0 Läs mer >>

Besöket hos psykologen gick bra i måndags. Jag fick förklara vilka tankar, känslor och beteenden jag har och beskriva vad jag behöver hjälp med. Det känns som att det kommer fungera bra. Hon förklarade att det inte är konstigt att jag känner som jag gör och att hela situationen är jobbig för oss. Hon trodde att det delvis kunde bero på min bakgrund (har generaliserat ångestsyndrom). Fick inte så mycket hjälp försts gången men nästa gång kan vi kanske göra lite framsteg.

I helgen som var jobbade Johan och därför passade vi på att åka till Kungälv för att hälsa på min BRF Linda och hennes sambo Erik. Vi hade en så otroligt mysig helg måste jag säga! Hampus var lite gnällig och jag visste inte riktigt varför. Under kvällen blev han dock snuvig och ficl feber under natten. Hans första förkylning. Under lördagen var vi bara hemma hos Linda och myste. Vi satt på deras balkong med tända ljus och skumpa medans vi lyssnade på regnet och åskan utanför. Det är så skönt med vänner där det inte krävs mer än lite sällskap, god mat och dryck för att ha en grym dag. Vi gick i myskläder och osminkade. Så himla skönt att inte ha några krav på sig! 

Jag var dock väldigt nervös inför Hampus första tågresa. Jag har vagnen med mig ifall att men han sov riktigt gott i sjalen hela vägen. Jag hade dock vagnen som matstol/babysitter medan vi åt.

Hampus avskyr verkligen att både ligga men även att sitta i vagnen. Det är som om han tror att han missar massor med intryck om han inte blir buren hela tiden. Kul att vi lagt ca 5000 på en vagn som han inte ens tycker om. Dock hoppas jag att det kan ändras näe han blir äldre och vill i och ur med än i nuläget.

Som sagt så här Hampus varit förkyld det senaste oc jag vaknade natten mellan lördag och söndag av att han satte i halsen. Vi låg båda och sov och vaknade av detta. Han fick inte luft och jag fick upp ungen och vände honom ner mot marken och gjorde några lätta ryggdunk innan han började hosta. Han fick upp massor med vad jag tror var snor. Gick i panik in till Johan som tog situationen helt lugnt. Vi ringde 1177 för att få tips på vad vi kunde göra för att underlätta för hampus. De föreslog att lägga en kudde under madrassen vilket vi gjorde och det underlättade när snöret glider ner i svalget snarare än fastnar som det gör när man ligger plant. Vi fick även rådet att ge koksalt i näsan (1 dl ljummet vatten + 1 krm salt). Det funkade toppen! 

Han sov riktigt gott efter vi höjde huvud ändan men han rullar dock av så man får ligga i närheten hela tiden. 


Jag lade honom även i soffan under måndagen och lade då en soffkudde så srt han låg i högläge. Det var dock lurigt! Han började vända på sig och fick en himla fart och var på väg att rulla ur soffan! Jag flög fram och han stoppa honom innan han ramlade över kanten som tur var. Samma dag som detta hände var en riktigt jobbig dag. Hampus var gnällig för att han inte mådde bra. Jag hann knappt att äta mellan varven och kunde knappt kissa på hela dagen. Jag välte ut en hel kopp kaffe över hela vardagsrummet. När jag kastademig fram för att hindra att hampus rullade ur soffan så fick jag kasta en hel nappflaska med ersättning som kletade ner hela vardagsrummet och jag fick blåmärke på knäna. Trött var jag och på väg att få migrän. Lägenheten var rörig och jag kände att jag hade lust att dö!
Inte just i stunden men så här i efterhand kan jag säga att jag kände mig som en riktig supermamma Den dagen.

Samtidigt vill jag passa på att visa er hur det faktiskt det ut i ett hem där småbarn finns. Man tror att det inte kan vara så rörigt eftersom de är så små och inte själva kan dra fram saker, men oj så fel ni har! Så här se det ut en dag henma hos oss (Det finns bättre och sämre dagar, det här är en bättre dag ordningsmässigt).

Det är väldigt mycket disk, framför allt nappflaskor. Man hinner inte duka undan tallriken efter sig för att det kommer en bajsblöja emellan. Skötväskan ska gås igenom, packas och packas om. Babygymmet ligger framme eftersom man i en förhoppning tänkte duscha efter att ha fått spy i håret. Det är otroligt mycket tvätt att ta hand om och det är inte mina eller Johans kläder direkt. Vi snittar två maskiner om dagen vilket innebär att kläder hänger/ligger lite här och var.

J veckan har jag och Hampus inte varit iväg på öppna förskolan som vi egentligen hade tänkt eftersom han har varit sjuk. Vi har dock varit i Upphärad och hälsat på min mormor och morfar. Det är roligt för oss allihopa! Mormor hade köpt ett begagnat babygym till Hampus och han älskade det! Så himla kul att se hur ögonen lyser när han lyckas röra figurerna.

I helgen har jag och Johan fixar barnvakt så att vi ska få lite tid till avkoppling. Jag fick en spa-upplevelse i 25 års present av min bästis Kajsa. Imorgon bär det av til Stenungsund för en övernattning där, spa och trerätters middag. Det ska bli så himla härligt att få koppla av och spva en hel natt utan att bli störd. Däremot kommer det nog bli lite jobbigt också. Man kommer säker undra hur han har det och om allt går bra. Tänka att man hoppas att han inte är för jobbig och att man skrämmer stackars mormor och morfar men det tror jag inte. Vi får hålla tummarna. Jag ska njuta av vin, bubbelpool och god mat med bästis så jag kommer nog vara nöjd ändå.

EN SUPERMAMMAS TANKAR

1 Läs mer >>

Jaha då har vi ytterligare ett inlägg på ingång. Jag vill varna för att det kommer vara ett negativt och tungt inlägg.


Häromdagen skrev jag kl 07 när vi haft det tufft. Det är ofta jag bryter ihop numera för att jag är så himla trött. Tröttheten är inte alltid orsakad av sömnbrist utan tröttheten är även mentalt. Jag var verkligen inte inställd på att det skulle vara så här att vara småbarnsförälder. Jag visste att vi skulle sova dåligt på natten pga skrik men inte att jag och Johan skulle ha separata sovrum. Jag var inte förberedd på att jag måste ta varje nattpass eftersom Johan blir ett vrak om han har en enda natt. Han med sin redan dåliga sömn har det ännu jobbigare sedan Hampus kom till världen. 

Jag vet inte om det bara är vi som är helt slut eller om alla känner så här. De som har barn sedan tidigare säger att vi ska passa på att njuta av den här tiden men hur sjutton gör man då? Jag försöker och lyckas njuta när Hampus är trött och vill mysa nära och halvsover på mitt bröst. Jag lyckas även njuta de stunder när han är glad, nöjd och ligge roch skrattar och jollrar. Däremot är dessa stunder väldigt få under en dag.

Han är hungrig 6-8 gånger per dygn och skriker hysteriskt. Oftast inträffar hungern precis när vi ska gå iväg någon stans eller när vi är på väg hem. Svetten rinner, stressen börjar krypa i magen och man ökar på stegen hem i takt med att vänligheten ökar. Gallskriket i trapphuset innan man fått upp vagnen för trappan är ett faktum och man hoppas att grannar inte ska klaga på att vi är högljudda. In och mata snabbt, medan man är superstressad blir inte alltid bra. Samtisigt som han äter så bajsar han en rejäl laddning som luktar apa. Man ska ju inte tro att man kan ta en paus i matningen flr att byta blöja. Nej då man får helt enkelt sitta kvar i bajslukten som för övrigt är HEMSK! Efter det får vi en lugn stund med mys och prat.

Alla säger att bebisar sover så mycket i början. Det gör bannemig inte hampus! Det är aldrig så att vi kan lägga honom i soffan/sängen och så somnar han. Oh nej. Han vill ligga nära och sova på armen eller bröstet. Det är i och för sig väldigt mysigt för hur länge gör de det under sin livstid MEN, när man föera gånger om dagen måste bära en bebis så skriker axlarna och ryggen av smärta för att man inte orkar bära. Då är vi väldigt tacksamma för bärsjalen och gungan. Det är dock inte alltid han somnar där heller. 

På en hel dag är det väldigt lite utrymme för egentid. Det är inte bara det att man är hemma och ska ta hand om en bebis. Man ska även sköta hemmet, tvätta nerspydda tröjor, både mina och hampus. Kräks är överallt. Det är kräkfläckar på golvet som man tänker att man ska ta hand om när ungen slutar skrika. Det slutar med att man har en svart luddig fläck som har torkat in. Samtidigt ska det diskas nappflaskor, plockas undan, lagas mat och kanske åka iväg och träffa någon kompis. 

Hur gör man då för att orka? Det gör man inte.... Jag och Johan har dock en himla tur som har föräldrar som ställer upp massor. Det är ofta jag är hemma hos mina föräldrar för att någon annan ska få bära, leka och ta hand om honom en stund. Det ger mig massor av energi att komma hem till min mamma en stund. Få prata med en annan vuxen en stund. EN som förstår hur det är. 

Jag har de senaste dagarna varit i ett emotionellt stormoväder. Känslorna är kaos och jag orkar ingenting. Jag har insett att jag inte kan koppla av ordentligt. När Johan har hand om Hampus så är mitt fokus fortfarande på honom och jag analyserar varenda ljud och rörelse vilket gör att jag aldrig vilar. Stressen är ett faktum och det jobbiga är att den även har satt sig fysiskt. Jag får ofta exem och utslag i hårbotten när jag inte mår riktigt bra. Ofta kliar det och jag får sår i hårbotten som härskar sig när jag är väldigt stressad. Jag har även fått kraftigt håravfall och det är väl kroppens sätt att säga stopp. 

Jag har därför bestämt mig för att träffa en psykolog. Jag har tid dit på måndag och hoppas att jag får bra hjälp där för situationen är i nuläget ohållbar. 👍

Vi har varit på öppna förskolan vid 2 tillfällen och det är också en stor hjälp att få prata med fler föräldrar om hur det är att vara förälder. De har även en hel del stöd att ge tiöl föräldrar genom familjestöd. Det finns en socialpedagog, barnsjuksköterskor och förskolepedagoger som kan stötta. Det ska vi prata om på onsdag nästa vecka. Känns också bra. Behöver ventilera alla tankar, få tips och råd på hur jag och vi kan göra för att hantera situationen. 


Jag uttryckte för psykologen att jag är rädd för att få en ny depression. Det hade verkligen inte varit kul. Men jag har mycket mörka tankar just nu om varför jag blev förälder, att jag vill adoptera bort hampus (tillfällig känsla) och att jag ångrar att vi skaffade barn. Allt detta i en negativ spiral. Ska nog även ringa vårdcentralen för att ev. börja med antidepressiva igen. Har inte tagit dem på flera år men det kanske kan vara bra att börja innan det blir för jobbigt. Dock inga suicidtankar än så länge så det är ett gott tecken! 

EN MAMMAS EVIGA KL...

0 Läs mer >>

När tröttheten slår emot en som en rejäl käftsmäll och man bara vill lägga sig ner och dö.

Tårarna kommer, tålamodet är helt slut och irritationen tar över. Förbannelsen över minsta lilla ynka detalj. Det faktum att bebisen inte somnar om efter andra matningen under nattpasset driver mig till vansinne. Att benen sprattlar, ungen rullar, sätter i halsen, kräks och gör ljud ifrån sig gör att jag absolut inte kan slappna av och somna själv. Hjärnan är övertänt, så mycket intryck, tolkningar av signaler och tankar gör att jag inte orkar någonting. Efter 30 minuter kan jag inte längre bita ihop och hålla borta känslorna. Hamou s får sig en känga av sin trötta mamma: "snälla unge kan du onte bara ligga still och sova nån jäkla gång?" Detta sägs i en gin som är snäppet mer irriterat än det verkar i textformat. Tårarna börjar rulla längs kinderna och jag tänker stilla att jag behöver min sambo. Tänk om vi hade delat sovrum, sovit i samma säng. Det gör vi dock inte, jag och Hampus i ett rum och Johan i det andra. Med tårarna rullande längs kinderna ställer jag mig frågan som jag upprepar flera gånger per dag: ska jag be om hjälp eller orkar jag bita ihop lite till? Imorses var svaret nej det orkar jag inte. Det dåliga samvetet sköljer över mig för att jag väcker Johan 05:50 för att "jag inte orkar mera" medan han som sedan tidigare har svårt att sova ska till jobbet kl 11:30 för att jobba 10,5 timme. Jag ber om ursäkt för att jag väckt honom men säger att jag behöver hjälp. Hampus har vid det här laget lugnat ner sig. Ligger fortfarande och viftar hysteriskt men är lugn och nöjd för övrigt vilket borde få Johan att tänka "väckte du mig för det här?".

När klockan slår 08:00 ska jag ringa till bvc för att få hjälp. Jag klarar inte det här mera. Jag måste få prata med någon,  få tips, råd och stöd. Min hjärna (över)analyserar varenda ljud, varenda rörelse och tonart hampus ger ifrån sig. Jag kan aldrig slappna av ordentligt när han är i närheten. Jag försöker men kan inte koppla av. 

Känslan av att känna sig värdelös och hjälplös som förälder är hemsk. Det var inte så här jag föreställt mig att det skulle vara. Känslan av att känna sig som en dålig mamma biter sig fast som segt tuggummi under en skolbänk. Segt och jävligt äckligt. Hur kommer mina känslor och mitt beteende påverka hampus? Kommer jag någon gång lära mig att hantera min frustration? Johan föreslog att jag skulle låta hampus ligga kvar i sängen medan jag går ut ur rummet och tar en paus på 5-10 eller 20 minuter så får han ligga där. Mina ögon spärras upp i chock och mitt enda svar blir: "Jag kan ju inte lämna honom där! Tänk om han rullar ur?! Eller tänk om han sätter i halsen, onte får luft och jag inte hör?! (Johan menade att han skriker om han vill något). Då kommer det som ska vara en paus istället bli ett stressmoment. Vad händer nu? Somnade han? Varför är det så tyst? Har han satt spy i halsen igen? Överanalysering igen. Analyseringen gör mig otroligt stressad. Stressen har nu sätt sig fysiskt med exem i hårbotten, klåda som blir till små härskande sår samt kraftigt håravfall.
Jag är så skadad och rädd efter den gången när han slutade andas gör att han satte i halsen  när han satt i sin gunga. Det har gjort mig väldigt rädd för att sätta i halsen.

Nä den övertrötta mamman ska nu försöka sova en timme innan jag ska ringa bvc.

NÄR KÄNSLORNA TAR ...

0 Läs mer >>
Hej mina fina läsare!

Nu var det ett tag sedan jag skrev och jag har lite nytt och lite gammalt att gnälla om så förbered er redan nu.
Vi börjar med det mest centrala tycker jag. Vad fokuseras det mest på i mitt liv just nu tror ni? Diabetes? Nej, faktiskt inte. Jag har så fullt upp med allt annat så min diabetes har på något sätt hamnat i bakgrunden. 
Nu är det mycket fokus på examen som är den 15 januari och det som tar upp det mesta av mitt tänkande och mina handlingar är flytten som blir den 16 januari.
 
Jag, sambon Johan och våra två katter var hemma en vecka över jul och vi började vår julledighet med att hämta nycklar till vår nya lägenhet.
 
I lördags var vi på ikea och köpte lite nya möbler till lägenheten som dessutom ser såååååå himla härlig ut! Nyrenoverat badrum och kök, nya fönster och ytterdörr. Stamrenoverad byggnad :D Kommer bli toppen när vi väl är där, vilket känns som en evighet (17 dagar)!!!! 
 
 
Här är jag envis som stryk och ska skruva möbler och mamma smygfotar ;)
 
 
 
Så här blev det efter en del skruvande :D I julklapp fick vi ett nytt köksbord med stolar också :D Så nu är det bara soffa, säng, skrivbord och bokhyllor som ska med, resten åker till återvinningen. Återkommer med bilder om en månad när vi har kommit i ordning.
 
 
Åter till hur det ser ut i lägenheten vi bor i nu. Det är totalt KAOS! Det är så långt ifrån en inredningstidning man kan komma. Rensande, slängande, packande och förvaring i en enda stor röra. Tacka gudarna för att vi snart är ifrån detta hemska ställe.
 
 
 
Givetvis får jag fantastisk hjälp med flytten av mina två pälsbollar som ska vara med över allt! ;)
 
 
Många lådor blir det.
 
Nu över till vad denna blogg egentligen handlar om. Mig, min hälsa och min diabetes. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte haft varken lust eller energi den senaste tiden till att sköta min diabetes på bästa sätt. Det är mycket stress i vardagen och framför allt på min praktikplats.
 
Jag var sorgligt nog på mitt sista läkarbesök i småland igår. Både min diabetessköterska och min diabetesläkare har varit så himla fantastiska. Jag grät första gången jag träffade dem för att de var så snälla, hjälpsamma och förstående. Jag erbjöd de båda att följa med till Trollhättan när vi flyttar så att jag kan fortsätta träffa dem, men de var mindre sugna på det tyvärr ;)
 
Däremot diskuterade vi min cgm (kontinuerliga blodsockermätare även kallad sensor) som han inte sett innan. Han förundrades över att jag på egen hand betalade dessa hjälpmedel men såg även på mina värden att jag har hjälp av den. Jag trodde att mitt HbA1c skulle visa högre nu än vad det gjorde förra gången men tro det eller ej. Det hade sjunkt ett ynka litet steg till :D 
 
Så här har mina värden varit under årets kontroller:
april 2015: 81 i nya siffrorna och 8,8 i gamla systemet.
juni 2015: 73 i nya siffrorna och 8,0 i gamla systemet
augusti 2015: 64 i nya siffrorna och 7,2 i gamla systemet
december 2015: 63 i nya systemet och 7,1 i gamla systemet
 
Jag är så himla nöjd! Jag har inte så bra koll på hur jag har legat tillbaka i tiden men jag vet att jag varit uppe på 9 i Hba1c i gamla systemet tidigare, vilket inte alls är bra. Det kommer bli större förändringar nu efter flytten. Jag kommer lägga mer fokus på min egen hälsa. Jag kommer börja motionera tillsammans med min mamma och äta bättre. Det låter som en gammal klytcha, men vänta bara jag ska visa er. Jag har trots allt gått upp 13 kg i vikt sedan förra året eftersom jag fått bättre blodsockervärden. 
 
Hoppas ni får en bra nyårsafton och ett gott 2016!

KRAM EMMA

FLYTTKAOS

0 Läs mer >>
Hej allihopa!
 
Nu har det gått en tid igen och jag har inte haft mindre att göra de senaste veckorna! Jag har sedan fredag 7/8 kl 21.30 haft en vecka och två dagars välbehövlig SEMESTER!  Min semester började med frukost på sängen av sambon och mina 2 katter. Inte för att fira att jag fått semester men däremot för att fira min 23-åriga födelsedag. Jo tro det eller ej men 23 jordsnurr har jag överlevt mot många odds. Den sista veckan på jobbet var minst sagt kaosartad. Inte minst om man ser till min diabetes.
 
Jag har skapat 2 bilder för att tydligt visa hur min diabetes skiljer sig när jag jobbar och när jag är ledig. Här kommer första bilden på hur mina värden ser ut när jag jobbar en typisk vecka:
Det "tårbitarna" motsvarar är i procent hur mycket jag har legat högt (gul färg) med högt avses blodsocker över 12.0 mmol. Målvärdet är grön färg och innefattas mellan 4,0 mmol och 12.0 mmol (kanske är det 8,0 mmol som är övre gräns, är ej helt säker). De röda tårtbitarna representerar låga värden, d.v.s. blodsocker lägre än 3,9. 
Som ni ser så ligger jag mycket högt och ganska svängigt. Att pendla mellan 2,2 och HÖGT (över 22,0) är inte speciellt kul....
 
Här kommer bilden på hur den senaste veckan sett ut:
Har ni sett hur hela tårtan har ändrat färg?!! Den var täckt av massa gult tidigare, troligtvis på grund av stress på jobbet, samt oro för känningar och högt blodsocker. Nu är mitt blodsocker under denna veckan 35% inom målvärdet på den SÄMSTA dagen?! Helt fantastiskt! Jag vet inte vad jag har gjort eller vad som har orsakat denna förändring. Jag har under min ledighet kunnat sänka min tresiba (långtidsverkande insulin) med 2 enheter samt sänka mina måltidsdoser mellan 2-6 enheter!!! Det måste vara den totala avkopplingen som kommer när jag befinner mig på min älskade västkusten (läs bästkusten!). Alltid när jag är där ute så ligger jag bra i blodsocker och det är nästan så att jag är för mycket låg och till och med fått hoppa över att ta insulin till glass?! 
 
En anledning till dessa förändringar tror jag dock kan vara att jag som sedan 3,5 år tillbaka bor i småland, långt från föräldrar och vänner. Jag har aldrig känt att jag till 100% procent trivs med att bo här nere. Genom att jag vantrivs där jag bor leder det till att jag tröstäter mer än vad jg gjort tidigare, jag struntar i rutiner och "faller tillbaka i dåliga vanor" med godisätande, missade insulindoser, trötthet och ren förnekelse av diabetessjukdomen. Dock har jag efter nogranna observationer från dexcom dokumentation kommit fram till följande: 
Trots att jag upplever att blodsockret ligger lika mycket högt nu som det gjorde i början kan jag visa på att jag helt klart har förbättrat mina värden. Här kommer en bild öfr att demonstrera.
Denna bilden visar tårtbitar från min första vecka någonsin med dexcoms cgm (16 juni - 22 juni). Här lågt jag 73% av tiden över 9,05 mmol i blodsocker och jag låg 27% inom målvärdet. Den senaste veckan visar att jag legat  39% av tiden över 9,05 mmol i blodsocker. Det är en förbättring på 34%!!! Jag har även ökat andel procent som jag ligger inom målvärdet. Tidigare 27% och nu senaste veckan 57%. Förbättring på 30%!!! Imorgon skall jag till min diabetessjuksköterska för att visa sensor samt ta HbA1c och diskutera vanliga saker.
 
Detta visar ännu tydligare hur jag som inte upplevt att denna cgm hjälpt mig att förbättra mina värden, faktiskt har visat förbättringar. Givetvis har jag haft en kanonvecka nu och den kanske inte håller i sig? Vem vet? Men jag har i alla fall fått motivationen till att ta tag i mina blodsockervärden och sträva neråt. Dock är det som jag tidigare sagt ETT HELTIDSJOBB som kräver massor med energi. Dock skall jag försöka att kombinera detta med att öka min fysiska aktivitet genom att motionera mera. Cykla/promenera samt lätt yoga. Viktnedgång har jag planerat då jag märker på mina kläder att de sitter åt mer och mer. Tyvärr kan jag inte längre skylla på att det är tvättmaskinen som krymper mina kläder. 
 
Om någon känner sig sugen så får ni mer än gärna haka på min idé om att utmana sig själv, tävla mot dig själv i kampen mot soffpotatisen (jag), diabetesmonstret (jag...) eller sockerberoendet (återigen jag). Alla kan vara med, vi kan motivera varandra, peppa och stötta. Heja Heja!

Semester vs. Arbete

0 Läs mer >>
Ja alltså det där med grviditet. Jag är just nu i den perioden i mitt liv att jag snart är färdig med min utbildning (15 januari), vi har ett nytt boende på gång, nytt jobb på gång och jag har det senaste året haft en obeskrivlig längtan efter barn. Jag har dock alltid fått höra att graviditet vid diabetes inte är det lättaste. Jag har diskuterat med min diabetessjuksköterska och frågat lite allmänt vad jag kan tänka på och hur en graviditet kan se ut för en diabetiker. 
 
Det första hon berättade var att det var otroligt viktigt med noggranna blodsockerkontroller. Helst ska en graviditet planeras och HbA1c ligga bra redan innan graviditeten påbörjas. De första tre månaderna är otroligt viktiga eftersom fostret under dessa veckor utvecklar sina organ. Det är även under de tre första månaderna som saker kan gå fel. Vid för höga glukosvärden under dessa tre månader kan risken för missbildningar ök vilket  oftast ger skador som gör det omöjligt för fostret att överleva. De höga glukosvärdena hos mamman leder även till att fostret kan få en onormal tillväxt och bli för stora vilket kan leda till att förlossningen sker tidigare än planerat.
 
Enligt den information jag har hittat i en folder som getts ut av diabetesförbundet som heter "diabetes och graviditet" så följs mammor med diabetes upp via specialistmödravården där man följs varje eller varannan vecka under hela graviditeten. Ett samarbete mellan diabetessköterska, diabetesläkare, specialistmödravården och förlossningsläkare bör påbörjas för att alla ska en bra inblick i vad som sker under graviditeten och för att vara så förberedd som möjligt.
 
 
När jag läste om allt detta och i samma tidskrift fick förklarat hur blodsockret skall ligga under hela graviditeten börade jag nästan gråta. Blodsockervärden över 6,5 klassas som för högt och det bästa är att ligga mellan 4,0 och 5,5. För mig kommer detta vara nästan omöjligt att genomföra oavsett vad jag gör. Jag har aldrig haft så bra blodsocker eller HbA1c. Senaste gången jag låg med HbA1c under 6,5 var i början av 2000-talet. Det har varit otroligt svårt att kontrollera. Oavsett hur mycket viljestyrka jag har känns det omöjligt redan innan jag har börjat. Johan har försökt att peppa mig med att vi helt enkelt måste ställa om vår livsstil för att komma ner i dessa värden och jag tror att han har helt rätt.
Jag märker själv att jag ligger bättre i blodsocker om jag helt utesluter socker och äter lågkolhydrat kost. Vi ska efter helgen försöka formulera någon form av plan inför hur vi ska gå tillväga med detta för att graviditeten ska bli så bra som möjligt.
 
Jag tar min examen 15 januari 2016 och i februari planerar vi att flytta från småland upp mot göteborgstrakten. Väl där vill jag gärna jobba i några månader innan jag blir tvungen att ta ut mammaledighet. Detta betyder att jag "borde" kunna bli gravid i november/december. Johan vill gärna inte att jag ska bli gravid innan vi vet hur det blir med bostad och jobb. Först när vi vet att någon av oss har ett jobb ska vi försöka är det sagt. Givetvis styr diabetesen också när jag kan bli gravid eftersom jag måste gå in med bra HbA1c.
 
Vi får väl se vart vi hamnar tillslut men jag tror att en långsiktig lösning kan vara som jag tidigare näämnt att utesluta socker, äta lågkolhydratkost samt att motionera mera. Det finns bara positiv saker med motionen för min del. Problemet är dock att jag inte har varken motivationen eller orken till att klara av det själv och Johan är väl inte den bästa på att peppa även om han försöker mer än mycket. Vi får helt enkelt avvakta och se tills vi hittar en hållbar lösning. 
 
 

GRAVIDITET OCH DIA...

0 Läs mer >>
Godkväll alla sockersöta!
Nu var det ett tag sedan igen och jag har en del att berätta. Jag fick i slutet av juni ett brev från min diabetessköterska att mitt HbA1c (medelblodsocker) har sjunkt från 89 till 79 vilket hon tyckte var positivt men att jag borde fortsätta jobba på att få ner mina värden ännu mer. Jag hade precis "fått" min sensor då och hon verkade positiv till användningen. JAg har fått en ny tid den 18/8 och hoppas då att jag fått ner värdet ytterligare. Dock fick jag en varnande pekfinger om att sänka HbA1c långsamt eftersom alltför snabba sänkningar kan ge skador på kroppen och framför allt på ögonen. 
Hur skulle jag gå tillväga då för att sänka mina värden då undrar ni. Ja det är en fråga jag ställer mig varje dag. Jag har nu kopplat in mottagaren i datorn för att lägga in de senaste värdena och ja, vad ska jag säga, det flyger åt alla håll och jag vet knappt vad som går på tok:
Ja när man ser den här bilden så förstår man ingenting! Detta är alla dagar från den 15 juni till och med idag. Jag försökte få fram en mer tydlig graf för att få en överblick och tyckte att den här var lättare att förstå
Den här grafen visar fördelningen i procent hur ofta jag ligger inom vissa intervall och här fick jag kvitto på att mitt problem oftast inte är att jag ligger otroligt högt, dvs. över 20,6 men att jag ofta ligger mellan 10,6-12,2 men resten ligger ganska bra. 
 
Genom att använda dessa siffror så kan jag försöka att undvika att ligga runt 12. Jag funderade först på att helt försöka undvika att ligga lågt eller få blodsocker över 17,2 men det kommer vara väldigt svårt att få igenom tror jag. Det svåra med att jag oftast ligger mellan 10 och 12 i blodsocker är att jag prsonligen anser att det är lite för lågt för att korrigera med insulin. Dock funderar jag på om jag inte ska göra det i alla fall eller om det är så att jag kan öka måltidsinsulinet om det är så att det kommer i samband med måltid. Jag har dessutom ökat mitt långtidsverkande insulin med 4 enheter sedan senaste besöket hos diabetessköterskan och jag ser att jag ligger bättre av det. Staplarna 5,6-7,2 och 7,3-8,9 var mycket lägre innan så en viss förbättring har skett. 
Det är så himla smidigt att läsa av dessa kurvor och det ger mig insiration om hur jag ska fortsätta att hantera min diabetes till det bättre. Jag har verkligen tagit till mig att diabetes är ett heltidsjobb som aldrig går att ta semester ifrån. Det är alltid beslut som ska fattas. Hur mycket insulin ska jag ta till detta, hur mycket kommer jag röra på mig idag, undrar om det är mycket att göra på jobbet idag och om jag ska ta mindre insulin utifall att jag inte kommer sitta så mycket (jag jobbar som undersköterska på en medicinavdelning på sjukhus).
 
Det jag känner är det jobbigaste är att jag aldrig kan koppla av. Jag känner absolut att det har förbättrats med sensorn, jag har mer kontroll, jag slipper att sticka så ofta, jag hinner dämpa höga och låga värden i tid. Jag har vissa dagar, som idag när jag känner att jag inte alls vill vara med längre, jag vill bara ge upp. Det som jag har fått lära mig är dock att acceptera dessa dagar. Dem kommer och går, vissa dagar är jobbigare än andra men genom att aktivt välja att ta en dag med minimal kontroll återkommer kontrollen efter ett tag. Tidigare kunde det ta mig dagar innan inspirationen kom tillbaka men nu kan det vända under en dag. På förmiddagen är jag helt slut men under eftermiddagen eller kvällen så kämpar jag vidare igen. Idag har jag varit helt slut hela dagen och jag har dragit mig ifrån att ta mitt insulin eftersom jag bara kände bläääh. Konstigt kan någon som inte upplevt hur det är att leva med en kronisk följeslagare tänka. Det är ju "bara" att ta ett stick så är det klart, men så är det inte, det spelar ingen roll att det bara tar mig 1 minut att ta mit insulin. Jag måste tänka, jag måste kontrollera, jag måste räkna, jag måste följa upp efteråt så att insulinet var tillräckligt eller om det var för mycket, jag måste bedöma och anstränga mig mentalt. Jag kan inte lämna över besluten till någon annan, jag kan inte lämna ifrån sjukdomen, jag kan inte låta någon bestämma, eftersom det bara är jag som kan min diabetes och känner hur det kommer bli. Det är magkänslan som måste bestämma. Det jobbiga är också att alla dagar är olika, det som fungerar en dag kan bli helt tokigt en annan da beroende på väder, stressnivå, aktiviteter, mentalt tillstånd, vilken mat jag äter, hur väl jag sköter diabetesen. 
Det är svårt att beskriva känslan och hur det är att leva med denna sjukdom men jag hoppas verkligen att förståelsen och kunskapen kring diabetes kan öka i samhället. Jag kan varmt rekomendera er att titta på en serie med korta klipp från en familj som lever med diabetes förklarar hur deras vardag ser ut. Du kan titta på videon här.
 
Jag har även funderat lite kring ur det kan gå om något akut skulle hända. Jag har sedan något år tillbaka använt diabetesförbundets nyckelring som halsband för att informera allmänheten om det skulle hända någonting. Jag tog av nyckelringen och satte i en halskedja med texten utåt. Praktiskt är att det står på både svenska och engelska. Det går att beställa dessa nyckelringar på diabetesförbundets hemsida och en nyckelring kostar 65 kronor vilket jag tyckte var ett billigt pris. Jag har den alltid på mig och den tål att bada och duscha med. Texten slits inte ut som jag först trodde. 
Det finns även andra varianter av halsband som går att beställa och jag har tänkt på det eftersom den tidigare versionen är ganska tråkig och inte innehåller någon personlig information. Jag har länge tänkt att jag ka beställa halsbandet nedan men skriva personnummer på baksidan samt ett telefonnummer. Kanske skulle jag skriva "SOS 112" eller mammas eller sambons mobilnummer. Så svårt med telefonnummer dock eftersom det byts ibland. Kanske ska jag skriva "Ge mig något sött och ring SOS 112" 
 
Det hände något otroligt otäckt förra hösten. Jag var på praktik på min nuvarande arbetsplats och kom in på avdelningens expedition som vanligt strax före 07:00. Jag hade tidigare ätit frukost som vanligt (havregrynsgröt) och tog samma mängd insulin som dagen innan med samma blodsocker. Det enda jag kommer ihåg är att jag går in i det lilla kaoset som upptår på morgonen när dagpersonalen kommer och efter det blir allt svart. Jag har i efterhand fått reda på att jag börjat få små ryckningar i armar och ben och min klasskompis och bästa vän Felicia (tack och lov var där) fik mig att sätta mig ner på en pall. Jag har sedan börjat krampa och blivit helt blå i ansiktet. Som tur var var jag på rätt ställe och de fick ringa MIG (medicinsk intensivvårds grupp) med narkosläkare som kom upp och satte syrgas, de satte massor med pvk, gav mig en injektion med rent glukos, satte glukosdropp och tog prover inkl. blodgas (artärprov). Helt plötsligt vaknar jag till och jag minns att jag kände mig otroligt yr och snurrig. Det var massor med folk runt mig, jag låg i en säng och helt plötsligt har jag den underbara avdelningschefen Christians ansikte framför mig och han börjar få kontakt med mig. Det första jag tittar på är klockan, den visar 08:00 eller om den visar 09:00 och jag minns att jag frågar om det är dag eller kväll. Efter det blev jag bättre och jag fick komma ner till en OBS-plats på akuten för att vila upp mig under dagen. Jag är i efterhand EVIGT tacksam att jag hade min klasskompis Felicia med mig för dum som jag var hade jag inte vågat berätta för alla att jag har diabetes. Jag hade inget halsband eller någonting som antydde att jag var diabetiker. Det hade säkert tagit längre tid innan jag blivit bättre om ingen vetat om min sjukdom. Efter det har jag aldrig tagit av mitt halsband. Jag är för rädd och överallt jag går berättar jag om min sjukdom, bara för att alla ska veta ifall det händer igen. Jag blev så fruktansvärt rädd och än idag är mina kollegor lite på sin vakt. De frågar oft hur jag mår och hur mitt blodsocker ligger och de har inga problem med att täcka upp för mig om jag måste sätta mig och äta om jag blir låg. Så himla skönt med kollegor som respekterar en och förstår. Jag är lyckligt lottad att jag överlevde.
 
En annan gång min diabetes har försökt att ta livet av mig (men denna gången pga för högt blodsocker) var för 3 sommrar sedan. Jag minns att jag skulle träffa en vän inne i stan och gå ut och äta middag och ta ett glas vin. JAg hade sett fram emot denna dagen i flera veckor då min vän är otroligt välbokad. Jag minns att jag under eftermiddagen legat högt i blodsokcer och att jag tagit massor med insulin. Jag började må illa och tog under em med sprutan och allt annat tog jag med insulinpumpen. Jag bytte infusionsset för att vara säker på att det fungerade och jag började kräkas när jag sminkade mig. JAg mådde dock bättre efteråt och tänkte att det inte var någon fara, det var bara en engångshändelse. I bilen på väg till stan spydde jag ytterligare en gång och jag tog en ny dos insulin och fick en stark tillsägelse från sambon om att ringa sjukvårdsupplysningen. Hon tyckte att jag skulle kolla ketoner och jag hade 0,8. Jag spydde ytterligare en gång när vi precis kommit in till stan och sjukvrdsrådgivningen sa till mig att åka in till akuten. Jag blev väldigt besviken och ville inte åka ifrån min vän som tagit sig in till stan och allt bara för att vi skulle ses. Dock är hon undersköterska och även hon sa till på skarpen att jag MÅSTE åka in direkt. Sagt och gjort. Kom in på akuten och där mådde jag faktiskt bättre. blodsockret låg på 12 och ketoner hade sjunkt till 0,5 eller något sådant. Jag blev inlagd på ett rum och efter samtal med läkare övertalades jag att stanna kvar på AVA i en natt för övervakning. Jag blev besviken men i efterhand är jag glad att jag stannade kvar. Sambon åkte hem vid 22:00 för att ta hand om katterna men han lovade att komma tillbaka på morgonen så fort han vaknat. Jag försökte sova men illamåendet tilltog och jag tog mer insulin med pumpen, jag sa till att jag mådde sämre och bara mådde mer och mer illa. Jag hade fått dropp som satt i en ställning i sängen och jag kände att jag var tvungen att kräkas, Jag satt ju fast i sängen och hade ingen påse eller någonting så jag tvingades kräkas i sängen. Jg blev sämre och fick ont över bröstet och jobbigt att andas. Vid 01:00 beslutades att jag skulle flytts till IVA (intensivvårdsavdelningen). Jag mådde vid detta tillfället så fruktansvärt att jag aldrig upplevt något liknande. Jag kom upp och det var underbara människor på avdelningen och de skulle sätta pvk nålar på mig och jag som vid det tillfället var så otroligt rädd för nålar orkade inte ens bry mig om att de stack. En nål i varje arm och jag vet att de hade så svårt att sticka i min högra arm att narkos fick komma och stika mig och de satte även en artärnål. EKG kopplades, jag fick syrgas och massor med dropp. I efterhand fick jag reda på att jag hade fått en ketoacidos/syraförgiftning med ketoner på 7,5. 
Mellan 01:30 och 05:00 trodde jag verkligen att jag skulle dö. Jag minns att jag tänkte "Vad gör jag om jag dör här? Vad kommer hända om jag dör här?". Personalen frågade om jag ville ringa någon och berätta att jag var på intensiven. Jag frågade om någon kunde ringa åt mig eftersom jag var så himla dålig och så himla orkeslös. Personalen småskrattade och sa att det skulle väl vara konstigt om de ringde till min sambo och sa puss puss från mig.. Jag samlade all kraft jag hade och ringde till Johan. Inget svar. Givetvis, klockan var ju 01:30 och han sover med öronproppar. Jag bad även att få ringa min mamma och jag minns att jag tänkte att jag inte ville ringa på hemtelefonen och väcka alla i huset så jag ringde på mobilen, inget svar. Jag lämnade meddelande till de båda och till mamma försökte jag att släta ut min situation lite genom att säga "jo alltså det är så att jag har blivit lite sämre nu ikväll och jag ville bara säga att jag nu har blivit flyttad till intensiven. Men du behöver inte oroa dig, jag mår fint, jag ringer imorgon igen.". Efter att jag fått läkemedel mot mitt illamående, kateter och kalium, glukos och natriumdropp kunde kroppen äntligen slappna av lite vid 05:00 och jag mådde lite bättre. 
Jag minns att jag sov 2-3 timmar och sedan kom dagpersonalen med en telefon vid 09:00 tiden och sa att min mamma ringde till mig. Jag minns att hon var så himla orolig, hon var till och med lite arg för att jag inte ringt på hemtelefonen, "DET ÄR JU VIKTIGT OCH ALLVARLIGT, DU MÅSTE RINGA PÅ HEMTELEFONEN!". Hon sa även att hon var på jobbet men att hennes kollegor skickade hem henne för att hon skulle kunna ta första tåget ner för att komma till sjukhuset. Jag minns att tårarna började rinna när jag hörde det. När man är sjuk och känner sig så svag finns det få saker som är så bra som att träffa sin mamma och pappa. Hon skulle vara där om 5 timmar. Jag kunde knappt vänta. Johan kom till IVA vid 10:00 och det första han sa är "fan vad läcker du är du ser riktigt pigg ut". Jag kunde inte tänka mig annat, jag kände mig som skit men inte i hans ögon. Han var nog lite orolig han med trots att han agerade lugn. Här är några bilder på mig när han kom till avdelningen Jag ville komma ihåg den dagen i resten av  mitt liv.
Allt gick bra tillslut och vid 11:00 kom min egen diabetesläkare ner till mig och pratade lite. Han var lite irriterad över att IVA så fort ville bli av med mig och lägga in mig på en annan avdelning. Han hade tänkt att min pumpstart skulle ske innan jag bytte avdelning men nejdå, inte alls. Jo föresten, anledningen till att allt blev som det blev var givetvis en liten knyck på slangen jag satte under eftermiddagen. Jag hade alltså inte fått i mig något insulin sedan 16:00 den eftermiddagen och först 01:00 insåg akuten att den måste bort och injektioner/infusioner borde sättas in istället. Efter denna händelse tog jag alltid bort pumpen och tog insulin med pennor istället eftersom jag då med säkerhet vet att jag får i mig mitt insulin. Jag hade 2 liknande händelser efter denna och den ena höll på att bli en ketoacidos/syraförgiftning igen men hann stoppas i tid. Så det där med att diabetes inte är någon allvarlig sjukdom, släng dig i väggen!

DIABETESENS BAKSIDOR

0 Läs mer >>
Hej vänner!
Jag har länge varit intresserad av psykisk ohälsa och är ganska insatt i olika psykiatriska diagnoser eftersom jag läser till sjuksköterska.För ca 1,5 månad sedan så hölls en öppen föreläsning om olika sjukdomar som vanligtvis är "osynliga" men som människor lever med i samhället. Under denna öppna föreläsning i Växjö konserthus hölls flertalet föreläsningar om hur det är att leva med olika sjukdomar. Det ligger i luften att psykiska sjukdomar är något som man inte pratar om i samhället. Målet med dagen var att göra det osynliga synligt för att öka kunsaperna kring olika tillstånd. Här kommer en länk till en video för att beskriva projektet. https://youtu.be/Ssc-7CA9LBk
Nu för att visa att jag stödjer projektet med att bryta tystnaden och de tabu som finns i samhället kommer jag att berätta lite om mig själv. 
 
Jag fick som 4-åring diagnosen diabetes typ 1. Det är inte detta fenomen jag kommer beskriva under denna presentation eftersom jag vanligtvis skriver mycket om min diabetes. Även diabetes är en sjukdom som inte är synlig som t.ex. ett brutet ben. När jag var 15 år började en svajig period i mitt liv, vilket i och för sig inte är så konstigt med pubertet och en tid som tonåring. Det många såg som att jag träffade mitt livs första pojkvän var under ytan inte speciellt lyckligt.
 
Det som ser lyckligt och bra ut på utsidan är inte alltid så lyckligt på insidan. Jag träffade en kille som va ett år äldre och jag blev blixtförälkad precis som vilken annan tonåring som helst. Jag var lycklig, fick uppmärksamhet och svävade på rosa moln. Denna man hörde av sig ofta och bara för att kolla hur jag mådde. På den tiden var det dyrt att ringa på mobil och vi använde flera timmar åt att prata i telefon. Han hade ett genuint intresse ¨för vart jag var någonstans, vem jag hade träffat under dagen och vad jag skulle hitta på dagen därpå. Jag tyckte till en början att det var gulligt och lade inte märke till det som jag idag vet är varningstecken på att något inte står rätt till. Efter 6 månader tillsammans bestämde sig min pojkvän för att vi skulle förlova oss. Jag var fortfarande inne i min bubbla och tänkte mest att det är ju så här livet går till. Du träffar någon, blir kär, förlovar sig, skaffar familj och lever lyckligt i resten av livet. Det jag inte visste då var innebörden av förlovningen. Nu i efterhand förstår jag att vår förlovning handlade om kontroll. Att sakta men säkert bryta ner mig, isolera mig tills jag var helt ensam, utan vänner, stöttande familj och tillslut en slagpåse. Lyckligtvis kom det aldrig så långt att jag blev slagen, även om det var nära en gång. Mina vänner tyckte jag blev tråkig som bara försvann och ville spendera så mycket tid med nya pojkvännen att de drog sig undan. Ungefär i samma tid som förlovningen började våldet. Kontrollen över mig var total, han ringde 8-10 gånger per dag för att kontrollera vart jag var, vem jag umgicks med och när jag kom hem igen. JAg skulle alltid ringa, oavsett. En gång bestämde jag mig för att åka och bada med min lillebror, åka moppe dit, slänga oss i sjön och sedan hem igen. Jag minns att jag tänkte att jag inte behöver ringa för det, vi är väl borta max 25-30 minuter och han behöver inte få veta något. Så vi åkte iväg och slängde våra grejer i gräset och kastade oss i sjön. På de 3 minuterna från att vi lagt ner våra saker till dess att vi kom tillbaka upp hade jag fått 30 missade samtal från honom. Vi hade världens gräl i över 45 minuter där jag försökte lugna honom, vilket jag i efterhand ser som ännu ett starkt tecken på at jag borde gett mig av. Tyvärr gjorde jag inte det och ju längre tid vi spenderade med varandra ju värre blev det. 
Som sagt, jag har aldrig blivit slagen fysiskt. Däremot har jag under 1,5 års tid blivit utsatt för sexuella övergrepp. Totalt under vårt förhållande i 2 år hade jag kanske 15 samlag som jag var med på och accepterade. Det började med att han "tjatade" till sig sex. Första gångerna behövdes bara 5 gånger där han frågade om vi skulle ligga med varandra där jag sa nej men sedan ändrade mig. Detta var ännu ett tecken! Ju mer han tjatade ju mindre ville jag ha samlag med honom. Han kunde tjata uppåt 70-80 ånger och jag sa nej varje gång. Ha gav sig aldrig och ju mer tiden gick ju fortare gick jag med på det. Allt för att "slippa" allt. Efter ett tag så gick det så långt att jag aldrig sa nej. Jag började "spela med", jag stönade eftersom jag visste att övergreppet skulle gå över fortare då, jag försökte gör det som han ville för att bli av med den hemska känslan. Jag fick otroliga skador efter hans övergrepp och jag har kvar dem även idag, trots att jag lyckades ta mig ur relationen för 6,5 år sedan. Jag har fått sprickor och ärrbildningar efter penetrationer som inte var menade att göras, jag har mentalt brutits ner till en människas minsta beståndsdel och trots att jag har jobbat med skadorna jag fått efter relationen har jag fortfarande men kvar i livet. Jag har otroligt svårt i mitt jobb att bemöta personer som ter sig eller påminner mig om aggressivt beteende. Jag har fått träna på att våga säga vad jag tycker för att inte bli rädd för hot eller trakasserier. Jag tränar just nu på att vara arg, eftersom jag helt glömt bort hur man gör när man är arg och hur man har en diskussion med en partner om inte slutar i trakasserier, hot eller sexuella övergrepp. 
Så här såg jag ut under vår relation
Jag ser det i ögonen. Lyset är tänt men Emma är inte hemma. Min mamma beskrev i efterhand hur hon upplevde det som att jag var inne i en bubbla och att jag inte var kontaktbar.
Jag vet att jag strategiskt höll fram handen för att jag visste att han ville titta på bilder när vi kom hem och jag "skyddade" mig genom att hålla fram handen så här.
 
Jag har dock tagit mig ur relationen och lever idag lyckligt tillsammans med en underbar man (Johan) som vet om min historia och som har hjälpt mig otroligt mycket i mitt arbete med mig själv.
Dock var jag singel i 2 månader innan jag träffade min nuvarande sambo och fästman. Jag hann aldrig inse vad jag varit med om under dessa 2 destruktiva år. Den smällen kom efter ett halvår tillsammans med Johan. Han tyckte att jag betedde mig lite annorlunda och konfronterade mig. Eftersom jag var och fortfarande är konflikträdd försökte jag att rymma genom att försöka bryta relationen. Dock lyckades vi lösa våra problem och tack vare Johan fick jag kontakt med en kvinnoklinik som hjälpte mig med polisanmälan och bearbetning av alla händelser. Under bearbetningsprocessen föll jag dock in i en depression och klarade inte av att göra någonting. All livslust försvann, all ork likaså och jag fick till och med självmordstankar och diffusa planer. Jag ville aldrig dö eller ta livet av mig, jag ville slippa allt jobigt. jag ville sova, svimma eller försvinna. Jag hade tankar om hur jag skulle kunna göra för att snubbla och slå huvudet på en sten. Jag satt en dag med mina lugnande tabletter i handen och undrade hur många jag behövde ta för att slippa känna, för att somna och aldrig vakna, men inte att jag ville dö. Till slut sa jag till Johan och min mamma och pappa att jag ville läggas in på psykiatrin. Johan hade varit inlagd tidigare och sa att det var bra. Min mamma och pappa var nog lite osäkra och rädda. Första gången vi åkte in så fick jag träffa en läkare som sa att jag troligtvis bara sovit dåligt och gav mig en sömntablett för att hjälpa mig att sova. Jag kände mig så otroligt kränkt när jag kom ut därifrån. JAg gick till och med med på att lägga in mig själv för att jag ville få hjälp. Dagen efter åkte vi in igen och denna gången krävdes att min mamma satt och grät framför läkaren för att de skulle lägga in mig. Jag fick byta mediciner och efter ca 1,5 vecka fick jag komma hem igen eftersom jag kände mig bättre. Det var dock fortfarande tungt. Jag kan inte beskriva känslan av hur det känns att ha ne depression. För mig var det som att vara så orkeslös att du inte ens orkar dra upp persiennerna i rummet. Min mamma och pappa försökte att untra upp mig och försökte få mig att inte tänka så negativt ellr att prata om sjukdomen då jag skulle må sämre av det. JAg tror att de tänkte att distraktion skulle vara bra för att inte sjunka djupare ner men det som faktiskt hjälpte mig var att få prata av mig. Johan har haft depression och han ar den som förstod mig, förstod mina känslor och hjälpte mig igenom den perioden. Jag ville inte ha kontakt med någon under den perioden då jag tyckte det var så himla energikrävande att låtsas vara glad och le hela tiden när jag inte alls kände för det. Jag minns särskilt min födelsedag då jag kände precis så. Här är en bild på mig från den tiden
 
Några år senare sökte jag kontakt med vårdcentral eftersom jag kände att det var något som inte stämde, jag trodde till en början att det var en komplikation av min destruktiva relation och sökte mig därför till en psykolog. Jag var otroligt rädd för saker som kulle kunna hända och jag försökte undvika situationer när jag fick den känslan. Det visade sig då att jag har generaliserat ångestsyndrom vilket innbär att jag so mär drabbad oroar mig för saker som kan hände, skulle kunna hända och mentalt sätter igång mitt kristänkande. Jag hade t.ex. svårt att ringa till elgiganten för att berätta att min dator behövde lagas. Min tankegång var följande "Ja men tänk om jag ringer dit och den jag pratar med börjar med att ställa några frågor och sedan ställer personen en fråga som jag inte kan svara på. Vad gör jag då? Vad ska jag svara då?" Jag skrev alltid listor över vad jag skulle säga innan jag kom så långt som jag är idag där jag skriver en mental lista eller skyndar mig att slå nummret innan jag hinner börja oroa mig för vad personerna i fråga ska säga till mig. Jag fick behandling via psykolog och detta kombinerades med läkemedel för att bromsa dessa känslor och tankar.Det har fungerat utmärkt för mig.
 
Avslutningsvis så vill jag bara säga att oavsett sjukdomar, oavsett vad så är det bra att berätta om sin situation och meddela omgivningen. Det känns jobbigt i början men jag har lärt mig att hantera min situation och därmed berätta om den. Det jag berättar kan faktiskt hjälpa en annan människa! Jag har fortfarande men och livet går upp och ner hela tiden men det är så livet fungerar och jag säger som min gamla mentor sa: "Emma, den som säger att den har levt sitt liv utan toppar och dalar, har aldrig levt!"
 
Så här lycklig och glad är jag idag, trots allt jag gått igenom och allt som jag i framtiden kommer att gå igenom. Jag kommer ha ärr och märken med mig men det är bra för jag har gått starkare ur detta och med alla ärr så syns det att jag har kämpat för mitt liv!
 

GÖR DET SYNLIGT!

0 Läs mer >>
Hej kära bloggen.
Är äntligen hemma efter 5 varma dagar i Rom (kom hem den 15/8) och har sedan dess hunnit göra en omtenta och börja termin 4 på sjuksköterskeprogrammet. 
I och med skolstarten so mjag sett mycket fram emot ett tag så tänkte jag att jag skulle ta tag i mitt liv och mina rutiner igen. Som mina tidigare läsare kanske redan vet så är jag diabetiker typ 1 sedan -97 och har den senaste tiden slarvat otroligt mycket. Jag har inte tagit några blodsocker, missat insulindoser osv. 
Då jag planerar en graviditet nästa sommar och framåt så måste jag få mina värden att förbättras och detta åstadkommer jag genom att minska mitt enorma socker- och godisberoende, äta regelbundna och bra måltider samt att ta flera blodsocker om dagen. Mitt mål är att ta 4-6 blodsocker per dag men mitt första delmål är 1 om dagen. 
Jag har gjort en liknande detox förra hösten och hade då en period på 21 dagar där socker var helt uteslutet, godis, kakor, glass och sötsaker över lag var big no no! Till och med min älskade pepsi max som är mitt andra beroende var förbjudet denna perioden. Under dessa dagar skulle jag motionera 30 minuter varje dag.

Det var ingen rolig process att gå igenom men vad bra jag mådde utan sockret. De första dagarna är HEMSKA! Jag blir på otroligt dåligt humör, grinig och har huvudvärk som är på gränsen till att likna migrän. Suget går dock i vågor så här andra dagen. Jag får impulser då jag vill ha något men lyckas ofta parera med en frukt eller morötter eller om det snart är lunchdags så håller jag ut tills dess.  Det är ibland lättare sagt än gjort men jag ska vara stenhård och inte tillåta något fusk. 
Det enda som är skillnad från sist är att jag inte har motionen. Jag har som tanke att komma igång med den med men det värsta får lägga sig först och jag vill få in de första blodsockerkontrollerna på rutin innan jag inför ytterligare ett moment.

Idag är jag på för dåligt humör för att beskriva ytterligare vad jag gjort eller hur jag tänker kring saker och ting så jag lägger in en bild istället.



Detta är mitt snacks som jag har gjort idag. Det är tänkt att ha på föreläsningar när jag behöver något att tugga på och det är en liten energikick. 
Jag har torrostat mandlar och hasselnöter och sedan lagt de på en tallrik medan jag smält ca ½ msk honung och 1 tsk smör i stekpannan och sedan hällt tillbaka nötterna och blandat runt och låta det småkoka ca 1-2 minuter. Lade dem sedan på ett bakplåtspapper och smulade flingsalt över. Blem riktigt mumsigt! 
 
 

Detox dag 2

0 Läs mer >>


Hej allihopa! 
Jag har nu svirat ihop min favoritlunch för att jag ska orka plugga resten av eftermiddagen. Jag vill så gladeligen dela med mig av detta fantastiska recept som jag kallar "Tacos på nytt sätt". Ursprungligen tror jag att det kallas quesadillas. Det som är så fantastiskt med denna maten är att den inte är speciellt dyr, den är lätt at göra till många, man kan variera den i all oändlighet och det tar inte mer än 5-10 minuter att tillaga.

Jag gjorde mina med stora vetetortillias som jag fyllde med ost och skinka. Man kan fylla med i princip vad som helst. Vik ihop dem på mitten och stek i torr!! stekpanna (dvs. ingen smör i stekpannan) till de fått färg på bägge sidor. Tada, redo att serveras med diverse grönsaker/sallad, gräddfil, dip, sås eller vad man nu önskar.

Idag slarvade jag och tog inga grönsaker, men så är det när kylen ekar tomt och sambon ska iväg och handla efter jobbet. Hoppas ni gillar receptet!

Tips på en gudomli...

0 Läs mer >>
Hej igen alla fina läsare! 

Jag har helt tappat lusten för att blogga just nu, då jag har hur mycket som helst att plugga. MEn först och främst kan jag tala om att min 21-dagars utmaning är över. Allt har gått helt okej, dock slutade jag promenera 30 min om dagen efter 1,5 vecka. Jag hann inte med det och jag kände att det gjorde att mitt humör svängde väldigt och jag mådde psykiskt dåligt HELA dagen om jag skulle ge mig ut, men sköt på det. Så jag lade ner och körde på dieten istället och det märktes nog att jag slutade promenera för vågen stog på en lite sämre siffra. Första veckan gick ju super, 1hg till efter vecka två och nu hade jag gått upp?? Funderar på om det kan vara så eftersom jag ska få mens om några dagar? Jag ska köra på en vecka till och väga mig nästa måndag istället. Känns som att det blir bättre då :P

Just nu är det mycket som händer i mitt liv. Om jag inte berättat det innan så läser jag sjusköterskeprogrammet termin 1 på universitetet i Växjö. Den första delkursen vi hade med vetenskapsteoretiska och idéhistoriska grunder för vårdandet var en väldigt flummig kurs, där man knappt behövde plugga något. Nu har vi kommit in i den första medicinska kursen som heter 1MC600 Människans anatomi och fysiologi inl. mikrobiologi. Vi är nu inne på vecka två och har hittills haft 3 föreläsningar om cellen, nervsystemet och endokrina systemet. Samt ett resurs-seminarie om cellen. Jag har under dessa veckor inte läst så mycket och varit så trött i mitt liv. Jag sover mycket under natten minst 8 timmar, ibland 7 åker på föreläsning 9-15 och när jag kommer hem på em. är jag helt slut. Mitt huvud dunkar, jag kommer knappt ihåg vad föreläsningen handlade om eftersom jag under de sista 45 minuterna kämpade med att hålla mig vaken. Så ofta när jag kommer hem så "måste" jag sova middag, eller så får jag för mig att jag orkar plugga men somnar i soffan medan jag läser. Sover en timme ungefär och är lika trött efter det. Sedan försöker jag plugga på kvällen, mellan ca 17 till 19-20 då jag inte kommit igenom allt men vill släppa det eftersom det går trögt och jag hållt på hela dagen! 
Kan ju säga att jag inte kommer vara människa de närmsta 8 veckorna och jag kommer vara helt slut när sommarn börjar och jag ska slita och jobba fram till mitten på augusti. 



BIT IHOP, KÄMPA PÅ, NEVER GIVE UP!

SKOLAN

0 Läs mer >>
God förmiddag!

Japp idag är sista dagen innan tentan och jag är super-nervös. Jag ställde till och med klockan på 7.30 för att komma upp i tid för att hinna plugga det sista! Jag kommer nog aldrig lära mig att plugga i tid till en tenta. Jag har ändå gjort ca 10 st hittills och inför varje tenta sitter jag och svettas som en galning de sista dagarna och inser att jag nog inte gjort rätt och börjat för sent! De sista dagarna är ju då man ska kunna det mesta men repetera in det sista bara för att man inte ska missa något. 

Jag har nu pluggat i 2 timmar och kände att jag behövde en liten kort paus. Man behöver det emellanåt och snart är det dags för örmiddagens mellanmål, MUMS! Det är nog det godaste nu när man äter nyttigt, att äta något mumsigt mellanmål. Om man inte räknar med kvällsmaten då ;) Inget slår kvällsmat, det är det godaste målet på hela dagen! ^^

Idag kommer inte bli en rolig blogg-dag då jag har fullt upp inför tentan. Men jag hinner ju uppdatera lite för den som helt missat att jag är med i en 21-dagars utmaning. Idag är 10:e dagen på utmaningen och utmaningen innebär följande:



21 dagar utan följande saker:
 
- Godis
- Chips
- Kakor
- Snabbmat
- Alkohol
- Dricka
  
Samt 21 dagar med:
 
- 30 min motion dagligen, promenad, löpning, vad du vill
 


Japp och nu är det som sagt 10:e dagen och det går suveränt, nu känner jag mig pigg och harmonisk på ett sätt som jag inte gjort på länge. Det jobbiga för mig är 30 min motion om dagen, men jag tror att det är den som har gjort att jag fått så fina resultat som jag har nu. Jag har ju trots allt gått ner 1.6 kg på en vecka, *STOLT* ^^

Det är inte för sent att hoppa på utmaningen, jag kommer nog hålla på längre än dessa tre veckor eftersom jag mår så bra v det. Jag kommer ju inte gå tillbaka till mina enorma mängder socker varje dag men jag kommer kanske unna mig något litet på helgen, tex ett glas vin eller en liten påse med något gott i. Men då får det bli det lilla och sedan på det igen. Det får inte bli en ovana så att jag faller tillbaka i onyttiga banor igen. :)

Nej nu är det nog dags för mig att väcka min sambo som sovit i snart 12 timmar och sedan ska ja återgå till mitt luggande av filosofer, människobilder, vetenskapsteorier, etik och etik filosofer! HA en fin dag mina vänner! 

Tjing Pling! 

SISTA DAGEN INNAN ...