EN SVIKEN MAMMAS TANKAR OM VÄNSKAP

Hallå igen allihopa! 
Jag hoppas inte ni har tröttnat på mina negativa och dämpade inlägg. Den senaste tiden har jag varit rätt dämpad och känt mig ledsen och ensam trots att jag ständigt har människor runt mig.

Det som har gjort mig mest ledsen är att jag knappt träffar någon av mina vänner längre. Jag jobbar 07:30 till 17:00 varje dag och hinner eller orkar knappt träffa npgon efter middagslagning, nattning och allmänt städande. Även om jag hade orkat så är det nästan ingen av de jag känner som vill träffas efter 20:00 typ. 
Jag har ledigt 1 dag i veckan och varje helg. Jag försöker ständigt att fylla dessa lediga dagar med att träffa människor som ger mig energi. Jag träffar min mamma och pappa säkerligen minst 1 gång i veckan, lite beroende på hur dem jobbar. Att hampus får träffa sin mormor och morfar är härligt att se och de har en underbar relation ihop som jag vill att de har kvar resten av livet. 
De flesta vänner jag hade kontakt med innan jag fick barn har dessvärre försvunnit troligtvis för att jag har skiftat det mesta av mitt fokus mot familjen. Tråkigt för min del kan jag tycka men samtidigt förstår jag att jag inte är rolig att umgås med när jag bara pratar om Hampus och vad vi gör på dagarna. Det är inte kul att höra om man själv inte är i den fasen i livet. Jag har dessutom inte så mycket annat att prata om eftersom jag knappt har tid till något annat än just familjen.
Det finns dock några undantag från det jag beskrev ovan. Jag har en av mina närmaste vänner som bor i Kungälv. Hon finns alltid där även om vi båda har fullt upp på varsitt håll. Hon lyssnar alltid och frågar hur det är på de mest viktiga stunder. Dock blir det inte att vi träffas lika ofta som jag hade önskat eftersom vi bor 1 timme ifrån varandra och det blir bökigt för mig att åka både tåg och buss med Hampus i 1 timme för att träffa henne. 
Sedan har vi så klart en annan av mina närmaste vänner som bor 15 minuter bort men som jobbar måndag till fredag 8 till 17 och därutöver pendlar till Göteborg. Hon är hemma lika sent som jag efter jobbet och är lika trött som jag. Därför träffas vi inte heller lika ofta som när hon pluggade innan sommaren. 
Jag har många fina vänner som bryr sig och som jag inte alls hade mått bra av om de inte fanns i mitt liv. Tex Felicia som bor 40 mil ifrån mig, som alltid är oroad över mitt blodsocker, säger till mig att inte vara så mesig och lyssnar när jag haft en kass dag på jobbet. Hon är en av de få som faktiskt förstår eftersom hon också är sjuksköterska. 

Jag har även fått massor med nya vänner efter jag fick barn och det är jag så himla glad över också. 
Jag gick mycket på familjecentrum i Trollhättan som har en öppen förskola för föräldrar och barn där man träffar andra föräldrar, barnen får leka tillsammans och träffa andra barn. Jag var där varje vecka under min föräldraledighet och rekommenderar alla att gå dit som vill träffa andra föräldrar och barn. 
Jag bytte nummer och blev vän på Facebook med många från öppna förskolan och vi pratar till och från. Dessvärre har jag försökt att få en djupare kontakt med en del, men inte lyckats då de flesta avbokar när vi ska träffas. Antingen så har barnen blivit sjuka, föräldern själv är sjuk eller så här de glömt av nåt annat de planerat in som är viktigare än vår träff. 
Allt detta är så klart förståeligt, man kan aldrig hjälpa att man blir sjuk och måste avboka men det känns som att många faktiskt avbokar bara för att de inte vill träffas och "skyller" på att de blivit sjuka.

Jag kan ha hört av mig till en person kanske 3 gånger och frågat om vi ska träffas men den dagen kan dem inte,  den dagen är det jobb planerat och "vi får höras av nästa vecka". Veckan därpå hör jag inget och frågar på nytt. Då är de sjuka igen. 
Jag kan därför inte låta bli att tänka och fråga mig själv om det är mig det är fel på. Är det något jag gör när jag träffar andra som gör att de inte  vill träffa mig? Avbryter jag dem för ofta? Pratar jag för mycket om mig själv? Eller om Hampus? Sedan spinner tanken vidare i mig: varför säger de inte som det är till mig? Att de inte orkar för att de är trötta, att de inte har råd att gå ut och käka lunch eller att de inte har lust eller tid att träffas. 
Det hade blivit så mycket lättare för mig om jag bara visste vad anledningen var, om de faktiskt är sjuka eller om det är något annat. Jag vill ju inte gå runt och misstro mina vänner.