ATT KRÄVA PERSONLIGT UTRYMME IFRÅN SIN BEBIS

Den senaste veckan har jag varit väldigt trött på att vara föräldraledig. Mina känslor är helt i oordning, ena stunden vill jag absolut inte vara föräldraledig mera samtidigt som känslan av att det är kul att göra det man själv vill varje dag är helt underbart. Jag känner mig otroligt priviligierad som är född och bor i Sverige där man har förmånen att kunna vara hemma med sitt barn med ekonomiskt bidrag från staten! Jag tycker det är mysigt att se vad varje dag har att erbjuda, vilka möjligheter vi har, väder och humör som styr aktivitetsnivån. 



Senaste veckorna har jag känt mig understimulerad, som att jag saknar något viktigt. Jag har hela tiden trott att jag inte haft tillräckligt mycket planerat varje dag och har därför bokat in fullt hela dagarna. Det är på sätt och vis roligt, men.... Det är inte så att jag är understimulerad i brist på kontakt med vuxna människor. Jag saknar den inre bekräftelsen, den inre styrkan att säga/tänka att jag är bra och jag duger som jag är. Jag jagar hela tiden efter någonting eller någon som kan hjälpa mig att avlasta när det är mycket med Hampus (vilket det alltid är när han är vaken). Tyvärr har vi ingen möjlighet att få så pass mycket hjälp som vi önskar. 

Att vi inte får avlastning innebär att både jag och Johan går på energisparläge. Vi sover dock väldigt bra jämfört med hur det har varit tidigare. Det är dock inte den fysiska tröttheten som tär på mig, utan den psykiska. Jag ska alltid vara med Hampus överallt. 
När han vaknar kl 07 t.ex. Så är han pigg och full i bus och vill upptäcka världen trots att jag helst vill dra täcket över huvudet och dö. Den känslan försvinner efter ca 20 min när jag inser att det inte spelar någon roll hur synd jag tycker om mig själv, jag måste gå upp oavsett.
Då brukar vi gå upp och äta frukost, båda två. Jag måste underhålla Hampus med diverse leksaker eller köksredskap medans jag gör frukost. Ge Hampus gröt först och sedan åter leksaker medan jag sväljer min kalla gröt och fis ljumna kaffe.
Därefter är det blöj- och klädbyte vilket är en kamp. Hampus kan inte tänka sig att ligga ner ens 5 sekunder på rygg utan rullar över, upp i beställning och vill ställa sig eller sitta på skötbordet. Dessutom gråter han så fort han tvingas ligga på rygg. Det finns få saker som gör mig så frustrerad som just påklädning och byte av bajsblöja med en bebis som ALDRIG vill vara stilla. Det är sällan jag tar mig igenom dessa moment utan att svära, höja rösten, hålla fast med ganska hårt tag, muttra över att ungjäveln måste lugna sig och vänta bara 2 sekunder till. 


Efter det är vi båda oftast ledsna, arga och jag är oftast genomsvettig. Vilket betyder att vi oftast behöver ca 30 minuter för att lugna ner oss. Under den tiden försöker jag få Hampus att leka på golvet medans jag sitter i soffan, men ICKE! Hampus vill att jag ska vara med honom på golvet, annars står han vid divanen och skriker ut sin frustration på mig. Jag försöker därför av vana sitta på golvet tillsammans för att vara tillgänglig. Det går väl så där eftersom hampus gärna vill klättra upp u mitt knä, dra mig i håret och sedan slänga sig iväg för han vill ner på golvet och GÅ! Han är otroligt stadig på benen men vill under inga omständigheter släppa taget om handen som knappt stöttar honom alls.
Att gå framåtböjd längre än 15 minuter i sträck är väldigt jobbigt. Jag har därför bara låtit honom hålla i mitt finger medan jag suttit kvar och han bara går så pass långt armén räcker. Detta gör honom väldigt frustrerad då han inte får som han vill.  
Att han dessutom blir väldigt arg/ledsen när jag försöker pilla loss mitt stackars finger som nästan vridits ur led så hårt som han klämmer, gör inte situationen bättre. Jag måste   

LIVET MED SMÅBARN - FORTSÄTTNIG FÖLJER

Hallå där! Nu var det bra längesedan jag skrev något och har nu fått ny energi och feeling för att skriva. Mycket har hänt sedan mitt senaste inlägg i oktober. 
Mitt psykiska mående var riktigt dåligt i oktober och jag var på bristningsgränsen. Jag träffade dock min läkare och blev sjukskriven  i slutet av oktober. Jag började med antidepressiva/stämningsstabiliserande medicinering och ångestdämpande. Detta kombinerades ihop med kontakt med min psykolog på mödra-barnpsykologernas mottagning. Det tog ett bra tag innan jag kände av effekten av medicinerna, ca 6 veckor men märkte att jag orkade mer och mer för varje vecka.
Jag var sjukskriven fram till mitten på december och tog då ut min semester vilket innebar att jag och Johan var hemma båda två till mitten på januari vilket var nödvändigt för att jag skulle orka med mig själv och föräldraskapet. En stor del i det hela var att jag var rädd för att be Johan om hjälp när jag tyckte det var jobbigt och krävande vilket blev en ond cirkel. 



Jag mår i nuläget mycket bättre men äter fortfarande mediciner och kommer troligtvis fortsätta med det eftersom jag verkar ha återkommande besvär som tyder på depression. Från dess att Hampus var 8 månader i februari började jag känna att det faktiskt var skönt att vara hemma med honom och jag började trivas med tillvaron. 
Jag upptäckte att mycket blev lättare när han lärde sig att sitta stadigt och krypa.


Jag kan i nuläget lämna honom ensam korta stunder, han är nöjd med att få upptäcka världen på golvet här hemma eller när vi är iväg och det är inte det här intensiva passande. Om jag sitter på golvet så att han kan komma till mig så är han nöjd och jag kan kolla mobilen och liknande.
Det har dock hänt mycket de senaste två månaderna. Vid 8 månaderskontrollen på bvc frågade min bvc sjuksköterska om hampus har börjat ta tag i saker och ställa sig upp. Det hade han inte börjat göra då och nu är det det enda han vill göra, stå och gå! Han blir väldigt frustrerad och arg om han inte får hålla någon i handen och gå, fram och tillbaka, hur länge som helst.
Han har blivit såpass stabil nu att han har kunnat gå 3-4 meter själv utan att ramla men han vågar inte alls släppa taget, då sätter han sig ner på rumpan direkt. Men det tar den tiden det tar.



Som sagt, nu springer han gärna fram, kollar intensivt på andra barn när de springer omkring på lekplatsen eller på öppna förskolan. Som om han riktigt studerar ingående hur de gör för att han ska kunna göra samma sak.


Hampus har sedan han fick smaka gröt första gången älskat allt vad mat heter! Han har gapat stort och snarare blivit förbannad när han inte fick mera. Vi slutade tidigt med modersmjölkersättningen, tror han var ca 5-6 månader. När jag efter årsskiftet skulle introducera mat med bitar i större vi på vårt första problem. Han spottade ut maten och ville inte alls äta. Jag gav honom en egen sked att stoppa i munnen för att se om det hjälpte, men inte. Det är först nu när han är 10 månader som det går bättre med bitar i maten.
Jag kom på att han egentligen ville äta själv och gjorde därför ett recept med sötpotatis pannkaka som han verkade gilla och själv fock stoppa i munnen. Då gick det bättre.jag gjorde nog missen och trodde att det skulle gå lätt och fort att vänja honom vid bitar. Det får ta tid, de är inte vana vid varken smak eller konsistens. Prova flera gånger men inte för ofta så brukar det gå tillslut.
Vi har även kunnat införa mjölkprotein i vår kost igen då han inte var allergisk. Vi provade sakta med att byta ut den mjölkfria gröten till vanlig och sedan prova mat med tex grädde i. Inga problem alls har vi stött på vilket är skönt.


Hampus sömn har blivit lite bättre allt eftersom tiden går. I början sov vi inte mer än någon timme varje natt men nu är han i snitt vaken 1 timme per natt. Det är jobbigt i sig det med men vi ska absolut inte klaga över det. Det händer dock något oklart när klockan är 04. Varje natt brukar han vakna när klockan är 04 oavsett när han somnade och hur kvällen varit.
Vårt nya projekt som vi just nu håller på med är att få hampus att sova själv.
Jag var en riktig hönsmamma när hampus föddes och var rädd för i princip allt! Jag vågade inte släcka sänglampan och vågade knappt sova i början när hampus låg i spjälsängen. Detta gjorde att han fick sova bredvid mig i sängen på min arm, vilket var otroligt mysigt med en pytte bebis. Nu har han sovit på min arm i 10 månader och jag sover absolut inte bra. Därför har vi efter flera misslyckade försök med att få honom att sova i spjälsängen kommit på en smart lösning.
Han är van att somna i vår famn, men nu får han välling i vår famn och sedan lägger vi oss båda ner i sängen (obs, han måste vara ordentligt trött!), jag buffar rumpa, sjunger och i princip håller fast honom i sängen tills han somnar.
Första natten var jag hur nervös som helst! Hur skulle det gå? Jag var så rädd för att jag skulle sova för djupt och inte märka om han kryper iväg i sängen och i värsta fall ramlar ur, medans jag sover. 
Min sambo hade dock den bästa lösningen för detta, "sätt kompostgaller mellan madrassen och sängramen. Sagt och gjort!


Nu sover både morsan och bebis säkert. Själva läggningsproceduren har faktiskt varit uthärdlig. Det har varit lite känsligt just när vi lägger oss men det går bättre och bättre. Antalet uppvaknanden innan jag går och lägger mig för kvällen har minskat allt eftersom och han har som längst sovit 4 timmar själv vilket är mer än skönt!

Väljer att avsluta detta inlägg med en bildbomb! 
Kram och tack till alla er som läser det jag skriver. Det gör mig varm i hjärtat ❤