NÄR NÅGON GRÄVER I DIN HJÄRNA OCH ÖPPNAR LÄSKIGA DÖRRAR

Häromdagen träffade jag psykologen igen för tredje gången. Jag var skeptisk till henne i början men efter vårt senaste möte så känner jag att vi äntligen förstår varandra och att jag har förtroende för henne. En fantastisk psykolog som lyckas gräva på djupet och får mig att öppna dörrar i mitt inre som är riktigt djupa och jobbiga. 

Jag berättade att de senaste två veckorna sedan vi sågs sist varit väldigt jobbiga. Johan jobbade 6 dagar för 2 veckor sedan och var då endast ledig på torsdagen. Veckan därpå var han ledig på måndag och sedan lördag söndag. Det var riktigt tuffa veckor. 

Hampus är i någon slags utvecklingsfas och är otroligt krävande. Han skriker mycket och har kraftiga humörsvängningar som kommer plötsligt. Han vill även ha mycket närhet. När jag lägger ner honom på soffan eller bordet alternativt sätter honom i matstolen går det bra i max 15 minuter sedan är det tråkigt. Dessutom funkar det bara om man är i samma rum, tittar, pratar och leker med honom. Allt ska in i munnen och han tränar fortfarande på att hålla i saker ordentligt vilket gör att han tappar saker. 

Jag förklarade om dagar när mitt tålamod var helt slut, när jag gick av bussen och tog den korta promenaden hem. Jag hade en tjock tröja på mig, varm som tusan, hampus börjar skrika i vagnen och försöker tala om att han inte alls trivs i vagnen utan vill komma upp. Mamman var väldigt trött och kände stressen krypa på med en skrikig bebis ute på stan. Varenda person jag möter på vägen hem (totalt 5 personer och en promenad på ca 10 minuter) upplever jag tittar på mig. Jag försöker lugna mig än mer. Det känns som att alla människor tittar på mig då och tänker, varför tar hon inte upp sitt barn som skriker? Varför gör hon inget medan man faktiskt redan har gjort allt. Jag lät honom skrika hela vägen hem. En väl vald ramsa kom ur min mun och kommentarer som: "Vad vill du att jag ska göra?" Eller "nu orkar inte jag mer, jag förstår att du är arg men jag kan inte göra något åt det nu. Jag orkar inte med dig mera, skärp dig. "

 Väl hemma hinner jag knappt stänga ytterdörren innan min mask åker av helt. Min förklädnad ramlar av och jag börjar störtgråta av oklar anledning. Där sitter vi jag och min son. Han sitter i sin gunga och gråter för att han är trött, överstimulerad efter förskolan och med en mamma som inte orkar hålla uppe ett good face. Att jag gråter hejdlöst gör inte heller situationen bättre men jag måste få det ur mig. Jag måste få gråta hejdlöst, släppa lös känslorna, tankarna och känna att det är okej att tycka synd om sig själv. Det är okej att ha offerkoftan på sig. 

Jag fick rådet att ringa vårdcentralen vilket jag gjorde idag och fick en telefontid med läkare torsdag/fredag eftermiddag. Jag mår skit och jag tycker bara det går neråt gela tiden. Jag mår sämre och sämre för varje dag som går. Jag orkar knappt titta mig i spegeln och minsta lilla grej går emot mig. Mitt tålamod är obefintligt. 

Jag beskrev för psykologen att jag försökt träna på att säga till när jag behöver hjälp. Jag har försökt vara tydlig med vad jag vill och menar. Det går dock inte så bra. Jag uttrycker att jag behöver hjälp och Johan lyckas inte alltid leva upp till de önskningar jag har vilket leder till att jag blir bra. Denna besvikelse är den gömda dörren som psykologen hittade. Bakom den dörren finns tankar om att det inte spelar någon roll om jag ber om hjälp,  jag får inte den hjälpen ändå. Jag går in och skyddar den minimala självkänsla/självvärdering jag har. För innerst inne tycker jag att mina åsikter är viktiga. Jag är viktig och betydelsefull. 
Reaktionen med att jag försöker skydda detta är något jag har med mig sedan min förra relation. Där var jag tvungen att anpassa mig för att överleva trots att den lilla rösten som så att jag var viktig och betydelsefull så emot.
Jag och psykologen kommer jobba vidare med detta.

Många av mina tankar, känslor och beteenden är något som jag känner igen. Jag tror att jag är på väg att få en depression igen. Jag hade en senast 2010 till följd av att jag bearbetade min tidigare relation  (bland annat). Jag var idag på öppna förskolan på en mammagrupp för mammor som inte mår så bra eller har det jobbigt. En fantastisk grupp och ett bra initiativ. Jag berättade om min situation och att jag mår skit. Personalen hjälpte mig att lägga upp en plan för vad jag skulle säga till vårdcentralen, hur de kan hjälpa mig på bästa sätt och vad jag kan tänka på. De sa att jag alltid kan ringa till dem (familjecentrum) och be att få komma dit en stund. Jag förklarade att det oftast är när förskolan är stängd som jag upplever att det är jobbigt. Då tipsade de om mobila teamet som man kan ringa till när man har det jobbigt. Man behöver inte vara inskriven eller liknande. Då kan man prata med dem på telefon och de kan även göra hembesök om det skulle behövas.

Vi samtalade även på förskolan om sjukskrivning. De frågade om jag skulle må bättre av att vara sjukskriven och att Johan är hemma och är föräldraledig. Jag funderade och trpr att det är ett bra alternativ för oss. Hade varit bra att vara två hela tiden för att jag inte ska bryta ihop. Vi får se vad vårdcentralen läkare säger på torsdag när hen ringer. 

Väljer att avsluta detta inlägg med en rejäl bildbomb!

Kommentera här: