3 Läs mer >>

I ett av mina inlägg var jag på väg för kontroll av blodtryck då de misstänkte havandeskapsförgiftning. Detta inlägg är en fortsättning på det inlägget Jag gick till specialistmödravården på kontroll och hade min goa mamma med mig som stöd eftersom Johan inte hade möjlighet att komma ifrån jobbet. Blodtrycket som togs var fortsatt högt och jag förklarade att jag kände mig konstig och inte alls mådde bra. Hon tyckte att jag inte borde åka hem med det blodtrycket utan läggas in på antenatalavdelning för att utvärdera och följa blodtrycket. Början på havandeskapsförgiftning blev domen och då kommer det tas ställning till att sätta igång förlossningen dagen därpå. Jag skulle få blodtrycksmedicin och vila. Väl när läkarbesöket var över kändes det skönt att de tog mig på allvar. Jag blev inlagd som sagt och blodtrycket blev bättre efter första dosen blodtrycksmedicin. Under kvällen drog jobbiga förvärkar igång och tillslut fick jag flytta till förlossningen då personalen på antenatalavdelningen inte kunde erbjuda någon bättre smärtlindring enligt barnmorskan. De undersökte och kunde konstatera att jag var lite mer öppen än tidigare. Jag fick smärtlindring och sov ca 3-4 timmar den natten, ketoganet som jag fick som smärtlindring tog inte bort smärtan helt. Jag vaknade av värkarna under natten. 


Torsdag morgon vaknade jag och hade fortsatt högt blodtryck. Fick blodtrycksmedicin och när läkaren gick ronden tyckte de att det vore bäst om bebisen fick komma ut. Igångsättningen skulle alltså starta på torsdagen redan! Jag tyckte det var väldigt skönt och fick en känsla av skräckblandad förtjusning, nu var det verkligen dags på riktigt! 
Det gjordes en vaginal undersökning för att se hur öppen man är och behandling valdes utefter det. Jag var öppen 2 cm vilket innebar att nattens värkar faktiskt gjort lite nytta. Klockan 10:15 fick jag min första omgång med ett värkstimulerande medicin som heter cytotech som är en oral lösning som smakar vedervärdigt. Vi väntade med spänning för att se vad som komma skulle och det är från den tiden vi räknar att förlossningen är igång. Det gick ca 10 minuter och jag började må illa och kräktes upp en del. Efter ca 1 timme drog värkarna igång ytterligare. Varför jag mådde illa och kräktes är dock oklart. Vi undrade mest hur det skulle påverka igångsättningen om jag inte fick behålla medicinen.
Cytotech är en medicin som ges varannan timme upp till max 8 gånger för att stimulera och framkalla värkar. Efter 2 timmar fick jag dos nummer 2 och för mig blev det den sista dosen eftersom jag hade kraftiga och effektiva värkar. Värkarna ökade i intensitet och jag fortsatte att öppna mig i ganska snabb takt. Smärtan var väldigt jobbig och jag provade lustgas som första alternativ. Det var en spännande upplevelse vill jag lova. I början var det ungefär som att bli full och fnissig och det snurrade till lite i huvudet. Det var dock väldigt svårt att använda sig av. När en värk kommer ska man andas in i en mask tills dess att värken börjar släppa. Lustgasen blandades med syrgas och vi började med 25% lustgas och 75% syrgas. Det var jättesvårt att veta när jag skulle börja andas i masken för att få snurret i huvudet när värken är som värst. Vi kämpade på och vid nästa undersökning visade det sig att det verkar som att jag var på gång och inte behövde mer värkstimulerande medicin. Jag upplevde även att smärtan bara blev värre och värre och lustgasen knappt räckte till. När jag var öppen 2-3 cm var värkarna väldigt jobbiga och jag orkade knappt vara uppe och utnyttja tyngdlagen för att bebisen skulle tränga ner i bäckenet. Jag mådde illa och kräktes flera gånger vilket vi inte vet varför. Jag tror dock att det var en biverkan på cytotech eftersom blodsockret låg stabilt runt 6 och jag hade inga ketoner. Det bestämdes att jag kunde få ryggbedövning om jag ville det. Jag fick då en narkosläkare som skulle sticka in en tunn kateterslang emellan ryggkotorna. Själva sticket kändes men var inte så farligt om man jämför med värkarna. Det var väldigt svårt att ligga ihopkurad med knäna upp mot hakan samtidigt som man hade värkar men det gick ihop med lustgasen. När katetern väl var på plats kände jag en enorm lättnad. Smärtan försvann helt och jag kände knappt av värkarna. Jag passade då på att vara uppe och promenera samt att äta middag. 
Jag hade ungefär en timme som jag inte kände av värkarna. De trappades successivt upp och jag använde listgas i kombination med epiduralen (ryggbedövning). Under kvällen bestämdes det för att ta hål på fosterhinnorna(oklart vilken tid det bestämdes). De tog hål på hinnorna kl 23 och efter det forstatte förlossningsarbetet, smärtan jag kände var barnet som hittar vägen och tränger ner i bäckenet vilket ryggbedövningen inte tar. Jag använde lustgasen igen för att få bort den värsta smärtan. Ett tag efter midnatt såg vi på ctg-kurvan att bebisens hjärtljud sjönk ner till 44 (brukar ligga runt 150 slag/minut). Johan ringde på personalen och en doktor kom på direkten. Jag är lite borta i detta tillfället för jag har kraftiga smärtor och minns inte så tydligt vad som hände mer än att de undersökte hur öppen jag var och att de gav mig bricanyl för att stoppa värkarna. De ville se om hjärtljuden var påverkade till följd av intensiva värkar. Hjärtljuden ökade igen och doktorn var på väg ut ur rummet, då sjönk hjärtljuden på nytt och jag undersöks på diverse sätt som jag inte ens kan förklara. Jag låg på rygg och sedan på sidan. Det kändes som att jag hade doktorns hela näve i livmodern (vilket jag troligtvis inte hade) och jag puffade på ordentligt med lustgasen för att slippa smärtan och slippa oron över vad som hände. De satte en kateter och helt plötsligt berättar de att det är bäst om barnet får komma ut nu. Det bestämdes att göra ett urakut kejsarsnitt. Stackars Johan fick veta att han var tvungen att stanna på rummet eftersom jag skulle sövas. Jag såg hans enorma oro och hur han tittade på varenda person i förlossningsrummet för att förstå vad det var som hände. Vad berodde det på? Vad skulle hända? Jag försökte därför be honom att fokusera på mig och inte lyssna på vad de pratade om vilket jag i efterhand fick reda på gjorde honom ännu mer stressad och orolig. 
Jag rullades ut ur förlossningsrummet och in i en operationssal. Inne på salen är det massor med människor. Jag upplevde de som stressade och att alla sprang inne på så. Alla var fokuserade på sin sak och ingen pratade med mig. Jag har inte varit rädd alls hittills utan tänkte att personalen har koll på vad de gör. Men när jag låg där och ingen pratade med mig, då blev jag rädd. Jag fick flytta över på en brits, en person spände fast min armar på någon slags armstöd, en person satte pvk i vänster hand, en person hänger ett grönt skynke ovanför magen och helt plötsligt känner jag någon kall vätska rinna över nedre delen av magen. Min enda tanke var att det troligtvis var desinfektionsmedel och jag tänkte "Men jösses! Nu snittar de innan jag ens fått bedövning och innan jag ens blivit sövd! HJÄLP!" Precis då tittar den fantastiska undersköterskan fram under operationsmössan. Åh vad skönt, det finns åtminstone en person här i rummet som jag sett förut, nu kan jag slappna av. Hon klappar mig lätt på kinden och nickar förstående som att hon så "Det är okej, jag finns här". Strax därpå tittar en medelålders man ner över mitt ansikte och presenterar sig som narkosläkare. Han berättar att jag kommer att sövas och att jag kommer få andas i en mask och att det kommer smaka lök, därefter kommer jag somna. Jag tänker för mig själv att det troligtvis kommer bli som i Greys anatomy att man får räkna baklänges. Jag fick inte alls räkna, jag bara andades med djupa andetag och hann tänka "undra hur det här kommer kännas?". Mer hann jag inte tänka innan det kändes som att någon slog en stekpanna i huvudet och släckte lampan. 

Jag vaknade blinkande och ser hur rummet rör sig. Jag känner igen korridoren utanför förlossningen och ser att vi går in i hissen. Vi är på väg till uppvakningsenheten. Jag minns knappt vad narkosläkare sa men det var något i stil med "nu är det klart", han sa inte "allt har gått bra". Jag frågar vad det blev, eftersom vi inte visste könet innan. Narkosläkaren sa att han inte visste för att det gick så fort. Nu i efterhand kan jag inte förstå att det inte gjorde mig orolig eftersom de borde hinna se könet men antagligen mådde bebisen inte bra och därför hann de inte se. Jag kom till uppvaket och böev väl omhändertagen där. Jag frågade hur det var med bebisen och Johan. Åh min stackas Johan, var han fortfarande lika orolig som när jag rullade iväg till operation? Sjuksköterskan på uppvaket ringde för att kolla hur de mådde och jag bad att få veta könet. Undertiden tänkte jag på att jag var avundsjuk på Johan som fick träffa bebisen först. Att jag kände mig ledsen över att inte få se lyckan i Johans ögon när vi äntligen får träffa den vi väntat på så länge. Sjuksköterskan kom tillbaka och meddelade att de båda mådde bra och att de nu var på neonatal avdelningen. När jag frågade om könet så så hon att hon glömde fråga men erbjöd sig att ringa upp igen. Jag funderade och bestämde mig för att dra ut på det hela så länge jag bara kunde. Jag fick rådet att försöka sova och vila så mycket jag kunde och sov bort mestadelen av tiden. Vid ca 05:30 fick jag komma tillbaka till förlossningen och jag frågade då försiktigt om jag fick träffa bebisen och Johan. Det bubblade i magen av nervositet när de rullade in mig fortfarande liggande i sängen på avdelningen. De rullade in sängen med huvudändan först så jag såg inte så mycket till en början. Det första jag såg var en lycklig Johanoch ett stort knyte med täcken i hans famn. När vi närmar oss så ser jag en hand som sticker upp ur byltet. Allt där efter är suddigt. Jag får fram bebisen och är helt öppen och redo att hålla honom. Jag trodde de skulle lägga hen på mitt bröst men De höll fram en bebis och jag visste knappt hur jag skulle göra för att hålla. Jag bad om hhälp och jag frågade om könet. Johan fick berätta att det var en fin kille som vi fått. Känslan av att hålla det vackra mirakel som är vår son är helt obeskrivlig. 

Så här i efterhand måste jag säga att jag är imponerad av hur mycket kroppen klarar av! Kl 10:15 fick jag första dosen igångsättning och klockan 00:47 är Hampus född. 3720 gram och 50 cm lång. Att genomgå nästan en hel förlossning och urakut snitt är helt otroligt. Från det att de bestämde att jag skulle snittas tog det 9 minuter så är han ute. Det är fantastiskt! 

Jag orkade vara hos Hampus ca 30 minuter och sedan kände jag att jag var tvungen att sova lite. Jag somnade som en stock och vaknade efter ca 4 timmar. Jag hade då sådant sug efter att få träffa Hampus att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hade dock ganska ont och bad att få smärtlindring innan. Johan gick bort på en gång och jag satt i rullstol (10 timmar efter operation) när jag åkte in till honom. Kände mig fortfarande matt men i en lyckobubbla. Barnmorskan som jobbat den natten fick en stor kram innan hon slutade och hon önskade oss stort lycka till. Hon ska ha en enorm eloge, så duktig, hon lät Johan klippa i navelsträngen trots att han fick plockas ut via kejsarsnitt och stöttade både honom och mig genom förlossningen på ett fantastiskt vis. Detsamma med undersköterskan och vår fantastiska doktor som kom för att förklara vad som hände och kolla om vi hade några frågor. Jag frågade vad som hände när han kom ut och fick förklarat att han inte andades när han kom ut. De fick ge en puff med luft och det fungerade inte så de fick ge CPAP. Övertrycksluft och syrgas i ca 20 minuter innan han andades själv. Enligt Johan har han frpvlp när han kom ut och läkarna kallar det han hade för hotande fosterasfyxi (syrebrist). Det är dock oklart vad som orsakade syrebristen och varför hjärtljuden sjönk så kraftigt under förlossningen. 
Hampus har dock sedan förlossningen mått bra och är frisk vilket vi är evigt tacksamma för. 

Hampus låg kvar 2 nätter på neonatal avdelningen pga lågt blodsocker och fick då extra näring men slapp dropp. Jag låg kvar på BB 4 nätter eftersom mitt blodtryck fortsatte vara högt trots medicinering. Allt dock mycket bättre nu och jag äter inga mediciner längre. Avslutar inlägget med några bilder från BB.

HAVANDESKAPSFÖRGIFTNI...

0 Läs mer >>

Det är många saker här i livet som måste fixas, ordnas och lösas. Framför allt i vuxenvärlden. Räkningar ska betalas, handling måste utföras för att det ska finnas mat hemma, kläder måste tvättas för att vi ska ha något att klä på oss på morgonen.


Brist på ork är enligt mig en invecklad process. Det innefattar inte enbart brist på fysisk energi. Jag kan ha legat i soffan hela dagen och ändå inte ha någon ork. Orken sitter både fysiskt och psykiskt. Brist på motivation är en av anledningarna till orkeslöshet. Jag känner mig inte tillräckligt motiverad för att göra min syssla. Jag kan logiskt tänka och förstå att det är viktigt att jag betalar mina räkningar men jag har inte tillräcklig motivation för att genomföra handlingen. Det som tillslut gör att jag genomför handlingen är konsekvenstänk. Om jag inte betalar mina räkningar idag så kommer jag få ett inkassokrav om några dagar och behöva betala ännu mer pengar. 

De senaste dagarna har jag kännt en enorm utmattning och orkeslöshet. Jag tänker logiskt att det är massor av saker som måste göras men de blir aldrig gjorda. Jag måste verkligen tvätta idag för jag har ingenting att klä på mig imorgon då alla mina tröjor som passar har fläckar av mat eller bröstmjölk som läckt igenom. Dock får jag inte tvättat en enda maskin för jag har ingen ork eller energi kvar. Jag tar på mig en tröja som inte passar eller tar en tröja av Johan. Den här orkeslösheten och utmattningen håller på att ta kål på mig. Jag vill bara gräva ner mig i sanden och aldrig mer komma upp.

Trött har jag varit många gånger och det är en känsla som många har. De senaste dagarna har jag haft det ganska tufft. Jag har haft extremt svårt att somna och när jag väl somnat sover jag oroligt och vänder mig mycket. När man har sovit ungefär 3 timmar varje natt och inte kunnat sova mer än kanske 1 timme på dagen börjar saker och ting bli väldigt jobbiga efter några dagar. 

Jag förstår att man inte sover bra den sista tiden av graviditeten men att vakna av smärtsamma värkar nattetid gör att den sista tiden inte alls går att njuta av. 
Efter tre dygn med dålig sömn börjar värkarna upplevas som mer smärtsamma, tålamodet försvinner vid minsta utmaning och psyket påverkas. Man tänker mycket på om man inbillar sig? Undrar om allt bara är ett stort skämt och om man fått en psykos? Värmedynan hjälper inte, jag blir svettig och hela kroppen känns som att den brinner. Kyla är inget jag skulle vilja prova alls. Tens-apparaten används inte för att elektrodernas klister är som bortblåst och de lossnar efter en minut vilket bara gör mig mer irriterad. Duscha gör jag men jag vet varken om det blir bättre eller sämre av det. Vi ringer till förlossningen och åker in igen. Jag gråter för jag känner mig som den "dumma" blivande mamman som ringer för minsta lilla förändring och som aldrig fattar att det inte är dags att föda än. Sambon är frustrerad, trött och har svårt att peppa då längtan efter barnet är så stort och besvikelsen är enorm när vi åker hem igen utan något barn och med massa piller istället. En hel vecka klarade vi oss dock hemma utan att åka in. Jag försöker bita ihop hårdare och hårdare för varje gång trots att jag tycker det gör mer ont för varje dag som går. Jag vill inte vara den svaga människan som ger upp för minsta lilla. Jag är den envisaste på denna jord och har andra människor klarat detta utan att gnälla borde väl jag också klara det? Tanken på om alla har det så här kommer och hur har de klarat allt? Hur hanterar de sömnbristen? Hur klarar de sig hemma fram till krystvärkarna kommer? Är jag svag och ynklig? Jag känner mig sådan varje värk. Vad gör jag för fel? 
Tänker på en annan blivande mamma från föräldragruppen vi var på första gången. Hon som sa att hon inte skulle ha någon smärtlindring alls utan ville känna varje värk och uppleva födandet som det är, helt naturligt. Jag hoppas hon får det lika jäkligt som jag har det. Jag hoppas hon får alla komplikationer och spricker rejält. 
Behöver jag beskriva yttterligare hur trött jag är på skiten? 
Allt gör ont, hela kroppen värker. Livmodern drar ihop sig, det spänner i och över magen. Värken molar bak i ryggen, precis i svanken. Det känns som när man suttit alldeles för länge i fel ställning på en stol och det enda man vill är att ändra ställning och räta ut ryggraden. Det är dock något som är helt omöjligt i mitt gravida tillstånd. Det spänner ner i låren vid värkarna och den molande känslan finns kvar även efter att värken släppt. Kulan där lårbenet fäster i bäckenet värker och oavsett vilken ställning jag ligger/står eller går i så försvinner inte känslan. 

Jag har de senaste dagarna försökt att släppa min nojja över att bli beroende av mina tabletter. Jag har tidigare varit mycket försiktig och har väntat in i det sista innan jag tar tabletterna. I nuläget känns det dock som att jag måste ta dem innan det blir för jävligt. Jag knaprar på med minsta möjliga oro. Däremot ökar det oron över min psykiska hälsa. Jag orkar inte mera. Det är idag 28 dagar kvar till beräknad förlossning. Hur sjutton ska jag orka med skiten i 28 dagar till? Min kropp och mitt psyke är helt knäckt. 

Tankarna går till mitt barn. Hur kommer jag att orka ta hand om barnet när det väl är ute? Min känsla just nu är att jag inte tycker om barnet som orsakar och har orsakat allt mitt lidande under graviditeten. Självklart kan den logiska delen av min hjärna förstå att man biologiskt är progrsmmerad att älska sitt barn och att känslan kommer ändras när man äntligen får träffa miraklet. Men kommer jag verkligen känna så? Tänk om jag knappt ens vill vara nära barnet? Det vill jag inte i nuläget. Jag är så trött på barnet och allt jobbigt. Varje värk påminner mig om vad som snart är dags. Varje spark och rörelse gör att jag våndas än mer.

Den enorma orkeslöshet jag känner just nu gör att jag endast orkar att andas. Kroppen går på sparlåga. Jag känner ingen hunger så jag måste påminna mig själv om att äta hyfsat regelbundet och att dricka minst 1,5 liter varje dag. Jag måste fortsätta andas, både för min skull och för bebisens. Diabetesen är något som verkligen har fått lägre prioritet. Jag har inte tillräckligt med ork. Jag ligger högre än vanligt. Orkar inte korrigera och tänka på alla doser. Jag glömmer måltidsdoser, har inte justerat mina basaldoser på väldigt länge trots att det hade behövts. Jag ligger ofta, nästan som standard på 10 i blodsocker och jag vet att det påverkar bebisen, tillväxten och att jag måste få ner mina värden för att hålla mitt HbA1c på en bra nivå. Förra veckan hade jag stigit till 48, vilket fortfarande är ett bra värde men det kommer garanterat ha ökat ytterligare till besöket nästa vecka.

Problemet med min orkeslöshet är också att jag kräver extremt mycket av min sambo i nuläget. Jag ber honom hämta saker, fixa saker här hemma och han gör det utan att klaga eller säga något annat än "absolut jag fixar det". Jag har inga problem med att be honom i nuläget men jag är väldigt osäker på vart gränsen går. Jag vill inte köra på och helt plötsligt inse att hans ork är helt dränerad. Jag vill inte suga ut all kraft och livslust ur honom men samtidigt mår jag inte bra och behöver stöd i det. En svår balansgång och vi pratar mycket om det. Jag förklarar och han lyssnar, samma sak tvärt om. Han upplever inga problem i relationen mellan oss, han beskriver en enorm frustration och hjälplöshet eftersom han inte kan göra något eller hjälpa mig på något sätt. Jag upplever dock att jag ser på honom, jag hör på rösten att det är något som inte står rätt till men jag vet inte vad det är. Han lovar att inget är fel men mina känslor tror ändå att det är så. Detta startar tankarna på om jag har en psykos igen och karusellen är igång. Vågar jag be honom om hjälp med min diabetes eller kommer jag knuffa honom utanför kanten om jag gör det? Jag vill inte oroa i onödan, jag vill inte gnälla men är det här den person jag är och vill vara? Kommer det fortsätta så här även efter förlossningen? Är det normalt att tänka, känna och bete sig så här eller är det bara jag? Håller jag på att hamna i en ny depression? Det var 7 år sedan jag hade den förra och det var ett helvete att ta sig ur. Känner igen vissa syntom och delar men är nog inte riktigt där än. Ska jag söka för detta redan innan eller är allt utlöst på grund av graviditeten i sig, sömnbrist och rädslor? 
Avslutar med en bild jag tog för 3 dagar sedan, då vecka 35+3

ORKESLÖSHET, SÖMNBRIS...

0 Läs mer >>

Fick som sagt en spruts med ketogan igår kväll. Nervös var jag över hur det skulle påverka mig. Jag fick effekt efter en halvtimme ungefär och blev lite yr, vilket jag märkte när jag gick upp för att öppna fönstret. Illamående blev jag också men det gick över efter en stund. Efter ca 1 timma kände jag mig smärtfri, vilket var en helt underbar känsla. Jag kunde vända mig om i sängen utan att få ont! Jsg könde dock av sammandragningarna ändå men smärtan var borta. Jag lyckades somna vid 23:00 och sov sedan hela natten, trots att jag vaknade till en gång varje timme. Så höll det på fram till 07 när jag kände att värkarna började göra ont igen och gjorde att jag inte kunde somna om. Blodsockret som jag var orolig över inför natten svängde en del. Jag sänkte basaldosen som går gela tiden till 75% bara för att ligga lite högre i förebyggabde syfte. Vid 03 larmade pumpen att jag var på väg att bli låg. Kl 04 blev jag låg och bad att få nyponsoppa som gjorde att blodsockret steg. Passade även på att sänka basalen ytterligare så att endast 50% av min vanliga dos gick. Givetvis fick jag bakslag på det hela och blodsockret stack upp till 15. 


Jag ringde på klockan som jag blev tillsagd att göra när jag vaknade och in kommer barnmorskan som jag själv haft väldigt svårt för att tycka om när jag låg inne på antenatalavdelningen förra veckan. Hon ville i alla fall göra en ny kurva och höra hur natten varit. Jag kände mig fortfarande förvirrad så fort hon öppnade munnen. Hon sa att jag kunde gå hem efter mina besök på diabetesmottagningen och specialistmödravården. Jag förstod inte något alls. Skulle jag inte rondas först? Vad hände med den där planen som vi skulle lägga upp idag? Ska jag inte ta upp det med någon? Förvirrad och utan några svar fick jag komma upp och äta frukost. 

Gick sedan iväg till diabetesmottagningen där jag fick veta att dagens hba1c (medelblodsockervärde) ligger på 48 (gamla 5,6) vilket är ett väldigt bra värde. Vi tittade på blodsockerkurvorna från sensorn som enligt diabetessjuksköterskan såg väldigt bra ut. Jsg nämnde att jag de senaste dagarna legat mer pressat i blodsocker och knappt tsgit några måltidsdoser, kanske 2 st per dag. Jag funderade på om vi skulle sänka basdosen jämnt över sygnet så att jag kan ta min bolus till maten som jag gjort tidigare. Hon tyckte dock inte att det var nödvändigt utan tycker att vi håller det samma tills nästa besök om 2 veckor. 

Efter diabetesbesöket ringde jag snabbt till min kära mor och berättade om natten och att jag sovit. Hälsade även på hos mina goa kollegor på jobbet eftersom jag hade en del tid över. 
Johan skulle komma med på ultraljudet idag och vi gick dit tillsammans. Väl på plats fick jag träffa en Dr Anna Hagman som jag aldrig träffat förut. Hon började med mätningen direkt. Nervositeten över hur stor bebisen skulle vara kan inte beskrivas. Det visade sig att den ligger 12% över normal viktkurva. Det är ett bra värde enligt barnmorskan. Om den ligger +/- 0 så kommer bebisen att väga 3500 gram vid 40 veckor. Vilket innebär att om vår bebis logger kvar på 12% resten av tiden så kommer den att väga  3900 gram vid 40 veckor. Detta är dock ingen säker metod och det kommer säkert att skilja lite när den väl kommer. 
Dr Anna frågade även hur det är med sammandragningarna och jag försökte förklara allt som är jobbigt så noggrant jag kunde. Att jag inte kan sova på grund av smärtan, att orken är nästan helt slut och att jag knappt vet vart jag ska göra av mig själv. Johan förklarade att jag har svårt att göra saker och ting eftersom jag har så ont och skriker av smärta (vilket jag inte gör men gan ville förklara tydligt hur ont det faktiskt gör). Läkaren säger då att det låter som att jag behöver träna på andningen och undrade om vi varit på föräldrakurs. I den stunden färsvann allt hopp. Skulle jag tänka på andningen? Jag har inte gjort annat än att andas enligt konstens alla regler. Hon frågade även om vi provat med värme, TENS, bad och massage. Jag sa ja och att vi provar allt vi kan komma på när det är jobbigt. 
Läkaren förklarade att det inte finns någonting de kan göra för mig. De kan inte stoppa värkarna då jag passerat 34 veckor. De kan inte heller ge mig någon annan smärtlindring med tanke på bebisen. När vi frågade om igångsättning kan vara aktuellt så gick vi till svar att det i nuläget inte är aktuellt. Det är inte så enkelt som att trycka på en knapp och allt drar igång enkelt och utan problem. Ofta är igångsättning en jobbig process, jobbiga komplikationer, och det kam vara sp att det drar igpng ett enormt värkarbete mem ingen bebis kommer ut ändå. Alltså är det ingenting annat att göra än att vänta ut bebisen. Förhoppningsvis bestämmer den sig för att komma ut tidigt men det vet vi inte ochsom kag sagt förut, den kommer säkert dra ut på tiden, envisas med att göra livet jobbigt för mig och Johan så länge den kan från insidan. 
När vi satt inne hos läkaren och fick veta att de inte kan göra mer kände jag hur tårarna började komma. Jag kunde inte hålla emot. Jag satt och störtgrät över hopplösheten och över att behöva må så här flera veckor till utan någon ljus punkt. Det tog mig ett bra tag innan jag lyckades samla mig så pass att jag kunde gå genom korridoren utan att skämmas och se ut som ett gravidmonster. Vi tog blodtryck som var lite högre än tidigare 130/80 och vikten var idag 83,1 kg vilket innebär 4kg viktuppgång hittills. Tårarna var nära resten av dagen pch väl tillbaka på antenatalavdelningen packade jag ihop mina grejer och åkte hem. Barnmorskan tipsade om att verkligen använda TENS, värme och att försöka kämpa på. Sp det är väl det jag ska göra nu. 
Om de vill se på en extremt envis och smått förbannad kvinna så ska de få se på fan! Då vänder jag min vrånga sida till och gnäller i ensamhet och kämpar på tills bebisen är här.....

HORMONRUS

0 Läs mer >>

Ja vad ska vi säga för att sammanfatta den senaste veckans händelser? Finns det ord för att beskriva? Varje dag hittills har varit en kamp och tanken på vad som komma ska skrämmer mig ur vettet. Jag har inte varit orolig/osäker eller rädd inför min förlossning tidigare. Jag har försökt att tänka att det givetvis kommer vara fruktansvärt jobbigt men att allt är övergående. Det är 2 kanske som mest 3 dygn med jobbigheter och sedan är barnet ute på ett eller annat sätt. Jag har dock börjat inse att så kanske inte är fallet. 


Sedan det senaste inlägget har följande hänt: Jag fick som sagt en tablett bricanyl  efter alla undersökningar på eftermiddagen. Tabletten gjorde att det lugnade sig efter ca 1 timme och jag skrev mitt förra blogginlägg och pratade med vänner och familj som är riktiga klippor som ställer upp. Johan åkte hem några timmar för att vila lite och mata våra två odjur. Jag kunde dock inte somna på grund av skakningar och hjärtklappning av tabletten vilket visade sig senare inte bar så bra. Johan kom tillbaka vid 17:30 och vi åt och jag försökte vila. Vid 19:00 drog värkarna igång igen och de var fortfarande smärtsamma, kanske lite värre än förut men inte mycket mer. De kom tätt, ca varannan till var tredje minut. Tyvärr hade vi en barnmorska som vi inte alls klickade ihop med. Så fort jag nämnde något om värkarna skojade hon bort allt och jag hade väldigt svårt att förstå och tolka vad hon menade med det hon sa. Till exempel "ja men nu får väl det här barnet lugna sig lite grann, 4 timmar till i alla fall, haha" så gick hon ut genom dörren mitt under en värk. Jag var som ett frågetecken, betydde det hon så att barnet är på väg? Eller betyder det bara skonsamt att hon hoppas det blir bättre och släpper snart? Oklara besked och ingen bra kommunikation. Det gick så långt att jag höjde rösten åt Johan som ville påkalla barnmorskan för att ctg apparaten inte registrerade värkarna. Mon motivering var att "nä då kommer den där hemska barnmorskan igen som jag inte alls vill prata med, men som jag måste eftersom hon säkert kommer fråga vad som känns och skoja bort det hela, kanske säga att det inte är så farligt och att det bara är att kämpa på! Nä vi väntar med att ringa till efter 21:15 då har nattpasset börjat så slipper vi henne!" 
Det gjorde vi dock inte hon kom strax efter 21 och ville koppla på väg och tvingade upp mig för att kissa trots att jag hade så fruktansvärt ont och värkarna ökade i intensitet och frekvens när jag gick upp. Kunde dessutom inte få ut något så det var helt i onödan.
Värkarna höll på tätt och smärtsamt ändå fram till 23:30. Jag fick en sista tablett bricanyl och ytterligare en omgång citodon. Psykiskt var jag helt uttömd och kände mig nästan apatisk för att jag var så trött och tömd på energi. Kände att ingenting är värt detta kämpande. Varför håller det på så här? Vad kommer hända? Hur i heöa världen kommer jag överleva detta dag ut och dag in i ca 6 veckor till? Det.är en ren evighet!
Eftersom värkarna lugnade ner sig åkte Johan hem för att ta hand om katterna och sova för att samla kraft hemma, givetvis med uppmanibgen att jag skulle ringa om jag behövde honom. Allt var väldigt känslosamt. Jag ringde och pratade med mina föräldrar en kort stund och kunde knappt hålla tårarna tillbaka efter allt fysiskt och psykist jag gått ugenom. 

Mina tankar kring det hela är att jag i vanliga fall ser mig själv som en person som orkar EXTREMT mycket, jag tål väldigt mycket, och har en viljestyrka och en envishet som inte kan mätas i denna värld. I dessa stunder hade jag inget av det. Jag var övertygad om att jag inte alls skulle klara av detta längre, och då har förlossningen inte ens kommit igång. Det finns ingen påverkan så vad fan gnäller jag om? Vad gråter jag för? Inbillar jag mig smärtan? Vad är det som händer i min kropp? Varför lugnar droppet inte ner värkarna som det ska? Frågorna har varit och är fortfarande många. Det värsta är att det inte finns några svar eller något som kan lugna. 

Natten var som sagt lugn och jag vaknade vid 02 när droppet kopplades bort och 2 kisspauser. Jag sov faktiskt riktigt bra och jag vaknade vid ca 08:15 när Johan ringde och väckte mig. Jag gjorde mig i ordning, duschade och åt frukost i lugn och ro. Hade "min egen" barnmorska under dagen idag som jag i vanliga fall träffar på specialistmödravården så jag var helnöjd. Jag kände inte av några värkar alls under morgonen och vi pratade en del om hur vi ska göra för att det ska fungera hemma. Hur ska värkarna hanteras och bemötas? Ska jag ta bricanyl och smärtstillande resten av tiden? Ska jag vara helt sängliggande eller aktiv? När ska vi kontakta förlossningen på nytt? Vad kommer skillnaden vara på dessa värkar och de som kommer när jag väl är igång? Allt detta och tusen tankar till snurrar konstant i hjärnan. 
Jag fick dock ett bra läkarsamtal på ronden där han i samråd med mig och barnmorskan tyckte det var bäst att jag fick komma hem. Läkaren förklarade att det nu är skillnad på hur de ser på värkarna eftersom jag är i vecka 34+0. De kommer inte att stoppa någonting i nuläget, det vill säga de kommer inte sätta något dropp eller ge mig någon bricanyl eller liknande eftersom bebisen i deras ögon är så pass redo att klara världen utanför livmodern. Jag frågade vad de eller jag i så fall kommer göra om det fortsätter så här hemma, med smärtan men att livmodertappen fortfarande är opåverkad = att jag ej är i förkossningsskedet ännu. Fick som svar att det man gör är att smärtlindra så gott det går. Jag fick med mig ett recept på citodon att ta vid behov, dock endast när det är outhärdligt i princip. 
I frågan om när vi skulle kontakta förlossningen är det så att vi ska försöka att klara så mycket som möjligt hemma, använda värmedyna, ta ett varmt bad, massage, andningsövningar, avslappning eller liknande. När vi känner att vi inte klarar oss hemma längre ska vi kontakta förlossningen. Om värkarna ökar i intensitet, att de håller i sig längre, upp emot 2-3 minuter och ca 2-3 minuter mellan varje värk ska vi också ta kontakt eller om vattnet går.

Personligen är jag mest orolig över smärtan. Hur kommer jag att hantera den? Kommer vi behöva åka in lika frekvent som tidigare för att vi inte klarar detta hemma? Vad kommer i så fall att göras? Nya undersökningar och sedan bli hemskickade igen? Jag vill inte åka in så ofta, det är skitjobbigt och all överskåp. Ingen vet om det drar igång imorgon eller om 6 veckor. 

Innan jag åkte från sjukhuset idag fick jag möjlighet att få testa TENS, transkutan elektrisk nervstimulering. Detta är en liten apparat som man kan hyra av mödravården om de finns lediga. Det finns även några få på förlossningen att låna om man vill. De sitter som klisterelektroder baktill på ryggen eller i ljumskarna eller låren och så sätter man på vilken styrka man vill ha. Det blir en slags pirrande nästan brännande känsla som kan hjälpa mot värkarna genom att öka blodcirkulationen. Är faktiskt inne på att be att få låna/hyra en sådan apparat ifall värkarna fortsätter även hemma. Johan såg även att det fanns sådana att köpa för 500 kr upp till 1500 kr någonstans så vi får väl se hur vi gör. Avvaktar tills vidare eftersom jag inte känt något sedan igår,  vem vet det kanske inte kommer någon mer fören det är dags på riktigt. 

Det var otroligt skönt att komma hem i alla fall. Möttes av Smilla som var överlycklig för att jag kommit hem och var väldigt gosig. Nahla kom lite långsamt fram, tittade mig i ögonen och började skrika på mig som i princip så "vart fan har du vart, du skulle vart hemma och matat mig!" Eller "Jag skiter väl i att du kom, ge mig mat istället". Det verkar dock som att vi allihopa längtar efter detta lilla mirakel. 

Sista bilden visar TENS apparaten de har på förlossningen.

Sammanfattning av gra...

1 Läs mer >>

Jaha då var det dags för ännu en uppdatering om det spända läget som vi befinner oss i nu.


Sedan förra inlägget här vi varit på förlossningen en hel del gånger för upprepade kontroller. Tabletten bricanyl jag fick vid besök nummer två var mycket effektiv och det hjälpte mot de smärtsamma sammandragningarna. Nackdelen med den tabletten var att blodsockret steg en del under natten, trots att jag höjde den tillfälliga bästisen till 130% och tog 10 enheter till en smörgås istället för 7 enheter som jag skulle tagit annars. Låg på 11 i blodsocker större delen av natten men sjönk sedan och startade på 5,8. 

Dagarna efter detta börjar för mig flyta ihop, vi var inne ytterligare en kväll då smärtan ökat något och då jag hade täta sammandragningar. Vi gjorde precis som tidigare besök ctg och vaginal undersökning av livmodertappen. Denna gång var livmodertappen 2,7 cm. Vi fick med oss ytterligare bricanyl tabletter att ta för att stoppa sammandragningarna. Vi fick 2 tabletter till att ta hemma om det fortsatte eller skulle känmas liknande dagen därpå. Vi åkte alltså hem igen, effekten av tabletten var bra och jag sov gott efter långt samtal med Johan. Jag kände mig helt mör när vi åkte hem. Känslomässigt uttömd och trött på livet i stort. Jag kände en enorm hopplöshet eftersom min status är densamma oavsett, livmodertappen har inte varit nämnvärt påverkad, allt ser bra ut på ctg men ändå är jag inne för mitt fjärde besök på en och samma vecka och smärtorna tilltar eller ökar i frekvens för varje gång. Varför ska jag då åka in varje gång om jag hela tiden får samma behandling och inget händer? Hopplösheten är enorm i detta läget och jag var trött på smärtan och tanken på att det kanske kam hålla på så här fram till förlossningen höll på att ta knäcken på mig. Johan, min klippa är dock grym i dessa lägen, stöttar, lyssnar och visar att han finns där och förstår min frustration. Jag bestämde då att ringa till specialistmödravården nästkommande vardag för att rådgöra hur jag ska klara resten av graviditeten om detta fortsätter.

Dagen därpå, nu vet jag att det är måndag 1 maj jag pratar om. Johan var ledig och vi hade bestämt kvällen innan att hitta på något roligt och mysigt för att skingra tankarna pch komma ut ur lägenheten en stund. Vi åkte till mormor och morfar och hälsade på en sväng, åkte till Willys för att handla och tittade på film ihop under kvällen. Det var en supermysig dag, jag hade knappt några sammandragningar alls och kände att dagen gett mig välbehövlig energi.

Tisdagen började bra, jag hade bestämt med min kollega att träffas på fika under dagen. Innan dess kände jag att jag hade mycket energi och passade därför på att städa så smått hemma, tvättade, bäddade rent i sängen, tömde och fyllde diskmaskinen, röjde upp det sista efter babyshowern och plockade i ordning. Vi hade sedan en mycket trevlig fikastund där vi stötte på min mamma som skulle ta en snabb kopp innan ett möte på jobbet. Hon berättade att hon skulle åka till överby som är ett köpcentrum i stan och jag bad att få åka med dit. 
Väl på överby käkade vi middag ihop, jag köpte en klänning snygg nog att ha på mig på bästisen Lindas examensfirande i juni och mamma köpte nya kläder hon också. Turen avslutades sedan med blomsterlandet och en kort sväng på maxi. När jag kom hem efter denna tur var jag helt slut. Jag kände att sammandragningarna var på gång och på mig i soffan och tog det lugnt, klockan var då ca 19:30. Tog 2 Alvedon vid 21:00 eftersom de börjat gör ont vid 20:30 tiden. Jag kämpade på så gott jag kunde men vid 22:00 gav jag upp och tog min tablett med bricanyl lagom in för natten tänkte jag. Fortsätt kämpigt med värkarna och vid 23:00 tyckte Johan att vi skulle ringa förlossningen och rådfråga eftersom tabletten inte haft någon effekt alls och sammandragningarna hade ökat i smärtintensitet. Vi åkte in för kontroll och sammandragningarna kom tätt, ca var 5:e minut. Jag är nu inne på mitt sjätte besök på förlossningen under en veckas tid vilket låter helt galet. Samma undersökningar igen: ctg och vaginal undersökning av livmodertappen. Hade flera värkar som registrerades (sammandragningar, förvärkar och värkar är samma sak enligt barnmorskorna och jag använder själv alla olika) och livmodertappen var 3 cm vid detta tillfälle. Beslut togs om att lägga in mig för att få dropp som stoppar förvärkarna. Det kändes skönt att de tog mig på allvar och att någonting hände. Fick ett enkelrum sär Johan hade möjlighet att sova över tillsammans med mig. Droppet startades och det reviderades mellan läkarna huruvida kortison skulle ges eller inte. Tillslut bestämdes att jag inte skulle få kortison (Som vanligtvis ges för att påskynda utvecklingen av lungorna hos bebisen). Anledningen till att kortisonet inte ges är för att mitt blodsocker kommer spöka vilt om jag får kortison och kommer ligga väldigt högt vilket inte heller blir bra för bebisen i långa loppet. Lades in på avdelningen vid 01 och jag hade effekt av droppet ganska snabbt. Dock hann Johan somna och sova en stund innan det drog igång igen med sammandragningar vid 02:30. Jag väckte Johan som puschade och stöttade så gott han kunde. Vid 03 ringde vi på klockan och barnmorskan erbjöd smärtlindring i form av panocod/citodon. Johan sätt med mig till ca 04:00 och sedan somnade han eftersom det började lugna ner sig. Jag upplevde full effekt av tabletterna efter cirka 2 timmar. Så vid 05 lurade jag ihop mig och skulle försöka sova. Jag kan säga att det var helt omöjligt med tanke på Johans enorma snarkningar och min oförmåga att slappna av. 

Vid 06:30 på onsdagen hade jag fortfarande inte sovit en blund och det var dags att byta dropp. Jag somnade aldrig innan frukost utan sov en del på förmiddagen och under eftermiddagen. Ronden på förmiddagen förklarade att droppet ges kontinuerligt unser 48 timmar för att stoppa värkarna. Detta är något man gör fram till vecka 34, vilket jag är på fredag. Anledningen till varför jag inte får kortison förklarades igen och jag var nöjd. Ingen hemgång idag för min del. 
Jag klarade mig utan värkar fram till kvällen. Vid 21 drog det igång igen men var inte värre än när jag kom in till avdelningen i alla fall. Fick två citodon vid 22:00 och Johan åkte hem för att kunna sova ordentligt, samla kraft och ta hand om katterna som varit ensamma sedan tisdag kväll, med undantag för ett snabbesök av mamma på onsdag morgon. Jag var extremt känslomässig när han skulle åka hem. Jag kände i hela kroppen att jag inte ville att han skulle åka men samtidigt vet jag att det var bäst för alla inblandade. Grät när han stängde dörren, kände mig ensam och övergiven. Grät av de sms jag fick där han förklarade hur katterna mådde men somnade vid midnatt och sov faktiskt ända fram till 06:30 och då tog droppet slut och behövde bytas igen. 

I samband med droppbyte gjordes en ny ctg kurva som registrerade sammandragningarna lite dåligt, samma sak som kvällen innan. Den underbara barnmorskan stannade på rummet väldigt länge under morgonen vilket var skönt för då kunde jag förklara hur allt varit, mina tankar och funderingar för tillfället m.m. fick hjälp att koppla om droppet så jag fick en ny tröja på mig. När vet apparaten nästan var färdig såg hon att bevisen knappt rörde på sig och var morgontrött idag. Vi fick böka och trycka ett bra tag innan hen vaknade till och rörde på sig. Drack vatten och härjade för att få igång några sparkar. När barnmorskan gått igen passade jag på att röjs lite på rummet, fixa och dona så smått, gjorde mig i ordning innan frukost och satte mig i dagrummet. Vid 09 var jag tillbaka och läkaren kom för att ronda, enligt henne ska droppet sitta på i 48 timmar så ingen hemgång idag heller men kanske imorgon om allt ser bra ut 

Vid 09:30 drog värkarna igång igen och jag ringde efter barnmorskan vid 10 för att be om smärtlindring. Vi gjorde en ny ctg kurva som inte visade alla värkar så tydligt men ändå mer än tidigare. Fick panocod/citodon igen och försökte vila. Ringde efter Johan som kom vid 11-tiden och stöttade mig igen. Vid 12 när jag trodde att tabletten skulle haft som bäst effekt gick jag ut i dagrummet för att äta lunch. På vägen tillbaka ökade värkarna ytterligare i frekvens och smärtintensitet. Jag ringde igen och vi tog nytt CTG och läkaren kontaktades, de ville göra ett nytt ultraljud och vaginal undersökning. Värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum och var de mest smärtsamma jag upplevt hittills. Livmodertappen var 3,2 cm, allt fostervatten var kvar, bäckengången var fortfarande sluten så allt såg bra ut vilket är toppen, förutom min smärta. Läkaren sa att allt såg vra ut och att jag skulle få en tablett bricanyl för att försöka stoppa ytterligare men fungerar inte det finns det annat att ge och om inget fungerar pch bebisen planerar att komma ut så får drn göra det. Det är ändå så pass nära 34+0 att det inte gör någon stärre skillnad och därför ges inget kortison heller. Jag fick en tablett med bricanyl och efter det har värkarna lugnat sig. Jag är helt slut efter 6 timmars förvärkar. Fick även till mig att jag ska vara sängliggande och enbart gå upp för att kissa i princip.

Här kommer lite bilder från vår visit här och nu hoppas vi att det håller sig lugnt lite till. Frågan är bara vad som händer när de kopplar bort droppet? Hur länge kommer det att vara så här med smärtan? Vad kan vi göra hemma? När ska vi ringa förlossningen, hittills har livmodertappen inte varit påverkad och när kommer den att bli det? Är det imorgon? Nästa vecka eller i värsta fall om 3 veckor? Om det fortsätter vara så här i 3 veckor till vad gör vi då? Hur fan ska jag klara det? Det är en annan sak när man vet att smärtan är där och värkarna kommer när man vet att nu är förlossningen igång, "snart" är bebisen här. Om jag har det så här men att bebisen inte kommer eller att inget händer så kommer jag troligtvis att bryta ihop. Det finns dock ingen som kan svara på vad om kommer hända eller när npgot kommer hända. Det enda vi kan göra är att vänta och se, ta en dag i taget och det gör vi nu, så gott vi kan.

Stamkund på förlossni...

0 Läs mer >>

Hej igen.

Igår var en bättre dag. Jag hade en hel del sammandragningar kvällen efter att vi besökte förlossningen. Jag ringde igen vid midnatt och rådfrågade vad jag skulle göra. Enligt varnmorskan var det bästa jag kunde göra att försöka slappna av och sova. Om det skulle vara så att jag inte kan sova på grund av smärtorna skulle vi ringa igen. Jag somnade som en sten, tro det eller ej. Jag sov riktigt gott och vaknade endast 2 eller 3 gånger av smärtan.

När jag vaknade på morgonen så kändes allt lugnt och jag fick en sammandragning precis när jag gick upp men det var den enda. Jag åt frukost tidigt eftersom vi skulle på diaveteskontroll samt till specialistmödravården. 
Diabetesen ligger väldigt stabilt och bra (vilket är ett under!). De senaste 5 dagarna har jag haft 13 som högsta blodsocker vid ett tillfälle. Annars har jag legat stabilt runt 6-7 ungefär. Läkaren tyckte att jag skötte mig exemplariskt och hade ingenting att anmärka på. Jag skulle fortsätta som tidigare.
På specialistmödravården fick vi komma in och göra ultraljud på en gång. Bebisen är rätt stor nu och ci fick se tydligt hur ansiktet ser ut (med lite fantasi). Man kan alltså med ultraljudet i dagens läge se näsborrarna på en bebis som inte ens är född ännu. Så häftigt och en känsla som är närmast overklig. 
Bebisen öigger fortfarande med huvudet nedåt, rumpan åt vänster och benen åt höger, vilket förklarar sparkarna på höger sida. Vid tillväxtultraljud eller TUL som detta räknas som så mäter de bebisens huvud och buk i diameter samt lårbenet. Detta görs flera gånger från och med rutinultraljudet, RUL ca i vecka 18. Vi har gjort 3 mätningar tidigare så detta blev 4e. Måtten förs in i datorn och genererar hur mycket procent som bebisen följer sin viktkurva. Om man ligger plus/minus noll och följer linjen sp kommer benisen att väga ca 3500 gram vid 40 fullgångna veckor. 
De tre första mätningarna som vi har gjort har legat runt 0%, första låg på -1%. Igår låg bebisen på +13%. Min första tanke var panik och vad har jag gjort för att orsaka detta? Men enligt barnmorslan är det ingenting som jag har kunnat påverka genom kost eller med bättre blodsocker. Även fast jag ligger bra i blodsocker är det ändå högre jämfört med friska personers blodsockernivå.
De gjorde även ett nytt vaginalt ultraljud för att kontrollera livmodertappen. Allt såg bra ut där med, den var 3,6 cm vilket var längre än tidigare. Vid detta ultraljudet såg man tydligt barnets huvud som "trycker mot min stackars urinblåsa" som läkaren uttryckte. 
Summa kardemumma blev att allt såg bra ut, minskade sammandragningar och återbesök om 2 veckor för nytt tillväxtultraljud.

Efter denna lilla utflykt åkte vi hem en sväng för att sedan åka iväg och besiktigabilen och käka lunch ute på stan. Hem igen en liten stund för att sedan äta middag. Jag har nämligen gjort en himla god lasagne som blev grymt bra. Recept finns här om någon är intresserad:

http://www.jennysmatblogg.nu/2011/01/13/fajitaslasagne/

Efter middagen var det dags för den sista turen för dagen. Dags för inspirationsföreläsning om förlossning. Jag ska erkänna att jag könde mig skeptisk och inte jättesugen, men vi åkte i alla fall. 

I bilen på väg upp drog mina sammandragningar igång igen och de gör ont. De är korta, ca 10 till 30 sekunder och börjar med att magen blir spänd och hård, både på utsidan och det känns spänt på insidan. Sedan börjar det mola, lite som mensvärk och den spontana känslan är att man vill kura ihop som en boll. Sedan släpper det och försvinner helt. 
Föreläsningen började och det var en väldigt bra föreläsning. Mycket inlevelse, lite rollspel för att hålla igång stämningen och mycket igenkänning. Kan varmt rekomendera de som blir erbjudna detta att gå på en sådan föreläsning för det bar mycket intressant och gav en hel del tips till både den som ska föda och den som står vid sidan om. 
Sammandragningarna ville dock inte släppa utan var ganska täta. I pausen ringde vi förlossningen på nytt som rekomenderade att jag skulle hem och vila. Inte den roligaste ordinationen man kan få om man är lite lätt uttråkad som jag är. Men det jag har gjort sedan dess är vila och sova. Alternerar mellan soffan och sängen. Försöker titta serier men orkar inte fokusera, tröttnar efter ett avsnitt trots att det är spännande. Försöker läsa en bok men samma sak där. Har ni några tips på bra soffaktiviteter får ni mer än gärna tipsa mig! 

Idag har min älskade mamma sagt att hon ska komma och kidnappa mig hem till sig för att skämma bort mig och hålla mig sällskap. Tänk vad bra mammor är! Om jag ens kunde försöka skulle jag inte bli hälften lika bra mamma som min egen mamma. Så jag avslutar med att ge massa kärlek till alla mammor i hela världen ❤

UTFLYKTER OCH FÖRELÄS...

0 Läs mer >>

Det kanske kan verka som att detta inlägg kommer handla om allt härligt, underbart och mysigt med att vara gravid. Låt mig säga så här: Det kommer handla om raka motsatsen. Här kommer den fula sanningen om hur det faktiskt är att vara gravid.


Jag har sedan jag var 14 eller 15 år gammal haft en stark längtan efter att få barn och att vara gravid. Jag har alltid tyckt det ser så mysigt ut med stora magar som väggar fram, mammor som rör över magen och tanken på en bebis som sparkar där inne. Dock har jag aldrig haft någon att fråga om hur det är. Jag har inte heller sökt information på nätet. Därav hade jag inte så mycket koll när jag själv blev gravid.

Jag hade sedan tidig ålder blivit lärd att som typ 1 diabetiker är det mycket viktigt att ligga stabilt och bra i blodsocker. Diabetes-teamet har någon sorts skrämselpropaganda angående detta ämne. Jag frågade därför ca 1,5 år innan jag blev gravid om jag kunde få lite information om vad det innebär och hur man ska tänka. Den information jag fick var mest relaterad till diabetes och gav mig inte mycket att gå efter.

Ni som följt mig ett tag vet att jag upptäckte graviditeten väldigt tidigt vecka 4+1. Själva upptäckten i sig var helt kaotisk. Jag vågade knappt tro på resultatet och när jag såg plustecknet sköljde en våg av känslor över mig. Shit är detta sant? En oro, rädsla och skräck sköljde över mig. Gick det verkligen så här enkelt att bli gravid? Vad har jag gett mig in på? Är det verkligen rätt tillfälle? Tänk om något händer? Tänk om det är falskt positivt? Tänk om jag råkar göra något så att embryot dör inne dör? Tänk om det är mitt fel i så fall? Vad fan ska jag göra nu? Hur ska jag göra med kosten? Blodsockret ligger ju inte så bra som det borde göra, hur Dan ska det här gå? Jag kommer döda bebisen i magen?!
Jag blev super nojig och började äta mer frukt och grönt, jag köpte grovt bröd, plockade bort allt ur min diet som jag egentligen tycker väldigt mycket om. Inget socker, minimalt med Pepsi Max, bort med kaffet, det ljusa polarbrödet till frukost m.m. 
Blodsockret försökt jag hålla så bra som möjligt.

Det känslomässiga kaoset och omställningen förknippar jag i nuläget med en mindre psykos med kaotiska orimliga tankar och föreställningar eftersom jag inte hade någon kundkap. 

I vecka 7 började jag må illa. Detta kände jag till att man kunde göra och tänkte att det börjar med morgonillamående som sedan går över, kanske behöver jag såg en gång men det kommer vara borta vecka 12, lätt som en plätt. Så var min föreställning om hur det skulle vara och oj så himla fel jag hade. Jag började som sagt må illa på morgonen och försökte med att äta något lätt, inte ha tomt i magen men det spelade ingen roll jag var tvungen att gå upp och kräkas ändå. Ja men efter man har kräkts så brukar man må bättre så nu tar jag lite frukost så lugnar det sig. Tar fram mitt äckliga grova bröd med massa frön och nötter i men det kom upp lika snabbt det med. Fan jag har ju precis tagit insulin, hur fan ska det här gå ihop?

Nu i efterhand kan jag säga att det inte är så smart att trycka i sig så grovt bröd när man mår illa och kräks. Brödet hinner knappt tuggas innan det kommer upp igen och det river så in i bara bängen i halsen. Det bästa är att äta en söt yoghurt, kräm och att dricka Pepsi som smakar lite sött om man ändå ska spy upp det. Kanske kan en banan gå ner om man inte kräks av anledningen att man egentligen inte tycker om banan men ska vara så himla nyttig för man är gravid. 

Illamåendet eskalerar från vecka 8 och jag har testat att ta postafen som är en åksjukatablett. Jag blev bara så himla trött av den och hade ingen effekt alls mot illamåendet. Fick då tablett lergigan och den fungerade faktiskt, i 1 vecka sedan började jag kräkas extremt igen. 
Det är inte roligt när man kräkts 1 eller 2 gånger på morgonen och man tar något litet med sig som frukost för att inte kräkas mera. Sätter sig på en varm buss som slumpar medans man mår illa. En kollega kommer och sätter sig bredvid och jag talar om att jag mår illa. Hon förstår och pratar på som vanligt medan jag sitter tyst. Helt plötsligt känner jag att jag måste spy. Jag har ingen påse eller någonting med mig, det finns inget  papperskorg på bussen och det är 3 minuter minst till nästa hållplats. Handen upp framför munnen. Kollegan reagerar med stora ögon och lyckas rota fram en prasslig genomskinlig påse som man brukar lägga frukt i nät man handlar. Jag är extremt tacksam och häver ut mitt och innehåll i påsen vänd mot bussens fönster. Det är massor med folk på bussen och jag skattar mig nu blir över att jag kan kräkas utan att det låter så mycket. Väl färdig gömmer jag påsen lite diskret i knät med handen hårt sluten om påsen och en sjal liggande över för att dölja min spya. Väl framme vid hållplatsen låter jag alla andra människor gå av först för att så få som möjligt ska se min spya i en genomskinlig påse. Jag slänger påsen i papperskorgen och inser skräckslagen att det har runnit ut spya över mina svarta jeans och min tröja utan att jag har märkt något. Då är det inte roligt att vara gravid. Väl i omklädningsrummet hänger jag in mina kläder och jobbar på. Får avbryta det jag håller på med för att gå och kräkas. Det kan vara mitt i ett samtal med en kollega, mitt i medicinutdelning eller liknande. 

Blodsockret under denna tid ska vi inte prata om. Ständigt lågt och larmande på pumpen. Konstant ätande och frekvent med kräkningar är ingen hit. Framför allt inte när man jobbar som sjuksköterska på en medicinavdelning. 
Ett annat symtom som sällan nämns är att man är extremt trött första trimestern. Jag sov 8-10 timmar nattetid och sov middag minst 4 timmar oavsett vad klockan var. Inget roligt sällskap med andra ord. Sambon skrattade mest åt det men vännerna hamnade lite bakom under denna period. 

Jag blev sjukskriven vecka 9 100% fram till vecka 19 eller om det var 20. Det är inte roligt att vara hemma i nästan 2 månader för att kräkas. En dag låg jag i soffan helt utsöagen. Jag hade fått i mig 2 eller 3 minns vatten och 1 mun vätskeersättning, ingen mat sedan dagen innan, klockan var 15:00 och jag hade kräkts 8 gånger hittills den dagen. Då kände jag rätt ordentligt att jag inte ville vara med mera, jag orkade ingenting. Ringde till sjukvårdsrådgivningen då jag själv blev orolig eftersom jag inte fått i mig tillräckligt med näring och blodsockret var lågt. Jag åkte till akuten och fick ligga på sjukhus i 3 dagar för att jag mådde så illa och behövde vätska upp. Fick dropp och diverse olika mediciner mot illamående som inte fungerade. Till slut hittade personalen en medicin som faktiskt fungerade och fortfarande fungerar. Jag fick komma hem igen och kände att jag kunde värja äta igen. Jag skippade det grova brödet och åt lite som jag gjort innan graviditeten fast i mindre portioner. 

Vecka 20 eller 21 kom jag tillbaka till jobbet och det var skönt att få en ny start och komma igång igen. Vid den här tiden började mitt insulinbehov växa och jag fick ingen ordning på mina doser. Diabetes-teamet hjälpte så gott de kunde men det blev för mycket. Jag svimmade flera gånger på jobbet och oroade mig ständigt över hur det skulle gå med bebisen, om hen mår bra eller om jag gjorde att gränsen var nådd nu. 

Jag kan ä då säga att jag hade ca 4 veckor när jag mådde riktigt bra mellan vecka 21 och 26. Hade energi att greja hemma, sov mindre, fixade med saker jag aldrig tidigare haft ork till. Vecka 27 började jag känna mig stor och otymplig. Jag började få det jobbigt att vända mig om i sängen, sov inte lika bra som tidigare, var tvungen att gå upp och kissa nattetid. Bebis började röra på sig och sparka mer och mer men nu började det kännas kraftigare. Jag kände mig tröttare igen och på jobbet var det som att allt fungerade bra fram till kl 12 ungefär, sedan checkade hjärnan ut, jag fick ingenting gjort, saker rann ut i sanden och jag blev känslig. Jag orkade inte ta hand om patienterna och mådde inte bra psykiskt när jag skulle gå till jobbet. Jag mådde dåligt över blotta tanken av att samtala med anhöriga och mådde skit helt enkelt. Jag blev då sjukskriven på 50% fram till jag skulle gå hem på graviditetspenning. När jag jobbade 50% jobbade jag 07:00 till 11:00 och det var perfekt för då kunde jag sova 3 timmar när jag kom hem men ändå ha en stor del av dagen  och orken kvar.


Runt vecka 29 började jag få ont i magen. Den var ofta spänd och hård. Bebisens sparkar gjorde ont och den rörde på sig mycket. En tidig morgon vaknade jag till vid 04:30 och skulle ta ett djupt andetag, vilket för övrigt är skitjobbigt med en stor bebis i magen. Man kan knappt andas utan att flåsa. I samband med att jag jag ska vända mig om kommer en kraftig smärta strax nedanför bröstbenet och kanten på revbenen. Det gör något fruktansvärt ont och jag försöker röra mig men det gör för ont. Jag flåsar ännu mer för det gör extremt ont, tårarna börjar rinna och jag funderar på att väcka sambon. Jag väcker honom och han hämtar Alvedon  (för det hjälper verkligen när man har så här ont!!). Hag förklarar att jag är extremt kissenödig men inte komner upp. Hur fan ska detta gå? Är något fel med bebisen? Ska det kännas så här? 
Han ringer 1177 och förklarar situationen. De tycker att vi ska ringa en ambulans om jag har så ont. Jag får panik, men inte för det ni tror. Min panik är för att jag ligger helt näck i sängen och det ska komma in ambulanspersonal i vårt sovrum och titta på mig. Jag har så jäkla ont att jag inte kan eller snarare vill röra överkroppen. Smärtan skär intensivt hela tiden. Sambon försöker lugna men insett snart att det bästa är att hjälpa mig att få på kläder. Han klär på mig på underkroppen och jag tänker stilla att jag inte kommer kunna få på mig något på överkroppen och att de får stirra på mina nakna bröst ändå. Jag gråter, skäms och oroar mig för både bebisen och mig själv. När ambulanspersonalen kommer visar det sig att bebisen troligtvis har sparkar på revbenen och det är det som gör så himla ont. Jag skäms ännu mer eftersom jag ringt ambulans helt i onödan med tanke på smärtan och de åker iväg och där ligger jag kvar i bar överkropp och extremt kissnödig. Jag förklarar att jag måste kissa för snart kommer jag kissa på mig och det tar mig 20 minuter innan jag tar mig upp och känner hur det börjar rinna längs benen någon sekund innan jag sätter mig på toaletten. 

I vecka 31 ska jag försöka sova i tid för jag ska upp och jobba måndag morgon. Bebisen har bestämt sig för att mamma inte alls ska sova och kör rejäl omgång kickboxning i magen vilket resulterar i att jag sover ca 5 minuter och är vaken 1 timme hela natten. Jag tänker att jag är trött när jag vaknar men det är ingen anledning till att stanna hemma från jobbet. Jag ska bara vara där i 4 timmar ändå. Jobbar på som vanligt och strax innan jag ska gå hem får jag ett sms av en kompis om att vi skulle ses idag och när jag kommer bort för att titta på hennes nya lägenhet. Jag tänker snabbt att jag egentligen inte orkar men att jag går dit en stund av dåligt samvete för att vi inte har setts på länge.
Bekväm som jag är så tänker jag att snabbast sättet att ta sig bort är att cykla de två kilometerna bort. Tar cykeln som verkar bråka med mig och jag ser att handbromsen ligger på sedan av, på sedan av i 1 sekund vardera. Jag cyklar på ändå och kommer halvvägs innan jag ger upp i flåsande och leder cykeln bort. Varför skulle jag ta cykeln för? Jag som är flåsig utan ansträngning. Skriver till kompisen och frågar vilken port och vilken kod de har. Kommer fram till en port, slår in koden och går till andra våningen. Inga av namnen på dörren stämmer. går ut och läser att jag ska till port 45 och har gått in på 49. Ja men då går jag till nästa port och slår in koden som inte fungerar. Jag står fortfarande vid fel port (47) och slår fel kod. Till slut hamnar jag rätt. 
Jag måste säga att så här ser de flesta dagar ut i trimestern 3. Man är snurrig och har ingen koll på något. 
Sambon ringer mig under eftermiddagen och undrar om jag kommer hem snart. Jag förklarar att jag strax ska åka men att cykel bråkar så det kommer ta minst 30 minuter att ta mig hem. Han ber mig svänga in på apoteket på vägen. Jag går in på apoteket där det tar 20 minuter innan jag är klar och precis när jag ska ställa in cykeln ringer telefonen och sambon undrar vart jag tagit vägen. Jag förklarar med mycket flås i rösten att jag precis ska parkera cykeln så kommer jag. Han är orolig och ty mer det tog lång tid för mig att komma hem. 
I den här stunden når jag min bristningsgräns och säger mycket irriterat att jag skyndade mig så mycket jag bara orkade med en cykel som brpkade'att det var kö på apoteket och att jag inte kunde gjort något annorlunda. Fick kommentaren att jag borde skickat ett sms så han kunde börjat med maten tidigare. Jag blir ännu mer grinig och börjar svänga ihop pannbiff för glatta livet. Han mörker att jag är grinig och frågar om något annat är fel. Jag nämner att jag är grinig för att han har pratat med våra föräldrar om att hjälpa till med att slänga skräp och flytta kartonger till vinden trots att vi dagen innan pratat om att jag vill gå igenom kartongerna först, sortera skräpet och göra färdigt först. Han förstår ingenting. Jag blir ledsen  och börjar grinade förklara att han nu sätt mig i en situation där jag måste gå igenom kartongerna under kvällen eller dagen efter så de ska komma under eftermiddagen nästa dag. Samtidigt förklarar jag att jag inte sovit något och inte orkar mera idag. Han förklarar lugnt att jag inte alls behöver göra något och att det inte alls måste vara klart innan de kommer. Jag grinade ännu mer för att ha  inte förstår och säger att jag för det mesta är så jäkla trött på att vara trött och inte orkar hela tiden. Är det så här jag kommer vara framöver? Kommer jag alltid vara så här trött och orkeslös? Kommer jag bli så här som mamma? Hela samtalet går över i någon slags identitetskris för min del. Jag samlar mig för att sedan börja gråta hejdlöst igen. Sambon försöker muntra upp stämningen och jag skrattar och gråter om vart annat. Jag bölar och ber om ursäkt för mitt humör och går till svar att det inte är så konstigt med tanke på att jag inte sovit något. Klockan 21 går jag och lägger mig och Stensomnar innan jag lagt huvudet på kudden. 
Jag vaknar till när sambon kommer och lägger sig 3 timmar senare och då börjar blodsockret bråka. Jag har lågt blodsocker i 4 timmar utan att få upp det npgonting. Jag dricker och äter och grinar för att det inte går plats mer i denna ihoptryckta mage. Klockan är 03:15 och jag inser att jag inte kommer orka eller klara av att gå upp om 3 timmar för att jobba. Jag ringer till jobbet och sjukanmäler mig. 

Så här har det alltså hållt på hela graviditeten. Inga toppar utan dalar. Men visst är det mysigt med magen, sparkarna, ultraljud och alla inköp till bebisen. 
Jag är nu i vecka 33 och har dagligen smärtsamma sammandragningar. Jag hoppas varje dag att plågan snart ska vara slut. Jag hoppas att min historia kan sprida lite mer insikt i att allt inte är guld och gröna skogar alltid. Det finns mörker och det är bra om man vet om det innan så det inte kommer som en chock som det gjorde för mig.

Skriv inläggstext 

ROMANTISERING AV GRAV...

0 Läs mer >>

Hallå allihopa!

Här tänkte jag försöka sammanfatta hur mitt blodsocker har betett sig under graviditeten hittills. Jag gick in i vecka 29 idag så jag har fram till dess att förklara.

I början av graviditeten som jag upptäckte i vecka 6 var jag extremt nojjig och väldigt rädd för vad som skulle hända om blodsockret låg lite högre än 6,9 eller lägre än 4,0. Jag var stenhård med kosten, åt ingenting som kunde associeras som onyttigt, åt mycket grönsaker och frukt. Det fungerade bra första veckorna innan illamåendet startade i vecka 7 för att sedan eskalera. Jag kontaktade diabetesmottagningen på en gång för att tala om att jag var gravid. Den viktigaste informationen jag fick var att blodsockret skulle hållas mellan 4 och 6 så gott det bara går. Hon informerade att man ofta blir väldigt noggrann och skärper sig när man är gravid vilket kan ses som en morot till bättre HbA1c (medelblodsockervärde). Jag försökte som diabetessköterskan sa att hålla blodsockret inom 4 och 6. Var rädd för att äta onyttiga saker och tog ofta och ganska mycket insulin. Jag upptäckte dock att jag ofta låg lågt, och väldigt lågt trots att jag åt som jag gjort tidigare. Ja gfick sänka mina insulindoser väldigt mycket. Innan graviditeten tog jag vanligtvis 7 enheter insulin till varje måltid, någon enhet mer eller mindre. När jag var so mest insulinkänslig kunde jag äta en hel middag med potatisgratäng, kött, sås och sallad utan att ta något inulin alls och blodsockret låg ändå på 3 i flera timmar. Jag fick även sänka mina basaldoser i pumpen.
Jag vet att jag i början hade väldigt svårt för att inte överkorrigera, dvs. ta för mycket insulin i relation till hur blodsockret låg och vad jag åt. Jag har fortfarande lite problem med detta och har inte alls lärt mig allt men att vänta minst 2 timmar mellan varje insulindos var en av de viktigaste sakerna jag lärde mig samt att ingenting farligt händer om blodsockret enstaka korta stunder ligger högre än 7.

"Runt vecka 15-18 någonstans om jag minns rätt kunde jag äta som vanligt och illlamåendet var bättre. I samband med det kunde jag höja mina doser och ta åtminstonde 3 enheter till måltiderna. Successivt har jag behövt öka så smått men den största skillnaden blev när gryningseffekten började runt vecka 20.

Gryningseffekten innebär att när kroppen är redo att vakna utsöndras kortisol i blodet som gör att blodsockret sticker iväg och blir högre utan att du äter något. Jag vet att jag runt kl 05:30 börjar stiga i blodsocker för att avta runt kl 09:00-10:00. Jag tog upp detta på diabetesmottagningen och fick tipset att ta min måltidsdos 30 minuter innan måltid för att bli av med toppen på blodsockerkurvan. Det blev bättre av dettta men var svårt att komma ihåg och framför allt när man går upp kl 05:10 för att gå till jobbet. 

Runt vecka 24-26 ökade mitt insulinbehov och jag behövde successivt öka mina insulindoser och jag märkte att jag oftare låg runt 9 i blodsocker. Jag försökte att justera och kom på i vecka 26 att jag behöver en ganska kraftig höjning av frukostinsulinet. Från att ha tagit 7 enheter innan graviditeten till att sänka och inte ta något insulin alls, tar jag nu ca 12 enheter till en grov smörgås med lågt kolhydratinnehåll på 15 gram per skiva.

Det svåra med att vara gravid och ha diabetes samtidigt är att man är så himla noga med att ligga bra i blodsocker. Jag upplever även att det är svårt att ha 100% fokus på jobbet och 100% fokus på diabetesen samtidigt. Det är ofta jag glömmer att titta hur blodsockret faktist blev efter frukost eftersom jag är så inne i det jag håller på med på jobbet och tvärt om. Jag tror det är mycket viktigt att man tänker på sig själv under graviditeten. Min barnmorska sa till mig att alla diabetiker som genomgår en graviditet gör ett enormt arbete som tar så himla mycket kraft och energi att man oftast inte inser hur mycket man kämpat fören efteråt. Jag låg innan graviditeten på 69 i HbA1c och har sedan starten fått ner det till 43 vilket är ett fantastiskt bra HbA1c som alla är mycket nöjda över. Det går om man bara ger allt man har för att få det att fungera. Det som har hjälpt mig under graviditeten är den täta kontakten med diabetesteamet. Jag går på besök med 1-2 veckors mellanrum och det ger mycket bra råd och tips hur man ska förbättra sina värden. Alla ligger olika i blodsocker och behöver göra olika stora/små ändringar och tidsramen är olika för alla när eller om ens insulinresistensen infaller. Jag har haft stor hjälp av en diabetesgrupp för gravida och föräldrar med diabetes på facebook som jag kan rekomendera alla. Jag har fått otroligt bra tips där och man kan fråga i princip vad som helst utan att känna sig dum.

BLODSOCKER OCH GRAVID...

0 Läs mer >>

Hallå alla fina läsare! Har ni glömt mig? Emma, den oroade sjuksköterskan med diabetes och andra bekymmer. Det var väldigt längesedan jag skrev senast och tänkte uppdatera er om läget i mitt liv som det är precis i denna stund.


Vi börjar simpelt.... så här ser jag ut idag (tydligen hamnar bilderna längst ner av någon lustig anledning)

I alla fall, i förra inlägget var Jag yrket bekymrad över min arbetssituation och stressen jag upplevde. Jag kan säga så här, det blev ännu värre när semestrarna drog igång på riktigt. Jag slet mitt hår, grät när jag kom hem och visste inte om jag skulle överleva en arbetsdag till. Mitt i allt slit blir framför allt min sambo men även jag sugen på att köpa lägenhet. Sagt och gjort (bild längre ner).
Den 30 september fick vi äntligen nycklarna till vår nya lägenhet. Vi var 8nte alls sugna på att flytta och packa alla våra saker men vad gör man inte för billigare hyra? 

I samband med flytten och även efter märker jag att jag är extremt trött. Jag känner mig som en sengångare som aldrig sovit. Jag kunde sova middag 3 timmar på kvällen men ändå sova 12 timmar på natten. Jag hade även väldigt ömma bröstet men anade att det var mens på gång. Grejen är att det aldrig kom någon mens. Min sambo bad mig göra ett graviditetstest men jag vågade inte på en gång med rädsla för att mensen skulle komma dagen efter och med den även besvikelsen. Det gick 5 dagar sedan bestämde jag mig för att testa. Det var de längsta minuterna i hela mitt liv. Jag och sambon stod i badrummet med stickan och jag kunde tydligt se ett starkt rött streck och ett svagt streck. (Ett streck innebär att jag ej är gravid och två streck att jag är gravid). Jag vågade inte tro på testet och skyllde på att det var ett "billigt skitdåligt test". Min sambo förklarade för mig att om det hade varit ett drogtest skulle det tolkats som positivt. Vi bestämde oss för att köpa ett nytt dyrare test dagen därpå och väntade med spänning. Resultatet kanske ni kan ana? Även det testet var positivt (bild längre ner). När den andra stickan var positiv var jag i vecka 6. Det var en bra första period. Vid vecka 7 började jag må lite illa men det var inte så farligt då (vad jag vet nu i efterhand). Vecka 8 eskalerade illamåendet och jag kräktes 2-3 gånger per dag. Fick en tablett utslriven av barnmorskan och den fungerade första veckan. Därefter eskalerade det ännu mer. I vecka 11 var vi på vårt första ultraljud  (bild längre ner). Vid inskrivning på specialistmödravården visade det sig att jag gått ner 2,5 kg och att proverna visar att jag är lite uttorkad. Kräkningarna ökade och som mest spydde jag 8 gånger på en dag. Medicinen hjälpte inte. Jag fick inte i mig någonting att äta eller dricka så jag fick söka till akuten där jag undersöktes och till slut lades in över en helg. Fick massor med dropp samt en ny medicin mot illamåendet. 
Jag har varit sjukskriven sedan 25 november och inte klarat av att jobba till följd av illamåendet samt diabetes. Planen är dock att jag ska komma tillbaka snart men de har vinterkräksjuka på min avdelning för tillfället och det vill jag gärna slippa om jag kan.

Det jag ser mest fram emot för tillfället är vårt fjärde ultraljud som är ett rutunultraljud som görs i vecka 18-19. Vi ska dit den 11 januari. Ska bli spännande att få se bebisen igen. Ultraljud nummer 2 såg vi hur bebisen sträckte på sig (bild längre ner). Planen är att bebis ska komma i början på juni. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter något i hela mitt liv. Jag hade en första gissning på att det blir en pojke men jag har faktiskt ändrat mig och tror det blir en flicka. Vi har funderat lite kring namn och just nu är Inez och Evelina favoriter samt Hampus och Linus. Vi får väl se hur det blir i juni vi måste få se bebis först innan vi bestämmer oss. Känns som att jag och  sambon är de enda som inte tänker ta reda på könet vid ultraljudet. Någon spänning måste finnas kvar och vi kommer bli lika glada oavsett ❤

Update på läget i liv...

0 Läs mer >>
Hej mina fina läsare!

Nu var det ett tag sedan jag skrev och jag har lite nytt och lite gammalt att gnälla om så förbered er redan nu.
Vi börjar med det mest centrala tycker jag. Vad fokuseras det mest på i mitt liv just nu tror ni? Diabetes? Nej, faktiskt inte. Jag har så fullt upp med allt annat så min diabetes har på något sätt hamnat i bakgrunden. 
Nu är det mycket fokus på examen som är den 15 januari och det som tar upp det mesta av mitt tänkande och mina handlingar är flytten som blir den 16 januari.
 
Jag, sambon Johan och våra två katter var hemma en vecka över jul och vi började vår julledighet med att hämta nycklar till vår nya lägenhet.
 
I lördags var vi på ikea och köpte lite nya möbler till lägenheten som dessutom ser såååååå himla härlig ut! Nyrenoverat badrum och kök, nya fönster och ytterdörr. Stamrenoverad byggnad :D Kommer bli toppen när vi väl är där, vilket känns som en evighet (17 dagar)!!!! 
 
 
Här är jag envis som stryk och ska skruva möbler och mamma smygfotar ;)
 
 
 
Så här blev det efter en del skruvande :D I julklapp fick vi ett nytt köksbord med stolar också :D Så nu är det bara soffa, säng, skrivbord och bokhyllor som ska med, resten åker till återvinningen. Återkommer med bilder om en månad när vi har kommit i ordning.
 
 
Åter till hur det ser ut i lägenheten vi bor i nu. Det är totalt KAOS! Det är så långt ifrån en inredningstidning man kan komma. Rensande, slängande, packande och förvaring i en enda stor röra. Tacka gudarna för att vi snart är ifrån detta hemska ställe.
 
 
 
Givetvis får jag fantastisk hjälp med flytten av mina två pälsbollar som ska vara med över allt! ;)
 
 
Många lådor blir det.
 
Nu över till vad denna blogg egentligen handlar om. Mig, min hälsa och min diabetes. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte haft varken lust eller energi den senaste tiden till att sköta min diabetes på bästa sätt. Det är mycket stress i vardagen och framför allt på min praktikplats.
 
Jag var sorgligt nog på mitt sista läkarbesök i småland igår. Både min diabetessköterska och min diabetesläkare har varit så himla fantastiska. Jag grät första gången jag träffade dem för att de var så snälla, hjälpsamma och förstående. Jag erbjöd de båda att följa med till Trollhättan när vi flyttar så att jag kan fortsätta träffa dem, men de var mindre sugna på det tyvärr ;)
 
Däremot diskuterade vi min cgm (kontinuerliga blodsockermätare även kallad sensor) som han inte sett innan. Han förundrades över att jag på egen hand betalade dessa hjälpmedel men såg även på mina värden att jag har hjälp av den. Jag trodde att mitt HbA1c skulle visa högre nu än vad det gjorde förra gången men tro det eller ej. Det hade sjunkt ett ynka litet steg till :D 
 
Så här har mina värden varit under årets kontroller:
april 2015: 81 i nya siffrorna och 8,8 i gamla systemet.
juni 2015: 73 i nya siffrorna och 8,0 i gamla systemet
augusti 2015: 64 i nya siffrorna och 7,2 i gamla systemet
december 2015: 63 i nya systemet och 7,1 i gamla systemet
 
Jag är så himla nöjd! Jag har inte så bra koll på hur jag har legat tillbaka i tiden men jag vet att jag varit uppe på 9 i Hba1c i gamla systemet tidigare, vilket inte alls är bra. Det kommer bli större förändringar nu efter flytten. Jag kommer lägga mer fokus på min egen hälsa. Jag kommer börja motionera tillsammans med min mamma och äta bättre. Det låter som en gammal klytcha, men vänta bara jag ska visa er. Jag har trots allt gått upp 13 kg i vikt sedan förra året eftersom jag fått bättre blodsockervärden. 
 
Hoppas ni får en bra nyårsafton och ett gott 2016!

KRAM EMMA

FLYTTKAOS

0 Läs mer >>
Hej mina vänner!
Nu var det ett tag sedan jag skrev och jag måste säga att det är mycket som händer i mitt liv just nu.
Som ni kanske vet, men som jag kommer berätta åndå, så läser jag till sjuksköterska. Jag är färdig nu i januari och är så himla spänd och förväntansfull inför detta. Det är 40 dagar kvar till examen och dagen efter examen kommer jag och min sambo att flytta från mörka smålandsskogarna tillbaka till Trollhättan där vi kommer ifrån. Vi har fått lägenhet och allt är ordnat med jobb för oss båda. Jag har haft VFU (VerksamhetsFörlagd Utbildning) sedan slutet av september och jag kan säga att det är något av en energitjuv, både psykiskt, fysiskt och diabetesmässigt. Känslan när man kommer till en ny avdelning eller ett nytt område är omväldande. Min första period i september/oktober var på onkologen. Efter  onkologen var det hemsjukvården och nu den sista perioden på ortopedavdelning. Det är ganska stora kontraster och att samtidigt behöva oroa sig för att inte bli låg i vissa situationer och att inte må dåligt för att bs ligger högt är inte så kul första veckan innan man känner all personal och de känner till varfr man går och sätter sig i fikarummet och proppar i sig massa choklad, så att de inte tror att man "smiter" från arbetet. 
 
Jag kan säga så här. De senaste dagarna har varit hemska rent diabetesmässigt. Det började svänga i fredags kväll och har fortsatt sedan dess. Här låt oss ta en titt.
 
 
Jag kan säga att jag var helt slut efter denna helgen. Ketoner som flög upp mot 2,5 och låga värden med höga och långvariga rekyler.

DAGARNA MAN HELST VIL...

0 Läs mer >>
Då kan jag med stolthet meddela att jag har varit för att träffa min dabetessjuksköterka. Jag fick visa min cgm för henne då inte inte sett hur den fungerar tidigare. Jag hade även med mig min egen dator med programmet för att visa mina fina kurvor och de olika mönster och diagram som går att få fram via dexcom's programvara. Vi diskuterade även känningar och hur viktigt det är att jag får i mig något mer än enbart det söta (druvsocker eller festis). Hon berättade att det vid känningar kan vara bra att få i sig något fiberrikt för att därmed undvika rekyler. Jag skulle dessutom inte ta något insulin för att dämpa rekyler då dessa sjunker av sig själv.

Sist men inte minst tog vi HbA1c och kan ni tänka er? Det hade sjunkt! Det värde jag hade idag, är en av de bästa värden jag har haft sedan jag började träffa min diabetessköterska för 3,5 år sedan. Vi gick in för att kolla tidigare värden och kunde då konstatera att jag i april hade ett HbA1c som visade 81 (gamla 8,8). I juni hade jag ett nytt HbA1c på 73 (gamla 8,0) och idag, tro det eller ej hade jag HbA1c på 65 (gamla 7,2)!!!! Jag har svårt att förstå detta helt ut. Jag har haft bättre kontroller på blodsockret men fortfarande legat en del högt. Jag kommer verkligen att fortsätta kämpa för att få ner blodsockret. Det närmar sig målorådet och om jag fortsätter i samma takt bör jag vara inom målet om ca 2 månader. Första målet är att komma under 63 (gamla 7,0), mål nummer två är att ligga mellan 53 (6,0) och 58 (6,5). Jag är snart där, jag känner det på mig :D Dessutom kan vi rent praktiskt börja våra försök att skaffa barn och bli gravida så fort HbA1c tillåter. WOHO! Tänk att trots allt elände känns det ganska bra emellanåt.

Lyckliga besked