NÄR KÄNSLORNA TAR ÖVER OCH TÅLAMODET ÄR SLUT

När tröttheten slår emot en som en rejäl käftsmäll och man bara vill lägga sig ner och dö.

Tårarna kommer, tålamodet är helt slut och irritationen tar över. Förbannelsen över minsta lilla ynka detalj. Det faktum att bebisen inte somnar om efter andra matningen under nattpasset driver mig till vansinne. Att benen sprattlar, ungen rullar, sätter i halsen, kräks och gör ljud ifrån sig gör att jag absolut inte kan slappna av och somna själv. Hjärnan är övertänt, så mycket intryck, tolkningar av signaler och tankar gör att jag inte orkar någonting. Efter 30 minuter kan jag inte längre bita ihop och hålla borta känslorna. Hamou s får sig en känga av sin trötta mamma: "snälla unge kan du onte bara ligga still och sova nån jäkla gång?" Detta sägs i en gin som är snäppet mer irriterat än det verkar i textformat. Tårarna börjar rulla längs kinderna och jag tänker stilla att jag behöver min sambo. Tänk om vi hade delat sovrum, sovit i samma säng. Det gör vi dock inte, jag och Hampus i ett rum och Johan i det andra. Med tårarna rullande längs kinderna ställer jag mig frågan som jag upprepar flera gånger per dag: ska jag be om hjälp eller orkar jag bita ihop lite till? Imorses var svaret nej det orkar jag inte. Det dåliga samvetet sköljer över mig för att jag väcker Johan 05:50 för att "jag inte orkar mera" medan han som sedan tidigare har svårt att sova ska till jobbet kl 11:30 för att jobba 10,5 timme. Jag ber om ursäkt för att jag väckt honom men säger att jag behöver hjälp. Hampus har vid det här laget lugnat ner sig. Ligger fortfarande och viftar hysteriskt men är lugn och nöjd för övrigt vilket borde få Johan att tänka "väckte du mig för det här?".

När klockan slår 08:00 ska jag ringa till bvc för att få hjälp. Jag klarar inte det här mera. Jag måste få prata med någon,  få tips, råd och stöd. Min hjärna (över)analyserar varenda ljud, varenda rörelse och tonart hampus ger ifrån sig. Jag kan aldrig slappna av ordentligt när han är i närheten. Jag försöker men kan inte koppla av. 

Känslan av att känna sig värdelös och hjälplös som förälder är hemsk. Det var inte så här jag föreställt mig att det skulle vara. Känslan av att känna sig som en dålig mamma biter sig fast som segt tuggummi under en skolbänk. Segt och jävligt äckligt. Hur kommer mina känslor och mitt beteende påverka hampus? Kommer jag någon gång lära mig att hantera min frustration? Johan föreslog att jag skulle låta hampus ligga kvar i sängen medan jag går ut ur rummet och tar en paus på 5-10 eller 20 minuter så får han ligga där. Mina ögon spärras upp i chock och mitt enda svar blir: "Jag kan ju inte lämna honom där! Tänk om han rullar ur?! Eller tänk om han sätter i halsen, onte får luft och jag inte hör?! (Johan menade att han skriker om han vill något). Då kommer det som ska vara en paus istället bli ett stressmoment. Vad händer nu? Somnade han? Varför är det så tyst? Har han satt spy i halsen igen? Överanalysering igen. Analyseringen gör mig otroligt stressad. Stressen har nu sätt sig fysiskt med exem i hårbotten, klåda som blir till små härskande sår samt kraftigt håravfall.
Jag är så skadad och rädd efter den gången när han slutade andas gör att han satte i halsen  när han satt i sin gunga. Det har gjort mig väldigt rädd för att sätta i halsen.

Nä den övertrötta mamman ska nu försöka sova en timme innan jag ska ringa bvc.

Kommentera här: