0 Läs mer >>

Besöket hos psykologen gick bra i måndags. Jag fick förklara vilka tankar, känslor och beteenden jag har och beskriva vad jag behöver hjälp med. Det känns som att det kommer fungera bra. Hon förklarade att det inte är konstigt att jag känner som jag gör och att hela situationen är jobbig för oss. Hon trodde att det delvis kunde bero på min bakgrund (har generaliserat ångestsyndrom). Fick inte så mycket hjälp försts gången men nästa gång kan vi kanske göra lite framsteg.

I helgen som var jobbade Johan och därför passade vi på att åka till Kungälv för att hälsa på min BRF Linda och hennes sambo Erik. Vi hade en så otroligt mysig helg måste jag säga! Hampus var lite gnällig och jag visste inte riktigt varför. Under kvällen blev han dock snuvig och ficl feber under natten. Hans första förkylning. Under lördagen var vi bara hemma hos Linda och myste. Vi satt på deras balkong med tända ljus och skumpa medans vi lyssnade på regnet och åskan utanför. Det är så skönt med vänner där det inte krävs mer än lite sällskap, god mat och dryck för att ha en grym dag. Vi gick i myskläder och osminkade. Så himla skönt att inte ha några krav på sig! 

Jag var dock väldigt nervös inför Hampus första tågresa. Jag har vagnen med mig ifall att men han sov riktigt gott i sjalen hela vägen. Jag hade dock vagnen som matstol/babysitter medan vi åt.

Hampus avskyr verkligen att både ligga men även att sitta i vagnen. Det är som om han tror att han missar massor med intryck om han inte blir buren hela tiden. Kul att vi lagt ca 5000 på en vagn som han inte ens tycker om. Dock hoppas jag att det kan ändras näe han blir äldre och vill i och ur med än i nuläget.

Som sagt så här Hampus varit förkyld det senaste oc jag vaknade natten mellan lördag och söndag av att han satte i halsen. Vi låg båda och sov och vaknade av detta. Han fick inte luft och jag fick upp ungen och vände honom ner mot marken och gjorde några lätta ryggdunk innan han började hosta. Han fick upp massor med vad jag tror var snor. Gick i panik in till Johan som tog situationen helt lugnt. Vi ringde 1177 för att få tips på vad vi kunde göra för att underlätta för hampus. De föreslog att lägga en kudde under madrassen vilket vi gjorde och det underlättade när snöret glider ner i svalget snarare än fastnar som det gör när man ligger plant. Vi fick även rådet att ge koksalt i näsan (1 dl ljummet vatten + 1 krm salt). Det funkade toppen! 

Han sov riktigt gott efter vi höjde huvud ändan men han rullar dock av så man får ligga i närheten hela tiden. 


Jag lade honom även i soffan under måndagen och lade då en soffkudde så srt han låg i högläge. Det var dock lurigt! Han började vända på sig och fick en himla fart och var på väg att rulla ur soffan! Jag flög fram och han stoppa honom innan han ramlade över kanten som tur var. Samma dag som detta hände var en riktigt jobbig dag. Hampus var gnällig för att han inte mådde bra. Jag hann knappt att äta mellan varven och kunde knappt kissa på hela dagen. Jag välte ut en hel kopp kaffe över hela vardagsrummet. När jag kastademig fram för att hindra att hampus rullade ur soffan så fick jag kasta en hel nappflaska med ersättning som kletade ner hela vardagsrummet och jag fick blåmärke på knäna. Trött var jag och på väg att få migrän. Lägenheten var rörig och jag kände att jag hade lust att dö!
Inte just i stunden men så här i efterhand kan jag säga att jag kände mig som en riktig supermamma Den dagen.

Samtidigt vill jag passa på att visa er hur det faktiskt det ut i ett hem där småbarn finns. Man tror att det inte kan vara så rörigt eftersom de är så små och inte själva kan dra fram saker, men oj så fel ni har! Så här se det ut en dag henma hos oss (Det finns bättre och sämre dagar, det här är en bättre dag ordningsmässigt).

Det är väldigt mycket disk, framför allt nappflaskor. Man hinner inte duka undan tallriken efter sig för att det kommer en bajsblöja emellan. Skötväskan ska gås igenom, packas och packas om. Babygymmet ligger framme eftersom man i en förhoppning tänkte duscha efter att ha fått spy i håret. Det är otroligt mycket tvätt att ta hand om och det är inte mina eller Johans kläder direkt. Vi snittar två maskiner om dagen vilket innebär att kläder hänger/ligger lite här och var.

J veckan har jag och Hampus inte varit iväg på öppna förskolan som vi egentligen hade tänkt eftersom han har varit sjuk. Vi har dock varit i Upphärad och hälsat på min mormor och morfar. Det är roligt för oss allihopa! Mormor hade köpt ett begagnat babygym till Hampus och han älskade det! Så himla kul att se hur ögonen lyser när han lyckas röra figurerna.

I helgen har jag och Johan fixar barnvakt så att vi ska få lite tid till avkoppling. Jag fick en spa-upplevelse i 25 års present av min bästis Kajsa. Imorgon bär det av til Stenungsund för en övernattning där, spa och trerätters middag. Det ska bli så himla härligt att få koppla av och spva en hel natt utan att bli störd. Däremot kommer det nog bli lite jobbigt också. Man kommer säker undra hur han har det och om allt går bra. Tänka att man hoppas att han inte är för jobbig och att man skrämmer stackars mormor och morfar men det tror jag inte. Vi får hålla tummarna. Jag ska njuta av vin, bubbelpool och god mat med bästis så jag kommer nog vara nöjd ändå.

EN SUPERMAMMAS TANKAR

1 Läs mer >>

Jaha då har vi ytterligare ett inlägg på ingång. Jag vill varna för att det kommer vara ett negativt och tungt inlägg.


Häromdagen skrev jag kl 07 när vi haft det tufft. Det är ofta jag bryter ihop numera för att jag är så himla trött. Tröttheten är inte alltid orsakad av sömnbrist utan tröttheten är även mentalt. Jag var verkligen inte inställd på att det skulle vara så här att vara småbarnsförälder. Jag visste att vi skulle sova dåligt på natten pga skrik men inte att jag och Johan skulle ha separata sovrum. Jag var inte förberedd på att jag måste ta varje nattpass eftersom Johan blir ett vrak om han har en enda natt. Han med sin redan dåliga sömn har det ännu jobbigare sedan Hampus kom till världen. 

Jag vet inte om det bara är vi som är helt slut eller om alla känner så här. De som har barn sedan tidigare säger att vi ska passa på att njuta av den här tiden men hur sjutton gör man då? Jag försöker och lyckas njuta när Hampus är trött och vill mysa nära och halvsover på mitt bröst. Jag lyckas även njuta de stunder när han är glad, nöjd och ligge roch skrattar och jollrar. Däremot är dessa stunder väldigt få under en dag.

Han är hungrig 6-8 gånger per dygn och skriker hysteriskt. Oftast inträffar hungern precis när vi ska gå iväg någon stans eller när vi är på väg hem. Svetten rinner, stressen börjar krypa i magen och man ökar på stegen hem i takt med att vänligheten ökar. Gallskriket i trapphuset innan man fått upp vagnen för trappan är ett faktum och man hoppas att grannar inte ska klaga på att vi är högljudda. In och mata snabbt, medan man är superstressad blir inte alltid bra. Samtisigt som han äter så bajsar han en rejäl laddning som luktar apa. Man ska ju inte tro att man kan ta en paus i matningen flr att byta blöja. Nej då man får helt enkelt sitta kvar i bajslukten som för övrigt är HEMSK! Efter det får vi en lugn stund med mys och prat.

Alla säger att bebisar sover så mycket i början. Det gör bannemig inte hampus! Det är aldrig så att vi kan lägga honom i soffan/sängen och så somnar han. Oh nej. Han vill ligga nära och sova på armen eller bröstet. Det är i och för sig väldigt mysigt för hur länge gör de det under sin livstid MEN, när man föera gånger om dagen måste bära en bebis så skriker axlarna och ryggen av smärta för att man inte orkar bära. Då är vi väldigt tacksamma för bärsjalen och gungan. Det är dock inte alltid han somnar där heller. 

På en hel dag är det väldigt lite utrymme för egentid. Det är inte bara det att man är hemma och ska ta hand om en bebis. Man ska även sköta hemmet, tvätta nerspydda tröjor, både mina och hampus. Kräks är överallt. Det är kräkfläckar på golvet som man tänker att man ska ta hand om när ungen slutar skrika. Det slutar med att man har en svart luddig fläck som har torkat in. Samtidigt ska det diskas nappflaskor, plockas undan, lagas mat och kanske åka iväg och träffa någon kompis. 

Hur gör man då för att orka? Det gör man inte.... Jag och Johan har dock en himla tur som har föräldrar som ställer upp massor. Det är ofta jag är hemma hos mina föräldrar för att någon annan ska få bära, leka och ta hand om honom en stund. Det ger mig massor av energi att komma hem till min mamma en stund. Få prata med en annan vuxen en stund. EN som förstår hur det är. 

Jag har de senaste dagarna varit i ett emotionellt stormoväder. Känslorna är kaos och jag orkar ingenting. Jag har insett att jag inte kan koppla av ordentligt. När Johan har hand om Hampus så är mitt fokus fortfarande på honom och jag analyserar varenda ljud och rörelse vilket gör att jag aldrig vilar. Stressen är ett faktum och det jobbiga är att den även har satt sig fysiskt. Jag får ofta exem och utslag i hårbotten när jag inte mår riktigt bra. Ofta kliar det och jag får sår i hårbotten som härskar sig när jag är väldigt stressad. Jag har även fått kraftigt håravfall och det är väl kroppens sätt att säga stopp. 

Jag har därför bestämt mig för att träffa en psykolog. Jag har tid dit på måndag och hoppas att jag får bra hjälp där för situationen är i nuläget ohållbar. 👍

Vi har varit på öppna förskolan vid 2 tillfällen och det är också en stor hjälp att få prata med fler föräldrar om hur det är att vara förälder. De har även en hel del stöd att ge tiöl föräldrar genom familjestöd. Det finns en socialpedagog, barnsjuksköterskor och förskolepedagoger som kan stötta. Det ska vi prata om på onsdag nästa vecka. Känns också bra. Behöver ventilera alla tankar, få tips och råd på hur jag och vi kan göra för att hantera situationen. 


Jag uttryckte för psykologen att jag är rädd för att få en ny depression. Det hade verkligen inte varit kul. Men jag har mycket mörka tankar just nu om varför jag blev förälder, att jag vill adoptera bort hampus (tillfällig känsla) och att jag ångrar att vi skaffade barn. Allt detta i en negativ spiral. Ska nog även ringa vårdcentralen för att ev. börja med antidepressiva igen. Har inte tagit dem på flera år men det kanske kan vara bra att börja innan det blir för jobbigt. Dock inga suicidtankar än så länge så det är ett gott tecken! 

EN MAMMAS EVIGA KLAGA...

0 Läs mer >>

När tröttheten slår emot en som en rejäl käftsmäll och man bara vill lägga sig ner och dö.

Tårarna kommer, tålamodet är helt slut och irritationen tar över. Förbannelsen över minsta lilla ynka detalj. Det faktum att bebisen inte somnar om efter andra matningen under nattpasset driver mig till vansinne. Att benen sprattlar, ungen rullar, sätter i halsen, kräks och gör ljud ifrån sig gör att jag absolut inte kan slappna av och somna själv. Hjärnan är övertänt, så mycket intryck, tolkningar av signaler och tankar gör att jag inte orkar någonting. Efter 30 minuter kan jag inte längre bita ihop och hålla borta känslorna. Hamou s får sig en känga av sin trötta mamma: "snälla unge kan du onte bara ligga still och sova nån jäkla gång?" Detta sägs i en gin som är snäppet mer irriterat än det verkar i textformat. Tårarna börjar rulla längs kinderna och jag tänker stilla att jag behöver min sambo. Tänk om vi hade delat sovrum, sovit i samma säng. Det gör vi dock inte, jag och Hampus i ett rum och Johan i det andra. Med tårarna rullande längs kinderna ställer jag mig frågan som jag upprepar flera gånger per dag: ska jag be om hjälp eller orkar jag bita ihop lite till? Imorses var svaret nej det orkar jag inte. Det dåliga samvetet sköljer över mig för att jag väcker Johan 05:50 för att "jag inte orkar mera" medan han som sedan tidigare har svårt att sova ska till jobbet kl 11:30 för att jobba 10,5 timme. Jag ber om ursäkt för att jag väckt honom men säger att jag behöver hjälp. Hampus har vid det här laget lugnat ner sig. Ligger fortfarande och viftar hysteriskt men är lugn och nöjd för övrigt vilket borde få Johan att tänka "väckte du mig för det här?".

När klockan slår 08:00 ska jag ringa till bvc för att få hjälp. Jag klarar inte det här mera. Jag måste få prata med någon,  få tips, råd och stöd. Min hjärna (över)analyserar varenda ljud, varenda rörelse och tonart hampus ger ifrån sig. Jag kan aldrig slappna av ordentligt när han är i närheten. Jag försöker men kan inte koppla av. 

Känslan av att känna sig värdelös och hjälplös som förälder är hemsk. Det var inte så här jag föreställt mig att det skulle vara. Känslan av att känna sig som en dålig mamma biter sig fast som segt tuggummi under en skolbänk. Segt och jävligt äckligt. Hur kommer mina känslor och mitt beteende påverka hampus? Kommer jag någon gång lära mig att hantera min frustration? Johan föreslog att jag skulle låta hampus ligga kvar i sängen medan jag går ut ur rummet och tar en paus på 5-10 eller 20 minuter så får han ligga där. Mina ögon spärras upp i chock och mitt enda svar blir: "Jag kan ju inte lämna honom där! Tänk om han rullar ur?! Eller tänk om han sätter i halsen, onte får luft och jag inte hör?! (Johan menade att han skriker om han vill något). Då kommer det som ska vara en paus istället bli ett stressmoment. Vad händer nu? Somnade han? Varför är det så tyst? Har han satt spy i halsen igen? Överanalysering igen. Analyseringen gör mig otroligt stressad. Stressen har nu sätt sig fysiskt med exem i hårbotten, klåda som blir till små härskande sår samt kraftigt håravfall.
Jag är så skadad och rädd efter den gången när han slutade andas gör att han satte i halsen  när han satt i sin gunga. Det har gjort mig väldigt rädd för att sätta i halsen.

Nä den övertrötta mamman ska nu försöka sova en timme innan jag ska ringa bvc.

NÄR KÄNSLORNA TAR ÖVE...

0 Läs mer >>

Idag går vi in i vecka 38 och om jag inte ser helt fel så har magen sjunkt ner en del om man jämför med tidigare. Idag har jag mindre förvärkar än jag haft tidigare vilket är skönt. Jag och Johan tänkte därför passa på att ta en biltur till Ljungskile och glassbutiken för att äta en riktigt god glass med Johans familj. Imorgon är planen att äta mors dag middag hemma hos mamma som tänkte grilla. Allt för att få tiden att gå. Jag har lyssnat färdigt på den engelska boken "fire damage" och den var helt klart bra men jag hade väntat mig ett bättre slut. Jag valde därför att avvakta med fortsättningen till senare och bytte bok till en svensk deckare som heter "Rymmaren" av thomas bodström som är en serie och jag har redan klämt igenom halva boken. Det som gör att den är bra är att det är Ola Rapace som är uppläsare. Bra handling men just för tillfället är den lite seg men tror att den kommer igång längre fram. 

GRAVIDMAGE VECKA 38

0 Läs mer >>

När människor, oavsett vem det är som frågar undrar hur jag mår har jag senaste veckan funderat på hur jag ska svara. Jag mår inte bra, så det svaret kan jag inte ge. Jag kan heller inte säga att det är dåligt då ingenting egentligen är så mycket sämre än det varit tidigare. 

Jag har fortfarande smärtsamma sammandragningar, de är inte där konstant men nära inpå. Jag har fortfarande svårt att sova och när jag väl somnar är det en orolig sömn. För att sammanfatta mitt mående så är det varken bra eller dåligt,  det bara är och samma som förut, status quo helt enkelt.

När människor sedan undrar vad jag har gjort det senaste eller vad jag gör för att fördriva tiden är det inte mycket att tillägga. Jag sover som bäst på förmiddagen och brukar vakna ur någon zombie-liknande dvala vid 10-tiden. Går upp och äter frukost. Ägnar därefter ca 5 minuter på att planera om jag ska göra något speciellt denna dag, t.ex. tvätta, dammsuga, köpa nya bananer eller kanske ta en dusch. Brukar sedan ta min telefon och börja läsa i någon av alla de böcker jag påbörjat. Det går ca 30 minuter och sedan är värkarna igång och jag brukar vanligtvis stå ut i ca 1 timme innan jag ger upp, jag har ingen aning om vad som hänt i boken och fokus har försvunnit helt. Jag tar till slut smärtlindringen och slumrar till i soffan vid 13:30 tiden. Lite olika hur mycket jag orkar/lyckas vila under eftermiddagen men lyckas alltid vakna till lagom till när Johan kommer hem vid 17-tiden. Då får jag lägligt nog dåligt samvete för att jag inte gjort någinting på hela dagen förutom att käka piller och sova bort dagen. Jag försöker då att göra rätt för mig, börjar plocka disk, starta tvätten eller vad det nu kan vara bara för att det ska kännas okej för mig. Detta brukar dock som regel snarare än undantag göra att värkarna ökar och gör ännu mera ont. Jag gråter vanligtvis en skvätt, tycker synd om mig själv och undrar hur jävla länge jag ska behöva må så här dåligt och om bebisen inte behagar dyka upp snart så bryter jag ihop och gör ett kejsarsnitt här hemma på vardagsrumsbordet med en brödkniv. Johan som är trött efter en arbetsdag fortsätter sitt jobb hemma med att trösta och försöka muntra upp samtidigt som han försöker koppla av. Middag måste ätas men jag har inte planerat något, har inte haft någon ork till det, mer tårar. Pizza, färdiga matlådor från findus eller felix brukar tillhöra det vanliga. Jag grinar för att jag känner mig som en dålig sambo medan Johan tar hand om disken. Lagom till att jag lugnat ner mig vid 18-tiden sätter sig Johan vid datorn och spelar medan jag försäker distrahera mig med tv-serier. Värkarna tar oftast i under kvällen och jag tar återigen piller för att orka med smärtan och nu tar jag även piller för att kunna sova inatt. Hur fan kunde livet bli så här helt plötsligt? Vid 22-23:30 är det läggdags och jag kan trots det jobbiga konstatera att jag överlevde denna dagen också.

Dock är inte alla dagar så här. I onsdags träffade jag Linda på sjukhuset i samband med mitt besök på mödravården. Vi gjorde sällskap hem och hon kraschlandade ihop med mig i soffan och vi tittade på vänner och fikade. Upptäckte då att min mage är perfekt som bord för att slippa sträcka sig.

I torsdags tog jag mig kraften att bpde ta en dusch och sedan träffa min härliga kollega Frida på en fika. Det var himla mysigt trots att det var extremt varmt den dagen och värkarna inte var på min sida. Dock försöker jag bita ihop mer och mer för varje dag som går för att inte bli galen men mest för att omvärlden inte ska lämna eller överge mig till följd av mitt klagande. Rädslan över detta är nog större än vad jag vill tro själv. Jag har aldrig tidigare pratat så mycket om bara mig själv. Jag orkar knappt frpga andra hur de mår eller vad de gör för jag har så fullt upp med mig själv. En sida som jag inte alls uppskattar men på något litet sätt kan förstå. 

I fredags gick vi in i vecka 37. Vi firade med bubbel, skaldjur och mys framför tvn. 

Numera startar jag min dag med att tänka: är det idag bebisen kommer till världen? Jag går bara och väntar på att vattnet ska gå eller att värkarna ska dra igång ordentligt även fast jag vet att det ännu är ganska tidigt. Försöker att hitta saker att göra som får tiden att gå så fort som möjligt meb det är svårt. Det bästa jag har hittat är att läsa böcker. Så idag har jag som mål att läsa lite mer än hälften av ljudboken jag påbörjade igår: Fire damage av Kate Medina. En psykologisk thriller/deckare som verkar rätt bra hittills, det återstår att se. Fördelen är att det bara är att välja och vraka bland massor av böcker i en vanlig enkel app. 

STATUS QUO

0 Läs mer >>

När orken inte är som den ska och kroppen säger nej så fort man försöker göra minsta ansträngning är det viktigt att distrahera sig. Att hålla hjärnan igång. Hur gör man det på bästa sätt? Ja du, om den frågan hade ett enkelt svar skulle detta inlägg bli mycket kortfattat. 

Kag har provat det mesta; stickning, virkning, sy för hand, sy på maskin, brodera, pärla, måla med diverse olika typer av färg och på olika material, skriva och mycket mera. 

Just nu är jag inne i en period där jag har svårt att koncentrera mig längre stunder på grund av smärtor och då försvinner själva tjusningen med det mesta. Dock fungerar läsning väldigt bra. Det är bara att läsa på och när det blir för jobbigt kan man lägga ifrån sig boken och återuppta läsningen när man själv vill igen, oavsett om det är efter 5 minuter eller 5 dagar.

Jag använder mig just nu av appen bookbeat och där finns böcker i formaten e-bok som man läser direkt i plattan eller mobilen men i appen finns även ljudböcker. Ljudböcker är något som jag starkt rekomenderar. Jag har alltid gillat ljudböcker och fördelen med dem är att man kan göra andra saker samtidigt. Tidigare lyssnade jag på en bok samtidigt som jag städade lägenheten. 

Personligen gillar jag variation när jag läser och det kommer säkert att märkas på mina boktips som följer här:

Mitt första boktips blir Sebbe Staxx - musiken, brotten, beroendet av Sebastian Stakset och Niklas Malmborg. 

Detta är en själbiografi av Sebbe som berättar om sin tid som ung, hir hans liv har sett ut från början till nu. Jag trodde först att det skulle vara en snyft-historia men faktiskt inte. Det beskrivs på ett personligt sätt med mycket detaljer som fångar en som läsare. Intressant att få följa arbetet med hur kartellen startade sin karriär och hur Sebbe under lång tid kämpat med beroende. 

Mitt andra boktips är en annan typ av bok. Den klassas som en självhjälpande bok under kategorin personlig utveckling. 

Munken som sålde sin ferrari av Robin Sharma. 
Det är en bok som man inte borde läsa från pärm till pärm. Jag gjorde det och önskar att ka läst lite i taget, gett boken tid för reflektion mellan kapitlen och att jag antecknat under tiden jag läste. Det gick bra att läsa ändå och boken är fantastisk som ljudbok. 
Handlar om en advokat som plötsligt får en hjärtattack och ändrar sin livsstil fullständigt. Fantastisk berättelse med mycket igenkänning ifrån ens eget daagliga liv. Boken innehåller även en del övningar. Fantastisk bok som passar alla människor oavsett yrke och ålder. Detta är en av de bästa böcker jag läst.

Mitt tredje boktips får bli boken som jag just nu läser och snart läst ut.

Att bli mamma av Malin Bergström.
Jag vet knappt vilken kategori jag skulle klassa boken som men titeln är väldigt avslöjande. Psykologi är något som ganska länge intresserat mig. Jag har själv läst en fristående kurs i psykologi på universitetet och min personliga erfarenhet av psykologer, samtal och behandlingar är mycket bra. Så intresset var stort när jag upptäckte denna bok som ganska ingående förklarar psykologiska perspektiv på livet som gravid, nybliven mamma och öivet med barnet. De praktiska exemplen i boken är hjälpsamma och man förstår ganska snabbt att det är en enorm process att bli mamma och inget man blir över en natt. 
Dettar också en bok som jag personligen inte kan läsa från pärm till pärm utan måste smälta lite mellan varven. Bearbeta det som jag nyss läst, reflektera och eventuellt gå tillbaka till. Det beror dock inte på ett avancerat språk eller svårigheter att förstå det som skrivs utan snarare en oförmåga från min sida att ta in imformationen.

BOKTIPS

0 Läs mer >>

Ja vad ska vi säga för att sammanfatta den senaste veckans händelser? Finns det ord för att beskriva? Varje dag hittills har varit en kamp och tanken på vad som komma ska skrämmer mig ur vettet. Jag har inte varit orolig/osäker eller rädd inför min förlossning tidigare. Jag har försökt att tänka att det givetvis kommer vara fruktansvärt jobbigt men att allt är övergående. Det är 2 kanske som mest 3 dygn med jobbigheter och sedan är barnet ute på ett eller annat sätt. Jag har dock börjat inse att så kanske inte är fallet. 


Sedan det senaste inlägget har följande hänt: Jag fick som sagt en tablett bricanyl  efter alla undersökningar på eftermiddagen. Tabletten gjorde att det lugnade sig efter ca 1 timme och jag skrev mitt förra blogginlägg och pratade med vänner och familj som är riktiga klippor som ställer upp. Johan åkte hem några timmar för att vila lite och mata våra två odjur. Jag kunde dock inte somna på grund av skakningar och hjärtklappning av tabletten vilket visade sig senare inte bar så bra. Johan kom tillbaka vid 17:30 och vi åt och jag försökte vila. Vid 19:00 drog värkarna igång igen och de var fortfarande smärtsamma, kanske lite värre än förut men inte mycket mer. De kom tätt, ca varannan till var tredje minut. Tyvärr hade vi en barnmorska som vi inte alls klickade ihop med. Så fort jag nämnde något om värkarna skojade hon bort allt och jag hade väldigt svårt att förstå och tolka vad hon menade med det hon sa. Till exempel "ja men nu får väl det här barnet lugna sig lite grann, 4 timmar till i alla fall, haha" så gick hon ut genom dörren mitt under en värk. Jag var som ett frågetecken, betydde det hon så att barnet är på väg? Eller betyder det bara skonsamt att hon hoppas det blir bättre och släpper snart? Oklara besked och ingen bra kommunikation. Det gick så långt att jag höjde rösten åt Johan som ville påkalla barnmorskan för att ctg apparaten inte registrerade värkarna. Mon motivering var att "nä då kommer den där hemska barnmorskan igen som jag inte alls vill prata med, men som jag måste eftersom hon säkert kommer fråga vad som känns och skoja bort det hela, kanske säga att det inte är så farligt och att det bara är att kämpa på! Nä vi väntar med att ringa till efter 21:15 då har nattpasset börjat så slipper vi henne!" 
Det gjorde vi dock inte hon kom strax efter 21 och ville koppla på väg och tvingade upp mig för att kissa trots att jag hade så fruktansvärt ont och värkarna ökade i intensitet och frekvens när jag gick upp. Kunde dessutom inte få ut något så det var helt i onödan.
Värkarna höll på tätt och smärtsamt ändå fram till 23:30. Jag fick en sista tablett bricanyl och ytterligare en omgång citodon. Psykiskt var jag helt uttömd och kände mig nästan apatisk för att jag var så trött och tömd på energi. Kände att ingenting är värt detta kämpande. Varför håller det på så här? Vad kommer hända? Hur i heöa världen kommer jag överleva detta dag ut och dag in i ca 6 veckor till? Det.är en ren evighet!
Eftersom värkarna lugnade ner sig åkte Johan hem för att ta hand om katterna och sova för att samla kraft hemma, givetvis med uppmanibgen att jag skulle ringa om jag behövde honom. Allt var väldigt känslosamt. Jag ringde och pratade med mina föräldrar en kort stund och kunde knappt hålla tårarna tillbaka efter allt fysiskt och psykist jag gått ugenom. 

Mina tankar kring det hela är att jag i vanliga fall ser mig själv som en person som orkar EXTREMT mycket, jag tål väldigt mycket, och har en viljestyrka och en envishet som inte kan mätas i denna värld. I dessa stunder hade jag inget av det. Jag var övertygad om att jag inte alls skulle klara av detta längre, och då har förlossningen inte ens kommit igång. Det finns ingen påverkan så vad fan gnäller jag om? Vad gråter jag för? Inbillar jag mig smärtan? Vad är det som händer i min kropp? Varför lugnar droppet inte ner värkarna som det ska? Frågorna har varit och är fortfarande många. Det värsta är att det inte finns några svar eller något som kan lugna. 

Natten var som sagt lugn och jag vaknade vid 02 när droppet kopplades bort och 2 kisspauser. Jag sov faktiskt riktigt bra och jag vaknade vid ca 08:15 när Johan ringde och väckte mig. Jag gjorde mig i ordning, duschade och åt frukost i lugn och ro. Hade "min egen" barnmorska under dagen idag som jag i vanliga fall träffar på specialistmödravården så jag var helnöjd. Jag kände inte av några värkar alls under morgonen och vi pratade en del om hur vi ska göra för att det ska fungera hemma. Hur ska värkarna hanteras och bemötas? Ska jag ta bricanyl och smärtstillande resten av tiden? Ska jag vara helt sängliggande eller aktiv? När ska vi kontakta förlossningen på nytt? Vad kommer skillnaden vara på dessa värkar och de som kommer när jag väl är igång? Allt detta och tusen tankar till snurrar konstant i hjärnan. 
Jag fick dock ett bra läkarsamtal på ronden där han i samråd med mig och barnmorskan tyckte det var bäst att jag fick komma hem. Läkaren förklarade att det nu är skillnad på hur de ser på värkarna eftersom jag är i vecka 34+0. De kommer inte att stoppa någonting i nuläget, det vill säga de kommer inte sätta något dropp eller ge mig någon bricanyl eller liknande eftersom bebisen i deras ögon är så pass redo att klara världen utanför livmodern. Jag frågade vad de eller jag i så fall kommer göra om det fortsätter så här hemma, med smärtan men att livmodertappen fortfarande är opåverkad = att jag ej är i förkossningsskedet ännu. Fick som svar att det man gör är att smärtlindra så gott det går. Jag fick med mig ett recept på citodon att ta vid behov, dock endast när det är outhärdligt i princip. 
I frågan om när vi skulle kontakta förlossningen är det så att vi ska försöka att klara så mycket som möjligt hemma, använda värmedyna, ta ett varmt bad, massage, andningsövningar, avslappning eller liknande. När vi känner att vi inte klarar oss hemma längre ska vi kontakta förlossningen. Om värkarna ökar i intensitet, att de håller i sig längre, upp emot 2-3 minuter och ca 2-3 minuter mellan varje värk ska vi också ta kontakt eller om vattnet går.

Personligen är jag mest orolig över smärtan. Hur kommer jag att hantera den? Kommer vi behöva åka in lika frekvent som tidigare för att vi inte klarar detta hemma? Vad kommer i så fall att göras? Nya undersökningar och sedan bli hemskickade igen? Jag vill inte åka in så ofta, det är skitjobbigt och all överskåp. Ingen vet om det drar igång imorgon eller om 6 veckor. 

Innan jag åkte från sjukhuset idag fick jag möjlighet att få testa TENS, transkutan elektrisk nervstimulering. Detta är en liten apparat som man kan hyra av mödravården om de finns lediga. Det finns även några få på förlossningen att låna om man vill. De sitter som klisterelektroder baktill på ryggen eller i ljumskarna eller låren och så sätter man på vilken styrka man vill ha. Det blir en slags pirrande nästan brännande känsla som kan hjälpa mot värkarna genom att öka blodcirkulationen. Är faktiskt inne på att be att få låna/hyra en sådan apparat ifall värkarna fortsätter även hemma. Johan såg även att det fanns sådana att köpa för 500 kr upp till 1500 kr någonstans så vi får väl se hur vi gör. Avvaktar tills vidare eftersom jag inte känt något sedan igår,  vem vet det kanske inte kommer någon mer fören det är dags på riktigt. 

Det var otroligt skönt att komma hem i alla fall. Möttes av Smilla som var överlycklig för att jag kommit hem och var väldigt gosig. Nahla kom lite långsamt fram, tittade mig i ögonen och började skrika på mig som i princip så "vart fan har du vart, du skulle vart hemma och matat mig!" Eller "Jag skiter väl i att du kom, ge mig mat istället". Det verkar dock som att vi allihopa längtar efter detta lilla mirakel. 

Sista bilden visar TENS apparaten de har på förlossningen.

Sammanfattning av gra...

1 Läs mer >>

Jaha då var det dags för ännu en uppdatering om det spända läget som vi befinner oss i nu.


Sedan förra inlägget här vi varit på förlossningen en hel del gånger för upprepade kontroller. Tabletten bricanyl jag fick vid besök nummer två var mycket effektiv och det hjälpte mot de smärtsamma sammandragningarna. Nackdelen med den tabletten var att blodsockret steg en del under natten, trots att jag höjde den tillfälliga bästisen till 130% och tog 10 enheter till en smörgås istället för 7 enheter som jag skulle tagit annars. Låg på 11 i blodsocker större delen av natten men sjönk sedan och startade på 5,8. 

Dagarna efter detta börjar för mig flyta ihop, vi var inne ytterligare en kväll då smärtan ökat något och då jag hade täta sammandragningar. Vi gjorde precis som tidigare besök ctg och vaginal undersökning av livmodertappen. Denna gång var livmodertappen 2,7 cm. Vi fick med oss ytterligare bricanyl tabletter att ta för att stoppa sammandragningarna. Vi fick 2 tabletter till att ta hemma om det fortsatte eller skulle känmas liknande dagen därpå. Vi åkte alltså hem igen, effekten av tabletten var bra och jag sov gott efter långt samtal med Johan. Jag kände mig helt mör när vi åkte hem. Känslomässigt uttömd och trött på livet i stort. Jag kände en enorm hopplöshet eftersom min status är densamma oavsett, livmodertappen har inte varit nämnvärt påverkad, allt ser bra ut på ctg men ändå är jag inne för mitt fjärde besök på en och samma vecka och smärtorna tilltar eller ökar i frekvens för varje gång. Varför ska jag då åka in varje gång om jag hela tiden får samma behandling och inget händer? Hopplösheten är enorm i detta läget och jag var trött på smärtan och tanken på att det kanske kam hålla på så här fram till förlossningen höll på att ta knäcken på mig. Johan, min klippa är dock grym i dessa lägen, stöttar, lyssnar och visar att han finns där och förstår min frustration. Jag bestämde då att ringa till specialistmödravården nästkommande vardag för att rådgöra hur jag ska klara resten av graviditeten om detta fortsätter.

Dagen därpå, nu vet jag att det är måndag 1 maj jag pratar om. Johan var ledig och vi hade bestämt kvällen innan att hitta på något roligt och mysigt för att skingra tankarna pch komma ut ur lägenheten en stund. Vi åkte till mormor och morfar och hälsade på en sväng, åkte till Willys för att handla och tittade på film ihop under kvällen. Det var en supermysig dag, jag hade knappt några sammandragningar alls och kände att dagen gett mig välbehövlig energi.

Tisdagen började bra, jag hade bestämt med min kollega att träffas på fika under dagen. Innan dess kände jag att jag hade mycket energi och passade därför på att städa så smått hemma, tvättade, bäddade rent i sängen, tömde och fyllde diskmaskinen, röjde upp det sista efter babyshowern och plockade i ordning. Vi hade sedan en mycket trevlig fikastund där vi stötte på min mamma som skulle ta en snabb kopp innan ett möte på jobbet. Hon berättade att hon skulle åka till överby som är ett köpcentrum i stan och jag bad att få åka med dit. 
Väl på överby käkade vi middag ihop, jag köpte en klänning snygg nog att ha på mig på bästisen Lindas examensfirande i juni och mamma köpte nya kläder hon också. Turen avslutades sedan med blomsterlandet och en kort sväng på maxi. När jag kom hem efter denna tur var jag helt slut. Jag kände att sammandragningarna var på gång och på mig i soffan och tog det lugnt, klockan var då ca 19:30. Tog 2 Alvedon vid 21:00 eftersom de börjat gör ont vid 20:30 tiden. Jag kämpade på så gott jag kunde men vid 22:00 gav jag upp och tog min tablett med bricanyl lagom in för natten tänkte jag. Fortsätt kämpigt med värkarna och vid 23:00 tyckte Johan att vi skulle ringa förlossningen och rådfråga eftersom tabletten inte haft någon effekt alls och sammandragningarna hade ökat i smärtintensitet. Vi åkte in för kontroll och sammandragningarna kom tätt, ca var 5:e minut. Jag är nu inne på mitt sjätte besök på förlossningen under en veckas tid vilket låter helt galet. Samma undersökningar igen: ctg och vaginal undersökning av livmodertappen. Hade flera värkar som registrerades (sammandragningar, förvärkar och värkar är samma sak enligt barnmorskorna och jag använder själv alla olika) och livmodertappen var 3 cm vid detta tillfälle. Beslut togs om att lägga in mig för att få dropp som stoppar förvärkarna. Det kändes skönt att de tog mig på allvar och att någonting hände. Fick ett enkelrum sär Johan hade möjlighet att sova över tillsammans med mig. Droppet startades och det reviderades mellan läkarna huruvida kortison skulle ges eller inte. Tillslut bestämdes att jag inte skulle få kortison (Som vanligtvis ges för att påskynda utvecklingen av lungorna hos bebisen). Anledningen till att kortisonet inte ges är för att mitt blodsocker kommer spöka vilt om jag får kortison och kommer ligga väldigt högt vilket inte heller blir bra för bebisen i långa loppet. Lades in på avdelningen vid 01 och jag hade effekt av droppet ganska snabbt. Dock hann Johan somna och sova en stund innan det drog igång igen med sammandragningar vid 02:30. Jag väckte Johan som puschade och stöttade så gott han kunde. Vid 03 ringde vi på klockan och barnmorskan erbjöd smärtlindring i form av panocod/citodon. Johan sätt med mig till ca 04:00 och sedan somnade han eftersom det började lugna ner sig. Jag upplevde full effekt av tabletterna efter cirka 2 timmar. Så vid 05 lurade jag ihop mig och skulle försöka sova. Jag kan säga att det var helt omöjligt med tanke på Johans enorma snarkningar och min oförmåga att slappna av. 

Vid 06:30 på onsdagen hade jag fortfarande inte sovit en blund och det var dags att byta dropp. Jag somnade aldrig innan frukost utan sov en del på förmiddagen och under eftermiddagen. Ronden på förmiddagen förklarade att droppet ges kontinuerligt unser 48 timmar för att stoppa värkarna. Detta är något man gör fram till vecka 34, vilket jag är på fredag. Anledningen till varför jag inte får kortison förklarades igen och jag var nöjd. Ingen hemgång idag för min del. 
Jag klarade mig utan värkar fram till kvällen. Vid 21 drog det igång igen men var inte värre än när jag kom in till avdelningen i alla fall. Fick två citodon vid 22:00 och Johan åkte hem för att kunna sova ordentligt, samla kraft och ta hand om katterna som varit ensamma sedan tisdag kväll, med undantag för ett snabbesök av mamma på onsdag morgon. Jag var extremt känslomässig när han skulle åka hem. Jag kände i hela kroppen att jag inte ville att han skulle åka men samtidigt vet jag att det var bäst för alla inblandade. Grät när han stängde dörren, kände mig ensam och övergiven. Grät av de sms jag fick där han förklarade hur katterna mådde men somnade vid midnatt och sov faktiskt ända fram till 06:30 och då tog droppet slut och behövde bytas igen. 

I samband med droppbyte gjordes en ny ctg kurva som registrerade sammandragningarna lite dåligt, samma sak som kvällen innan. Den underbara barnmorskan stannade på rummet väldigt länge under morgonen vilket var skönt för då kunde jag förklara hur allt varit, mina tankar och funderingar för tillfället m.m. fick hjälp att koppla om droppet så jag fick en ny tröja på mig. När vet apparaten nästan var färdig såg hon att bevisen knappt rörde på sig och var morgontrött idag. Vi fick böka och trycka ett bra tag innan hen vaknade till och rörde på sig. Drack vatten och härjade för att få igång några sparkar. När barnmorskan gått igen passade jag på att röjs lite på rummet, fixa och dona så smått, gjorde mig i ordning innan frukost och satte mig i dagrummet. Vid 09 var jag tillbaka och läkaren kom för att ronda, enligt henne ska droppet sitta på i 48 timmar så ingen hemgång idag heller men kanske imorgon om allt ser bra ut 

Vid 09:30 drog värkarna igång igen och jag ringde efter barnmorskan vid 10 för att be om smärtlindring. Vi gjorde en ny ctg kurva som inte visade alla värkar så tydligt men ändå mer än tidigare. Fick panocod/citodon igen och försökte vila. Ringde efter Johan som kom vid 11-tiden och stöttade mig igen. Vid 12 när jag trodde att tabletten skulle haft som bäst effekt gick jag ut i dagrummet för att äta lunch. På vägen tillbaka ökade värkarna ytterligare i frekvens och smärtintensitet. Jag ringde igen och vi tog nytt CTG och läkaren kontaktades, de ville göra ett nytt ultraljud och vaginal undersökning. Värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum och var de mest smärtsamma jag upplevt hittills. Livmodertappen var 3,2 cm, allt fostervatten var kvar, bäckengången var fortfarande sluten så allt såg bra ut vilket är toppen, förutom min smärta. Läkaren sa att allt såg vra ut och att jag skulle få en tablett bricanyl för att försöka stoppa ytterligare men fungerar inte det finns det annat att ge och om inget fungerar pch bebisen planerar att komma ut så får drn göra det. Det är ändå så pass nära 34+0 att det inte gör någon stärre skillnad och därför ges inget kortison heller. Jag fick en tablett med bricanyl och efter det har värkarna lugnat sig. Jag är helt slut efter 6 timmars förvärkar. Fick även till mig att jag ska vara sängliggande och enbart gå upp för att kissa i princip.

Här kommer lite bilder från vår visit här och nu hoppas vi att det håller sig lugnt lite till. Frågan är bara vad som händer när de kopplar bort droppet? Hur länge kommer det att vara så här med smärtan? Vad kan vi göra hemma? När ska vi ringa förlossningen, hittills har livmodertappen inte varit påverkad och när kommer den att bli det? Är det imorgon? Nästa vecka eller i värsta fall om 3 veckor? Om det fortsätter vara så här i 3 veckor till vad gör vi då? Hur fan ska jag klara det? Det är en annan sak när man vet att smärtan är där och värkarna kommer när man vet att nu är förlossningen igång, "snart" är bebisen här. Om jag har det så här men att bebisen inte kommer eller att inget händer så kommer jag troligtvis att bryta ihop. Det finns dock ingen som kan svara på vad om kommer hända eller när npgot kommer hända. Det enda vi kan göra är att vänta och se, ta en dag i taget och det gör vi nu, så gott vi kan.

Stamkund på förlossni...

0 Läs mer >>

Igår kväll vid ca 21:30 drog sammandragningarna igång igen. De kom regelbundet och de gjorde ont. Däremot kändes de annorlunda jämfört med de tidigare. De gjorde mer ont nu än de gjort förut. Annan karaktär på smärtan.

Jag körde på som jag gjort innan. Fortsatte sitta stilla i soffan, andades igenom det jobbiga och försökte slappna av så gott jag kunde. Johan kom hem vid 22 och hjälpte mig att räkna och hålls koll på hur tätt värkarna kommer. Det visade sig att de kom ganska tätt, ca var 10:e minut. Jag fick en känsla vid 23:30 att det inte kändes bra i kroppen, en oro och något som så att det inte ska vara så här. Jag ringde till förlossningen och fick en tid för kontroll på en gång. Vi skulle lugnt ta oss upp till sjukhuset. Väl där fick vi prata med en barnmorska som var väldigt trevlig. Vi förklarade vår situation, vad som hade hänt, när det började, hur ofta och drog igenom min hälsohistoria och om graviditeten varit normal hittills. 
Vi gjorde ett nytt CTG för att kontrollera bebisen men mest för att titta när sammandragningarna kommer och går. 
De tog blodtryck på mig vilket jag tror de gjorde för att utesluta havandeskapsförgiftning. Har tidigare legat mellan 120-130/70-75 vid besöken på specialistmödravården. Vid besöket på förlossningen låg jag på 130/90 vilket är något högre än tidigare. Dock kanske det kan bero på den stressande situationen och smärtan jag kände.
Då jag tidigare i livet  (2-3 år sedan och ännu längre tillbaka) haft besvär med urinvägsinfektioner x flera ville de kolla om jag hade någon urinvägsinfektion som orsakade sammandragningarna. Urinsticka var blank, så ingen urinvägsinfektion har jag, en positiv sak i det hela, yay!

Fick träffa doktorn väldigt snabbt. Tydligen var det en lugn kväll/natt på förlossningen. Hon tittade på livmodertappen via vaginalt ultraljud och var väldigt noggrann med mätningen. Tydligen så ska mätningen göras under en viss period och mätas flera gånger för att avgöra dess längd. Som kortast var den 2,6 cm och det är tydligen det lägsta värdet man går efter. Att den är 2,6 cm innebär att den är kortare än vad den har varit men det ligger ändå inom ett accepterat värde. Vi fick med oss en tablett bricanyl som skulle stoppa värkarna och fick åka hem igen. 

Dessa ständiga motgångar. Hur mycket ska man orka med egentligen? När går gränsen? Jag känner att jag är väldigt nära ett sammanbrott och det är inte alls en härlig känsla. Istället för att ta det lugnt, må bra, fokusera på att göra hemma-spa och baka muffins hela dagarna så får jag detta? Har jag inte fått gå igenom tillräckligt med motgångar i mitt liv? Jag tänker inte dra alla dessa nu gör då kommer jag få skriva i evigheter. Eller har jag gjort mig förtjänt av dessa motgångar? Är det världens sätt att säga, nu ska du allt få din jäkel. Kan det vara så enkelt att jag får dessa ständiga utmaningar för att jag alltid lyckas lösa dem i slutändan, även om jag bryter ihop och sliter mitt hår på vägen? 

Missförstå mig inte. Jag har massor med saker i mitt liv som jag är otroligt glad och stolt över men ibland hamnar det i bakgrunden. Alla fina vänner och familjen som stöttar i vått och torrt. Min underbara sambo och livspartner som slår allt i världen, stöttar, peppar och uppmuntrar. Som ständigt står ut med mig och mina egenheter. 

Summa kardemumma vill jag att det här ska vara över så fort det bara går. Det här barnet har ändrat min personlighet, min inställning till graviditeten och allt runt omkring mig. Självklart, eller det kanske inte är så självklart när ni läser, oavsett så älskar jag barnet mer än något annat och det är efterlängtat. Jag är helt övertygad om att livet som förälder kommer vara lättare än livet som gravid. I alla fall vissa stunder.

ANDRA BESÖKET PÅ FÖRL...

0 Läs mer >>

Jag har länge funderat på vad man ska ha med sig när det är dags att åka till förlossningen. Min första tanke är att man egentligen inte behöver så mycket grejer. Jag har under väldigt lång tid dragit ut på just detta moment. 

Jag har dock packat ner följande: 
☆ 2 omgångar rena underkläder
☆ Stora mjukisbyxor
☆ Två amningströjor
☆ Tofflor
☆ Mobilladdare
☆ Hörlurar
☆ Schampo, balsam, duschcreme, deo, tandborste och tandkräm
☆ Blodsockermätare 
☆ Ketonmätare
☆ Slangbyte till insulinpumpen
☆ Festis i 3-pack 
☆ Fleecefilt till bebis
☆ Snutte till bebis
☆ Bebiskläder
☆ 1 omgång underkläder till Johan
☆ 1 dosa snus till Johan
☆ 1 energidricka till Johan

Jag vet inte hur aktuellt det är eller om det ens var ett bra inköp att ha amningströja. Men jag får testa mig fram helt enkelt.

Säkert har jag tagit med mig för mycket saker, men hellre det. 


De senaste dagarna har jag gått in mer i en söags bubbla. En bubbla som är långt ifrån verkligheten. De tankar som finns är enbart härliga, underbara och bra tankar inför det dom komma ska. Hur mysigt det kommer vara att få träffa bebisen första gången, hur mysigt och spännande det kommer vara när vi kommer hem från BB. Första turen i barnvagnen, att få visa upp den person som vi väntat på så länge.

Självklart har jag insikt i att allt inte kommer vara på detta sätt när det väl är dags, men det är skönt att ha en undanflykt fråb verkligheten som den ser it just nu. 
Lägenheten är stökig, tvättkorgen svämmar över och behovet av dammsugning är nästan extremt. Kylskåpet behöver fyllas på, sängen behöver bäddas ren och återvinningskärlet behöver tömmas.
Utöver detta har jag fortsatta sammandragningar varje dag oavsett vad jag gör eller inte gör. Smärtan i höfter och ländrygg tröttar ut mig mer än vad det borde. Känslan av att vara uttråkad utan någon möjlighet att komma på något jag skulle vilja göra. Orken är minimal och vad gör man då för att få tiden att gå? Sjunka ner i depp, tycka synd om sig själv, gnälla, gråta och beklaga sog? Ja i bland är det ganska skönt att göra så men ibland behövs bubblan.

FÖRLOSSNINGSVÄSKA OCH...

0 Läs mer >>

Hallå där allihopa!

Idag är första dagen på trimester 3, ÄNTLIGEN! Nu är det inte långt kvar på graviditeten. 
Sist jag skrev var i mitten på januari och då funderade jag på att komma tillbaka till jobbet. Jag kom tillbaka till mitt stressiga jobb som sjuksköterska den 19 januari och började direkt på 100%. Det var en stor omställning efter att ha varit hemma i nästan 2 månader. Stressen var hög men jag kände samtidigt en enegri som jag saknat länge. Jag orkade ta tag i patienternas komplicerade situationer, jag rensade läkemedelsrummet och jobbade på ordentligt. Alla mina kollegor sa att de var glada att jag äntligen var tillbaka och jag kände mig så lyckligt lottad. 

 
Energin höll i sig ca 1 månad och efter det märkte jag hur min hjärna på något sätt "checkade ut" och inte fungerade lika effektivt som den gjort tidigare. *Jag orkade inte längre lösa alla problem som är nödvändiga för patienterna, fick ångest över att gå till jobbet då jag kände att det jag gör inte är bra nog eller tillräckligt. Jag tog då upp problemet med min chef och funderade på att gå ner till 75% istället för 100%. Jag pratade med läkare på specialistmödravården och beskrev min situation och de föreslog en sjukskrivning på 50% för att korta ner arbetsdagarna för att få mer tid till återhämtning. Så nu jobbar jag 50% och det fungerar faktiskt. 

Idag gick jag in i sista trimestern och därmed är jag i vecka 29 nu. Det känns i kroppen, det ska jag inte undanhålla. Jag börjar bli mer andfådd än jag varit tidigare, framför allt när jag går upp för trappor eller för en uppförsbacke. Jag kan inte riktigt böja mig ner och knyta skorna som jag förut och den enorma tröttheten som jag upplevde i början av graviditeten har nu kommit tillbaka. Jag sover oerhört mycket. Minst 8 timmar på natten men gärna 10 timmar. Efter jag kommit hem efter jobbet är jag helt slut och somnar på soffan mellan 2 och 4 timmar. Resterande tid som jag inte sover eller jobbar så försöker jag att äta så gott jag kan. Då bebisen är ganska stor trycker den överallt i magen och framför allt trycker den ihop magsäcken så jag får inte plats med så mycket mat som jag brukar. 
 
Jag tog fram bilden jag tog när jag precis hade tagit mitt graviditetstest (bilden till höger) och hur magen ser ut idag (bilden till vänster). Titta vilken skillnad!!!! 
 
Det som har hänt det senaste är väl inte så mycket mer. Vi gjorde rutinultraljudet i vecka 19 och allt där såg bra ut. Två eller tre veckor senare gjorde vi kontroll ultraljud på bebisens hjärta som också såg bra ut. Senaste ultraljudet var vi på för 2 veckor sedan och det var första tillväxtultraljudet när de mäter hur stor bebisen är och en första viktuppskattning. Då vägde den ca 950 gram, det är ungefär som 1 kg mjöl. Min vikt har faktiskt gått upp nu men inte så farligt mycket. Första vikten vi tog var 79 kg i vecka 8 eller 9. Nu väger jag 82,2 kg. Beroende på hur man räknar så har jag gått upp 3 kg eller om man inkluderar tiden då jag kräktes och gick ner 6 kg så har jag gått up 9kg totalt. Allt beror som sagt på hur man räknar. 
Jag tänkte förklara och skriva om mitt jobbiga blodsocker också men jag känner att det får bli ett inlägg för sig så ni får vänta till en annan dag så ska jag beskriva min jobbiga diabetesresa under denna graviditeten. 
 
Avslutar inlägget med två underbara bilder på mina små älskade monster Nahla och Smilla. Ha det toppen!
 

FÖRSTA DAGEN PÅ TRIME...

0 Läs mer >>

Hallå alla fina läsare! Har ni glömt mig? Emma, den oroade sjuksköterskan med diabetes och andra bekymmer. Det var väldigt längesedan jag skrev senast och tänkte uppdatera er om läget i mitt liv som det är precis i denna stund.


Vi börjar simpelt.... så här ser jag ut idag (tydligen hamnar bilderna längst ner av någon lustig anledning)

I alla fall, i förra inlägget var Jag yrket bekymrad över min arbetssituation och stressen jag upplevde. Jag kan säga så här, det blev ännu värre när semestrarna drog igång på riktigt. Jag slet mitt hår, grät när jag kom hem och visste inte om jag skulle överleva en arbetsdag till. Mitt i allt slit blir framför allt min sambo men även jag sugen på att köpa lägenhet. Sagt och gjort (bild längre ner).
Den 30 september fick vi äntligen nycklarna till vår nya lägenhet. Vi var 8nte alls sugna på att flytta och packa alla våra saker men vad gör man inte för billigare hyra? 

I samband med flytten och även efter märker jag att jag är extremt trött. Jag känner mig som en sengångare som aldrig sovit. Jag kunde sova middag 3 timmar på kvällen men ändå sova 12 timmar på natten. Jag hade även väldigt ömma bröstet men anade att det var mens på gång. Grejen är att det aldrig kom någon mens. Min sambo bad mig göra ett graviditetstest men jag vågade inte på en gång med rädsla för att mensen skulle komma dagen efter och med den även besvikelsen. Det gick 5 dagar sedan bestämde jag mig för att testa. Det var de längsta minuterna i hela mitt liv. Jag och sambon stod i badrummet med stickan och jag kunde tydligt se ett starkt rött streck och ett svagt streck. (Ett streck innebär att jag ej är gravid och två streck att jag är gravid). Jag vågade inte tro på testet och skyllde på att det var ett "billigt skitdåligt test". Min sambo förklarade för mig att om det hade varit ett drogtest skulle det tolkats som positivt. Vi bestämde oss för att köpa ett nytt dyrare test dagen därpå och väntade med spänning. Resultatet kanske ni kan ana? Även det testet var positivt (bild längre ner). När den andra stickan var positiv var jag i vecka 6. Det var en bra första period. Vid vecka 7 började jag må lite illa men det var inte så farligt då (vad jag vet nu i efterhand). Vecka 8 eskalerade illamåendet och jag kräktes 2-3 gånger per dag. Fick en tablett utslriven av barnmorskan och den fungerade första veckan. Därefter eskalerade det ännu mer. I vecka 11 var vi på vårt första ultraljud  (bild längre ner). Vid inskrivning på specialistmödravården visade det sig att jag gått ner 2,5 kg och att proverna visar att jag är lite uttorkad. Kräkningarna ökade och som mest spydde jag 8 gånger på en dag. Medicinen hjälpte inte. Jag fick inte i mig någonting att äta eller dricka så jag fick söka till akuten där jag undersöktes och till slut lades in över en helg. Fick massor med dropp samt en ny medicin mot illamåendet. 
Jag har varit sjukskriven sedan 25 november och inte klarat av att jobba till följd av illamåendet samt diabetes. Planen är dock att jag ska komma tillbaka snart men de har vinterkräksjuka på min avdelning för tillfället och det vill jag gärna slippa om jag kan.

Det jag ser mest fram emot för tillfället är vårt fjärde ultraljud som är ett rutunultraljud som görs i vecka 18-19. Vi ska dit den 11 januari. Ska bli spännande att få se bebisen igen. Ultraljud nummer 2 såg vi hur bebisen sträckte på sig (bild längre ner). Planen är att bebis ska komma i början på juni. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter något i hela mitt liv. Jag hade en första gissning på att det blir en pojke men jag har faktiskt ändrat mig och tror det blir en flicka. Vi har funderat lite kring namn och just nu är Inez och Evelina favoriter samt Hampus och Linus. Vi får väl se hur det blir i juni vi måste få se bebis först innan vi bestämmer oss. Känns som att jag och  sambon är de enda som inte tänker ta reda på könet vid ultraljudet. Någon spänning måste finnas kvar och vi kommer bli lika glada oavsett ❤

Update på läget i liv...