom och hälsade på och vi pratade länge. 

På kvällen vid ca 18 tiden var Hampus hungrig och ficl smaka gröt första gången vilket han tyckte var gott. Tittade dock på ingredienserna och den innehöll en hel del socker så det var väl inte konstigt. Han somnade vid 19 tiden och åt igen vid ca 23. Sedan stod han sig ändå fram till 05:00 på det. Kvällen därpå gjorde vi samma sak. Gröt på kvällen vid 18 eller 19 tiden och sedan fick han mat vid 21:30. Han åt inte fören klokan var 04:30 nästa gång. Jag vet inte om det är ren slump eller om det är gröten som gör honom mätt längre. Han får ca 3-5 skedar med gröt i nuläget i kombination med ersättning så det är ändå inte mycket. Oavsett anledning så är det skönt att sova sammanhängande. Igår 0t han 21:30 och somnade ca 23:00 och sov ända fram till 06:00 innan han var hungrig.

Imorgon kommer Linda och hälsar på oss. Hon har längtat efter hampus och och jag efter henne. Det blir en lugn hemmakväll, pizza och vin, tjejsnack och glo med Hampus vilket är allt jag behöver. Längtar ihjäl mig, det gör även Batman.

LITE LJUS I LIVETS MÖ...

0 Läs mer >>

Häromdagen träffade jag psykologen igen för tredje gången. Jag var skeptisk till henne i början men efter vårt senaste möte så känner jag att vi äntligen förstår varandra och att jag har förtroende för henne. En fantastisk psykolog som lyckas gräva på djupet och får mig att öppna dörrar i mitt inre som är riktigt djupa och jobbiga. 

Jag berättade att de senaste två veckorna sedan vi sågs sist varit väldigt jobbiga. Johan jobbade 6 dagar för 2 veckor sedan och var då endast ledig på torsdagen. Veckan därpå var han ledig på måndag och sedan lördag söndag. Det var riktigt tuffa veckor. 

Hampus är i någon slags utvecklingsfas och är otroligt krävande. Han skriker mycket och har kraftiga humörsvängningar som kommer plötsligt. Han vill även ha mycket närhet. När jag lägger ner honom på soffan eller bordet alternativt sätter honom i matstolen går det bra i max 15 minuter sedan är det tråkigt. Dessutom funkar det bara om man är i samma rum, tittar, pratar och leker med honom. Allt ska in i munnen och han tränar fortfarande på att hålla i saker ordentligt vilket gör att han tappar saker. 

Jag förklarade om dagar när mitt tålamod var helt slut, när jag gick av bussen och tog den korta promenaden hem. Jag hade en tjock tröja på mig, varm som tusan, hampus börjar skrika i vagnen och försöker tala om att han inte alls trivs i vagnen utan vill komma upp. Mamman var väldigt trött och kände stressen krypa på med en skrikig bebis ute på stan. Varenda person jag möter på vägen hem (totalt 5 personer och en promenad på ca 10 minuter) upplever jag tittar på mig. Jag försöker lugna mig än mer. Det känns som att alla människor tittar på mig då och tänker, varför tar hon inte upp sitt barn som skriker? Varför gör hon inget medan man faktiskt redan har gjort allt. Jag lät honom skrika hela vägen hem. En väl vald ramsa kom ur min mun och kommentarer som: "Vad vill du att jag ska göra?" Eller "nu orkar inte jag mer, jag förstår att du är arg men jag kan inte göra något åt det nu. Jag orkar inte med dig mera, skärp dig. "

 Väl hemma hinner jag knappt stänga ytterdörren innan min mask åker av helt. Min förklädnad ramlar av och jag börjar störtgråta av oklar anledning. Där sitter vi jag och min son. Han sitter i sin gunga och gråter för att han är trött, överstimulerad efter förskolan och med en mamma som inte orkar hålla uppe ett good face. Att jag gråter hejdlöst gör inte heller situationen bättre men jag måste få det ur mig. Jag måste få gråta hejdlöst, släppa lös känslorna, tankarna och känna att det är okej att tycka synd om sig själv. Det är okej att ha offerkoftan på sig. 

Jag fick rådet att ringa vårdcentralen vilket jag gjorde idag och fick en telefontid med läkare torsdag/fredag eftermiddag. Jag mår skit och jag tycker bara det går neråt gela tiden. Jag mår sämre och sämre för varje dag som går. Jag orkar knappt titta mig i spegeln och minsta lilla grej går emot mig. Mitt tålamod är obefintligt. 

Jag beskrev för psykologen att jag försökt träna på att säga till när jag behöver hjälp. Jag har försökt vara tydlig med vad jag vill och menar. Det går dock inte så bra. Jag uttrycker att jag behöver hjälp och Johan lyckas inte alltid leva upp till de önskningar jag har vilket leder till att jag blir bra. Denna besvikelse är den gömda dörren som psykologen hittade. Bakom den dörren finns tankar om att det inte spelar någon roll om jag ber om hjälp,  jag får inte den hjälpen ändå. Jag går in och skyddar den minimala självkänsla/självvärdering jag har. För innerst inne tycker jag att mina åsikter är viktiga. Jag är viktig och betydelsefull. 
Reaktionen med att jag försöker skydda detta är något jag har med mig sedan min förra relation. Där var jag tvungen att anpassa mig för att överleva trots att den lilla rösten som så att jag var viktig och betydelsefull så emot.
Jag och psykologen kommer jobba vidare med detta.

Många av mina tankar, känslor och beteenden är något som jag känner igen. Jag tror att jag är på väg att få en depression igen. Jag hade en senast 2010 till följd av att jag bearbetade min tidigare relation  (bland annat). Jag var idag på öppna förskolan på en mammagrupp för mammor som inte mår så bra eller har det jobbigt. En fantastisk grupp och ett bra initiativ. Jag berättade om min situation och att jag mår skit. Personalen hjälpte mig att lägga upp en plan för vad jag skulle säga till vårdcentralen, hur de kan hjälpa mig på bästa sätt och vad jag kan tänka på. De sa att jag alltid kan ringa till dem (familjecentrum) och be att få komma dit en stund. Jag förklarade att det oftast är när förskolan är stängd som jag upplever att det är jobbigt. Då tipsade de om mobila teamet som man kan ringa till när man har det jobbigt. Man behöver inte vara inskriven eller liknande. Då kan man prata med dem på telefon och de kan även göra hembesök om det skulle behövas.

Vi samtalade även på förskolan om sjukskrivning. De frågade om jag skulle må bättre av att vara sjukskriven och att Johan är hemma och är föräldraledig. Jag funderade och trpr att det är ett bra alternativ för oss. Hade varit bra att vara två hela tiden för att jag inte ska bryta ihop. Vi får se vad vårdcentralen läkare säger på torsdag när hen ringer. 

Väljer att avsluta detta inlägg med en rejäl bildbomb!

NÄR NÅGON GRÄVER I DI...

0 Läs mer >>

Hallå där! 

Johan Glans igår var fantastisk! Vilken föreställning. Han är verkligen toppen. Jag och Johan hade en väldigt bra kväll. Den slutade dock med spänning på promenaden hem från tågstationen. Vi gick en promenad genom en liten park och helt plötsligt faller jag handstupa framåt. Jag stod upp ena sekunden och låg på marken i nästa sekund. Obehagligt som attans, det var tydligen en kant där som jag inte såg. Ja ja vi fick oss ett gott skratt och jag ett skrapsår samt blåmärke på knät. Jag fick till och med små skrapmärken i handflatan.

Jag tänkte i ett svagt ögonblick att jag skulle fått massor med energi i helgen, laddat batterierna och repat mitt tålamod och min inre stress, men oj så fel jag hade! 

Visst har jag kunnat koppla av men inte tillräckligt eller ordentligt. Jag känner mig fortfarande jättetrött om inte mer trött än innan helgen. 
Vi sov gott inatt. Jag somnade vid 23:30 och Hampus vaknade inte fören 04 då han var hungrig. Nästa gång vaknade vi vid 07:15 och då ville herrn inte alls äta men han ville inte sova vidare. Nähä bara att sätta på kaffe och äta frukost. Vi lekte en stund sedan somnade han i sin gunga och jag halvslumrade jag med. Efter en stund sov vi båda två i soffan. 
Vaknade av att min insulinpump på.add för lågt blodsocker, dags att gå upp igen med andra ord. Jag och Hampus lekte lite, promenerade runt i lägenheten och klädde på oss. Vid 12:45 fick vi för att jag skulle till psykologen. Det fullkomligt hellregnade så vi tog en kort paus på ett fik och jag fick i mig en kopp kaffe medan Hampus tro det eller ej somnade i vagnen.

Vilken tur tänkte jag! Då kan vi samtala i lugn och ro. Väl på plats tog det 5 minuter så vaknade han och vägrade ligga i vagnen mera. 

Jag fick förklarat att jag könner.mig väldigt stressad, både fysiskt och psykiskt. Hur det känns i kroppen. Jag beskrev att jag glömmer saker och har svårt att hålla reda på allt som ska göras. Med allt som ska göras menar jag i hemmet, diska, tvätta, dammsuga m.m. Jag beskrev även att jag tycker det är jobbigt och svårt att be om hjälp. Jag har svårt för att tydöigt säga att jag behöver hjälp. Jag tycker att jag tjatar när jag ber om hjälp och jag vill inte vara Johans mamma, jag har bara ett barn, inte två. 
Psykologen tycker det låter som att jag beskrev saker som att jag var irriterad/kände ilska. Irriterad kan jag hplla med om men ilska har jag svårt att definiera då jag sällan, troligtvis aldrig blivit riktigt arg npgon gång. Jag vet inte hur det är eller ska kännas. Ilska är en känsla som jag tycker är mycket obehaglig. Jag har bara negativa eefarenheter av den känslan. Mina negativa erfarenheter är från min tidigare relation. För att göra en lång historia kort var det en destruktiv relation med psykiskt våld i form av nedbrytning och kontroll samt sexuellt utnyttjande. I den tidigare relationen var ilska en känsla som uppstod nästan dagligen,  något som jag försökte undvika till varje pris. Jag undviker det fortfarande genom att försöka lugna mig själv med logiska tankar eller genom att lägga locket på och sopa skräpet under mattan. Det funkar dock inte så bra. Jag ska därför få hjälp att känna dessa känslor, identifiera, hantera och reflektera kring det.

Vi pratade även om situationen hemma. Även fast jag vet att inget dumt kommer hända mellan mig och Johan om jag ner om hjälp så är min hjärna och min kropp inställd på att det blir en konflikt eller att han plötsligt bara lämnar mig och Hampus. Dessa känslor och rädslor sitter så djupt i mig trots att det var 8 år sedan min tidigare relation tog slut. Jag är fortfarande skadad och försöker leva med mina ärr. Vi kommer jobba på att våga berätta, våga prata och att våga ställa krav. Jag tog faktiskt modet till mig att berätta när jag kom hem från psykologen. 

Jag och Johan hade ett riktigt bra samtal. Jag var tydlig med att förklara vad jag behöver hjälp med. Jag har tidigare bara sagt svaga hintar utan att säga exakt vad jag menar på en gång. Nu förstod han vad jag behövde och vi ska på torsdag försöka jobba på att hitta en lösning på hur vi ska fördela allt som måste fixas. 
Mitt i allt detta ska ävenxyillähgas att jag har problem med generaliserat ångestsyndrom, även förkortatt GAD (general anexiety disorder). Denna diagnos gör att jag upplever vissa saker svåra. Tex när jag ska ringa telefonsamtal för att prata med tex kundtjänst. Det gör mig stressad för att jag inte vet vad de ska säga och jag blir i sin tur rädd för att inte ha några svar på det som sägs vilket gör att jag undviker att ringa dessa samtal in i det sista. 

Efter psykologsamtalet skyndade vi oss till öppna förskolan

Vi hann dock inte dit fören klockan var 14:50 så vi hann inte med så mycket tyvärr. Men det blir bättre nästa vecka. Väl på plats var det en mamma och hennes son som är 6 månader. Vi var tillsammans med barsjuksköterskan Ingrid som berättade lite om barn som sätter o halsen. Detta var bra information för mig eftersom det händer Hampus titt som tätt. Jag och mamman pratade mycket och det verkar som att våra barn har liknande svårigheter. De sover inte bra på natten, är väldigt nyfikna och vill bli stimulerade hela tiden. De båda tycker inte om att åka vagn och vi som mammor kämpar på mycket. Känns som att vi har en hel del att prata om faktiskt. Känns skönt! 

Eftersom det var uppehåll när vi skulle hem så tänkte jag att vi skulle ta en promenad med en bebis som inte alls vill åka vagn. Det gick bra i 300 meter sedan började han klaga. Han var lite trött och borde egentligen sova. Vi kämpade gråtandes halva vägen innan jag gav upp och började bära honom på armen. Det var tungt men jag ville inte släpa min fina sjal i marken. Väl hemma så skrek han i högan sky och Johan tog över. Han förstod att vi haft en tuff dag och att han behövde hjälpa mig utan att jag bad honom. Hampus var trött och kämpade emot. Han ville absolut inte att vi skulle sitta stilla. Til slut gav kg upp och tog fram sjalen. Det tog ca 10 minuter så sov han gott. Gjorde Front wrap cross carry med twist under rumpan idag. Det blev ett slarvigt knyt men oftast funkar det som bäst då. Jag lyckades till och med att lägga ner honom i soffan utan att han vaknade så han var himla trött. 

Jag sa till Johan "varför försöker vi ens att natta vanligt när detta är det som funkar varje gång oavsett om det är på dagen eller kvällen?!". Jag fick till svar att det vore bra om vi hade en sele så att vi båda kan få honom att somna. Johan har provat sjal vid 2 tillfällen men har ej tålamod för det. Han tittade därför upp och BESTÄLLDE en ergobaby 360 cool air som kommer levereras IMORGON REDAN! Jag är såååå uppspelt på det!

NÄR MAN KÄNNER SIG EN...