HAVANDESKAPSFÖRGIFTNING, IGÅNGSÄTTNING, FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

I ett av mina inlägg var jag på väg för kontroll av blodtryck då de misstänkte havandeskapsförgiftning. Detta inlägg är en fortsättning på det inlägget Jag gick till specialistmödravården på kontroll och hade min goa mamma med mig som stöd eftersom Johan inte hade möjlighet att komma ifrån jobbet. Blodtrycket som togs var fortsatt högt och jag förklarade att jag kände mig konstig och inte alls mådde bra. Hon tyckte att jag inte borde åka hem med det blodtrycket utan läggas in på antenatalavdelning för att utvärdera och följa blodtrycket. Början på havandeskapsförgiftning blev domen och då kommer det tas ställning till att sätta igång förlossningen dagen därpå. Jag skulle få blodtrycksmedicin och vila. Väl när läkarbesöket var över kändes det skönt att de tog mig på allvar. Jag blev inlagd som sagt och blodtrycket blev bättre efter första dosen blodtrycksmedicin. Under kvällen drog jobbiga förvärkar igång och tillslut fick jag flytta till förlossningen då personalen på antenatalavdelningen inte kunde erbjuda någon bättre smärtlindring enligt barnmorskan. De undersökte och kunde konstatera att jag var lite mer öppen än tidigare. Jag fick smärtlindring och sov ca 3-4 timmar den natten, ketoganet som jag fick som smärtlindring tog inte bort smärtan helt. Jag vaknade av värkarna under natten. 


Torsdag morgon vaknade jag och hade fortsatt högt blodtryck. Fick blodtrycksmedicin och när läkaren gick ronden tyckte de att det vore bäst om bebisen fick komma ut. Igångsättningen skulle alltså starta på torsdagen redan! Jag tyckte det var väldigt skönt och fick en känsla av skräckblandad förtjusning, nu var det verkligen dags på riktigt! 
Det gjordes en vaginal undersökning för att se hur öppen man är och behandling valdes utefter det. Jag var öppen 2 cm vilket innebar att nattens värkar faktiskt gjort lite nytta. Klockan 10:15 fick jag min första omgång med ett värkstimulerande medicin som heter cytotech som är en oral lösning som smakar vedervärdigt. Vi väntade med spänning för att se vad som komma skulle och det är från den tiden vi räknar att förlossningen är igång. Det gick ca 10 minuter och jag började må illa och kräktes upp en del. Efter ca 1 timme drog värkarna igång ytterligare. Varför jag mådde illa och kräktes är dock oklart. Vi undrade mest hur det skulle påverka igångsättningen om jag inte fick behålla medicinen.
Cytotech är en medicin som ges varannan timme upp till max 8 gånger för att stimulera och framkalla värkar. Efter 2 timmar fick jag dos nummer 2 och för mig blev det den sista dosen eftersom jag hade kraftiga och effektiva värkar. Värkarna ökade i intensitet och jag fortsatte att öppna mig i ganska snabb takt. Smärtan var väldigt jobbig och jag provade lustgas som första alternativ. Det var en spännande upplevelse vill jag lova. I början var det ungefär som att bli full och fnissig och det snurrade till lite i huvudet. Det var dock väldigt svårt att använda sig av. När en värk kommer ska man andas in i en mask tills dess att värken börjar släppa. Lustgasen blandades med syrgas och vi började med 25% lustgas och 75% syrgas. Det var jättesvårt att veta när jag skulle börja andas i masken för att få snurret i huvudet när värken är som värst. Vi kämpade på och vid nästa undersökning visade det sig att det verkar som att jag var på gång och inte behövde mer värkstimulerande medicin. Jag upplevde även att smärtan bara blev värre och värre och lustgasen knappt räckte till. När jag var öppen 2-3 cm var värkarna väldigt jobbiga och jag orkade knappt vara uppe och utnyttja tyngdlagen för att bebisen skulle tränga ner i bäckenet. Jag mådde illa och kräktes flera gånger vilket vi inte vet varför. Jag tror dock att det var en biverkan på cytotech eftersom blodsockret låg stabilt runt 6 och jag hade inga ketoner. Det bestämdes att jag kunde få ryggbedövning om jag ville det. Jag fick då en narkosläkare som skulle sticka in en tunn kateterslang emellan ryggkotorna. Själva sticket kändes men var inte så farligt om man jämför med värkarna. Det var väldigt svårt att ligga ihopkurad med knäna upp mot hakan samtidigt som man hade värkar men det gick ihop med lustgasen. När katetern väl var på plats kände jag en enorm lättnad. Smärtan försvann helt och jag kände knappt av värkarna. Jag passade då på att vara uppe och promenera samt att äta middag. 
Jag hade ungefär en timme som jag inte kände av värkarna. De trappades successivt upp och jag använde listgas i kombination med epiduralen (ryggbedövning). Under kvällen bestämdes det för att ta hål på fosterhinnorna(oklart vilken tid det bestämdes). De tog hål på hinnorna kl 23 och efter det forstatte förlossningsarbetet, smärtan jag kände var barnet som hittar vägen och tränger ner i bäckenet vilket ryggbedövningen inte tar. Jag använde lustgasen igen för att få bort den värsta smärtan. Ett tag efter midnatt såg vi på ctg-kurvan att bebisens hjärtljud sjönk ner till 44 (brukar ligga runt 150 slag/minut). Johan ringde på personalen och en doktor kom på direkten. Jag är lite borta i detta tillfället för jag har kraftiga smärtor och minns inte så tydligt vad som hände mer än att de undersökte hur öppen jag var och att de gav mig bricanyl för att stoppa värkarna. De ville se om hjärtljuden var påverkade till följd av intensiva värkar. Hjärtljuden ökade igen och doktorn var på väg ut ur rummet, då sjönk hjärtljuden på nytt och jag undersöks på diverse sätt som jag inte ens kan förklara. Jag låg på rygg och sedan på sidan. Det kändes som att jag hade doktorns hela näve i livmodern (vilket jag troligtvis inte hade) och jag puffade på ordentligt med lustgasen för att slippa smärtan och slippa oron över vad som hände. De satte en kateter och helt plötsligt berättar de att det är bäst om barnet får komma ut nu. Det bestämdes att göra ett urakut kejsarsnitt. Stackars Johan fick veta att han var tvungen att stanna på rummet eftersom jag skulle sövas. Jag såg hans enorma oro och hur han tittade på varenda person i förlossningsrummet för att förstå vad det var som hände. Vad berodde det på? Vad skulle hända? Jag försökte därför be honom att fokusera på mig och inte lyssna på vad de pratade om vilket jag i efterhand fick reda på gjorde honom ännu mer stressad och orolig. 
Jag rullades ut ur förlossningsrummet och in i en operationssal. Inne på salen är det massor med människor. Jag upplevde de som stressade och att alla sprang inne på så. Alla var fokuserade på sin sak och ingen pratade med mig. Jag har inte varit rädd alls hittills utan tänkte att personalen har koll på vad de gör. Men när jag låg där och ingen pratade med mig, då blev jag rädd. Jag fick flytta över på en brits, en person spände fast min armar på någon slags armstöd, en person satte pvk i vänster hand, en person hänger ett grönt skynke ovanför magen och helt plötsligt känner jag någon kall vätska rinna över nedre delen av magen. Min enda tanke var att det troligtvis var desinfektionsmedel och jag tänkte "Men jösses! Nu snittar de innan jag ens fått bedövning och innan jag ens blivit sövd! HJÄLP!" Precis då tittar den fantastiska undersköterskan fram under operationsmössan. Åh vad skönt, det finns åtminstone en person här i rummet som jag sett förut, nu kan jag slappna av. Hon klappar mig lätt på kinden och nickar förstående som att hon så "Det är okej, jag finns här". Strax därpå tittar en medelålders man ner över mitt ansikte och presenterar sig som narkosläkare. Han berättar att jag kommer att sövas och att jag kommer få andas i en mask och att det kommer smaka lök, därefter kommer jag somna. Jag tänker för mig själv att det troligtvis kommer bli som i Greys anatomy att man får räkna baklänges. Jag fick inte alls räkna, jag bara andades med djupa andetag och hann tänka "undra hur det här kommer kännas?". Mer hann jag inte tänka innan det kändes som att någon slog en stekpanna i huvudet och släckte lampan. 

Jag vaknade blinkande och ser hur rummet rör sig. Jag känner igen korridoren utanför förlossningen och ser att vi går in i hissen. Vi är på väg till uppvakningsenheten. Jag minns knappt vad narkosläkare sa men det var något i stil med "nu är det klart", han sa inte "allt har gått bra". Jag frågar vad det blev, eftersom vi inte visste könet innan. Narkosläkaren sa att han inte visste för att det gick så fort. Nu i efterhand kan jag inte förstå att det inte gjorde mig orolig eftersom de borde hinna se könet men antagligen mådde bebisen inte bra och därför hann de inte se. Jag kom till uppvaket och böev väl omhändertagen där. Jag frågade hur det var med bebisen och Johan. Åh min stackas Johan, var han fortfarande lika orolig som när jag rullade iväg till operation? Sjuksköterskan på uppvaket ringde för att kolla hur de mådde och jag bad att få veta könet. Undertiden tänkte jag på att jag var avundsjuk på Johan som fick träffa bebisen först. Att jag kände mig ledsen över att inte få se lyckan i Johans ögon när vi äntligen får träffa den vi väntat på så länge. Sjuksköterskan kom tillbaka och meddelade att de båda mådde bra och att de nu var på neonatal avdelningen. När jag frågade om könet så så hon att hon glömde fråga men erbjöd sig att ringa upp igen. Jag funderade och bestämde mig för att dra ut på det hela så länge jag bara kunde. Jag fick rådet att försöka sova och vila så mycket jag kunde och sov bort mestadelen av tiden. Vid ca 05:30 fick jag komma tillbaka till förlossningen och jag frågade då försiktigt om jag fick träffa bebisen och Johan. Det bubblade i magen av nervositet när de rullade in mig fortfarande liggande i sängen på avdelningen. De rullade in sängen med huvudändan först så jag såg inte så mycket till en början. Det första jag såg var en lycklig Johanoch ett stort knyte med täcken i hans famn. När vi närmar oss så ser jag en hand som sticker upp ur byltet. Allt där efter är suddigt. Jag får fram bebisen och är helt öppen och redo att hålla honom. Jag trodde de skulle lägga hen på mitt bröst men De höll fram en bebis och jag visste knappt hur jag skulle göra för att hålla. Jag bad om hhälp och jag frågade om könet. Johan fick berätta att det var en fin kille som vi fått. Känslan av att hålla det vackra mirakel som är vår son är helt obeskrivlig. 

Så här i efterhand måste jag säga att jag är imponerad av hur mycket kroppen klarar av! Kl 10:15 fick jag första dosen igångsättning och klockan 00:47 är Hampus född. 3720 gram och 50 cm lång. Att genomgå nästan en hel förlossning och urakut snitt är helt otroligt. Från det att de bestämde att jag skulle snittas tog det 9 minuter så är han ute. Det är fantastiskt! 

Jag orkade vara hos Hampus ca 30 minuter och sedan kände jag att jag var tvungen att sova lite. Jag somnade som en stock och vaknade efter ca 4 timmar. Jag hade då sådant sug efter att få träffa Hampus att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hade dock ganska ont och bad att få smärtlindring innan. Johan gick bort på en gång och jag satt i rullstol (10 timmar efter operation) när jag åkte in till honom. Kände mig fortfarande matt men i en lyckobubbla. Barnmorskan som jobbat den natten fick en stor kram innan hon slutade och hon önskade oss stort lycka till. Hon ska ha en enorm eloge, så duktig, hon lät Johan klippa i navelsträngen trots att han fick plockas ut via kejsarsnitt och stöttade både honom och mig genom förlossningen på ett fantastiskt vis. Detsamma med undersköterskan och vår fantastiska doktor som kom för att förklara vad som hände och kolla om vi hade några frågor. Jag frågade vad som hände när han kom ut och fick förklarat att han inte andades när han kom ut. De fick ge en puff med luft och det fungerade inte så de fick ge CPAP. Övertrycksluft och syrgas i ca 20 minuter innan han andades själv. Enligt Johan har han frpvlp när han kom ut och läkarna kallar det han hade för hotande fosterasfyxi (syrebrist). Det är dock oklart vad som orsakade syrebristen och varför hjärtljuden sjönk så kraftigt under förlossningen. 
Hampus har dock sedan förlossningen mått bra och är frisk vilket vi är evigt tacksamma för. 

Hampus låg kvar 2 nätter på neonatal avdelningen pga lågt blodsocker och fick då extra näring men slapp dropp. Jag låg kvar på BB 4 nätter eftersom mitt blodtryck fortsatte vara högt trots medicinering. Allt dock mycket bättre nu och jag äter inga mediciner längre. Avslutar inlägget med några bilder från BB.

ORKESLÖSHET, SÖMNBRIST OCH PSYKISK OHÄLSA

Det är många saker här i livet som måste fixas, ordnas och lösas. Framför allt i vuxenvärlden. Räkningar ska betalas, handling måste utföras för att det ska finnas mat hemma, kläder måste tvättas för att vi ska ha något att klä på oss på morgonen.


Brist på ork är enligt mig en invecklad process. Det innefattar inte enbart brist på fysisk energi. Jag kan ha legat i soffan hela dagen och ändå inte ha någon ork. Orken sitter både fysiskt och psykiskt. Brist på motivation är en av anledningarna till orkeslöshet. Jag känner mig inte tillräckligt motiverad för att göra min syssla. Jag kan logiskt tänka och förstå att det är viktigt att jag betalar mina räkningar men jag har inte tillräcklig motivation för att genomföra handlingen. Det som tillslut gör att jag genomför handlingen är konsekvenstänk. Om jag inte betalar mina räkningar idag så kommer jag få ett inkassokrav om några dagar och behöva betala ännu mer pengar. 

De senaste dagarna har jag kännt en enorm utmattning och orkeslöshet. Jag tänker logiskt att det är massor av saker som måste göras men de blir aldrig gjorda. Jag måste verkligen tvätta idag för jag har ingenting att klä på mig imorgon då alla mina tröjor som passar har fläckar av mat eller bröstmjölk som läckt igenom. Dock får jag inte tvättat en enda maskin för jag har ingen ork eller energi kvar. Jag tar på mig en tröja som inte passar eller tar en tröja av Johan. Den här orkeslösheten och utmattningen håller på att ta kål på mig. Jag vill bara gräva ner mig i sanden och aldrig mer komma upp.

Trött har jag varit många gånger och det är en känsla som många har. De senaste dagarna har jag haft det ganska tufft. Jag har haft extremt svårt att somna och när jag väl somnat sover jag oroligt och vänder mig mycket. När man har sovit ungefär 3 timmar varje natt och inte kunnat sova mer än kanske 1 timme på dagen börjar saker och ting bli väldigt jobbiga efter några dagar. 

Jag förstår att man inte sover bra den sista tiden av graviditeten men att vakna av smärtsamma värkar nattetid gör att den sista tiden inte alls går att njuta av. 
Efter tre dygn med dålig sömn börjar värkarna upplevas som mer smärtsamma, tålamodet försvinner vid minsta utmaning och psyket påverkas. Man tänker mycket på om man inbillar sig? Undrar om allt bara är ett stort skämt och om man fått en psykos? Värmedynan hjälper inte, jag blir svettig och hela kroppen känns som att den brinner. Kyla är inget jag skulle vilja prova alls. Tens-apparaten används inte för att elektrodernas klister är som bortblåst och de lossnar efter en minut vilket bara gör mig mer irriterad. Duscha gör jag men jag vet varken om det blir bättre eller sämre av det. Vi ringer till förlossningen och åker in igen. Jag gråter för jag känner mig som den "dumma" blivande mamman som ringer för minsta lilla förändring och som aldrig fattar att det inte är dags att föda än. Sambon är frustrerad, trött och har svårt att peppa då längtan efter barnet är så stort och besvikelsen är enorm när vi åker hem igen utan något barn och med massa piller istället. En hel vecka klarade vi oss dock hemma utan att åka in. Jag försöker bita ihop hårdare och hårdare för varje gång trots att jag tycker det gör mer ont för varje dag som går. Jag vill inte vara den svaga människan som ger upp för minsta lilla. Jag är den envisaste på denna jord och har andra människor klarat detta utan att gnälla borde väl jag också klara det? Tanken på om alla har det så här kommer och hur har de klarat allt? Hur hanterar de sömnbristen? Hur klarar de sig hemma fram till krystvärkarna kommer? Är jag svag och ynklig? Jag känner mig sådan varje värk. Vad gör jag för fel? 
Tänker på en annan blivande mamma från föräldragruppen vi var på första gången. Hon som sa att hon inte skulle ha någon smärtlindring alls utan ville känna varje värk och uppleva födandet som det är, helt naturligt. Jag hoppas hon får det lika jäkligt som jag har det. Jag hoppas hon får alla komplikationer och spricker rejält. 
Behöver jag beskriva yttterligare hur trött jag är på skiten? 
Allt gör ont, hela kroppen värker. Livmodern drar ihop sig, det spänner i och över magen. Värken molar bak i ryggen, precis i svanken. Det känns som när man suttit alldeles för länge i fel ställning på en stol och det enda man vill är att ändra ställning och räta ut ryggraden. Det är dock något som är helt omöjligt i mitt gravida tillstånd. Det spänner ner i låren vid värkarna och den molande känslan finns kvar även efter att värken släppt. Kulan där lårbenet fäster i bäckenet värker och oavsett vilken ställning jag ligger/står eller går i så försvinner inte känslan. 

Jag har de senaste dagarna försökt att släppa min nojja över att bli beroende av mina tabletter. Jag har tidigare varit mycket försiktig och har väntat in i det sista innan jag tar tabletterna. I nuläget känns det dock som att jag måste ta dem innan det blir för jävligt. Jag knaprar på med minsta möjliga oro. Däremot ökar det oron över min psykiska hälsa. Jag orkar inte mera. Det är idag 28 dagar kvar till beräknad förlossning. Hur sjutton ska jag orka med skiten i 28 dagar till? Min kropp och mitt psyke är helt knäckt. 

Tankarna går till mitt barn. Hur kommer jag att orka ta hand om barnet när det väl är ute? Min känsla just nu är att jag inte tycker om barnet som orsakar och har orsakat allt mitt lidande under graviditeten. Självklart kan den logiska delen av min hjärna förstå att man biologiskt är progrsmmerad att älska sitt barn och att känslan kommer ändras när man äntligen får träffa miraklet. Men kommer jag verkligen känna så? Tänk om jag knappt ens vill vara nära barnet? Det vill jag inte i nuläget. Jag är så trött på barnet och allt jobbigt. Varje värk påminner mig om vad som snart är dags. Varje spark och rörelse gör att jag våndas än mer.

Den enorma orkeslöshet jag känner just nu gör att jag endast orkar att andas. Kroppen går på sparlåga. Jag känner ingen hunger så jag måste påminna mig själv om att äta hyfsat regelbundet och att dricka minst 1,5 liter varje dag. Jag måste fortsätta andas, både för min skull och för bebisens. Diabetesen är något som verkligen har fått lägre prioritet. Jag har inte tillräckligt med ork. Jag ligger högre än vanligt. Orkar inte korrigera och tänka på alla doser. Jag glömmer måltidsdoser, har inte justerat mina basaldoser på väldigt länge trots att det hade behövts. Jag ligger ofta, nästan som standard på 10 i blodsocker och jag vet att det påverkar bebisen, tillväxten och att jag måste få ner mina värden för att hålla mitt HbA1c på en bra nivå. Förra veckan hade jag stigit till 48, vilket fortfarande är ett bra värde men det kommer garanterat ha ökat ytterligare till besöket nästa vecka.

Problemet med min orkeslöshet är också att jag kräver extremt mycket av min sambo i nuläget. Jag ber honom hämta saker, fixa saker här hemma och han gör det utan att klaga eller säga något annat än "absolut jag fixar det". Jag har inga problem med att be honom i nuläget men jag är väldigt osäker på vart gränsen går. Jag vill inte köra på och helt plötsligt inse att hans ork är helt dränerad. Jag vill inte suga ut all kraft och livslust ur honom men samtidigt mår jag inte bra och behöver stöd i det. En svår balansgång och vi pratar mycket om det. Jag förklarar och han lyssnar, samma sak tvärt om. Han upplever inga problem i relationen mellan oss, han beskriver en enorm frustration och hjälplöshet eftersom han inte kan göra något eller hjälpa mig på något sätt. Jag upplever dock att jag ser på honom, jag hör på rösten att det är något som inte står rätt till men jag vet inte vad det är. Han lovar att inget är fel men mina känslor tror ändå att det är så. Detta startar tankarna på om jag har en psykos igen och karusellen är igång. Vågar jag be honom om hjälp med min diabetes eller kommer jag knuffa honom utanför kanten om jag gör det? Jag vill inte oroa i onödan, jag vill inte gnälla men är det här den person jag är och vill vara? Kommer det fortsätta så här även efter förlossningen? Är det normalt att tänka, känna och bete sig så här eller är det bara jag? Håller jag på att hamna i en ny depression? Det var 7 år sedan jag hade den förra och det var ett helvete att ta sig ur. Känner igen vissa syntom och delar men är nog inte riktigt där än. Ska jag söka för detta redan innan eller är allt utlöst på grund av graviditeten i sig, sömnbrist och rädslor? 
Avslutar med en bild jag tog för 3 dagar sedan, då vecka 35+3

HORMONRUS

Fick som sagt en spruts med ketogan igår kväll. Nervös var jag över hur det skulle påverka mig. Jag fick effekt efter en halvtimme ungefär och blev lite yr, vilket jag märkte när jag gick upp för att öppna fönstret. Illamående blev jag också men det gick över efter en stund. Efter ca 1 timma kände jag mig smärtfri, vilket var en helt underbar känsla. Jag kunde vända mig om i sängen utan att få ont! Jsg könde dock av sammandragningarna ändå men smärtan var borta. Jag lyckades somna vid 23:00 och sov sedan hela natten, trots att jag vaknade till en gång varje timme. Så höll det på fram till 07 när jag kände att värkarna började göra ont igen och gjorde att jag inte kunde somna om. Blodsockret som jag var orolig över inför natten svängde en del. Jag sänkte basaldosen som går gela tiden till 75% bara för att ligga lite högre i förebyggabde syfte. Vid 03 larmade pumpen att jag var på väg att bli låg. Kl 04 blev jag låg och bad att få nyponsoppa som gjorde att blodsockret steg. Passade även på att sänka basalen ytterligare så att endast 50% av min vanliga dos gick. Givetvis fick jag bakslag på det hela och blodsockret stack upp till 15. 


Jag ringde på klockan som jag blev tillsagd att göra när jag vaknade och in kommer barnmorskan som jag själv haft väldigt svårt för att tycka om när jag låg inne på antenatalavdelningen förra veckan. Hon ville i alla fall göra en ny kurva och höra hur natten varit. Jag kände mig fortfarande förvirrad så fort hon öppnade munnen. Hon sa att jag kunde gå hem efter mina besök på diabetesmottagningen och specialistmödravården. Jag förstod inte något alls. Skulle jag inte rondas först? Vad hände med den där planen som vi skulle lägga upp idag? Ska jag inte ta upp det med någon? Förvirrad och utan några svar fick jag komma upp och äta frukost. 

Gick sedan iväg till diabetesmottagningen där jag fick veta att dagens hba1c (medelblodsockervärde) ligger på 48 (gamla 5,6) vilket är ett väldigt bra värde. Vi tittade på blodsockerkurvorna från sensorn som enligt diabetessjuksköterskan såg väldigt bra ut. Jsg nämnde att jag de senaste dagarna legat mer pressat i blodsocker och knappt tsgit några måltidsdoser, kanske 2 st per dag. Jag funderade på om vi skulle sänka basdosen jämnt över sygnet så att jag kan ta min bolus till maten som jag gjort tidigare. Hon tyckte dock inte att det var nödvändigt utan tycker att vi håller det samma tills nästa besök om 2 veckor. 

Efter diabetesbesöket ringde jag snabbt till min kära mor och berättade om natten och att jag sovit. Hälsade även på hos mina goa kollegor på jobbet eftersom jag hade en del tid över. 
Johan skulle komma med på ultraljudet idag och vi gick dit tillsammans. Väl på plats fick jag träffa en Dr Anna Hagman som jag aldrig träffat förut. Hon började med mätningen direkt. Nervositeten över hur stor bebisen skulle vara kan inte beskrivas. Det visade sig att den ligger 12% över normal viktkurva. Det är ett bra värde enligt barnmorskan. Om den ligger +/- 0 så kommer bebisen att väga 3500 gram vid 40 veckor. Vilket innebär att om vår bebis logger kvar på 12% resten av tiden så kommer den att väga  3900 gram vid 40 veckor. Detta är dock ingen säker metod och det kommer säkert att skilja lite när den väl kommer. 
Dr Anna frågade även hur det är med sammandragningarna och jag försökte förklara allt som är jobbigt så noggrant jag kunde. Att jag inte kan sova på grund av smärtan, att orken är nästan helt slut och att jag knappt vet vart jag ska göra av mig själv. Johan förklarade att jag har svårt att göra saker och ting eftersom jag har så ont och skriker av smärta (vilket jag inte gör men gan ville förklara tydligt hur ont det faktiskt gör). Läkaren säger då att det låter som att jag behöver träna på andningen och undrade om vi varit på föräldrakurs. I den stunden färsvann allt hopp. Skulle jag tänka på andningen? Jag har inte gjort annat än att andas enligt konstens alla regler. Hon frågade även om vi provat med värme, TENS, bad och massage. Jag sa ja och att vi provar allt vi kan komma på när det är jobbigt. 
Läkaren förklarade att det inte finns någonting de kan göra för mig. De kan inte stoppa värkarna då jag passerat 34 veckor. De kan inte heller ge mig någon annan smärtlindring med tanke på bebisen. När vi frågade om igångsättning kan vara aktuellt så gick vi till svar att det i nuläget inte är aktuellt. Det är inte så enkelt som att trycka på en knapp och allt drar igång enkelt och utan problem. Ofta är igångsättning en jobbig process, jobbiga komplikationer, och det kam vara sp att det drar igpng ett enormt värkarbete mem ingen bebis kommer ut ändå. Alltså är det ingenting annat att göra än att vänta ut bebisen. Förhoppningsvis bestämmer den sig för att komma ut tidigt men det vet vi inte ochsom kag sagt förut, den kommer säkert dra ut på tiden, envisas med att göra livet jobbigt för mig och Johan så länge den kan från insidan. 
När vi satt inne hos läkaren och fick veta att de inte kan göra mer kände jag hur tårarna började komma. Jag kunde inte hålla emot. Jag satt och störtgrät över hopplösheten och över att behöva må så här flera veckor till utan någon ljus punkt. Det tog mig ett bra tag innan jag lyckades samla mig så pass att jag kunde gå genom korridoren utan att skämmas och se ut som ett gravidmonster. Vi tog blodtryck som var lite högre än tidigare 130/80 och vikten var idag 83,1 kg vilket innebär 4kg viktuppgång hittills. Tårarna var nära resten av dagen pch väl tillbaka på antenatalavdelningen packade jag ihop mina grejer och åkte hem. Barnmorskan tipsade om att verkligen använda TENS, värme och att försöka kämpa på. Sp det är väl det jag ska göra nu. 
Om de vill se på en extremt envis och smått förbannad kvinna så ska de få se på fan! Då vänder jag min vrånga sida till och gnäller i ensamhet och kämpar på tills bebisen är här.....