3 Läs mer >>

I ett av mina inlägg var jag på väg för kontroll av blodtryck då de misstänkte havandeskapsförgiftning. Detta inlägg är en fortsättning på det inlägget Jag gick till specialistmödravården på kontroll och hade min goa mamma med mig som stöd eftersom Johan inte hade möjlighet att komma ifrån jobbet. Blodtrycket som togs var fortsatt högt och jag förklarade att jag kände mig konstig och inte alls mådde bra. Hon tyckte att jag inte borde åka hem med det blodtrycket utan läggas in på antenatalavdelning för att utvärdera och följa blodtrycket. Början på havandeskapsförgiftning blev domen och då kommer det tas ställning till att sätta igång förlossningen dagen därpå. Jag skulle få blodtrycksmedicin och vila. Väl när läkarbesöket var över kändes det skönt att de tog mig på allvar. Jag blev inlagd som sagt och blodtrycket blev bättre efter första dosen blodtrycksmedicin. Under kvällen drog jobbiga förvärkar igång och tillslut fick jag flytta till förlossningen då personalen på antenatalavdelningen inte kunde erbjuda någon bättre smärtlindring enligt barnmorskan. De undersökte och kunde konstatera att jag var lite mer öppen än tidigare. Jag fick smärtlindring och sov ca 3-4 timmar den natten, ketoganet som jag fick som smärtlindring tog inte bort smärtan helt. Jag vaknade av värkarna under natten. 


Torsdag morgon vaknade jag och hade fortsatt högt blodtryck. Fick blodtrycksmedicin och när läkaren gick ronden tyckte de att det vore bäst om bebisen fick komma ut. Igångsättningen skulle alltså starta på torsdagen redan! Jag tyckte det var väldigt skönt och fick en känsla av skräckblandad förtjusning, nu var det verkligen dags på riktigt! 
Det gjordes en vaginal undersökning för att se hur öppen man är och behandling valdes utefter det. Jag var öppen 2 cm vilket innebar att nattens värkar faktiskt gjort lite nytta. Klockan 10:15 fick jag min första omgång med ett värkstimulerande medicin som heter cytotech som är en oral lösning som smakar vedervärdigt. Vi väntade med spänning för att se vad som komma skulle och det är från den tiden vi räknar att förlossningen är igång. Det gick ca 10 minuter och jag började må illa och kräktes upp en del. Efter ca 1 timme drog värkarna igång ytterligare. Varför jag mådde illa och kräktes är dock oklart. Vi undrade mest hur det skulle påverka igångsättningen om jag inte fick behålla medicinen.
Cytotech är en medicin som ges varannan timme upp till max 8 gånger för att stimulera och framkalla värkar. Efter 2 timmar fick jag dos nummer 2 och för mig blev det den sista dosen eftersom jag hade kraftiga och effektiva värkar. Värkarna ökade i intensitet och jag fortsatte att öppna mig i ganska snabb takt. Smärtan var väldigt jobbig och jag provade lustgas som första alternativ. Det var en spännande upplevelse vill jag lova. I början var det ungefär som att bli full och fnissig och det snurrade till lite i huvudet. Det var dock väldigt svårt att använda sig av. När en värk kommer ska man andas in i en mask tills dess att värken börjar släppa. Lustgasen blandades med syrgas och vi började med 25% lustgas och 75% syrgas. Det var jättesvårt att veta när jag skulle börja andas i masken för att få snurret i huvudet när värken är som värst. Vi kämpade på och vid nästa undersökning visade det sig att det verkar som att jag var på gång och inte behövde mer värkstimulerande medicin. Jag upplevde även att smärtan bara blev värre och värre och lustgasen knappt räckte till. När jag var öppen 2-3 cm var värkarna väldigt jobbiga och jag orkade knappt vara uppe och utnyttja tyngdlagen för att bebisen skulle tränga ner i bäckenet. Jag mådde illa och kräktes flera gånger vilket vi inte vet varför. Jag tror dock att det var en biverkan på cytotech eftersom blodsockret låg stabilt runt 6 och jag hade inga ketoner. Det bestämdes att jag kunde få ryggbedövning om jag ville det. Jag fick då en narkosläkare som skulle sticka in en tunn kateterslang emellan ryggkotorna. Själva sticket kändes men var inte så farligt om man jämför med värkarna. Det var väldigt svårt att ligga ihopkurad med knäna upp mot hakan samtidigt som man hade värkar men det gick ihop med lustgasen. När katetern väl var på plats kände jag en enorm lättnad. Smärtan försvann helt och jag kände knappt av värkarna. Jag passade då på att vara uppe och promenera samt att äta middag. 
Jag hade ungefär en timme som jag inte kände av värkarna. De trappades successivt upp och jag använde listgas i kombination med epiduralen (ryggbedövning). Under kvällen bestämdes det för att ta hål på fosterhinnorna(oklart vilken tid det bestämdes). De tog hål på hinnorna kl 23 och efter det forstatte förlossningsarbetet, smärtan jag kände var barnet som hittar vägen och tränger ner i bäckenet vilket ryggbedövningen inte tar. Jag använde lustgasen igen för att få bort den värsta smärtan. Ett tag efter midnatt såg vi på ctg-kurvan att bebisens hjärtljud sjönk ner till 44 (brukar ligga runt 150 slag/minut). Johan ringde på personalen och en doktor kom på direkten. Jag är lite borta i detta tillfället för jag har kraftiga smärtor och minns inte så tydligt vad som hände mer än att de undersökte hur öppen jag var och att de gav mig bricanyl för att stoppa värkarna. De ville se om hjärtljuden var påverkade till följd av intensiva värkar. Hjärtljuden ökade igen och doktorn var på väg ut ur rummet, då sjönk hjärtljuden på nytt och jag undersöks på diverse sätt som jag inte ens kan förklara. Jag låg på rygg och sedan på sidan. Det kändes som att jag hade doktorns hela näve i livmodern (vilket jag troligtvis inte hade) och jag puffade på ordentligt med lustgasen för att slippa smärtan och slippa oron över vad som hände. De satte en kateter och helt plötsligt berättar de att det är bäst om barnet får komma ut nu. Det bestämdes att göra ett urakut kejsarsnitt. Stackars Johan fick veta att han var tvungen att stanna på rummet eftersom jag skulle sövas. Jag såg hans enorma oro och hur han tittade på varenda person i förlossningsrummet för att förstå vad det var som hände. Vad berodde det på? Vad skulle hända? Jag försökte därför be honom att fokusera på mig och inte lyssna på vad de pratade om vilket jag i efterhand fick reda på gjorde honom ännu mer stressad och orolig. 
Jag rullades ut ur förlossningsrummet och in i en operationssal. Inne på salen är det massor med människor. Jag upplevde de som stressade och att alla sprang inne på så. Alla var fokuserade på sin sak och ingen pratade med mig. Jag har inte varit rädd alls hittills utan tänkte att personalen har koll på vad de gör. Men när jag låg där och ingen pratade med mig, då blev jag rädd. Jag fick flytta över på en brits, en person spände fast min armar på någon slags armstöd, en person satte pvk i vänster hand, en person hänger ett grönt skynke ovanför magen och helt plötsligt känner jag någon kall vätska rinna över nedre delen av magen. Min enda tanke var att det troligtvis var desinfektionsmedel och jag tänkte "Men jösses! Nu snittar de innan jag ens fått bedövning och innan jag ens blivit sövd! HJÄLP!" Precis då tittar den fantastiska undersköterskan fram under operationsmössan. Åh vad skönt, det finns åtminstone en person här i rummet som jag sett förut, nu kan jag slappna av. Hon klappar mig lätt på kinden och nickar förstående som att hon så "Det är okej, jag finns här". Strax därpå tittar en medelålders man ner över mitt ansikte och presenterar sig som narkosläkare. Han berättar att jag kommer att sövas och att jag kommer få andas i en mask och att det kommer smaka lök, därefter kommer jag somna. Jag tänker för mig själv att det troligtvis kommer bli som i Greys anatomy att man får räkna baklänges. Jag fick inte alls räkna, jag bara andades med djupa andetag och hann tänka "undra hur det här kommer kännas?". Mer hann jag inte tänka innan det kändes som att någon slog en stekpanna i huvudet och släckte lampan. 

Jag vaknade blinkande och ser hur rummet rör sig. Jag känner igen korridoren utanför förlossningen och ser att vi går in i hissen. Vi är på väg till uppvakningsenheten. Jag minns knappt vad narkosläkare sa men det var något i stil med "nu är det klart", han sa inte "allt har gått bra". Jag frågar vad det blev, eftersom vi inte visste könet innan. Narkosläkaren sa att han inte visste för att det gick så fort. Nu i efterhand kan jag inte förstå att det inte gjorde mig orolig eftersom de borde hinna se könet men antagligen mådde bebisen inte bra och därför hann de inte se. Jag kom till uppvaket och böev väl omhändertagen där. Jag frågade hur det var med bebisen och Johan. Åh min stackas Johan, var han fortfarande lika orolig som när jag rullade iväg till operation? Sjuksköterskan på uppvaket ringde för att kolla hur de mådde och jag bad att få veta könet. Undertiden tänkte jag på att jag var avundsjuk på Johan som fick träffa bebisen först. Att jag kände mig ledsen över att inte få se lyckan i Johans ögon när vi äntligen får träffa den vi väntat på så länge. Sjuksköterskan kom tillbaka och meddelade att de båda mådde bra och att de nu var på neonatal avdelningen. När jag frågade om könet så så hon att hon glömde fråga men erbjöd sig att ringa upp igen. Jag funderade och bestämde mig för att dra ut på det hela så länge jag bara kunde. Jag fick rådet att försöka sova och vila så mycket jag kunde och sov bort mestadelen av tiden. Vid ca 05:30 fick jag komma tillbaka till förlossningen och jag frågade då försiktigt om jag fick träffa bebisen och Johan. Det bubblade i magen av nervositet när de rullade in mig fortfarande liggande i sängen på avdelningen. De rullade in sängen med huvudändan först så jag såg inte så mycket till en början. Det första jag såg var en lycklig Johanoch ett stort knyte med täcken i hans famn. När vi närmar oss så ser jag en hand som sticker upp ur byltet. Allt där efter är suddigt. Jag får fram bebisen och är helt öppen och redo att hålla honom. Jag trodde de skulle lägga hen på mitt bröst men De höll fram en bebis och jag visste knappt hur jag skulle göra för att hålla. Jag bad om hhälp och jag frågade om könet. Johan fick berätta att det var en fin kille som vi fått. Känslan av att hålla det vackra mirakel som är vår son är helt obeskrivlig. 

Så här i efterhand måste jag säga att jag är imponerad av hur mycket kroppen klarar av! Kl 10:15 fick jag första dosen igångsättning och klockan 00:47 är Hampus född. 3720 gram och 50 cm lång. Att genomgå nästan en hel förlossning och urakut snitt är helt otroligt. Från det att de bestämde att jag skulle snittas tog det 9 minuter så är han ute. Det är fantastiskt! 

Jag orkade vara hos Hampus ca 30 minuter och sedan kände jag att jag var tvungen att sova lite. Jag somnade som en stock och vaknade efter ca 4 timmar. Jag hade då sådant sug efter att få träffa Hampus att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hade dock ganska ont och bad att få smärtlindring innan. Johan gick bort på en gång och jag satt i rullstol (10 timmar efter operation) när jag åkte in till honom. Kände mig fortfarande matt men i en lyckobubbla. Barnmorskan som jobbat den natten fick en stor kram innan hon slutade och hon önskade oss stort lycka till. Hon ska ha en enorm eloge, så duktig, hon lät Johan klippa i navelsträngen trots att han fick plockas ut via kejsarsnitt och stöttade både honom och mig genom förlossningen på ett fantastiskt vis. Detsamma med undersköterskan och vår fantastiska doktor som kom för att förklara vad som hände och kolla om vi hade några frågor. Jag frågade vad som hände när han kom ut och fick förklarat att han inte andades när han kom ut. De fick ge en puff med luft och det fungerade inte så de fick ge CPAP. Övertrycksluft och syrgas i ca 20 minuter innan han andades själv. Enligt Johan har han frpvlp när han kom ut och läkarna kallar det han hade för hotande fosterasfyxi (syrebrist). Det är dock oklart vad som orsakade syrebristen och varför hjärtljuden sjönk så kraftigt under förlossningen. 
Hampus har dock sedan förlossningen mått bra och är frisk vilket vi är evigt tacksamma för. 

Hampus låg kvar 2 nätter på neonatal avdelningen pga lågt blodsocker och fick då extra näring men slapp dropp. Jag låg kvar på BB 4 nätter eftersom mitt blodtryck fortsatte vara högt trots medicinering. Allt dock mycket bättre nu och jag äter inga mediciner längre. Avslutar inlägget med några bilder från BB.

HAVANDESKAPSFÖRGIFTNI...

0 Läs mer >>

Sista veckan på graviditeten, nu är det upplopp och de brukar alltid vara lugna och sansade innan målgång, eller inte alls.... Publiken hejar frenetiskt och deltagarna i loppet kämpar på med den sista energin de har, tänker att snart är det över, äntligen är målet nära. Jag kan säga att mitt lopp är ungefär så här men med den lilla detaljen att jag snubblar på mina skosnören och faller handlöst flera gånger innan målgången. 


I måndags var jag på specialistmödravården för kontroll av blodtryck. Blodtrycket hade stigit ytterligare lite sedan i lördags trots att jag satt 15 minuter i väntrummet innan provtagning. Detta ledde till en läkatundersökning. Läkaren kollade min anamnes, hur jag mått sista dagarna och gjorde sedan en undersökning. Hon klämde en del på magen som var lite öm på höger sida. Magen var även ganska spänd och hård vilket hon reagerade över. Ultraljud gjordes för att kontrollera över det spända och hårda, inget konstigt. Fostervattenmängden var ungefär samma som vid senaste ultraljud. Läkaren kontrollerade reflexer (oklart varför) och noterade svullnad på båda fötter/anklar. Blodprover och urinprov togs för att se om det är havandeskapsförgiftning. Tydligen har man en ökad risk för detta om man är diabetiker. Blodproverna såg dock bra ut ev. någon lättare form av havandeskapsförgiftning. Jag ombads ringa igen om jag skulle må sämre. Jag tyckte att det svaret var lite luddigt och frågade vad det innebar. Om jag skulle få mer huvudvärk som inte hjälpte med alvedon, synpåverkan flimmer ellee dimsyn, ont i magen eller liknande. Jag tackade för mig och åkte hem igen.

Gårdagen kände jag mig mest trött och hängig. Jag fick ingenting gjort och låg i soffan hela dagen. Kände mig dock inte så pass påverkad att jag behövde ringa in.
Jag vaknade imorses och kände en överväldigande trötthet och en känsla av att vara tung i huvudet, som att huvudet är fullt i bomull precis som när man är förkyld. Kände mig allmänt sjuk på något sätt. Huvudvärk har jag också och det kan inte bero på vätskebrist eller liknande. Jag mådde ganska illa när jag vaknade men det har lättat lite nu. Magen är spänd, hård och känns öm. Johan tyckte därför att jag skulle ringa in igen, vilket jag först var tveksam till men sedan ändå gjorde. De tyckte att jag skulle komma in på en ny kontroll och ta nytt blodtryck, nya prover, ny ctg. Jag var inte alls sugen på det idag men vad ska man göra. Jag har aldrig besökt sjukvården så mycket som jag gjort senaste tiden. Känner mig så himla svag, vek och ynklig. Tur att graviditeten snart är över för den har inte varit mycket att glädjas över. 45 timmar är det kvar tills vi ska infinna oss på förlossningen och starta igång så att bebis kommer ut. De timmarna borde gå fort! Om det inte händer något på dagens kontroll vill säga, men det kommer väl visa samma som måndagens kontroller/prover kan jag tänka mig.

MISSTÄNKT HAVANDESKAP...

0 Läs mer >>

Hur ska man veta hur det är när vattnet går när man inte har npgon som helst erfarenhet eller kunskap? 


Jag ska villigt erkänna att jag inte varit inne och läst på särskilt mycket eftersom jag tänkt att det faller sig naturligt när själva förlossningen drar igång. Jag vet att så är fallet när vattnet går eller när man får intensiva värkar som håller i sig ca 1-2 minuter och ungefär 90 sekunder mellan värkarna. 

Jag är inne en hel del på en gravid och flräldragrupp för diabetiker på facebook och där har jag lärt mig massor. Där lärde jag mig bland annat att i slutet på graviditeten blir flytningarna mer vattniga och rikligare än tidigare. Jag har upplevt detta i flera veckor och köpt trosskydd vilket jag annars aldrig använder. 

Natten till lördag hade jag en sådan vattnig flytning. Det kom ca 1-2 msk genomskinlig vätska. Jag tänkte först att nu går nog vattnet för så här mycket har det inte kommit tidigare. Jag satte mig upp och ingenting mer hände. Jag ställde nig upp och inget hände. Nej men då är det inget tänkte jag och gick upp för att kissa. Jag somnade om och sov riktigt länge på lördagen.
Medan jag och Johan ligger kvar och mornar oss och småpratar om dagens planer känner jag plötsligt hur det bara rinner npgon vätska ur mig. Det kändes precis som om jag kissade på mig fast jag inte gjorde det. Jag satte mig upp igen med samma tankar som under natten. Det kom ca 2 msk även denna gång men inget mer hände. Jag bestämde mig då för att gå upp och se vad som händer. Det fortsatte att komma 2 msk till vid 2 tillfällen. Jag sa till Johan att det kändes konstigt och undrade om det kunde vara vattnet som gått. Jag hade fått för mig (oklart hur) att det är som att det går hål på en stor vattenballong och allt vatten kommerpå en gång. Vi avvaktade och ringde sedan förlossningen för att rådfråga dem som är experter. Barnmorskan jag pratade med sa att det är väldigt svårt att bedöma vad som är vad. Hon bad mig därför att göra något som kallas för handduks-test. Då använder man en kökshandduk i 100% bomull, den viks ihop som en binda. Testet innebär att om det är en flytning så lägger det sig endast på översta lagret. Om det är fostervatten läcker det oftast igenom flera lager. Jag gjorde testet och barnmorskan sa att vi skulle höras igen om någon timme. Efter samtalet slutade det dock att läcka och jag glömde att ringa tillbaka till förlossningen.

Jag och Johan gjorde oss i ordning och åkte hem till mina föräldrar för att grilla och fira mors dag. Det var väldigt gott och vi hade mysigt. Inget mer hände fören klockan var 18 ungefär och då kom en läcka till. Den gick igenom 3 lager på handduken så jag ringde igen till förlossningen. De bad oss att komma in för en kontroll 3 timmar senare och ha handduken med oss. 


Väl inne på förlossningen började nervositeten stiga och vi funderade på om vi var igång och snart skulle få träffa bebis eller om vi skulle ta våra saker och åka hem igen. De gjorde en ctg kurva som vanligt och allt såg bra ut. Hon tog en snabb insamling av min hälsohistoria och vi skulle göra en undersökning som heter eklampsi på latin ett så kallat ruck-test. Då ligger man i gynstolen och de använder sterila instrument för att inte föra in bakterier. Medan en barnmorska puttar och rör på bebisens huvud så ser de om det rinner ut mer vatten när huvudet flyttas. Undersökningen igår verkade inte tyda på att det är vatten som har gått utan det är väldigt tunna flytningar. 


De tog även blodtryck som senaste 2 veckorna har ökat och igår var det 139/94 vilket är på gränsen till för högt. Urinsticka togs för att se att jag inte har början till havandeskapsförgiftning men den såg ut som den gjort tidigare vilket är bra. Ingenting behövdes göras åt blodtrycket då men jag skulle ringa till specialistmödravården för att kintrollera blodtrycket på måndag för att se att det inte ökat ytterligare. Så än är det ingen bebis på gång. Det kommer säkert inte hända något mer innan fredag men senast måndag nästa vecka är bebis hos oss och vi kan knappt bärga oss!

VATTENAVGÅNG, ELLER?

0 Läs mer >>

Idag går vi in i vecka 38 och om jag inte ser helt fel så har magen sjunkt ner en del om man jämför med tidigare. Idag har jag mindre förvärkar än jag haft tidigare vilket är skönt. Jag och Johan tänkte därför passa på att ta en biltur till Ljungskile och glassbutiken för att äta en riktigt god glass med Johans familj. Imorgon är planen att äta mors dag middag hemma hos mamma som tänkte grilla. Allt för att få tiden att gå. Jag har lyssnat färdigt på den engelska boken "fire damage" och den var helt klart bra men jag hade väntat mig ett bättre slut. Jag valde därför att avvakta med fortsättningen till senare och bytte bok till en svensk deckare som heter "Rymmaren" av thomas bodström som är en serie och jag har redan klämt igenom halva boken. Det som gör att den är bra är att det är Ola Rapace som är uppläsare. Bra handling men just för tillfället är den lite seg men tror att den kommer igång längre fram. 

GRAVIDMAGE VECKA 38

0 Läs mer >>

Om jag ska sammanfatta vecka 37 hittills så måste jag ändå säga att den varit helt okej. Jag har varit trött mycket och sovit väldigt mycket. Det är positivt att jag har kunnat sova och vila mycket då jag tidigare veckor sovit väldigt dåligt. Jag har legat mycket i soffan då jag inte haft varken ork eller lust till annat. Medan jag legat i soffan har jag lyckats virka och vara lite kreativ. Först gjorde jag en katt efter mönster på hjärtekatten som finns gratis här: http://www.hjartekatten.se/hjaertekattens-moenster-pa-svenska

När jag gjort färdigt katten blev jag sugen på att göra någon rolig färgglad figur och kag började leta efter mönster och hittade tillslut ett mönster på en underbar giraff. För den som är sugen så finns mönstret gratis på engelska här: https://amigurumi.today/hearty-giraffe-amigurumi-pattern-free/


Jag tror att giraffen kommer bli ljuvlig när den väl är klar. Bara armar och ben kvar sedan montering. Kommer bild när jag är färdig.

Igår var vi på besök på specialistmödravården för att göra ett nytt ultraljud och bedöma tillväxten på bebis. Tillväxten låg någonstans mellan 8 till 12% på plus så ingen drastisk ökning sedan sist vilket var skönt att veta. Läkaren vi fick träffa har vi träffat flera gånger förut och hon känner till hur min graviditet har varit hittills. Det var dessutom samma läkare som stormade in och beslutade att jag inte skulle ha en spruta med kortison för att påskynda bebisens mognad av lungor flera veckor tillbaka när jag låg inne och fick dropp. Läkaren var dock lite förvånad att jag hade orkat stå ut så länge vilket jag sa att jag inte gjorde. Johan frågade om datum för igångsättning och när man vanligtvis brukar göra det. Vanligtvis startar de en förlossning någonstans mellan vecka 38 och 40. Jag var tydlig med att det vore skönt att ha ett datum att stå ut till så att vi vet lite mer exakt när bebisen kan tänkas komma. Läkaren förstod och höll med om att det vore bra att boka in ett datum. Hon förstod att den sista tiden varit mycket jobbig. Vi fick därför en tid för igångsättning nästa fredag, dvs 2/6. Detta innebär att vi ska infinna oss på förlossningen på fredagen kl 08:30. Då kommer vi att få ett rum, göra en ctg-kurva och de kommer göra en vaginal undersökning för att se hur mogen livmodertappen är. Beroende på livmodertappens mognad väljer de sedan metod och preparat. Det finns tydligen flera olika preparat som ska göra livmodertappen mogen och att man ska bli så pass öppen att det går att göra hål på hinnan så att fostervattnet går. Allt detta arbete är något som vi måste vara inställda på tar tid och är jobbiga. Det kan tydligen ta flera dagar så vi måste vara inställda på det. Om bebisen fortfarande inte kommit ut efter ca 3 dagar så brukar det sluta med kejsarsnitt. Så nästa helg räknar vi med att bli föräldrar och äntligen få träffa den vi längtat efter. 

Det känns så skönt att veta att det inte är så många dagar kvar tills dess.
Så nu ska jag bara läsa böcker i rasande fart och kolla serier så att denna veckan går fort. Imorgon går vi dessutom in i vecka 38 (37+0) så då kommer en ny magbild. Det känns som att det hänt en del med magen sista veckan. Jag har ökat en del i vikt, 1.3 kg sedan förra veckan. Även blodtrycket hade stigit och det var nästan på gränsen till att jag skulle äta någon blodtrycksmedicin men eftersom det är en vecka kvar så hoppade vi över det.

GRAVIDVECKA 37

0 Läs mer >>

Det är många saker här i livet som måste fixas, ordnas och lösas. Framför allt i vuxenvärlden. Räkningar ska betalas, handling måste utföras för att det ska finnas mat hemma, kläder måste tvättas för att vi ska ha något att klä på oss på morgonen.


Brist på ork är enligt mig en invecklad process. Det innefattar inte enbart brist på fysisk energi. Jag kan ha legat i soffan hela dagen och ändå inte ha någon ork. Orken sitter både fysiskt och psykiskt. Brist på motivation är en av anledningarna till orkeslöshet. Jag känner mig inte tillräckligt motiverad för att göra min syssla. Jag kan logiskt tänka och förstå att det är viktigt att jag betalar mina räkningar men jag har inte tillräcklig motivation för att genomföra handlingen. Det som tillslut gör att jag genomför handlingen är konsekvenstänk. Om jag inte betalar mina räkningar idag så kommer jag få ett inkassokrav om några dagar och behöva betala ännu mer pengar. 

De senaste dagarna har jag kännt en enorm utmattning och orkeslöshet. Jag tänker logiskt att det är massor av saker som måste göras men de blir aldrig gjorda. Jag måste verkligen tvätta idag för jag har ingenting att klä på mig imorgon då alla mina tröjor som passar har fläckar av mat eller bröstmjölk som läckt igenom. Dock får jag inte tvättat en enda maskin för jag har ingen ork eller energi kvar. Jag tar på mig en tröja som inte passar eller tar en tröja av Johan. Den här orkeslösheten och utmattningen håller på att ta kål på mig. Jag vill bara gräva ner mig i sanden och aldrig mer komma upp.

Trött har jag varit många gånger och det är en känsla som många har. De senaste dagarna har jag haft det ganska tufft. Jag har haft extremt svårt att somna och när jag väl somnat sover jag oroligt och vänder mig mycket. När man har sovit ungefär 3 timmar varje natt och inte kunnat sova mer än kanske 1 timme på dagen börjar saker och ting bli väldigt jobbiga efter några dagar. 

Jag förstår att man inte sover bra den sista tiden av graviditeten men att vakna av smärtsamma värkar nattetid gör att den sista tiden inte alls går att njuta av. 
Efter tre dygn med dålig sömn börjar värkarna upplevas som mer smärtsamma, tålamodet försvinner vid minsta utmaning och psyket påverkas. Man tänker mycket på om man inbillar sig? Undrar om allt bara är ett stort skämt och om man fått en psykos? Värmedynan hjälper inte, jag blir svettig och hela kroppen känns som att den brinner. Kyla är inget jag skulle vilja prova alls. Tens-apparaten används inte för att elektrodernas klister är som bortblåst och de lossnar efter en minut vilket bara gör mig mer irriterad. Duscha gör jag men jag vet varken om det blir bättre eller sämre av det. Vi ringer till förlossningen och åker in igen. Jag gråter för jag känner mig som den "dumma" blivande mamman som ringer för minsta lilla förändring och som aldrig fattar att det inte är dags att föda än. Sambon är frustrerad, trött och har svårt att peppa då längtan efter barnet är så stort och besvikelsen är enorm när vi åker hem igen utan något barn och med massa piller istället. En hel vecka klarade vi oss dock hemma utan att åka in. Jag försöker bita ihop hårdare och hårdare för varje gång trots att jag tycker det gör mer ont för varje dag som går. Jag vill inte vara den svaga människan som ger upp för minsta lilla. Jag är den envisaste på denna jord och har andra människor klarat detta utan att gnälla borde väl jag också klara det? Tanken på om alla har det så här kommer och hur har de klarat allt? Hur hanterar de sömnbristen? Hur klarar de sig hemma fram till krystvärkarna kommer? Är jag svag och ynklig? Jag känner mig sådan varje värk. Vad gör jag för fel? 
Tänker på en annan blivande mamma från föräldragruppen vi var på första gången. Hon som sa att hon inte skulle ha någon smärtlindring alls utan ville känna varje värk och uppleva födandet som det är, helt naturligt. Jag hoppas hon får det lika jäkligt som jag har det. Jag hoppas hon får alla komplikationer och spricker rejält. 
Behöver jag beskriva yttterligare hur trött jag är på skiten? 
Allt gör ont, hela kroppen värker. Livmodern drar ihop sig, det spänner i och över magen. Värken molar bak i ryggen, precis i svanken. Det känns som när man suttit alldeles för länge i fel ställning på en stol och det enda man vill är att ändra ställning och räta ut ryggraden. Det är dock något som är helt omöjligt i mitt gravida tillstånd. Det spänner ner i låren vid värkarna och den molande känslan finns kvar även efter att värken släppt. Kulan där lårbenet fäster i bäckenet värker och oavsett vilken ställning jag ligger/står eller går i så försvinner inte känslan. 

Jag har de senaste dagarna försökt att släppa min nojja över att bli beroende av mina tabletter. Jag har tidigare varit mycket försiktig och har väntat in i det sista innan jag tar tabletterna. I nuläget känns det dock som att jag måste ta dem innan det blir för jävligt. Jag knaprar på med minsta möjliga oro. Däremot ökar det oron över min psykiska hälsa. Jag orkar inte mera. Det är idag 28 dagar kvar till beräknad förlossning. Hur sjutton ska jag orka med skiten i 28 dagar till? Min kropp och mitt psyke är helt knäckt. 

Tankarna går till mitt barn. Hur kommer jag att orka ta hand om barnet när det väl är ute? Min känsla just nu är att jag inte tycker om barnet som orsakar och har orsakat allt mitt lidande under graviditeten. Självklart kan den logiska delen av min hjärna förstå att man biologiskt är progrsmmerad att älska sitt barn och att känslan kommer ändras när man äntligen får träffa miraklet. Men kommer jag verkligen känna så? Tänk om jag knappt ens vill vara nära barnet? Det vill jag inte i nuläget. Jag är så trött på barnet och allt jobbigt. Varje värk påminner mig om vad som snart är dags. Varje spark och rörelse gör att jag våndas än mer.

Den enorma orkeslöshet jag känner just nu gör att jag endast orkar att andas. Kroppen går på sparlåga. Jag känner ingen hunger så jag måste påminna mig själv om att äta hyfsat regelbundet och att dricka minst 1,5 liter varje dag. Jag måste fortsätta andas, både för min skull och för bebisens. Diabetesen är något som verkligen har fått lägre prioritet. Jag har inte tillräckligt med ork. Jag ligger högre än vanligt. Orkar inte korrigera och tänka på alla doser. Jag glömmer måltidsdoser, har inte justerat mina basaldoser på väldigt länge trots att det hade behövts. Jag ligger ofta, nästan som standard på 10 i blodsocker och jag vet att det påverkar bebisen, tillväxten och att jag måste få ner mina värden för att hålla mitt HbA1c på en bra nivå. Förra veckan hade jag stigit till 48, vilket fortfarande är ett bra värde men det kommer garanterat ha ökat ytterligare till besöket nästa vecka.

Problemet med min orkeslöshet är också att jag kräver extremt mycket av min sambo i nuläget. Jag ber honom hämta saker, fixa saker här hemma och han gör det utan att klaga eller säga något annat än "absolut jag fixar det". Jag har inga problem med att be honom i nuläget men jag är väldigt osäker på vart gränsen går. Jag vill inte köra på och helt plötsligt inse att hans ork är helt dränerad. Jag vill inte suga ut all kraft och livslust ur honom men samtidigt mår jag inte bra och behöver stöd i det. En svår balansgång och vi pratar mycket om det. Jag förklarar och han lyssnar, samma sak tvärt om. Han upplever inga problem i relationen mellan oss, han beskriver en enorm frustration och hjälplöshet eftersom han inte kan göra något eller hjälpa mig på något sätt. Jag upplever dock att jag ser på honom, jag hör på rösten att det är något som inte står rätt till men jag vet inte vad det är. Han lovar att inget är fel men mina känslor tror ändå att det är så. Detta startar tankarna på om jag har en psykos igen och karusellen är igång. Vågar jag be honom om hjälp med min diabetes eller kommer jag knuffa honom utanför kanten om jag gör det? Jag vill inte oroa i onödan, jag vill inte gnälla men är det här den person jag är och vill vara? Kommer det fortsätta så här även efter förlossningen? Är det normalt att tänka, känna och bete sig så här eller är det bara jag? Håller jag på att hamna i en ny depression? Det var 7 år sedan jag hade den förra och det var ett helvete att ta sig ur. Känner igen vissa syntom och delar men är nog inte riktigt där än. Ska jag söka för detta redan innan eller är allt utlöst på grund av graviditeten i sig, sömnbrist och rädslor? 
Avslutar med en bild jag tog för 3 dagar sedan, då vecka 35+3

ORKESLÖSHET, SÖMNBRIS...

0 Läs mer >>

Fick som sagt en spruts med ketogan igår kväll. Nervös var jag över hur det skulle påverka mig. Jag fick effekt efter en halvtimme ungefär och blev lite yr, vilket jag märkte när jag gick upp för att öppna fönstret. Illamående blev jag också men det gick över efter en stund. Efter ca 1 timma kände jag mig smärtfri, vilket var en helt underbar känsla. Jag kunde vända mig om i sängen utan att få ont! Jsg könde dock av sammandragningarna ändå men smärtan var borta. Jag lyckades somna vid 23:00 och sov sedan hela natten, trots att jag vaknade till en gång varje timme. Så höll det på fram till 07 när jag kände att värkarna började göra ont igen och gjorde att jag inte kunde somna om. Blodsockret som jag var orolig över inför natten svängde en del. Jag sänkte basaldosen som går gela tiden till 75% bara för att ligga lite högre i förebyggabde syfte. Vid 03 larmade pumpen att jag var på väg att bli låg. Kl 04 blev jag låg och bad att få nyponsoppa som gjorde att blodsockret steg. Passade även på att sänka basalen ytterligare så att endast 50% av min vanliga dos gick. Givetvis fick jag bakslag på det hela och blodsockret stack upp till 15. 


Jag ringde på klockan som jag blev tillsagd att göra när jag vaknade och in kommer barnmorskan som jag själv haft väldigt svårt för att tycka om när jag låg inne på antenatalavdelningen förra veckan. Hon ville i alla fall göra en ny kurva och höra hur natten varit. Jag kände mig fortfarande förvirrad så fort hon öppnade munnen. Hon sa att jag kunde gå hem efter mina besök på diabetesmottagningen och specialistmödravården. Jag förstod inte något alls. Skulle jag inte rondas först? Vad hände med den där planen som vi skulle lägga upp idag? Ska jag inte ta upp det med någon? Förvirrad och utan några svar fick jag komma upp och äta frukost. 

Gick sedan iväg till diabetesmottagningen där jag fick veta att dagens hba1c (medelblodsockervärde) ligger på 48 (gamla 5,6) vilket är ett väldigt bra värde. Vi tittade på blodsockerkurvorna från sensorn som enligt diabetessjuksköterskan såg väldigt bra ut. Jsg nämnde att jag de senaste dagarna legat mer pressat i blodsocker och knappt tsgit några måltidsdoser, kanske 2 st per dag. Jag funderade på om vi skulle sänka basdosen jämnt över sygnet så att jag kan ta min bolus till maten som jag gjort tidigare. Hon tyckte dock inte att det var nödvändigt utan tycker att vi håller det samma tills nästa besök om 2 veckor. 

Efter diabetesbesöket ringde jag snabbt till min kära mor och berättade om natten och att jag sovit. Hälsade även på hos mina goa kollegor på jobbet eftersom jag hade en del tid över. 
Johan skulle komma med på ultraljudet idag och vi gick dit tillsammans. Väl på plats fick jag träffa en Dr Anna Hagman som jag aldrig träffat förut. Hon började med mätningen direkt. Nervositeten över hur stor bebisen skulle vara kan inte beskrivas. Det visade sig att den ligger 12% över normal viktkurva. Det är ett bra värde enligt barnmorskan. Om den ligger +/- 0 så kommer bebisen att väga 3500 gram vid 40 veckor. Vilket innebär att om vår bebis logger kvar på 12% resten av tiden så kommer den att väga  3900 gram vid 40 veckor. Detta är dock ingen säker metod och det kommer säkert att skilja lite när den väl kommer. 
Dr Anna frågade även hur det är med sammandragningarna och jag försökte förklara allt som är jobbigt så noggrant jag kunde. Att jag inte kan sova på grund av smärtan, att orken är nästan helt slut och att jag knappt vet vart jag ska göra av mig själv. Johan förklarade att jag har svårt att göra saker och ting eftersom jag har så ont och skriker av smärta (vilket jag inte gör men gan ville förklara tydligt hur ont det faktiskt gör). Läkaren säger då att det låter som att jag behöver träna på andningen och undrade om vi varit på föräldrakurs. I den stunden färsvann allt hopp. Skulle jag tänka på andningen? Jag har inte gjort annat än att andas enligt konstens alla regler. Hon frågade även om vi provat med värme, TENS, bad och massage. Jag sa ja och att vi provar allt vi kan komma på när det är jobbigt. 
Läkaren förklarade att det inte finns någonting de kan göra för mig. De kan inte stoppa värkarna då jag passerat 34 veckor. De kan inte heller ge mig någon annan smärtlindring med tanke på bebisen. När vi frågade om igångsättning kan vara aktuellt så gick vi till svar att det i nuläget inte är aktuellt. Det är inte så enkelt som att trycka på en knapp och allt drar igång enkelt och utan problem. Ofta är igångsättning en jobbig process, jobbiga komplikationer, och det kam vara sp att det drar igpng ett enormt värkarbete mem ingen bebis kommer ut ändå. Alltså är det ingenting annat att göra än att vänta ut bebisen. Förhoppningsvis bestämmer den sig för att komma ut tidigt men det vet vi inte ochsom kag sagt förut, den kommer säkert dra ut på tiden, envisas med att göra livet jobbigt för mig och Johan så länge den kan från insidan. 
När vi satt inne hos läkaren och fick veta att de inte kan göra mer kände jag hur tårarna började komma. Jag kunde inte hålla emot. Jag satt och störtgrät över hopplösheten och över att behöva må så här flera veckor till utan någon ljus punkt. Det tog mig ett bra tag innan jag lyckades samla mig så pass att jag kunde gå genom korridoren utan att skämmas och se ut som ett gravidmonster. Vi tog blodtryck som var lite högre än tidigare 130/80 och vikten var idag 83,1 kg vilket innebär 4kg viktuppgång hittills. Tårarna var nära resten av dagen pch väl tillbaka på antenatalavdelningen packade jag ihop mina grejer och åkte hem. Barnmorskan tipsade om att verkligen använda TENS, värme och att försöka kämpa på. Sp det är väl det jag ska göra nu. 
Om de vill se på en extremt envis och smått förbannad kvinna så ska de få se på fan! Då vänder jag min vrånga sida till och gnäller i ensamhet och kämpar på tills bebisen är här.....

HORMONRUS

0 Läs mer >>

Varför blev jag gravid? Det är en fråga som jag ställer mig idag. Varför? Trodde jag att det skulle vara lätt som en plätt? Trodde jag att allt gör på ett kick och inget kommer vara jobbigt? Ja troligtvis, se hur tokigt det blev. 

Nu är vi verkligen stamkunder här på förlossningen. Vi är inne varje eller varannan dag för att jag inte mår bra.

Söndagens besök på förlossningen resulterade i en trevlig cocktail med panocod, oxascand och bricanyl. Efter jag tagit dem var det som att någon slog mig ordentligt i huvudet med en stekpanna. Men med alla tabletter så kanske inte det var så konstigt. Jag somnade vid 23:30 ungefär och vaknade vid 06:00. När jag vaknade upptäckte jag att jag låg på exakt samma sätt som när jsg somnade. Känslan i kroppen var att jag troligtvis inte rört mig på hela natten. Jag lade även märke till att jag inte ens varit uppe för att kissa. Gjorde det och sov sedan ytterligare 4 timmar. Förmiddagen var sedan ganska lugn och Johan gick till jobbet. 

Min bästis Linda hörde av sig och undrade om jag ville ha och orkade med ett besök vilket jag mer än gärna ville. Hon är den finaste vännen man kan önska sig. Stöttar i alla väder oavsett vad det gäller. 

Hon stannade på espresso house på vägen och köpte med sig islatte som jag längtat efter hela dagen i princip. Hon hann precis ställa ner muggen på bordet och sträcka sig efter en kram när jag välter ut hela den stora islatten på golvet. Det var endast 1 matsked kvar i muggen och isbitarna flög ut på golvet. I min frustration får jag bara ur mig ett stort NEEEEEJ!!!!! Att välta saker, spilla, söla och snubbla är dock en stor del av min personlighet så vi kunde inte mer än skratta åt det hela. Linda erbjöd sig sedan att gå och köpa en ny, vilket jag aldrug skulle begära men hon sprang så fort att jag inte hann stoppa henne. Vi hade dock en helt fantastisk eftermiddag och kväll tillsammans och kvällen avslutades med att jag fick detta fina kärleksbrev.

Under kvällen drog värkarna igång igen strax innan Johan kom hem från jobbet. De var fortfarande smärtsamma som tidigare och ingen större skillnad i intensitet eller täthet. Jag tog panocod och tänkte att det skulöe hjälpa. Vid midnatt tog jag en lång varm dusch och gick sedan för att lägga mig. Ville försöka att sova hemma och kämpa på. Jag och Johan sa därför godnatt men det gick inte alls att somna. Vid 02 gick jag upp igen eftersom Johan snarkade och jag kände att jag behövde gå upp och röra lite på mig. Kämpade på med värkarna som kom 3 st på 10 minuter och de var runt 1 minut långa. När klockan var 03 kände jsg mig helt slut och ringde förlossningen. De erbjöd mig att komma in om jag ville men att det var fullt och inga rum var tillgängliga för tillfället så vi skulle troligtvis få vänta ett tag till. Då kände jag mig mest ivägen och kände mig dum som ringt så tidigt. Inget hade ju egentligen ändrats så jag sa att jag stannade hemma ett tag till. Vid 04:00 lyckades jsg somna i soffan men sömnkvaliteten var inte den bästa. Vaknade till och sov oroligt. Vid 06:00 bestämde sig min stora tjocka katt för att nu är det dags för mat och väckte mig. Jag insåg att det var lika bra att göra som hon ville för annars skulle jsg inte få sova något alls. Jag lyckades somna om och vid 8:30 ringer Johan och väcker mig och undrar vart jag tagit vägen. 

Jag förklarar att jag ligger i soffan och att jag inte sovit något under natten. Jag lyckas inte somna om och har väldigt ont, är trött och gnällig. Äter lite frukost, värmer vetekudden för att försöka lindra smärtan i magen, ryggen, höfterna och axlarna. Det är skönt med värme och jag somnar till ungefär 1 timme men känner ändå av värkarna. Vid 12 tiden bestämmer vi oss för att ta en kort promenad för att se något mer än lägenhetens väggar. Skönt med frisk luft men värkarna fortsätter trots att jag tog panocod vid 10:00. Vi passar på att göra lite ärenden på stan, banken, apoteket och äter lunch på ett thaiställe. Jag orkade knappt äta, inget smakade gott, jag mådde illa och började bli orkeslös. Mitt i allt detta blir blodsockret lågt och jag får ett sammanbrott. Tårarna sprutar, orken är nästan helt tömd och smärtan ökar lite  (troligtvis pga trötthet, psykisk påfrestning m.m.). 
Johan ringer förlossningen och vi åker in
 Jag känner mig inte alls piggelin på livet och frågar mig själv varför jag blev gravid. Varför ska jag behöva stå ut med så mycket? Är jag klen och svag? Tål jag ingenting? Det kommer bara bli så mycket värre längre fram ändå....
Vi fick träffa den fantastiska barnmorskan Jennie som tog väl hand om oss. Det var totalt kaos när vi kom in. Det var människor överallt som behövde hjälp, det larmade på flera salar och all personal såg stressad ut. Vi gjorde ctg undersökning och den visade precis som vi sa 3 värkar på 10 mimuter. Jag undersöktes vaginalt och enligt barnmorskan hade hon svårt att bedöma hur mycket av livmodertappen som var kvar eller om den nästan var borta. Den var mjuk och hon fick in 1 finger. Samma status som i söndags med andra ord. Jag bröt ihop igen på förlossningsrummet och fick sedan läggas in på ett annat rum. Först skulle vi vänta på en läkare som skulle bedöma hur vi skulle gå vidare för att hjälpa mig. Det vi förklarade är allt det jobbiga och oklara, hur länge ska det vara så här? Hur lång tid tar det innan förlossningen är igång? Läkaren gjorde ingen fysisk undersökning då det var väldigt mycket att göra men det de erbjöd mig som en lösning var att få komma hem igen och få med mig en ny "sovdos"cocktail för att kunna sova. Det andra alternativet var att ge en annan smärtlindring som är starkare, men dp vill de att jag stannar kvar. Jag blev helt paff. Vilket alternativ var bäst? Skulle jag stanna kvar eller åka hem? Efter mer gråt, frågor till Johan och ett snyftsamtal till Linda så bestämde gag mig för att stanna kvar och ta den starkare smärtlindringen i form av ketogan som gavs som en spruta under huden. Dock slog rädslan till ordentligt. Jag är livrädd för ketogan, det är ett starkt preparat, jag vill helst unte ta det men gör ändå vad som helst fär att få sova och slippa smärtan. 
Jag hoppas att den hjälper och att jag får sova gott. Förhoppningsvis drar värkarna igång snart för om det ska fortsätta så här så ger jag upp! 

VARFÖR BLEV JAG GRAVI...

0 Läs mer >>

Jaha, vad har hänt sedan sist kanske ni frågar er? Vad hände efter det att hon kom hem?


Jag kom som sagt hem och hade en öugn eftermiddag. Värkarna drog dock igång på kvällen precis som de gjort varje kväll hittills. Vi tog en sväng till apoteket för att hämta ut tabletterna med smärtlindring. Medan jag gick till apoteket gick Johan till Kjell & Company för att köpa en TENS. Lika bra att vara förberedd och göra så mycket vi kan hemma och slippa pka till förlossningen varje dag. 
Apparaten fungerade bra och jag testade en del under kvällen med god effekt.

Jag sov ganska bra under natten, sov väldigt länge bpde jag och Johan så trötta var vi. Jag hade TENS på nästan hela dagen för att förebygga smärtan men på eftermiddagen stpd jag inte ut längre trots varmt bad, TENS och värmedyna. Tog då smärtlindring i form av panocod och försökte vila så gott jag kunde. Vi tittade på film ihop och försökte koppla av. 

Tidig kväll fick vi ett besök av Johans mamma och pappa. De hade äntligen fått tag på familjens vagga som funnits i familjen i ca 100 år. Vaggan är väldigt lpg i modellen och ganska liten men det är tradition att alla barn ska ligga i den, under en period. Johan, hans syster, kusiner, mamma och morbröder har alla legat i vaggan som nyfödda. Roligt att fortsätta traditionen. Nu är den bäddad och i ordning, Smilla har testat och godkänt medan Nahla tveksamt låg vid sidan om och godkände.

Kvällen igår var jibbig igrn och jag lade mig tidigt och somnade ca 23:00. Sov inte så bra, vaknade av värkarna vid flera tillfällen och kände mig inte alls utvilad när Johan vaknade vid 08. Hade regelbundna och smärtsamma värkar hela morgonen från det att jag vaknade. Vid 09:30 tröttnade jag och kände att det inte gick längre. Dum som jag var så var jag lite rädd för att ta den starka smärtlindringen (panocod) så jsg tog 2 vanöiga alvedon, satte igång TENS och försökte vila så gott det gick. Vid 13:00 ringde Johan till förlossningen på nytt då alvedonen inte hjälpt och värkarna var regelbundna men längre än tidigare. Jag var egentligen inte alls sugen på att åka in då jag kände att de bara kommer konstatera samma sak som tidigare. Livmodertappen är inte påverkad och bebisens hjärljud ser bra ut. Ta panocod och försök att vila. Jag bad honom rådfråga om vi tänkte rätt med att stanna hemma ett tag till eller om de rekomenderade att vi skulle komma in. De sa att vo gärna fick komma in om vi ville men jag ville inte det utan skulle försöka lite till hemma. 


Vid 13:30 kände jag att vi kanske ska åka in i alla fall, så det gjorde vi. Väl inne fick vi komma direkt till ett förlossningsrum, vilket vi inte behövt eller varit i förut. De kopplade som sagt en ctg-kurva och för första gången sedan vi varit inne registrerade den faktiskt varje värk. Vi hade den igång ca 30 minuter och efter det kände barnmorskan på livmodertappen. Hon kände att den var öppen ca 1 finger, 1 cm i yttre livmodermunnen, den inre var helt stängd. Allt det som sades förstår vi fortfarande ingenting av. Vi vet inte om jag är öppen 1 cm eller om det är stängt. Ingen kan förklara så vi förstår eller vara tydliga och raka. Väldigt förvirrande. 
Läkaren kom sedan för att bedöma mig och ultraljudet visar att barnet fortfarande ligger med huvudet nedåt. Oklart om bebisen är fixerad eller inte. Skillnaden på om den bara ligger med huvudet nedåt eller om den är fixerad vet jag inte heller.
Enligt läkaren är jag i en så kallad latensfas eller tålamodsfas dör livmodertappen håller på att mogna och förbereda sig inför förlossning. Det hela börjar med att livmodertappen mjukas upp, riktas framåt, kortas ner och tillslut utplånas den och man börjar öppna sig i cm. Enligt barnmorskan har livmodertappen i nuläget riktat sig framåt och börjat öppna sig 1cm i yttre kanten. In till barnet är det dock stängt. Detta betyder att förlossning är på gång men inte när. Det kan ta allt från några timmar till flera dagar och ingen kan svara på hur det kommer vara för mig. Barnmorskan berättade att från det att man går in i aktiv förlossning, d.v.s. när man är öppen 4 cm öppnas man ungefär 1 cm varje timme till totalt 10 cm är öppet och man kan börjs krysta ut barnet. Riktigt så långt är vi inte ännu, däremot är vi i latensfasen för tillfället så vi får se vad som händer och hur lång tid det kommer att ta.
Samma undersökning gjordes igen efter 2 timmar och det såg likadant ut som det gjort innan. Vi fick därför med oss npgot som de kallar för en "sovdos" som innehåller 2 smärtstillande panocod, 2 lugnande oxascand och 1 värkstillande tablett bricanyl. Dessa ska jag ta ikväll för att få sova gott inatt.
Vi ska ringa in igen om det är så att värkarna ökar i styrka eller om det håller i längre. Givetvis även om vattnet går eller om jag skulle få någon blödning. 
Spänningen just nu är olidlig och jag kommer uppdatera så fort jag vet mer eller orkar att skriva igen.

LATENSFAS

0 Läs mer >>

Ja vad ska vi säga för att sammanfatta den senaste veckans händelser? Finns det ord för att beskriva? Varje dag hittills har varit en kamp och tanken på vad som komma ska skrämmer mig ur vettet. Jag har inte varit orolig/osäker eller rädd inför min förlossning tidigare. Jag har försökt att tänka att det givetvis kommer vara fruktansvärt jobbigt men att allt är övergående. Det är 2 kanske som mest 3 dygn med jobbigheter och sedan är barnet ute på ett eller annat sätt. Jag har dock börjat inse att så kanske inte är fallet. 


Sedan det senaste inlägget har följande hänt: Jag fick som sagt en tablett bricanyl  efter alla undersökningar på eftermiddagen. Tabletten gjorde att det lugnade sig efter ca 1 timme och jag skrev mitt förra blogginlägg och pratade med vänner och familj som är riktiga klippor som ställer upp. Johan åkte hem några timmar för att vila lite och mata våra två odjur. Jag kunde dock inte somna på grund av skakningar och hjärtklappning av tabletten vilket visade sig senare inte bar så bra. Johan kom tillbaka vid 17:30 och vi åt och jag försökte vila. Vid 19:00 drog värkarna igång igen och de var fortfarande smärtsamma, kanske lite värre än förut men inte mycket mer. De kom tätt, ca varannan till var tredje minut. Tyvärr hade vi en barnmorska som vi inte alls klickade ihop med. Så fort jag nämnde något om värkarna skojade hon bort allt och jag hade väldigt svårt att förstå och tolka vad hon menade med det hon sa. Till exempel "ja men nu får väl det här barnet lugna sig lite grann, 4 timmar till i alla fall, haha" så gick hon ut genom dörren mitt under en värk. Jag var som ett frågetecken, betydde det hon så att barnet är på väg? Eller betyder det bara skonsamt att hon hoppas det blir bättre och släpper snart? Oklara besked och ingen bra kommunikation. Det gick så långt att jag höjde rösten åt Johan som ville påkalla barnmorskan för att ctg apparaten inte registrerade värkarna. Mon motivering var att "nä då kommer den där hemska barnmorskan igen som jag inte alls vill prata med, men som jag måste eftersom hon säkert kommer fråga vad som känns och skoja bort det hela, kanske säga att det inte är så farligt och att det bara är att kämpa på! Nä vi väntar med att ringa till efter 21:15 då har nattpasset börjat så slipper vi henne!" 
Det gjorde vi dock inte hon kom strax efter 21 och ville koppla på väg och tvingade upp mig för att kissa trots att jag hade så fruktansvärt ont och värkarna ökade i intensitet och frekvens när jag gick upp. Kunde dessutom inte få ut något så det var helt i onödan.
Värkarna höll på tätt och smärtsamt ändå fram till 23:30. Jag fick en sista tablett bricanyl och ytterligare en omgång citodon. Psykiskt var jag helt uttömd och kände mig nästan apatisk för att jag var så trött och tömd på energi. Kände att ingenting är värt detta kämpande. Varför håller det på så här? Vad kommer hända? Hur i heöa världen kommer jag överleva detta dag ut och dag in i ca 6 veckor till? Det.är en ren evighet!
Eftersom värkarna lugnade ner sig åkte Johan hem för att ta hand om katterna och sova för att samla kraft hemma, givetvis med uppmanibgen att jag skulle ringa om jag behövde honom. Allt var väldigt känslosamt. Jag ringde och pratade med mina föräldrar en kort stund och kunde knappt hålla tårarna tillbaka efter allt fysiskt och psykist jag gått ugenom. 

Mina tankar kring det hela är att jag i vanliga fall ser mig själv som en person som orkar EXTREMT mycket, jag tål väldigt mycket, och har en viljestyrka och en envishet som inte kan mätas i denna värld. I dessa stunder hade jag inget av det. Jag var övertygad om att jag inte alls skulle klara av detta längre, och då har förlossningen inte ens kommit igång. Det finns ingen påverkan så vad fan gnäller jag om? Vad gråter jag för? Inbillar jag mig smärtan? Vad är det som händer i min kropp? Varför lugnar droppet inte ner värkarna som det ska? Frågorna har varit och är fortfarande många. Det värsta är att det inte finns några svar eller något som kan lugna. 

Natten var som sagt lugn och jag vaknade vid 02 när droppet kopplades bort och 2 kisspauser. Jag sov faktiskt riktigt bra och jag vaknade vid ca 08:15 när Johan ringde och väckte mig. Jag gjorde mig i ordning, duschade och åt frukost i lugn och ro. Hade "min egen" barnmorska under dagen idag som jag i vanliga fall träffar på specialistmödravården så jag var helnöjd. Jag kände inte av några värkar alls under morgonen och vi pratade en del om hur vi ska göra för att det ska fungera hemma. Hur ska värkarna hanteras och bemötas? Ska jag ta bricanyl och smärtstillande resten av tiden? Ska jag vara helt sängliggande eller aktiv? När ska vi kontakta förlossningen på nytt? Vad kommer skillnaden vara på dessa värkar och de som kommer när jag väl är igång? Allt detta och tusen tankar till snurrar konstant i hjärnan. 
Jag fick dock ett bra läkarsamtal på ronden där han i samråd med mig och barnmorskan tyckte det var bäst att jag fick komma hem. Läkaren förklarade att det nu är skillnad på hur de ser på värkarna eftersom jag är i vecka 34+0. De kommer inte att stoppa någonting i nuläget, det vill säga de kommer inte sätta något dropp eller ge mig någon bricanyl eller liknande eftersom bebisen i deras ögon är så pass redo att klara världen utanför livmodern. Jag frågade vad de eller jag i så fall kommer göra om det fortsätter så här hemma, med smärtan men att livmodertappen fortfarande är opåverkad = att jag ej är i förkossningsskedet ännu. Fick som svar att det man gör är att smärtlindra så gott det går. Jag fick med mig ett recept på citodon att ta vid behov, dock endast när det är outhärdligt i princip. 
I frågan om när vi skulle kontakta förlossningen är det så att vi ska försöka att klara så mycket som möjligt hemma, använda värmedyna, ta ett varmt bad, massage, andningsövningar, avslappning eller liknande. När vi känner att vi inte klarar oss hemma längre ska vi kontakta förlossningen. Om värkarna ökar i intensitet, att de håller i sig längre, upp emot 2-3 minuter och ca 2-3 minuter mellan varje värk ska vi också ta kontakt eller om vattnet går.

Personligen är jag mest orolig över smärtan. Hur kommer jag att hantera den? Kommer vi behöva åka in lika frekvent som tidigare för att vi inte klarar detta hemma? Vad kommer i så fall att göras? Nya undersökningar och sedan bli hemskickade igen? Jag vill inte åka in så ofta, det är skitjobbigt och all överskåp. Ingen vet om det drar igång imorgon eller om 6 veckor. 

Innan jag åkte från sjukhuset idag fick jag möjlighet att få testa TENS, transkutan elektrisk nervstimulering. Detta är en liten apparat som man kan hyra av mödravården om de finns lediga. Det finns även några få på förlossningen att låna om man vill. De sitter som klisterelektroder baktill på ryggen eller i ljumskarna eller låren och så sätter man på vilken styrka man vill ha. Det blir en slags pirrande nästan brännande känsla som kan hjälpa mot värkarna genom att öka blodcirkulationen. Är faktiskt inne på att be att få låna/hyra en sådan apparat ifall värkarna fortsätter även hemma. Johan såg även att det fanns sådana att köpa för 500 kr upp till 1500 kr någonstans så vi får väl se hur vi gör. Avvaktar tills vidare eftersom jag inte känt något sedan igår,  vem vet det kanske inte kommer någon mer fören det är dags på riktigt. 

Det var otroligt skönt att komma hem i alla fall. Möttes av Smilla som var överlycklig för att jag kommit hem och var väldigt gosig. Nahla kom lite långsamt fram, tittade mig i ögonen och började skrika på mig som i princip så "vart fan har du vart, du skulle vart hemma och matat mig!" Eller "Jag skiter väl i att du kom, ge mig mat istället". Det verkar dock som att vi allihopa längtar efter detta lilla mirakel. 

Sista bilden visar TENS apparaten de har på förlossningen.

Sammanfattning av gra...

1 Läs mer >>

Jaha då var det dags för ännu en uppdatering om det spända läget som vi befinner oss i nu.


Sedan förra inlägget här vi varit på förlossningen en hel del gånger för upprepade kontroller. Tabletten bricanyl jag fick vid besök nummer två var mycket effektiv och det hjälpte mot de smärtsamma sammandragningarna. Nackdelen med den tabletten var att blodsockret steg en del under natten, trots att jag höjde den tillfälliga bästisen till 130% och tog 10 enheter till en smörgås istället för 7 enheter som jag skulle tagit annars. Låg på 11 i blodsocker större delen av natten men sjönk sedan och startade på 5,8. 

Dagarna efter detta börjar för mig flyta ihop, vi var inne ytterligare en kväll då smärtan ökat något och då jag hade täta sammandragningar. Vi gjorde precis som tidigare besök ctg och vaginal undersökning av livmodertappen. Denna gång var livmodertappen 2,7 cm. Vi fick med oss ytterligare bricanyl tabletter att ta för att stoppa sammandragningarna. Vi fick 2 tabletter till att ta hemma om det fortsatte eller skulle känmas liknande dagen därpå. Vi åkte alltså hem igen, effekten av tabletten var bra och jag sov gott efter långt samtal med Johan. Jag kände mig helt mör när vi åkte hem. Känslomässigt uttömd och trött på livet i stort. Jag kände en enorm hopplöshet eftersom min status är densamma oavsett, livmodertappen har inte varit nämnvärt påverkad, allt ser bra ut på ctg men ändå är jag inne för mitt fjärde besök på en och samma vecka och smärtorna tilltar eller ökar i frekvens för varje gång. Varför ska jag då åka in varje gång om jag hela tiden får samma behandling och inget händer? Hopplösheten är enorm i detta läget och jag var trött på smärtan och tanken på att det kanske kam hålla på så här fram till förlossningen höll på att ta knäcken på mig. Johan, min klippa är dock grym i dessa lägen, stöttar, lyssnar och visar att han finns där och förstår min frustration. Jag bestämde då att ringa till specialistmödravården nästkommande vardag för att rådgöra hur jag ska klara resten av graviditeten om detta fortsätter.

Dagen därpå, nu vet jag att det är måndag 1 maj jag pratar om. Johan var ledig och vi hade bestämt kvällen innan att hitta på något roligt och mysigt för att skingra tankarna pch komma ut ur lägenheten en stund. Vi åkte till mormor och morfar och hälsade på en sväng, åkte till Willys för att handla och tittade på film ihop under kvällen. Det var en supermysig dag, jag hade knappt några sammandragningar alls och kände att dagen gett mig välbehövlig energi.

Tisdagen började bra, jag hade bestämt med min kollega att träffas på fika under dagen. Innan dess kände jag att jag hade mycket energi och passade därför på att städa så smått hemma, tvättade, bäddade rent i sängen, tömde och fyllde diskmaskinen, röjde upp det sista efter babyshowern och plockade i ordning. Vi hade sedan en mycket trevlig fikastund där vi stötte på min mamma som skulle ta en snabb kopp innan ett möte på jobbet. Hon berättade att hon skulle åka till överby som är ett köpcentrum i stan och jag bad att få åka med dit. 
Väl på överby käkade vi middag ihop, jag köpte en klänning snygg nog att ha på mig på bästisen Lindas examensfirande i juni och mamma köpte nya kläder hon också. Turen avslutades sedan med blomsterlandet och en kort sväng på maxi. När jag kom hem efter denna tur var jag helt slut. Jag kände att sammandragningarna var på gång och på mig i soffan och tog det lugnt, klockan var då ca 19:30. Tog 2 Alvedon vid 21:00 eftersom de börjat gör ont vid 20:30 tiden. Jag kämpade på så gott jag kunde men vid 22:00 gav jag upp och tog min tablett med bricanyl lagom in för natten tänkte jag. Fortsätt kämpigt med värkarna och vid 23:00 tyckte Johan att vi skulle ringa förlossningen och rådfråga eftersom tabletten inte haft någon effekt alls och sammandragningarna hade ökat i smärtintensitet. Vi åkte in för kontroll och sammandragningarna kom tätt, ca var 5:e minut. Jag är nu inne på mitt sjätte besök på förlossningen under en veckas tid vilket låter helt galet. Samma undersökningar igen: ctg och vaginal undersökning av livmodertappen. Hade flera värkar som registrerades (sammandragningar, förvärkar och värkar är samma sak enligt barnmorskorna och jag använder själv alla olika) och livmodertappen var 3 cm vid detta tillfälle. Beslut togs om att lägga in mig för att få dropp som stoppar förvärkarna. Det kändes skönt att de tog mig på allvar och att någonting hände. Fick ett enkelrum sär Johan hade möjlighet att sova över tillsammans med mig. Droppet startades och det reviderades mellan läkarna huruvida kortison skulle ges eller inte. Tillslut bestämdes att jag inte skulle få kortison (Som vanligtvis ges för att påskynda utvecklingen av lungorna hos bebisen). Anledningen till att kortisonet inte ges är för att mitt blodsocker kommer spöka vilt om jag får kortison och kommer ligga väldigt högt vilket inte heller blir bra för bebisen i långa loppet. Lades in på avdelningen vid 01 och jag hade effekt av droppet ganska snabbt. Dock hann Johan somna och sova en stund innan det drog igång igen med sammandragningar vid 02:30. Jag väckte Johan som puschade och stöttade så gott han kunde. Vid 03 ringde vi på klockan och barnmorskan erbjöd smärtlindring i form av panocod/citodon. Johan sätt med mig till ca 04:00 och sedan somnade han eftersom det började lugna ner sig. Jag upplevde full effekt av tabletterna efter cirka 2 timmar. Så vid 05 lurade jag ihop mig och skulle försöka sova. Jag kan säga att det var helt omöjligt med tanke på Johans enorma snarkningar och min oförmåga att slappna av. 

Vid 06:30 på onsdagen hade jag fortfarande inte sovit en blund och det var dags att byta dropp. Jag somnade aldrig innan frukost utan sov en del på förmiddagen och under eftermiddagen. Ronden på förmiddagen förklarade att droppet ges kontinuerligt unser 48 timmar för att stoppa värkarna. Detta är något man gör fram till vecka 34, vilket jag är på fredag. Anledningen till varför jag inte får kortison förklarades igen och jag var nöjd. Ingen hemgång idag för min del. 
Jag klarade mig utan värkar fram till kvällen. Vid 21 drog det igång igen men var inte värre än när jag kom in till avdelningen i alla fall. Fick två citodon vid 22:00 och Johan åkte hem för att kunna sova ordentligt, samla kraft och ta hand om katterna som varit ensamma sedan tisdag kväll, med undantag för ett snabbesök av mamma på onsdag morgon. Jag var extremt känslomässig när han skulle åka hem. Jag kände i hela kroppen att jag inte ville att han skulle åka men samtidigt vet jag att det var bäst för alla inblandade. Grät när han stängde dörren, kände mig ensam och övergiven. Grät av de sms jag fick där han förklarade hur katterna mådde men somnade vid midnatt och sov faktiskt ända fram till 06:30 och då tog droppet slut och behövde bytas igen. 

I samband med droppbyte gjordes en ny ctg kurva som registrerade sammandragningarna lite dåligt, samma sak som kvällen innan. Den underbara barnmorskan stannade på rummet väldigt länge under morgonen vilket var skönt för då kunde jag förklara hur allt varit, mina tankar och funderingar för tillfället m.m. fick hjälp att koppla om droppet så jag fick en ny tröja på mig. När vet apparaten nästan var färdig såg hon att bevisen knappt rörde på sig och var morgontrött idag. Vi fick böka och trycka ett bra tag innan hen vaknade till och rörde på sig. Drack vatten och härjade för att få igång några sparkar. När barnmorskan gått igen passade jag på att röjs lite på rummet, fixa och dona så smått, gjorde mig i ordning innan frukost och satte mig i dagrummet. Vid 09 var jag tillbaka och läkaren kom för att ronda, enligt henne ska droppet sitta på i 48 timmar så ingen hemgång idag heller men kanske imorgon om allt ser bra ut 

Vid 09:30 drog värkarna igång igen och jag ringde efter barnmorskan vid 10 för att be om smärtlindring. Vi gjorde en ny ctg kurva som inte visade alla värkar så tydligt men ändå mer än tidigare. Fick panocod/citodon igen och försökte vila. Ringde efter Johan som kom vid 11-tiden och stöttade mig igen. Vid 12 när jag trodde att tabletten skulle haft som bäst effekt gick jag ut i dagrummet för att äta lunch. På vägen tillbaka ökade värkarna ytterligare i frekvens och smärtintensitet. Jag ringde igen och vi tog nytt CTG och läkaren kontaktades, de ville göra ett nytt ultraljud och vaginal undersökning. Värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum och var de mest smärtsamma jag upplevt hittills. Livmodertappen var 3,2 cm, allt fostervatten var kvar, bäckengången var fortfarande sluten så allt såg bra ut vilket är toppen, förutom min smärta. Läkaren sa att allt såg vra ut och att jag skulle få en tablett bricanyl för att försöka stoppa ytterligare men fungerar inte det finns det annat att ge och om inget fungerar pch bebisen planerar att komma ut så får drn göra det. Det är ändå så pass nära 34+0 att det inte gör någon stärre skillnad och därför ges inget kortison heller. Jag fick en tablett med bricanyl och efter det har värkarna lugnat sig. Jag är helt slut efter 6 timmars förvärkar. Fick även till mig att jag ska vara sängliggande och enbart gå upp för att kissa i princip.

Här kommer lite bilder från vår visit här och nu hoppas vi att det håller sig lugnt lite till. Frågan är bara vad som händer när de kopplar bort droppet? Hur länge kommer det att vara så här med smärtan? Vad kan vi göra hemma? När ska vi ringa förlossningen, hittills har livmodertappen inte varit påverkad och när kommer den att bli det? Är det imorgon? Nästa vecka eller i värsta fall om 3 veckor? Om det fortsätter vara så här i 3 veckor till vad gör vi då? Hur fan ska jag klara det? Det är en annan sak när man vet att smärtan är där och värkarna kommer när man vet att nu är förlossningen igång, "snart" är bebisen här. Om jag har det så här men att bebisen inte kommer eller att inget händer så kommer jag troligtvis att bryta ihop. Det finns dock ingen som kan svara på vad om kommer hända eller när npgot kommer hända. Det enda vi kan göra är att vänta och se, ta en dag i taget och det gör vi nu, så gott vi kan.

Stamkund på förlossni...

0 Läs mer >>

Igår kväll vid ca 21:30 drog sammandragningarna igång igen. De kom regelbundet och de gjorde ont. Däremot kändes de annorlunda jämfört med de tidigare. De gjorde mer ont nu än de gjort förut. Annan karaktär på smärtan.

Jag körde på som jag gjort innan. Fortsatte sitta stilla i soffan, andades igenom det jobbiga och försökte slappna av så gott jag kunde. Johan kom hem vid 22 och hjälpte mig att räkna och hålls koll på hur tätt värkarna kommer. Det visade sig att de kom ganska tätt, ca var 10:e minut. Jag fick en känsla vid 23:30 att det inte kändes bra i kroppen, en oro och något som så att det inte ska vara så här. Jag ringde till förlossningen och fick en tid för kontroll på en gång. Vi skulle lugnt ta oss upp till sjukhuset. Väl där fick vi prata med en barnmorska som var väldigt trevlig. Vi förklarade vår situation, vad som hade hänt, när det började, hur ofta och drog igenom min hälsohistoria och om graviditeten varit normal hittills. 
Vi gjorde ett nytt CTG för att kontrollera bebisen men mest för att titta när sammandragningarna kommer och går. 
De tog blodtryck på mig vilket jag tror de gjorde för att utesluta havandeskapsförgiftning. Har tidigare legat mellan 120-130/70-75 vid besöken på specialistmödravården. Vid besöket på förlossningen låg jag på 130/90 vilket är något högre än tidigare. Dock kanske det kan bero på den stressande situationen och smärtan jag kände.
Då jag tidigare i livet  (2-3 år sedan och ännu längre tillbaka) haft besvär med urinvägsinfektioner x flera ville de kolla om jag hade någon urinvägsinfektion som orsakade sammandragningarna. Urinsticka var blank, så ingen urinvägsinfektion har jag, en positiv sak i det hela, yay!

Fick träffa doktorn väldigt snabbt. Tydligen var det en lugn kväll/natt på förlossningen. Hon tittade på livmodertappen via vaginalt ultraljud och var väldigt noggrann med mätningen. Tydligen så ska mätningen göras under en viss period och mätas flera gånger för att avgöra dess längd. Som kortast var den 2,6 cm och det är tydligen det lägsta värdet man går efter. Att den är 2,6 cm innebär att den är kortare än vad den har varit men det ligger ändå inom ett accepterat värde. Vi fick med oss en tablett bricanyl som skulle stoppa värkarna och fick åka hem igen. 

Dessa ständiga motgångar. Hur mycket ska man orka med egentligen? När går gränsen? Jag känner att jag är väldigt nära ett sammanbrott och det är inte alls en härlig känsla. Istället för att ta det lugnt, må bra, fokusera på att göra hemma-spa och baka muffins hela dagarna så får jag detta? Har jag inte fått gå igenom tillräckligt med motgångar i mitt liv? Jag tänker inte dra alla dessa nu gör då kommer jag få skriva i evigheter. Eller har jag gjort mig förtjänt av dessa motgångar? Är det världens sätt att säga, nu ska du allt få din jäkel. Kan det vara så enkelt att jag får dessa ständiga utmaningar för att jag alltid lyckas lösa dem i slutändan, även om jag bryter ihop och sliter mitt hår på vägen? 

Missförstå mig inte. Jag har massor med saker i mitt liv som jag är otroligt glad och stolt över men ibland hamnar det i bakgrunden. Alla fina vänner och familjen som stöttar i vått och torrt. Min underbara sambo och livspartner som slår allt i världen, stöttar, peppar och uppmuntrar. Som ständigt står ut med mig och mina egenheter. 

Summa kardemumma vill jag att det här ska vara över så fort det bara går. Det här barnet har ändrat min personlighet, min inställning till graviditeten och allt runt omkring mig. Självklart, eller det kanske inte är så självklart när ni läser, oavsett så älskar jag barnet mer än något annat och det är efterlängtat. Jag är helt övertygad om att livet som förälder kommer vara lättare än livet som gravid. I alla fall vissa stunder.

ANDRA BESÖKET PÅ FÖRL...