0 Läs mer >>
Hej igen! 

Det har nu gått ytterligare några månader sedan sist och det har hänt massor under dessa månader. 

Hampus lärde sig att gå själv tillslut! Jag trodde aldrig han skulle våga släppa taget om mitt finger, men när han var 10,5 månad så släppte det äntligen! Dock kunde han inte resa sig upp själv så i två veckors tid fick vi hjälpa honom att resa sig och han gick iväg en sträcka, för att sedan ramla igen.

Bild från mitt senaste inlägg i april
Känner ni ens igen honom? Han har blivit så stor min fina pojke!

Jag var under våren väldigt trött på vår aktiva kille, som skulle vara överallt och ingenstans men samtidigt inte klarade sig utan min hjälp. Han upptäckte världen mer och mer på egen hand och det har varit ett konstant passande i 3-4 månader. Han lärde sig att klättra strax efter att han kunde ställa sig upp, vilket innebär att han klättrade upp i soffan, upp i vagnen, upp på stolar m.m. utan minsta rädsla för att ramla och slå sig.

Jag var så trött på detta ständiga passande att jag knappt visste hur jag skulle stå ut till mitten på juni när Johan började sin föräldraledighet och vi skulle ha hela sommaren ledig tillsammans med Hamups.


Jag överlevde dock och den varma sommaren kom i slutet på maj. Vi har njutit hela sommaren, Hampus har badat, vi har varit på västkusten och sovit i Hampus mormor och morfars husvagn, vi har varit 1 vecka i Danmark med Hampus farmor, farfar och faster med familj och gjort massa annat skoj. 
Här kommer en samling bilder från vår härliga sommar

På resa till Tisvildeleje i Danmark
Båttur med farfar och farmors båt
Leker med grävmaskinen på Ursands camping
Midsommar firade vi i Skredsvik 
Farmor bjuder på svarta vinbär, mums!
Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder
Leker med den finkorniga sanden i Tisvildeleje
Badar på älvhögsborgs badhus
Ännu mera bad, här i en liten balja på altanen i Tisvildeleje
Här badar vi med min bästa kompis Kajsa i slutet på maj på Gaddesanna
Besökte Skara sommarland där vi åkte karusell och badade i mitten på augusti
Jag och Hampus var även på Liseberg en dag, han ÄLSKADE att åka kaninresan
Vi hann även med ett besök på Universeum tillsammans med våra bästa vänner Erik och Linda
besökt och varit med i Trollhättans prideparad. All kärlek är bra kärlek!


Som ni ser hade vi en fantastisk sommar som jag önskar aldrig tog slut! 
Tyvärr gjorde den det och jag började få lite smått panik inför hösten, då jag skulle börja på ett helt nytt jobb och Hampus skulle skolas in på förskola.
Jag hade blandade känslor inför detta, det skulle bli både skönt men samtidigt skulle det kännas vemodigt att inte se honom lika ofta som tidigare.

Vi började inskolning den 22/8 och den 4e dagen lämnade jag honom ensam på förskolan första gången. Ångestladdat och jobbigt för min del. Tyvärr smittade det kanske av sig på Hampus, men det gick bra efter en liten stund igen.


Hampus verkar trivas bra på förskolan i alla fall och har nu gått 3 veckor totalt. Dock är det inte så bra att vi har så få dagar i vårat schema. Hampus verkar inte må så bra av att vara så sällan på förskolan. Vi har därför gjort så att han får komma någon timme ändå, trots att jag eller Johan är lediga. Det rycker jag är bra eftersom personalen verköigen ser till barnets bästa!

Det har dock inte varit lätt att komma tillbaka och börja jobba. Det blev nu ännu jobbigare eftersom jag börjat på ett helt nytt ställe dessutom. Som tur är har jag en fantastisk handledare som lär mig massor varje dag.
Öron-, näsa- och halskirurgi är verkligen ett spännande område! 
Det kommer säkert ta ett tag innan vi vänjer oss vid vår nya livssituation. Det känns så konstigt att jag går upp 05:30 och går till jobbet innan Hampus har vaknat. Sedan träffar jag honom inte förens jag hämtar på förskolan kl 17. Då blir det snabb middag, lite lek, Bolibompa sedan är det välling och läggdags ca 18:00-19:00 beroende på hur trött han är.
Jag hinner knappt träffa honom. Det känns som en konstant saknad. Jag var medveten om det tidigare men trodde inte det skulle kännas så jobbigt, mest skönt. Det känns så klart lite skönt också men mest ledsamt.

Jag avslutar inlägget för nu är jag extremt trött och tänkte sova. Natti natti alla fina läsare!
Bild från häromdagen. Hampus hade alla sina 4 favorit snuttisar med sig i soffan
Min fina 1-åring! Bild från 2 juni
Detta är en av mina favoritbilder det senaste
Tänk att han anat är 16 månader, nästan 1,5 år!!!! Min fina skatt 💚


SPRINGANDE POJKE OCH ...

0 Läs mer >>
Hallå där! Nu var det bra längesedan jag skrev något och har nu fått ny energi och feeling för att skriva. Mycket har hänt sedan mitt senaste inlägg i oktober. 
Mitt psykiska mående var riktigt dåligt i oktober och jag var på bristningsgränsen. Jag träffade dock min läkare och blev sjukskriven  i slutet av oktober. Jag började med antidepressiva/stämningsstabiliserande medicinering och ångestdämpande. Detta kombinerades ihop med kontakt med min psykolog på mödra-barnpsykologernas mottagning. Det tog ett bra tag innan jag kände av effekten av medicinerna, ca 6 veckor men märkte att jag orkade mer och mer för varje vecka.
Jag var sjukskriven fram till mitten på december och tog då ut min semester vilket innebar att jag och Johan var hemma båda två till mitten på januari vilket var nödvändigt för att jag skulle orka med mig själv och föräldraskapet. En stor del i det hela var att jag var rädd för att be Johan om hjälp när jag tyckte det var jobbigt och krävande vilket blev en ond cirkel. 



Jag mår i nuläget mycket bättre men äter fortfarande mediciner och kommer troligtvis fortsätta med det eftersom jag verkar ha återkommande besvär som tyder på depression. Från dess att Hampus var 8 månader i februari började jag känna att det faktiskt var skönt att vara hemma med honom och jag började trivas med tillvaron. 
Jag upptäckte att mycket blev lättare när han lärde sig att sitta stadigt och krypa.


Jag kan i nuläget lämna honom ensam korta stunder, han är nöjd med att få upptäcka världen på golvet här hemma eller när vi är iväg och det är inte det här intensiva passande. Om jag sitter på golvet så att han kan komma till mig så är han nöjd och jag kan kolla mobilen och liknande.
Det har dock hänt mycket de senaste två månaderna. Vid 8 månaderskontrollen på bvc frågade min bvc sjuksköterska om hampus har börjat ta tag i saker och ställa sig upp. Det hade han inte börjat göra då och nu är det det enda han vill göra, stå och gå! Han blir väldigt frustrerad och arg om han inte får hålla någon i handen och gå, fram och tillbaka, hur länge som helst.
Han har blivit såpass stabil nu att han har kunnat gå 3-4 meter själv utan att ramla men han vågar inte alls släppa taget, då sätter han sig ner på rumpan direkt. Men det tar den tiden det tar.



Som sagt, nu springer han gärna fram, kollar intensivt på andra barn när de springer omkring på lekplatsen eller på öppna förskolan. Som om han riktigt studerar ingående hur de gör för att han ska kunna göra samma sak.


Hampus har sedan han fick smaka gröt första gången älskat allt vad mat heter! Han har gapat stort och snarare blivit förbannad när han inte fick mera. Vi slutade tidigt med modersmjölkersättningen, tror han var ca 5-6 månader. När jag efter årsskiftet skulle introducera mat med bitar i större vi på vårt första problem. Han spottade ut maten och ville inte alls äta. Jag gav honom en egen sked att stoppa i munnen för att se om det hjälpte, men inte. Det är först nu när han är 10 månader som det går bättre med bitar i maten.
Jag kom på att han egentligen ville äta själv och gjorde därför ett recept med sötpotatis pannkaka som han verkade gilla och själv fock stoppa i munnen. Då gick det bättre.jag gjorde nog missen och trodde att det skulle gå lätt och fort att vänja honom vid bitar. Det får ta tid, de är inte vana vid varken smak eller konsistens. Prova flera gånger men inte för ofta så brukar det gå tillslut.
Vi har även kunnat införa mjölkprotein i vår kost igen då han inte var allergisk. Vi provade sakta med att byta ut den mjölkfria gröten till vanlig och sedan prova mat med tex grädde i. Inga problem alls har vi stött på vilket är skönt.


Hampus sömn har blivit lite bättre allt eftersom tiden går. I början sov vi inte mer än någon timme varje natt men nu är han i snitt vaken 1 timme per natt. Det är jobbigt i sig det med men vi ska absolut inte klaga över det. Det händer dock något oklart när klockan är 04. Varje natt brukar han vakna när klockan är 04 oavsett när han somnade och hur kvällen varit.
Vårt nya projekt som vi just nu håller på med är att få hampus att sova själv.
Jag var en riktig hönsmamma när hampus föddes och var rädd för i princip allt! Jag vågade inte släcka sänglampan och vågade knappt sova i början när hampus låg i spjälsängen. Detta gjorde att han fick sova bredvid mig i sängen på min arm, vilket var otroligt mysigt med en pytte bebis. Nu har han sovit på min arm i 10 månader och jag sover absolut inte bra. Därför har vi efter flera misslyckade försök med att få honom att sova i spjälsängen kommit på en smart lösning.
Han är van att somna i vår famn, men nu får han välling i vår famn och sedan lägger vi oss båda ner i sängen (obs, han måste vara ordentligt trött!), jag buffar rumpa, sjunger och i princip håller fast honom i sängen tills han somnar.
Första natten var jag hur nervös som helst! Hur skulle det gå? Jag var så rädd för att jag skulle sova för djupt och inte märka om han kryper iväg i sängen och i värsta fall ramlar ur, medans jag sover. 
Min sambo hade dock den bästa lösningen för detta, "sätt kompostgaller mellan madrassen och sängramen. Sagt och gjort!


Nu sover både morsan och bebis säkert. Själva läggningsproceduren har faktiskt varit uthärdlig. Det har varit lite känsligt just när vi lägger oss men det går bättre och bättre. Antalet uppvaknanden innan jag går och lägger mig för kvällen har minskat allt eftersom och han har som längst sovit 4 timmar själv vilket är mer än skönt!

Väljer att avsluta detta inlägg med en bildbomb! 
Kram och tack till alla er som läser det jag skriver. Det gör mig varm i hjärtat ❤










LIVET MED SMÅBARN - F...

0 Läs mer >>

Besöket hos psykologen gick bra i måndags. Jag fick förklara vilka tankar, känslor och beteenden jag har och beskriva vad jag behöver hjälp med. Det känns som att det kommer fungera bra. Hon förklarade att det inte är konstigt att jag känner som jag gör och att hela situationen är jobbig för oss. Hon trodde att det delvis kunde bero på min bakgrund (har generaliserat ångestsyndrom). Fick inte så mycket hjälp försts gången men nästa gång kan vi kanske göra lite framsteg.

I helgen som var jobbade Johan och därför passade vi på att åka till Kungälv för att hälsa på min BRF Linda och hennes sambo Erik. Vi hade en så otroligt mysig helg måste jag säga! Hampus var lite gnällig och jag visste inte riktigt varför. Under kvällen blev han dock snuvig och ficl feber under natten. Hans första förkylning. Under lördagen var vi bara hemma hos Linda och myste. Vi satt på deras balkong med tända ljus och skumpa medans vi lyssnade på regnet och åskan utanför. Det är så skönt med vänner där det inte krävs mer än lite sällskap, god mat och dryck för att ha en grym dag. Vi gick i myskläder och osminkade. Så himla skönt att inte ha några krav på sig! 

Jag var dock väldigt nervös inför Hampus första tågresa. Jag har vagnen med mig ifall att men han sov riktigt gott i sjalen hela vägen. Jag hade dock vagnen som matstol/babysitter medan vi åt.

Hampus avskyr verkligen att både ligga men även att sitta i vagnen. Det är som om han tror att han missar massor med intryck om han inte blir buren hela tiden. Kul att vi lagt ca 5000 på en vagn som han inte ens tycker om. Dock hoppas jag att det kan ändras näe han blir äldre och vill i och ur med än i nuläget.

Som sagt så här Hampus varit förkyld det senaste oc jag vaknade natten mellan lördag och söndag av att han satte i halsen. Vi låg båda och sov och vaknade av detta. Han fick inte luft och jag fick upp ungen och vände honom ner mot marken och gjorde några lätta ryggdunk innan han började hosta. Han fick upp massor med vad jag tror var snor. Gick i panik in till Johan som tog situationen helt lugnt. Vi ringde 1177 för att få tips på vad vi kunde göra för att underlätta för hampus. De föreslog att lägga en kudde under madrassen vilket vi gjorde och det underlättade när snöret glider ner i svalget snarare än fastnar som det gör när man ligger plant. Vi fick även rådet att ge koksalt i näsan (1 dl ljummet vatten + 1 krm salt). Det funkade toppen! 

Han sov riktigt gott efter vi höjde huvud ändan men han rullar dock av så man får ligga i närheten hela tiden. 


Jag lade honom även i soffan under måndagen och lade då en soffkudde så srt han låg i högläge. Det var dock lurigt! Han började vända på sig och fick en himla fart och var på väg att rulla ur soffan! Jag flög fram och han stoppa honom innan han ramlade över kanten som tur var. Samma dag som detta hände var en riktigt jobbig dag. Hampus var gnällig för att han inte mådde bra. Jag hann knappt att äta mellan varven och kunde knappt kissa på hela dagen. Jag välte ut en hel kopp kaffe över hela vardagsrummet. När jag kastademig fram för att hindra att hampus rullade ur soffan så fick jag kasta en hel nappflaska med ersättning som kletade ner hela vardagsrummet och jag fick blåmärke på knäna. Trött var jag och på väg att få migrän. Lägenheten var rörig och jag kände att jag hade lust att dö!
Inte just i stunden men så här i efterhand kan jag säga att jag kände mig som en riktig supermamma Den dagen.

Samtidigt vill jag passa på att visa er hur det faktiskt det ut i ett hem där småbarn finns. Man tror att det inte kan vara så rörigt eftersom de är så små och inte själva kan dra fram saker, men oj så fel ni har! Så här se det ut en dag henma hos oss (Det finns bättre och sämre dagar, det här är en bättre dag ordningsmässigt).

Det är väldigt mycket disk, framför allt nappflaskor. Man hinner inte duka undan tallriken efter sig för att det kommer en bajsblöja emellan. Skötväskan ska gås igenom, packas och packas om. Babygymmet ligger framme eftersom man i en förhoppning tänkte duscha efter att ha fått spy i håret. Det är otroligt mycket tvätt att ta hand om och det är inte mina eller Johans kläder direkt. Vi snittar två maskiner om dagen vilket innebär att kläder hänger/ligger lite här och var.

J veckan har jag och Hampus inte varit iväg på öppna förskolan som vi egentligen hade tänkt eftersom han har varit sjuk. Vi har dock varit i Upphärad och hälsat på min mormor och morfar. Det är roligt för oss allihopa! Mormor hade köpt ett begagnat babygym till Hampus och han älskade det! Så himla kul att se hur ögonen lyser när han lyckas röra figurerna.

I helgen har jag och Johan fixar barnvakt så att vi ska få lite tid till avkoppling. Jag fick en spa-upplevelse i 25 års present av min bästis Kajsa. Imorgon bär det av til Stenungsund för en övernattning där, spa och trerätters middag. Det ska bli så himla härligt att få koppla av och spva en hel natt utan att bli störd. Däremot kommer det nog bli lite jobbigt också. Man kommer säker undra hur han har det och om allt går bra. Tänka att man hoppas att han inte är för jobbig och att man skrämmer stackars mormor och morfar men det tror jag inte. Vi får hålla tummarna. Jag ska njuta av vin, bubbelpool och god mat med bästis så jag kommer nog vara nöjd ändå.

EN SUPERMAMMAS TANKAR

1 Läs mer >>

Jaha då har vi ytterligare ett inlägg på ingång. Jag vill varna för att det kommer vara ett negativt och tungt inlägg.


Häromdagen skrev jag kl 07 när vi haft det tufft. Det är ofta jag bryter ihop numera för att jag är så himla trött. Tröttheten är inte alltid orsakad av sömnbrist utan tröttheten är även mentalt. Jag var verkligen inte inställd på att det skulle vara så här att vara småbarnsförälder. Jag visste att vi skulle sova dåligt på natten pga skrik men inte att jag och Johan skulle ha separata sovrum. Jag var inte förberedd på att jag måste ta varje nattpass eftersom Johan blir ett vrak om han har en enda natt. Han med sin redan dåliga sömn har det ännu jobbigare sedan Hampus kom till världen. 

Jag vet inte om det bara är vi som är helt slut eller om alla känner så här. De som har barn sedan tidigare säger att vi ska passa på att njuta av den här tiden men hur sjutton gör man då? Jag försöker och lyckas njuta när Hampus är trött och vill mysa nära och halvsover på mitt bröst. Jag lyckas även njuta de stunder när han är glad, nöjd och ligge roch skrattar och jollrar. Däremot är dessa stunder väldigt få under en dag.

Han är hungrig 6-8 gånger per dygn och skriker hysteriskt. Oftast inträffar hungern precis när vi ska gå iväg någon stans eller när vi är på väg hem. Svetten rinner, stressen börjar krypa i magen och man ökar på stegen hem i takt med att vänligheten ökar. Gallskriket i trapphuset innan man fått upp vagnen för trappan är ett faktum och man hoppas att grannar inte ska klaga på att vi är högljudda. In och mata snabbt, medan man är superstressad blir inte alltid bra. Samtisigt som han äter så bajsar han en rejäl laddning som luktar apa. Man ska ju inte tro att man kan ta en paus i matningen flr att byta blöja. Nej då man får helt enkelt sitta kvar i bajslukten som för övrigt är HEMSK! Efter det får vi en lugn stund med mys och prat.

Alla säger att bebisar sover så mycket i början. Det gör bannemig inte hampus! Det är aldrig så att vi kan lägga honom i soffan/sängen och så somnar han. Oh nej. Han vill ligga nära och sova på armen eller bröstet. Det är i och för sig väldigt mysigt för hur länge gör de det under sin livstid MEN, när man föera gånger om dagen måste bära en bebis så skriker axlarna och ryggen av smärta för att man inte orkar bära. Då är vi väldigt tacksamma för bärsjalen och gungan. Det är dock inte alltid han somnar där heller. 

På en hel dag är det väldigt lite utrymme för egentid. Det är inte bara det att man är hemma och ska ta hand om en bebis. Man ska även sköta hemmet, tvätta nerspydda tröjor, både mina och hampus. Kräks är överallt. Det är kräkfläckar på golvet som man tänker att man ska ta hand om när ungen slutar skrika. Det slutar med att man har en svart luddig fläck som har torkat in. Samtidigt ska det diskas nappflaskor, plockas undan, lagas mat och kanske åka iväg och träffa någon kompis. 

Hur gör man då för att orka? Det gör man inte.... Jag och Johan har dock en himla tur som har föräldrar som ställer upp massor. Det är ofta jag är hemma hos mina föräldrar för att någon annan ska få bära, leka och ta hand om honom en stund. Det ger mig massor av energi att komma hem till min mamma en stund. Få prata med en annan vuxen en stund. EN som förstår hur det är. 

Jag har de senaste dagarna varit i ett emotionellt stormoväder. Känslorna är kaos och jag orkar ingenting. Jag har insett att jag inte kan koppla av ordentligt. När Johan har hand om Hampus så är mitt fokus fortfarande på honom och jag analyserar varenda ljud och rörelse vilket gör att jag aldrig vilar. Stressen är ett faktum och det jobbiga är att den även har satt sig fysiskt. Jag får ofta exem och utslag i hårbotten när jag inte mår riktigt bra. Ofta kliar det och jag får sår i hårbotten som härskar sig när jag är väldigt stressad. Jag har även fått kraftigt håravfall och det är väl kroppens sätt att säga stopp. 

Jag har därför bestämt mig för att träffa en psykolog. Jag har tid dit på måndag och hoppas att jag får bra hjälp där för situationen är i nuläget ohållbar. 👍

Vi har varit på öppna förskolan vid 2 tillfällen och det är också en stor hjälp att få prata med fler föräldrar om hur det är att vara förälder. De har även en hel del stöd att ge tiöl föräldrar genom familjestöd. Det finns en socialpedagog, barnsjuksköterskor och förskolepedagoger som kan stötta. Det ska vi prata om på onsdag nästa vecka. Känns också bra. Behöver ventilera alla tankar, få tips och råd på hur jag och vi kan göra för att hantera situationen. 


Jag uttryckte för psykologen att jag är rädd för att få en ny depression. Det hade verkligen inte varit kul. Men jag har mycket mörka tankar just nu om varför jag blev förälder, att jag vill adoptera bort hampus (tillfällig känsla) och att jag ångrar att vi skaffade barn. Allt detta i en negativ spiral. Ska nog även ringa vårdcentralen för att ev. börja med antidepressiva igen. Har inte tagit dem på flera år men det kanske kan vara bra att börja innan det blir för jobbigt. Dock inga suicidtankar än så länge så det är ett gott tecken! 

EN MAMMAS EVIGA KLAGA...

0 Läs mer >>

När tröttheten slår emot en som en rejäl käftsmäll och man bara vill lägga sig ner och dö.

Tårarna kommer, tålamodet är helt slut och irritationen tar över. Förbannelsen över minsta lilla ynka detalj. Det faktum att bebisen inte somnar om efter andra matningen under nattpasset driver mig till vansinne. Att benen sprattlar, ungen rullar, sätter i halsen, kräks och gör ljud ifrån sig gör att jag absolut inte kan slappna av och somna själv. Hjärnan är övertänt, så mycket intryck, tolkningar av signaler och tankar gör att jag inte orkar någonting. Efter 30 minuter kan jag inte längre bita ihop och hålla borta känslorna. Hamou s får sig en känga av sin trötta mamma: "snälla unge kan du onte bara ligga still och sova nån jäkla gång?" Detta sägs i en gin som är snäppet mer irriterat än det verkar i textformat. Tårarna börjar rulla längs kinderna och jag tänker stilla att jag behöver min sambo. Tänk om vi hade delat sovrum, sovit i samma säng. Det gör vi dock inte, jag och Hampus i ett rum och Johan i det andra. Med tårarna rullande längs kinderna ställer jag mig frågan som jag upprepar flera gånger per dag: ska jag be om hjälp eller orkar jag bita ihop lite till? Imorses var svaret nej det orkar jag inte. Det dåliga samvetet sköljer över mig för att jag väcker Johan 05:50 för att "jag inte orkar mera" medan han som sedan tidigare har svårt att sova ska till jobbet kl 11:30 för att jobba 10,5 timme. Jag ber om ursäkt för att jag väckt honom men säger att jag behöver hjälp. Hampus har vid det här laget lugnat ner sig. Ligger fortfarande och viftar hysteriskt men är lugn och nöjd för övrigt vilket borde få Johan att tänka "väckte du mig för det här?".

När klockan slår 08:00 ska jag ringa till bvc för att få hjälp. Jag klarar inte det här mera. Jag måste få prata med någon,  få tips, råd och stöd. Min hjärna (över)analyserar varenda ljud, varenda rörelse och tonart hampus ger ifrån sig. Jag kan aldrig slappna av ordentligt när han är i närheten. Jag försöker men kan inte koppla av. 

Känslan av att känna sig värdelös och hjälplös som förälder är hemsk. Det var inte så här jag föreställt mig att det skulle vara. Känslan av att känna sig som en dålig mamma biter sig fast som segt tuggummi under en skolbänk. Segt och jävligt äckligt. Hur kommer mina känslor och mitt beteende påverka hampus? Kommer jag någon gång lära mig att hantera min frustration? Johan föreslog att jag skulle låta hampus ligga kvar i sängen medan jag går ut ur rummet och tar en paus på 5-10 eller 20 minuter så får han ligga där. Mina ögon spärras upp i chock och mitt enda svar blir: "Jag kan ju inte lämna honom där! Tänk om han rullar ur?! Eller tänk om han sätter i halsen, onte får luft och jag inte hör?! (Johan menade att han skriker om han vill något). Då kommer det som ska vara en paus istället bli ett stressmoment. Vad händer nu? Somnade han? Varför är det så tyst? Har han satt spy i halsen igen? Överanalysering igen. Analyseringen gör mig otroligt stressad. Stressen har nu sätt sig fysiskt med exem i hårbotten, klåda som blir till små härskande sår samt kraftigt håravfall.
Jag är så skadad och rädd efter den gången när han slutade andas gör att han satte i halsen  när han satt i sin gunga. Det har gjort mig väldigt rädd för att sätta i halsen.

Nä den övertrötta mamman ska nu försöka sova en timme innan jag ska ringa bvc.

NÄR KÄNSLORNA TAR ÖVE...

0 Läs mer >>

Idag går vi in i vecka 38 och om jag inte ser helt fel så har magen sjunkt ner en del om man jämför med tidigare. Idag har jag mindre förvärkar än jag haft tidigare vilket är skönt. Jag och Johan tänkte därför passa på att ta en biltur till Ljungskile och glassbutiken för att äta en riktigt god glass med Johans familj. Imorgon är planen att äta mors dag middag hemma hos mamma som tänkte grilla. Allt för att få tiden att gå. Jag har lyssnat färdigt på den engelska boken "fire damage" och den var helt klart bra men jag hade väntat mig ett bättre slut. Jag valde därför att avvakta med fortsättningen till senare och bytte bok till en svensk deckare som heter "Rymmaren" av thomas bodström som är en serie och jag har redan klämt igenom halva boken. Det som gör att den är bra är att det är Ola Rapace som är uppläsare. Bra handling men just för tillfället är den lite seg men tror att den kommer igång längre fram. 

GRAVIDMAGE VECKA 38

0 Läs mer >>

När människor, oavsett vem det är som frågar undrar hur jag mår har jag senaste veckan funderat på hur jag ska svara. Jag mår inte bra, så det svaret kan jag inte ge. Jag kan heller inte säga att det är dåligt då ingenting egentligen är så mycket sämre än det varit tidigare. 

Jag har fortfarande smärtsamma sammandragningar, de är inte där konstant men nära inpå. Jag har fortfarande svårt att sova och när jag väl somnar är det en orolig sömn. För att sammanfatta mitt mående så är det varken bra eller dåligt,  det bara är och samma som förut, status quo helt enkelt.

När människor sedan undrar vad jag har gjort det senaste eller vad jag gör för att fördriva tiden är det inte mycket att tillägga. Jag sover som bäst på förmiddagen och brukar vakna ur någon zombie-liknande dvala vid 10-tiden. Går upp och äter frukost. Ägnar därefter ca 5 minuter på att planera om jag ska göra något speciellt denna dag, t.ex. tvätta, dammsuga, köpa nya bananer eller kanske ta en dusch. Brukar sedan ta min telefon och börja läsa i någon av alla de böcker jag påbörjat. Det går ca 30 minuter och sedan är värkarna igång och jag brukar vanligtvis stå ut i ca 1 timme innan jag ger upp, jag har ingen aning om vad som hänt i boken och fokus har försvunnit helt. Jag tar till slut smärtlindringen och slumrar till i soffan vid 13:30 tiden. Lite olika hur mycket jag orkar/lyckas vila under eftermiddagen men lyckas alltid vakna till lagom till när Johan kommer hem vid 17-tiden. Då får jag lägligt nog dåligt samvete för att jag inte gjort någinting på hela dagen förutom att käka piller och sova bort dagen. Jag försöker då att göra rätt för mig, börjar plocka disk, starta tvätten eller vad det nu kan vara bara för att det ska kännas okej för mig. Detta brukar dock som regel snarare än undantag göra att värkarna ökar och gör ännu mera ont. Jag gråter vanligtvis en skvätt, tycker synd om mig själv och undrar hur jävla länge jag ska behöva må så här dåligt och om bebisen inte behagar dyka upp snart så bryter jag ihop och gör ett kejsarsnitt här hemma på vardagsrumsbordet med en brödkniv. Johan som är trött efter en arbetsdag fortsätter sitt jobb hemma med att trösta och försöka muntra upp samtidigt som han försöker koppla av. Middag måste ätas men jag har inte planerat något, har inte haft någon ork till det, mer tårar. Pizza, färdiga matlådor från findus eller felix brukar tillhöra det vanliga. Jag grinar för att jag känner mig som en dålig sambo medan Johan tar hand om disken. Lagom till att jag lugnat ner mig vid 18-tiden sätter sig Johan vid datorn och spelar medan jag försäker distrahera mig med tv-serier. Värkarna tar oftast i under kvällen och jag tar återigen piller för att orka med smärtan och nu tar jag även piller för att kunna sova inatt. Hur fan kunde livet bli så här helt plötsligt? Vid 22-23:30 är det läggdags och jag kan trots det jobbiga konstatera att jag överlevde denna dagen också.

Dock är inte alla dagar så här. I onsdags träffade jag Linda på sjukhuset i samband med mitt besök på mödravården. Vi gjorde sällskap hem och hon kraschlandade ihop med mig i soffan och vi tittade på vänner och fikade. Upptäckte då att min mage är perfekt som bord för att slippa sträcka sig.

I torsdags tog jag mig kraften att bpde ta en dusch och sedan träffa min härliga kollega Frida på en fika. Det var himla mysigt trots att det var extremt varmt den dagen och värkarna inte var på min sida. Dock försöker jag bita ihop mer och mer för varje dag som går för att inte bli galen men mest för att omvärlden inte ska lämna eller överge mig till följd av mitt klagande. Rädslan över detta är nog större än vad jag vill tro själv. Jag har aldrig tidigare pratat så mycket om bara mig själv. Jag orkar knappt frpga andra hur de mår eller vad de gör för jag har så fullt upp med mig själv. En sida som jag inte alls uppskattar men på något litet sätt kan förstå. 

I fredags gick vi in i vecka 37. Vi firade med bubbel, skaldjur och mys framför tvn. 

Numera startar jag min dag med att tänka: är det idag bebisen kommer till världen? Jag går bara och väntar på att vattnet ska gå eller att värkarna ska dra igång ordentligt även fast jag vet att det ännu är ganska tidigt. Försöker att hitta saker att göra som får tiden att gå så fort som möjligt meb det är svårt. Det bästa jag har hittat är att läsa böcker. Så idag har jag som mål att läsa lite mer än hälften av ljudboken jag påbörjade igår: Fire damage av Kate Medina. En psykologisk thriller/deckare som verkar rätt bra hittills, det återstår att se. Fördelen är att det bara är att välja och vraka bland massor av böcker i en vanlig enkel app. 

STATUS QUO

0 Läs mer >>

När orken inte är som den ska och kroppen säger nej så fort man försöker göra minsta ansträngning är det viktigt att distrahera sig. Att hålla hjärnan igång. Hur gör man det på bästa sätt? Ja du, om den frågan hade ett enkelt svar skulle detta inlägg bli mycket kortfattat. 

Kag har provat det mesta; stickning, virkning, sy för hand, sy på maskin, brodera, pärla, måla med diverse olika typer av färg och på olika material, skriva och mycket mera. 

Just nu är jag inne i en period där jag har svårt att koncentrera mig längre stunder på grund av smärtor och då försvinner själva tjusningen med det mesta. Dock fungerar läsning väldigt bra. Det är bara att läsa på och när det blir för jobbigt kan man lägga ifrån sig boken och återuppta läsningen när man själv vill igen, oavsett om det är efter 5 minuter eller 5 dagar.

Jag använder mig just nu av appen bookbeat och där finns böcker i formaten e-bok som man läser direkt i plattan eller mobilen men i appen finns även ljudböcker. Ljudböcker är något som jag starkt rekomenderar. Jag har alltid gillat ljudböcker och fördelen med dem är att man kan göra andra saker samtidigt. Tidigare lyssnade jag på en bok samtidigt som jag städade lägenheten. 

Personligen gillar jag variation när jag läser och det kommer säkert att märkas på mina boktips som följer här:

Mitt första boktips blir Sebbe Staxx - musiken, brotten, beroendet av Sebastian Stakset och Niklas Malmborg. 

Detta är en själbiografi av Sebbe som berättar om sin tid som ung, hir hans liv har sett ut från början till nu. Jag trodde först att det skulle vara en snyft-historia men faktiskt inte. Det beskrivs på ett personligt sätt med mycket detaljer som fångar en som läsare. Intressant att få följa arbetet med hur kartellen startade sin karriär och hur Sebbe under lång tid kämpat med beroende. 

Mitt andra boktips är en annan typ av bok. Den klassas som en självhjälpande bok under kategorin personlig utveckling. 

Munken som sålde sin ferrari av Robin Sharma. 
Det är en bok som man inte borde läsa från pärm till pärm. Jag gjorde det och önskar att ka läst lite i taget, gett boken tid för reflektion mellan kapitlen och att jag antecknat under tiden jag läste. Det gick bra att läsa ändå och boken är fantastisk som ljudbok. 
Handlar om en advokat som plötsligt får en hjärtattack och ändrar sin livsstil fullständigt. Fantastisk berättelse med mycket igenkänning ifrån ens eget daagliga liv. Boken innehåller även en del övningar. Fantastisk bok som passar alla människor oavsett yrke och ålder. Detta är en av de bästa böcker jag läst.

Mitt tredje boktips får bli boken som jag just nu läser och snart läst ut.

Att bli mamma av Malin Bergström.
Jag vet knappt vilken kategori jag skulle klassa boken som men titeln är väldigt avslöjande. Psykologi är något som ganska länge intresserat mig. Jag har själv läst en fristående kurs i psykologi på universitetet och min personliga erfarenhet av psykologer, samtal och behandlingar är mycket bra. Så intresset var stort när jag upptäckte denna bok som ganska ingående förklarar psykologiska perspektiv på livet som gravid, nybliven mamma och öivet med barnet. De praktiska exemplen i boken är hjälpsamma och man förstår ganska snabbt att det är en enorm process att bli mamma och inget man blir över en natt. 
Dettar också en bok som jag personligen inte kan läsa från pärm till pärm utan måste smälta lite mellan varven. Bearbeta det som jag nyss läst, reflektera och eventuellt gå tillbaka till. Det beror dock inte på ett avancerat språk eller svårigheter att förstå det som skrivs utan snarare en oförmåga från min sida att ta in imformationen.

BOKTIPS

0 Läs mer >>

Ja vad ska vi säga för att sammanfatta den senaste veckans händelser? Finns det ord för att beskriva? Varje dag hittills har varit en kamp och tanken på vad som komma ska skrämmer mig ur vettet. Jag har inte varit orolig/osäker eller rädd inför min förlossning tidigare. Jag har försökt att tänka att det givetvis kommer vara fruktansvärt jobbigt men att allt är övergående. Det är 2 kanske som mest 3 dygn med jobbigheter och sedan är barnet ute på ett eller annat sätt. Jag har dock börjat inse att så kanske inte är fallet. 


Sedan det senaste inlägget har följande hänt: Jag fick som sagt en tablett bricanyl  efter alla undersökningar på eftermiddagen. Tabletten gjorde att det lugnade sig efter ca 1 timme och jag skrev mitt förra blogginlägg och pratade med vänner och familj som är riktiga klippor som ställer upp. Johan åkte hem några timmar för att vila lite och mata våra två odjur. Jag kunde dock inte somna på grund av skakningar och hjärtklappning av tabletten vilket visade sig senare inte bar så bra. Johan kom tillbaka vid 17:30 och vi åt och jag försökte vila. Vid 19:00 drog värkarna igång igen och de var fortfarande smärtsamma, kanske lite värre än förut men inte mycket mer. De kom tätt, ca varannan till var tredje minut. Tyvärr hade vi en barnmorska som vi inte alls klickade ihop med. Så fort jag nämnde något om värkarna skojade hon bort allt och jag hade väldigt svårt att förstå och tolka vad hon menade med det hon sa. Till exempel "ja men nu får väl det här barnet lugna sig lite grann, 4 timmar till i alla fall, haha" så gick hon ut genom dörren mitt under en värk. Jag var som ett frågetecken, betydde det hon så att barnet är på väg? Eller betyder det bara skonsamt att hon hoppas det blir bättre och släpper snart? Oklara besked och ingen bra kommunikation. Det gick så långt att jag höjde rösten åt Johan som ville påkalla barnmorskan för att ctg apparaten inte registrerade värkarna. Mon motivering var att "nä då kommer den där hemska barnmorskan igen som jag inte alls vill prata med, men som jag måste eftersom hon säkert kommer fråga vad som känns och skoja bort det hela, kanske säga att det inte är så farligt och att det bara är att kämpa på! Nä vi väntar med att ringa till efter 21:15 då har nattpasset börjat så slipper vi henne!" 
Det gjorde vi dock inte hon kom strax efter 21 och ville koppla på väg och tvingade upp mig för att kissa trots att jag hade så fruktansvärt ont och värkarna ökade i intensitet och frekvens när jag gick upp. Kunde dessutom inte få ut något så det var helt i onödan.
Värkarna höll på tätt och smärtsamt ändå fram till 23:30. Jag fick en sista tablett bricanyl och ytterligare en omgång citodon. Psykiskt var jag helt uttömd och kände mig nästan apatisk för att jag var så trött och tömd på energi. Kände att ingenting är värt detta kämpande. Varför håller det på så här? Vad kommer hända? Hur i heöa världen kommer jag överleva detta dag ut och dag in i ca 6 veckor till? Det.är en ren evighet!
Eftersom värkarna lugnade ner sig åkte Johan hem för att ta hand om katterna och sova för att samla kraft hemma, givetvis med uppmanibgen att jag skulle ringa om jag behövde honom. Allt var väldigt känslosamt. Jag ringde och pratade med mina föräldrar en kort stund och kunde knappt hålla tårarna tillbaka efter allt fysiskt och psykist jag gått ugenom. 

Mina tankar kring det hela är att jag i vanliga fall ser mig själv som en person som orkar EXTREMT mycket, jag tål väldigt mycket, och har en viljestyrka och en envishet som inte kan mätas i denna värld. I dessa stunder hade jag inget av det. Jag var övertygad om att jag inte alls skulle klara av detta längre, och då har förlossningen inte ens kommit igång. Det finns ingen påverkan så vad fan gnäller jag om? Vad gråter jag för? Inbillar jag mig smärtan? Vad är det som händer i min kropp? Varför lugnar droppet inte ner värkarna som det ska? Frågorna har varit och är fortfarande många. Det värsta är att det inte finns några svar eller något som kan lugna. 

Natten var som sagt lugn och jag vaknade vid 02 när droppet kopplades bort och 2 kisspauser. Jag sov faktiskt riktigt bra och jag vaknade vid ca 08:15 när Johan ringde och väckte mig. Jag gjorde mig i ordning, duschade och åt frukost i lugn och ro. Hade "min egen" barnmorska under dagen idag som jag i vanliga fall träffar på specialistmödravården så jag var helnöjd. Jag kände inte av några värkar alls under morgonen och vi pratade en del om hur vi ska göra för att det ska fungera hemma. Hur ska värkarna hanteras och bemötas? Ska jag ta bricanyl och smärtstillande resten av tiden? Ska jag vara helt sängliggande eller aktiv? När ska vi kontakta förlossningen på nytt? Vad kommer skillnaden vara på dessa värkar och de som kommer när jag väl är igång? Allt detta och tusen tankar till snurrar konstant i hjärnan. 
Jag fick dock ett bra läkarsamtal på ronden där han i samråd med mig och barnmorskan tyckte det var bäst att jag fick komma hem. Läkaren förklarade att det nu är skillnad på hur de ser på värkarna eftersom jag är i vecka 34+0. De kommer inte att stoppa någonting i nuläget, det vill säga de kommer inte sätta något dropp eller ge mig någon bricanyl eller liknande eftersom bebisen i deras ögon är så pass redo att klara världen utanför livmodern. Jag frågade vad de eller jag i så fall kommer göra om det fortsätter så här hemma, med smärtan men att livmodertappen fortfarande är opåverkad = att jag ej är i förkossningsskedet ännu. Fick som svar att det man gör är att smärtlindra så gott det går. Jag fick med mig ett recept på citodon att ta vid behov, dock endast när det är outhärdligt i princip. 
I frågan om när vi skulle kontakta förlossningen är det så att vi ska försöka att klara så mycket som möjligt hemma, använda värmedyna, ta ett varmt bad, massage, andningsövningar, avslappning eller liknande. När vi känner att vi inte klarar oss hemma längre ska vi kontakta förlossningen. Om värkarna ökar i intensitet, att de håller i sig längre, upp emot 2-3 minuter och ca 2-3 minuter mellan varje värk ska vi också ta kontakt eller om vattnet går.

Personligen är jag mest orolig över smärtan. Hur kommer jag att hantera den? Kommer vi behöva åka in lika frekvent som tidigare för att vi inte klarar detta hemma? Vad kommer i så fall att göras? Nya undersökningar och sedan bli hemskickade igen? Jag vill inte åka in så ofta, det är skitjobbigt och all överskåp. Ingen vet om det drar igång imorgon eller om 6 veckor. 

Innan jag åkte från sjukhuset idag fick jag möjlighet att få testa TENS, transkutan elektrisk nervstimulering. Detta är en liten apparat som man kan hyra av mödravården om de finns lediga. Det finns även några få på förlossningen att låna om man vill. De sitter som klisterelektroder baktill på ryggen eller i ljumskarna eller låren och så sätter man på vilken styrka man vill ha. Det blir en slags pirrande nästan brännande känsla som kan hjälpa mot värkarna genom att öka blodcirkulationen. Är faktiskt inne på att be att få låna/hyra en sådan apparat ifall värkarna fortsätter även hemma. Johan såg även att det fanns sådana att köpa för 500 kr upp till 1500 kr någonstans så vi får väl se hur vi gör. Avvaktar tills vidare eftersom jag inte känt något sedan igår,  vem vet det kanske inte kommer någon mer fören det är dags på riktigt. 

Det var otroligt skönt att komma hem i alla fall. Möttes av Smilla som var överlycklig för att jag kommit hem och var väldigt gosig. Nahla kom lite långsamt fram, tittade mig i ögonen och började skrika på mig som i princip så "vart fan har du vart, du skulle vart hemma och matat mig!" Eller "Jag skiter väl i att du kom, ge mig mat istället". Det verkar dock som att vi allihopa längtar efter detta lilla mirakel. 

Sista bilden visar TENS apparaten de har på förlossningen.

Sammanfattning av gra...

1 Läs mer >>

Jaha då var det dags för ännu en uppdatering om det spända läget som vi befinner oss i nu.


Sedan förra inlägget här vi varit på förlossningen en hel del gånger för upprepade kontroller. Tabletten bricanyl jag fick vid besök nummer två var mycket effektiv och det hjälpte mot de smärtsamma sammandragningarna. Nackdelen med den tabletten var att blodsockret steg en del under natten, trots att jag höjde den tillfälliga bästisen till 130% och tog 10 enheter till en smörgås istället för 7 enheter som jag skulle tagit annars. Låg på 11 i blodsocker större delen av natten men sjönk sedan och startade på 5,8. 

Dagarna efter detta börjar för mig flyta ihop, vi var inne ytterligare en kväll då smärtan ökat något och då jag hade täta sammandragningar. Vi gjorde precis som tidigare besök ctg och vaginal undersökning av livmodertappen. Denna gång var livmodertappen 2,7 cm. Vi fick med oss ytterligare bricanyl tabletter att ta för att stoppa sammandragningarna. Vi fick 2 tabletter till att ta hemma om det fortsatte eller skulle känmas liknande dagen därpå. Vi åkte alltså hem igen, effekten av tabletten var bra och jag sov gott efter långt samtal med Johan. Jag kände mig helt mör när vi åkte hem. Känslomässigt uttömd och trött på livet i stort. Jag kände en enorm hopplöshet eftersom min status är densamma oavsett, livmodertappen har inte varit nämnvärt påverkad, allt ser bra ut på ctg men ändå är jag inne för mitt fjärde besök på en och samma vecka och smärtorna tilltar eller ökar i frekvens för varje gång. Varför ska jag då åka in varje gång om jag hela tiden får samma behandling och inget händer? Hopplösheten är enorm i detta läget och jag var trött på smärtan och tanken på att det kanske kam hålla på så här fram till förlossningen höll på att ta knäcken på mig. Johan, min klippa är dock grym i dessa lägen, stöttar, lyssnar och visar att han finns där och förstår min frustration. Jag bestämde då att ringa till specialistmödravården nästkommande vardag för att rådgöra hur jag ska klara resten av graviditeten om detta fortsätter.

Dagen därpå, nu vet jag att det är måndag 1 maj jag pratar om. Johan var ledig och vi hade bestämt kvällen innan att hitta på något roligt och mysigt för att skingra tankarna pch komma ut ur lägenheten en stund. Vi åkte till mormor och morfar och hälsade på en sväng, åkte till Willys för att handla och tittade på film ihop under kvällen. Det var en supermysig dag, jag hade knappt några sammandragningar alls och kände att dagen gett mig välbehövlig energi.

Tisdagen började bra, jag hade bestämt med min kollega att träffas på fika under dagen. Innan dess kände jag att jag hade mycket energi och passade därför på att städa så smått hemma, tvättade, bäddade rent i sängen, tömde och fyllde diskmaskinen, röjde upp det sista efter babyshowern och plockade i ordning. Vi hade sedan en mycket trevlig fikastund där vi stötte på min mamma som skulle ta en snabb kopp innan ett möte på jobbet. Hon berättade att hon skulle åka till överby som är ett köpcentrum i stan och jag bad att få åka med dit. 
Väl på överby käkade vi middag ihop, jag köpte en klänning snygg nog att ha på mig på bästisen Lindas examensfirande i juni och mamma köpte nya kläder hon också. Turen avslutades sedan med blomsterlandet och en kort sväng på maxi. När jag kom hem efter denna tur var jag helt slut. Jag kände att sammandragningarna var på gång och på mig i soffan och tog det lugnt, klockan var då ca 19:30. Tog 2 Alvedon vid 21:00 eftersom de börjat gör ont vid 20:30 tiden. Jag kämpade på så gott jag kunde men vid 22:00 gav jag upp och tog min tablett med bricanyl lagom in för natten tänkte jag. Fortsätt kämpigt med värkarna och vid 23:00 tyckte Johan att vi skulle ringa förlossningen och rådfråga eftersom tabletten inte haft någon effekt alls och sammandragningarna hade ökat i smärtintensitet. Vi åkte in för kontroll och sammandragningarna kom tätt, ca var 5:e minut. Jag är nu inne på mitt sjätte besök på förlossningen under en veckas tid vilket låter helt galet. Samma undersökningar igen: ctg och vaginal undersökning av livmodertappen. Hade flera värkar som registrerades (sammandragningar, förvärkar och värkar är samma sak enligt barnmorskorna och jag använder själv alla olika) och livmodertappen var 3 cm vid detta tillfälle. Beslut togs om att lägga in mig för att få dropp som stoppar förvärkarna. Det kändes skönt att de tog mig på allvar och att någonting hände. Fick ett enkelrum sär Johan hade möjlighet att sova över tillsammans med mig. Droppet startades och det reviderades mellan läkarna huruvida kortison skulle ges eller inte. Tillslut bestämdes att jag inte skulle få kortison (Som vanligtvis ges för att påskynda utvecklingen av lungorna hos bebisen). Anledningen till att kortisonet inte ges är för att mitt blodsocker kommer spöka vilt om jag får kortison och kommer ligga väldigt högt vilket inte heller blir bra för bebisen i långa loppet. Lades in på avdelningen vid 01 och jag hade effekt av droppet ganska snabbt. Dock hann Johan somna och sova en stund innan det drog igång igen med sammandragningar vid 02:30. Jag väckte Johan som puschade och stöttade så gott han kunde. Vid 03 ringde vi på klockan och barnmorskan erbjöd smärtlindring i form av panocod/citodon. Johan sätt med mig till ca 04:00 och sedan somnade han eftersom det började lugna ner sig. Jag upplevde full effekt av tabletterna efter cirka 2 timmar. Så vid 05 lurade jag ihop mig och skulle försöka sova. Jag kan säga att det var helt omöjligt med tanke på Johans enorma snarkningar och min oförmåga att slappna av. 

Vid 06:30 på onsdagen hade jag fortfarande inte sovit en blund och det var dags att byta dropp. Jag somnade aldrig innan frukost utan sov en del på förmiddagen och under eftermiddagen. Ronden på förmiddagen förklarade att droppet ges kontinuerligt unser 48 timmar för att stoppa värkarna. Detta är något man gör fram till vecka 34, vilket jag är på fredag. Anledningen till varför jag inte får kortison förklarades igen och jag var nöjd. Ingen hemgång idag för min del. 
Jag klarade mig utan värkar fram till kvällen. Vid 21 drog det igång igen men var inte värre än när jag kom in till avdelningen i alla fall. Fick två citodon vid 22:00 och Johan åkte hem för att kunna sova ordentligt, samla kraft och ta hand om katterna som varit ensamma sedan tisdag kväll, med undantag för ett snabbesök av mamma på onsdag morgon. Jag var extremt känslomässig när han skulle åka hem. Jag kände i hela kroppen att jag inte ville att han skulle åka men samtidigt vet jag att det var bäst för alla inblandade. Grät när han stängde dörren, kände mig ensam och övergiven. Grät av de sms jag fick där han förklarade hur katterna mådde men somnade vid midnatt och sov faktiskt ända fram till 06:30 och då tog droppet slut och behövde bytas igen. 

I samband med droppbyte gjordes en ny ctg kurva som registrerade sammandragningarna lite dåligt, samma sak som kvällen innan. Den underbara barnmorskan stannade på rummet väldigt länge under morgonen vilket var skönt för då kunde jag förklara hur allt varit, mina tankar och funderingar för tillfället m.m. fick hjälp att koppla om droppet så jag fick en ny tröja på mig. När vet apparaten nästan var färdig såg hon att bevisen knappt rörde på sig och var morgontrött idag. Vi fick böka och trycka ett bra tag innan hen vaknade till och rörde på sig. Drack vatten och härjade för att få igång några sparkar. När barnmorskan gått igen passade jag på att röjs lite på rummet, fixa och dona så smått, gjorde mig i ordning innan frukost och satte mig i dagrummet. Vid 09 var jag tillbaka och läkaren kom för att ronda, enligt henne ska droppet sitta på i 48 timmar så ingen hemgång idag heller men kanske imorgon om allt ser bra ut 

Vid 09:30 drog värkarna igång igen och jag ringde efter barnmorskan vid 10 för att be om smärtlindring. Vi gjorde en ny ctg kurva som inte visade alla värkar så tydligt men ändå mer än tidigare. Fick panocod/citodon igen och försökte vila. Ringde efter Johan som kom vid 11-tiden och stöttade mig igen. Vid 12 när jag trodde att tabletten skulle haft som bäst effekt gick jag ut i dagrummet för att äta lunch. På vägen tillbaka ökade värkarna ytterligare i frekvens och smärtintensitet. Jag ringde igen och vi tog nytt CTG och läkaren kontaktades, de ville göra ett nytt ultraljud och vaginal undersökning. Värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum och var de mest smärtsamma jag upplevt hittills. Livmodertappen var 3,2 cm, allt fostervatten var kvar, bäckengången var fortfarande sluten så allt såg bra ut vilket är toppen, förutom min smärta. Läkaren sa att allt såg vra ut och att jag skulle få en tablett bricanyl för att försöka stoppa ytterligare men fungerar inte det finns det annat att ge och om inget fungerar pch bebisen planerar att komma ut så får drn göra det. Det är ändå så pass nära 34+0 att det inte gör någon stärre skillnad och därför ges inget kortison heller. Jag fick en tablett med bricanyl och efter det har värkarna lugnat sig. Jag är helt slut efter 6 timmars förvärkar. Fick även till mig att jag ska vara sängliggande och enbart gå upp för att kissa i princip.

Här kommer lite bilder från vår visit här och nu hoppas vi att det håller sig lugnt lite till. Frågan är bara vad som händer när de kopplar bort droppet? Hur länge kommer det att vara så här med smärtan? Vad kan vi göra hemma? När ska vi ringa förlossningen, hittills har livmodertappen inte varit påverkad och när kommer den att bli det? Är det imorgon? Nästa vecka eller i värsta fall om 3 veckor? Om det fortsätter vara så här i 3 veckor till vad gör vi då? Hur fan ska jag klara det? Det är en annan sak när man vet att smärtan är där och värkarna kommer när man vet att nu är förlossningen igång, "snart" är bebisen här. Om jag har det så här men att bebisen inte kommer eller att inget händer så kommer jag troligtvis att bryta ihop. Det finns dock ingen som kan svara på vad om kommer hända eller när npgot kommer hända. Det enda vi kan göra är att vänta och se, ta en dag i taget och det gör vi nu, så gott vi kan.

Stamkund på förlossni...

0 Läs mer >>

Igår kväll vid ca 21:30 drog sammandragningarna igång igen. De kom regelbundet och de gjorde ont. Däremot kändes de annorlunda jämfört med de tidigare. De gjorde mer ont nu än de gjort förut. Annan karaktär på smärtan.

Jag körde på som jag gjort innan. Fortsatte sitta stilla i soffan, andades igenom det jobbiga och försökte slappna av så gott jag kunde. Johan kom hem vid 22 och hjälpte mig att räkna och hålls koll på hur tätt värkarna kommer. Det visade sig att de kom ganska tätt, ca var 10:e minut. Jag fick en känsla vid 23:30 att det inte kändes bra i kroppen, en oro och något som så att det inte ska vara så här. Jag ringde till förlossningen och fick en tid för kontroll på en gång. Vi skulle lugnt ta oss upp till sjukhuset. Väl där fick vi prata med en barnmorska som var väldigt trevlig. Vi förklarade vår situation, vad som hade hänt, när det började, hur ofta och drog igenom min hälsohistoria och om graviditeten varit normal hittills. 
Vi gjorde ett nytt CTG för att kontrollera bebisen men mest för att titta när sammandragningarna kommer och går. 
De tog blodtryck på mig vilket jag tror de gjorde för att utesluta havandeskapsförgiftning. Har tidigare legat mellan 120-130/70-75 vid besöken på specialistmödravården. Vid besöket på förlossningen låg jag på 130/90 vilket är något högre än tidigare. Dock kanske det kan bero på den stressande situationen och smärtan jag kände.
Då jag tidigare i livet  (2-3 år sedan och ännu längre tillbaka) haft besvär med urinvägsinfektioner x flera ville de kolla om jag hade någon urinvägsinfektion som orsakade sammandragningarna. Urinsticka var blank, så ingen urinvägsinfektion har jag, en positiv sak i det hela, yay!

Fick träffa doktorn väldigt snabbt. Tydligen var det en lugn kväll/natt på förlossningen. Hon tittade på livmodertappen via vaginalt ultraljud och var väldigt noggrann med mätningen. Tydligen så ska mätningen göras under en viss period och mätas flera gånger för att avgöra dess längd. Som kortast var den 2,6 cm och det är tydligen det lägsta värdet man går efter. Att den är 2,6 cm innebär att den är kortare än vad den har varit men det ligger ändå inom ett accepterat värde. Vi fick med oss en tablett bricanyl som skulle stoppa värkarna och fick åka hem igen. 

Dessa ständiga motgångar. Hur mycket ska man orka med egentligen? När går gränsen? Jag känner att jag är väldigt nära ett sammanbrott och det är inte alls en härlig känsla. Istället för att ta det lugnt, må bra, fokusera på att göra hemma-spa och baka muffins hela dagarna så får jag detta? Har jag inte fått gå igenom tillräckligt med motgångar i mitt liv? Jag tänker inte dra alla dessa nu gör då kommer jag få skriva i evigheter. Eller har jag gjort mig förtjänt av dessa motgångar? Är det världens sätt att säga, nu ska du allt få din jäkel. Kan det vara så enkelt att jag får dessa ständiga utmaningar för att jag alltid lyckas lösa dem i slutändan, även om jag bryter ihop och sliter mitt hår på vägen? 

Missförstå mig inte. Jag har massor med saker i mitt liv som jag är otroligt glad och stolt över men ibland hamnar det i bakgrunden. Alla fina vänner och familjen som stöttar i vått och torrt. Min underbara sambo och livspartner som slår allt i världen, stöttar, peppar och uppmuntrar. Som ständigt står ut med mig och mina egenheter. 

Summa kardemumma vill jag att det här ska vara över så fort det bara går. Det här barnet har ändrat min personlighet, min inställning till graviditeten och allt runt omkring mig. Självklart, eller det kanske inte är så självklart när ni läser, oavsett så älskar jag barnet mer än något annat och det är efterlängtat. Jag är helt övertygad om att livet som förälder kommer vara lättare än livet som gravid. I alla fall vissa stunder.

ANDRA BESÖKET PÅ FÖRL...

0 Läs mer >>

Jag har länge funderat på vad man ska ha med sig när det är dags att åka till förlossningen. Min första tanke är att man egentligen inte behöver så mycket grejer. Jag har under väldigt lång tid dragit ut på just detta moment. 

Jag har dock packat ner följande: 
☆ 2 omgångar rena underkläder
☆ Stora mjukisbyxor
☆ Två amningströjor
☆ Tofflor
☆ Mobilladdare
☆ Hörlurar
☆ Schampo, balsam, duschcreme, deo, tandborste och tandkräm
☆ Blodsockermätare 
☆ Ketonmätare
☆ Slangbyte till insulinpumpen
☆ Festis i 3-pack 
☆ Fleecefilt till bebis
☆ Snutte till bebis
☆ Bebiskläder
☆ 1 omgång underkläder till Johan
☆ 1 dosa snus till Johan
☆ 1 energidricka till Johan

Jag vet inte hur aktuellt det är eller om det ens var ett bra inköp att ha amningströja. Men jag får testa mig fram helt enkelt.

Säkert har jag tagit med mig för mycket saker, men hellre det. 


De senaste dagarna har jag gått in mer i en söags bubbla. En bubbla som är långt ifrån verkligheten. De tankar som finns är enbart härliga, underbara och bra tankar inför det dom komma ska. Hur mysigt det kommer vara att få träffa bebisen första gången, hur mysigt och spännande det kommer vara när vi kommer hem från BB. Första turen i barnvagnen, att få visa upp den person som vi väntat på så länge.

Självklart har jag insikt i att allt inte kommer vara på detta sätt när det väl är dags, men det är skönt att ha en undanflykt fråb verkligheten som den ser it just nu. 
Lägenheten är stökig, tvättkorgen svämmar över och behovet av dammsugning är nästan extremt. Kylskåpet behöver fyllas på, sängen behöver bäddas ren och återvinningskärlet behöver tömmas.
Utöver detta har jag fortsatta sammandragningar varje dag oavsett vad jag gör eller inte gör. Smärtan i höfter och ländrygg tröttar ut mig mer än vad det borde. Känslan av att vara uttråkad utan någon möjlighet att komma på något jag skulle vilja göra. Orken är minimal och vad gör man då för att få tiden att gå? Sjunka ner i depp, tycka synd om sig själv, gnälla, gråta och beklaga sog? Ja i bland är det ganska skönt att göra så men ibland behövs bubblan.

FÖRLOSSNINGSVÄSKA OCH...