HAVANDESKAPSFÖRGIFTNING, IGÅNGSÄTTNING, FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

I ett av mina inlägg var jag på väg för kontroll av blodtryck då de misstänkte havandeskapsförgiftning. Detta inlägg är en fortsättning på det inlägget Jag gick till specialistmödravården på kontroll och hade min goa mamma med mig som stöd eftersom Johan inte hade möjlighet att komma ifrån jobbet. Blodtrycket som togs var fortsatt högt och jag förklarade att jag kände mig konstig och inte alls mådde bra. Hon tyckte att jag inte borde åka hem med det blodtrycket utan läggas in på antenatalavdelning för att utvärdera och följa blodtrycket. Början på havandeskapsförgiftning blev domen och då kommer det tas ställning till att sätta igång förlossningen dagen därpå. Jag skulle få blodtrycksmedicin och vila. Väl när läkarbesöket var över kändes det skönt att de tog mig på allvar. Jag blev inlagd som sagt och blodtrycket blev bättre efter första dosen blodtrycksmedicin. Under kvällen drog jobbiga förvärkar igång och tillslut fick jag flytta till förlossningen då personalen på antenatalavdelningen inte kunde erbjuda någon bättre smärtlindring enligt barnmorskan. De undersökte och kunde konstatera att jag var lite mer öppen än tidigare. Jag fick smärtlindring och sov ca 3-4 timmar den natten, ketoganet som jag fick som smärtlindring tog inte bort smärtan helt. Jag vaknade av värkarna under natten. 


Torsdag morgon vaknade jag och hade fortsatt högt blodtryck. Fick blodtrycksmedicin och när läkaren gick ronden tyckte de att det vore bäst om bebisen fick komma ut. Igångsättningen skulle alltså starta på torsdagen redan! Jag tyckte det var väldigt skönt och fick en känsla av skräckblandad förtjusning, nu var det verkligen dags på riktigt! 
Det gjordes en vaginal undersökning för att se hur öppen man är och behandling valdes utefter det. Jag var öppen 2 cm vilket innebar att nattens värkar faktiskt gjort lite nytta. Klockan 10:15 fick jag min första omgång med ett värkstimulerande medicin som heter cytotech som är en oral lösning som smakar vedervärdigt. Vi väntade med spänning för att se vad som komma skulle och det är från den tiden vi räknar att förlossningen är igång. Det gick ca 10 minuter och jag började må illa och kräktes upp en del. Efter ca 1 timme drog värkarna igång ytterligare. Varför jag mådde illa och kräktes är dock oklart. Vi undrade mest hur det skulle påverka igångsättningen om jag inte fick behålla medicinen.
Cytotech är en medicin som ges varannan timme upp till max 8 gånger för att stimulera och framkalla värkar. Efter 2 timmar fick jag dos nummer 2 och för mig blev det den sista dosen eftersom jag hade kraftiga och effektiva värkar. Värkarna ökade i intensitet och jag fortsatte att öppna mig i ganska snabb takt. Smärtan var väldigt jobbig och jag provade lustgas som första alternativ. Det var en spännande upplevelse vill jag lova. I början var det ungefär som att bli full och fnissig och det snurrade till lite i huvudet. Det var dock väldigt svårt att använda sig av. När en värk kommer ska man andas in i en mask tills dess att värken börjar släppa. Lustgasen blandades med syrgas och vi började med 25% lustgas och 75% syrgas. Det var jättesvårt att veta när jag skulle börja andas i masken för att få snurret i huvudet när värken är som värst. Vi kämpade på och vid nästa undersökning visade det sig att det verkar som att jag var på gång och inte behövde mer värkstimulerande medicin. Jag upplevde även att smärtan bara blev värre och värre och lustgasen knappt räckte till. När jag var öppen 2-3 cm var värkarna väldigt jobbiga och jag orkade knappt vara uppe och utnyttja tyngdlagen för att bebisen skulle tränga ner i bäckenet. Jag mådde illa och kräktes flera gånger vilket vi inte vet varför. Jag tror dock att det var en biverkan på cytotech eftersom blodsockret låg stabilt runt 6 och jag hade inga ketoner. Det bestämdes att jag kunde få ryggbedövning om jag ville det. Jag fick då en narkosläkare som skulle sticka in en tunn kateterslang emellan ryggkotorna. Själva sticket kändes men var inte så farligt om man jämför med värkarna. Det var väldigt svårt att ligga ihopkurad med knäna upp mot hakan samtidigt som man hade värkar men det gick ihop med lustgasen. När katetern väl var på plats kände jag en enorm lättnad. Smärtan försvann helt och jag kände knappt av värkarna. Jag passade då på att vara uppe och promenera samt att äta middag. 
Jag hade ungefär en timme som jag inte kände av värkarna. De trappades successivt upp och jag använde listgas i kombination med epiduralen (ryggbedövning). Under kvällen bestämdes det för att ta hål på fosterhinnorna(oklart vilken tid det bestämdes). De tog hål på hinnorna kl 23 och efter det forstatte förlossningsarbetet, smärtan jag kände var barnet som hittar vägen och tränger ner i bäckenet vilket ryggbedövningen inte tar. Jag använde lustgasen igen för att få bort den värsta smärtan. Ett tag efter midnatt såg vi på ctg-kurvan att bebisens hjärtljud sjönk ner till 44 (brukar ligga runt 150 slag/minut). Johan ringde på personalen och en doktor kom på direkten. Jag är lite borta i detta tillfället för jag har kraftiga smärtor och minns inte så tydligt vad som hände mer än att de undersökte hur öppen jag var och att de gav mig bricanyl för att stoppa värkarna. De ville se om hjärtljuden var påverkade till följd av intensiva värkar. Hjärtljuden ökade igen och doktorn var på väg ut ur rummet, då sjönk hjärtljuden på nytt och jag undersöks på diverse sätt som jag inte ens kan förklara. Jag låg på rygg och sedan på sidan. Det kändes som att jag hade doktorns hela näve i livmodern (vilket jag troligtvis inte hade) och jag puffade på ordentligt med lustgasen för att slippa smärtan och slippa oron över vad som hände. De satte en kateter och helt plötsligt berättar de att det är bäst om barnet får komma ut nu. Det bestämdes att göra ett urakut kejsarsnitt. Stackars Johan fick veta att han var tvungen att stanna på rummet eftersom jag skulle sövas. Jag såg hans enorma oro och hur han tittade på varenda person i förlossningsrummet för att förstå vad det var som hände. Vad berodde det på? Vad skulle hända? Jag försökte därför be honom att fokusera på mig och inte lyssna på vad de pratade om vilket jag i efterhand fick reda på gjorde honom ännu mer stressad och orolig. 
Jag rullades ut ur förlossningsrummet och in i en operationssal. Inne på salen är det massor med människor. Jag upplevde de som stressade och att alla sprang inne på så. Alla var fokuserade på sin sak och ingen pratade med mig. Jag har inte varit rädd alls hittills utan tänkte att personalen har koll på vad de gör. Men när jag låg där och ingen pratade med mig, då blev jag rädd. Jag fick flytta över på en brits, en person spände fast min armar på någon slags armstöd, en person satte pvk i vänster hand, en person hänger ett grönt skynke ovanför magen och helt plötsligt känner jag någon kall vätska rinna över nedre delen av magen. Min enda tanke var att det troligtvis var desinfektionsmedel och jag tänkte "Men jösses! Nu snittar de innan jag ens fått bedövning och innan jag ens blivit sövd! HJÄLP!" Precis då tittar den fantastiska undersköterskan fram under operationsmössan. Åh vad skönt, det finns åtminstone en person här i rummet som jag sett förut, nu kan jag slappna av. Hon klappar mig lätt på kinden och nickar förstående som att hon så "Det är okej, jag finns här". Strax därpå tittar en medelålders man ner över mitt ansikte och presenterar sig som narkosläkare. Han berättar att jag kommer att sövas och att jag kommer få andas i en mask och att det kommer smaka lök, därefter kommer jag somna. Jag tänker för mig själv att det troligtvis kommer bli som i Greys anatomy att man får räkna baklänges. Jag fick inte alls räkna, jag bara andades med djupa andetag och hann tänka "undra hur det här kommer kännas?". Mer hann jag inte tänka innan det kändes som att någon slog en stekpanna i huvudet och släckte lampan. 

Jag vaknade blinkande och ser hur rummet rör sig. Jag känner igen korridoren utanför förlossningen och ser att vi går in i hissen. Vi är på väg till uppvakningsenheten. Jag minns knappt vad narkosläkare sa men det var något i stil med "nu är det klart", han sa inte "allt har gått bra". Jag frågar vad det blev, eftersom vi inte visste könet innan. Narkosläkaren sa att han inte visste för att det gick så fort. Nu i efterhand kan jag inte förstå att det inte gjorde mig orolig eftersom de borde hinna se könet men antagligen mådde bebisen inte bra och därför hann de inte se. Jag kom till uppvaket och böev väl omhändertagen där. Jag frågade hur det var med bebisen och Johan. Åh min stackas Johan, var han fortfarande lika orolig som när jag rullade iväg till operation? Sjuksköterskan på uppvaket ringde för att kolla hur de mådde och jag bad att få veta könet. Undertiden tänkte jag på att jag var avundsjuk på Johan som fick träffa bebisen först. Att jag kände mig ledsen över att inte få se lyckan i Johans ögon när vi äntligen får träffa den vi väntat på så länge. Sjuksköterskan kom tillbaka och meddelade att de båda mådde bra och att de nu var på neonatal avdelningen. När jag frågade om könet så så hon att hon glömde fråga men erbjöd sig att ringa upp igen. Jag funderade och bestämde mig för att dra ut på det hela så länge jag bara kunde. Jag fick rådet att försöka sova och vila så mycket jag kunde och sov bort mestadelen av tiden. Vid ca 05:30 fick jag komma tillbaka till förlossningen och jag frågade då försiktigt om jag fick träffa bebisen och Johan. Det bubblade i magen av nervositet när de rullade in mig fortfarande liggande i sängen på avdelningen. De rullade in sängen med huvudändan först så jag såg inte så mycket till en början. Det första jag såg var en lycklig Johanoch ett stort knyte med täcken i hans famn. När vi närmar oss så ser jag en hand som sticker upp ur byltet. Allt där efter är suddigt. Jag får fram bebisen och är helt öppen och redo att hålla honom. Jag trodde de skulle lägga hen på mitt bröst men De höll fram en bebis och jag visste knappt hur jag skulle göra för att hålla. Jag bad om hhälp och jag frågade om könet. Johan fick berätta att det var en fin kille som vi fått. Känslan av att hålla det vackra mirakel som är vår son är helt obeskrivlig. 

Så här i efterhand måste jag säga att jag är imponerad av hur mycket kroppen klarar av! Kl 10:15 fick jag första dosen igångsättning och klockan 00:47 är Hampus född. 3720 gram och 50 cm lång. Att genomgå nästan en hel förlossning och urakut snitt är helt otroligt. Från det att de bestämde att jag skulle snittas tog det 9 minuter så är han ute. Det är fantastiskt! 

Jag orkade vara hos Hampus ca 30 minuter och sedan kände jag att jag var tvungen att sova lite. Jag somnade som en stock och vaknade efter ca 4 timmar. Jag hade då sådant sug efter att få träffa Hampus att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hade dock ganska ont och bad att få smärtlindring innan. Johan gick bort på en gång och jag satt i rullstol (10 timmar efter operation) när jag åkte in till honom. Kände mig fortfarande matt men i en lyckobubbla. Barnmorskan som jobbat den natten fick en stor kram innan hon slutade och hon önskade oss stort lycka till. Hon ska ha en enorm eloge, så duktig, hon lät Johan klippa i navelsträngen trots att han fick plockas ut via kejsarsnitt och stöttade både honom och mig genom förlossningen på ett fantastiskt vis. Detsamma med undersköterskan och vår fantastiska doktor som kom för att förklara vad som hände och kolla om vi hade några frågor. Jag frågade vad som hände när han kom ut och fick förklarat att han inte andades när han kom ut. De fick ge en puff med luft och det fungerade inte så de fick ge CPAP. Övertrycksluft och syrgas i ca 20 minuter innan han andades själv. Enligt Johan har han frpvlp när han kom ut och läkarna kallar det han hade för hotande fosterasfyxi (syrebrist). Det är dock oklart vad som orsakade syrebristen och varför hjärtljuden sjönk så kraftigt under förlossningen. 
Hampus har dock sedan förlossningen mått bra och är frisk vilket vi är evigt tacksamma för. 

Hampus låg kvar 2 nätter på neonatal avdelningen pga lågt blodsocker och fick då extra näring men slapp dropp. Jag låg kvar på BB 4 nätter eftersom mitt blodtryck fortsatte vara högt trots medicinering. Allt dock mycket bättre nu och jag äter inga mediciner längre. Avslutar inlägget med några bilder från BB.

MISSTÄNKT HAVANDESKAPSFÖRGIFTNING

Sista veckan på graviditeten, nu är det upplopp och de brukar alltid vara lugna och sansade innan målgång, eller inte alls.... Publiken hejar frenetiskt och deltagarna i loppet kämpar på med den sista energin de har, tänker att snart är det över, äntligen är målet nära. Jag kan säga att mitt lopp är ungefär så här men med den lilla detaljen att jag snubblar på mina skosnören och faller handlöst flera gånger innan målgången. 


I måndags var jag på specialistmödravården för kontroll av blodtryck. Blodtrycket hade stigit ytterligare lite sedan i lördags trots att jag satt 15 minuter i väntrummet innan provtagning. Detta ledde till en läkatundersökning. Läkaren kollade min anamnes, hur jag mått sista dagarna och gjorde sedan en undersökning. Hon klämde en del på magen som var lite öm på höger sida. Magen var även ganska spänd och hård vilket hon reagerade över. Ultraljud gjordes för att kontrollera över det spända och hårda, inget konstigt. Fostervattenmängden var ungefär samma som vid senaste ultraljud. Läkaren kontrollerade reflexer (oklart varför) och noterade svullnad på båda fötter/anklar. Blodprover och urinprov togs för att se om det är havandeskapsförgiftning. Tydligen har man en ökad risk för detta om man är diabetiker. Blodproverna såg dock bra ut ev. någon lättare form av havandeskapsförgiftning. Jag ombads ringa igen om jag skulle må sämre. Jag tyckte att det svaret var lite luddigt och frågade vad det innebar. Om jag skulle få mer huvudvärk som inte hjälpte med alvedon, synpåverkan flimmer ellee dimsyn, ont i magen eller liknande. Jag tackade för mig och åkte hem igen.

Gårdagen kände jag mig mest trött och hängig. Jag fick ingenting gjort och låg i soffan hela dagen. Kände mig dock inte så pass påverkad att jag behövde ringa in.
Jag vaknade imorses och kände en överväldigande trötthet och en känsla av att vara tung i huvudet, som att huvudet är fullt i bomull precis som när man är förkyld. Kände mig allmänt sjuk på något sätt. Huvudvärk har jag också och det kan inte bero på vätskebrist eller liknande. Jag mådde ganska illa när jag vaknade men det har lättat lite nu. Magen är spänd, hård och känns öm. Johan tyckte därför att jag skulle ringa in igen, vilket jag först var tveksam till men sedan ändå gjorde. De tyckte att jag skulle komma in på en ny kontroll och ta nytt blodtryck, nya prover, ny ctg. Jag var inte alls sugen på det idag men vad ska man göra. Jag har aldrig besökt sjukvården så mycket som jag gjort senaste tiden. Känner mig så himla svag, vek och ynklig. Tur att graviditeten snart är över för den har inte varit mycket att glädjas över. 45 timmar är det kvar tills vi ska infinna oss på förlossningen och starta igång så att bebis kommer ut. De timmarna borde gå fort! Om det inte händer något på dagens kontroll vill säga, men det kommer väl visa samma som måndagens kontroller/prover kan jag tänka mig.

VATTENAVGÅNG, ELLER?

Hur ska man veta hur det är när vattnet går när man inte har npgon som helst erfarenhet eller kunskap? 


Jag ska villigt erkänna att jag inte varit inne och läst på särskilt mycket eftersom jag tänkt att det faller sig naturligt när själva förlossningen drar igång. Jag vet att så är fallet när vattnet går eller när man får intensiva värkar som håller i sig ca 1-2 minuter och ungefär 90 sekunder mellan värkarna. 

Jag är inne en hel del på en gravid och flräldragrupp för diabetiker på facebook och där har jag lärt mig massor. Där lärde jag mig bland annat att i slutet på graviditeten blir flytningarna mer vattniga och rikligare än tidigare. Jag har upplevt detta i flera veckor och köpt trosskydd vilket jag annars aldrig använder. 

Natten till lördag hade jag en sådan vattnig flytning. Det kom ca 1-2 msk genomskinlig vätska. Jag tänkte först att nu går nog vattnet för så här mycket har det inte kommit tidigare. Jag satte mig upp och ingenting mer hände. Jag ställde nig upp och inget hände. Nej men då är det inget tänkte jag och gick upp för att kissa. Jag somnade om och sov riktigt länge på lördagen.
Medan jag och Johan ligger kvar och mornar oss och småpratar om dagens planer känner jag plötsligt hur det bara rinner npgon vätska ur mig. Det kändes precis som om jag kissade på mig fast jag inte gjorde det. Jag satte mig upp igen med samma tankar som under natten. Det kom ca 2 msk även denna gång men inget mer hände. Jag bestämde mig då för att gå upp och se vad som händer. Det fortsatte att komma 2 msk till vid 2 tillfällen. Jag sa till Johan att det kändes konstigt och undrade om det kunde vara vattnet som gått. Jag hade fått för mig (oklart hur) att det är som att det går hål på en stor vattenballong och allt vatten kommerpå en gång. Vi avvaktade och ringde sedan förlossningen för att rådfråga dem som är experter. Barnmorskan jag pratade med sa att det är väldigt svårt att bedöma vad som är vad. Hon bad mig därför att göra något som kallas för handduks-test. Då använder man en kökshandduk i 100% bomull, den viks ihop som en binda. Testet innebär att om det är en flytning så lägger det sig endast på översta lagret. Om det är fostervatten läcker det oftast igenom flera lager. Jag gjorde testet och barnmorskan sa att vi skulle höras igen om någon timme. Efter samtalet slutade det dock att läcka och jag glömde att ringa tillbaka till förlossningen.

Jag och Johan gjorde oss i ordning och åkte hem till mina föräldrar för att grilla och fira mors dag. Det var väldigt gott och vi hade mysigt. Inget mer hände fören klockan var 18 ungefär och då kom en läcka till. Den gick igenom 3 lager på handduken så jag ringde igen till förlossningen. De bad oss att komma in för en kontroll 3 timmar senare och ha handduken med oss. 


Väl inne på förlossningen började nervositeten stiga och vi funderade på om vi var igång och snart skulle få träffa bebis eller om vi skulle ta våra saker och åka hem igen. De gjorde en ctg kurva som vanligt och allt såg bra ut. Hon tog en snabb insamling av min hälsohistoria och vi skulle göra en undersökning som heter eklampsi på latin ett så kallat ruck-test. Då ligger man i gynstolen och de använder sterila instrument för att inte föra in bakterier. Medan en barnmorska puttar och rör på bebisens huvud så ser de om det rinner ut mer vatten när huvudet flyttas. Undersökningen igår verkade inte tyda på att det är vatten som har gått utan det är väldigt tunna flytningar. 


De tog även blodtryck som senaste 2 veckorna har ökat och igår var det 139/94 vilket är på gränsen till för högt. Urinsticka togs för att se att jag inte har början till havandeskapsförgiftning men den såg ut som den gjort tidigare vilket är bra. Ingenting behövdes göras åt blodtrycket då men jag skulle ringa till specialistmödravården för att kintrollera blodtrycket på måndag för att se att det inte ökat ytterligare. Så än är det ingen bebis på gång. Det kommer säkert inte hända något mer innan fredag men senast måndag nästa vecka är bebis hos oss och vi kan knappt bärga oss!